För ungefär tjugo år sedan hörde jag ett allvarligt uttalande om att universitetsvärlden var en värld av konkurrens. En äldre, mycket erfaren kollega visionerade och sa att man måste kunna sälja sig själv och det man gjort för att lyckas i framtidens universitet. Han sa mycket annat också under vår promenad, men det jag speciellt minns är svaret på min tvekande kommentar ”En god sak talar väl för sig själv?” Svaret blev: ”Ja, om den är tillräckligt bra.”

Vad betyder det? Vad betyder det att vara tillräckligt bra? Efter det samtalet har konkurrensen om pengar för forskning ökat betydligt och därigenom har också evalueringen av forskningsplaner och ansökningar om pengar för projekt raffinerats. Det är våra egna kollegor som bedömer om vår forskning är värd att satsa på, om den är tillräckligt bra. Men hur kan man veta om ett projekt är bra? Kriterierna är färdigt formulerade av dem som utlyser forskningsmedel. Uppfyller man inte dem så som de är definierade redan i annonsen om tillgängliga pengar har man ingen chans. Ens forskning är då inte tillräckligt bra, man får inga pengar och därigenom äventyras ens chans att få en befattning vid universitetet, för förmågan att skaffa externa medel bedöms som vilken merit som helst. När man forskar gäller det alltså att böja sig, att omformulera sig, att kanske rentav skifta fokus för det man gärna vill ha reda på för att passa penningbeviljarnas önskemål. Detta kallas fri forskning.

Det är som sagt våra egna kollegor som avgör om vårt projekt är tillräckligt bra. Det är också våra egna kollegor som avgör om ett manuskript till en artikel är tillräckligt bra. Hur kan de veta det? Det som kan gå att väga och mäta kan man kanske bedöma. Man kan kanske genom ett upprepat experiment under samma förutsättningar som det som beskrivits i ansökan verifiera eller falsifiera hypotesen. Men hur kan man i vetenskaper som bygger på tolkning avgöra om en projektplan är tillräckligt bra? Varför är min tolkning sämre än din eller din riktigare än min? Dessutom finns alltid risken att ett planerat projekt är alltför vågat. Går ens projekt eller ens artikelmanus utanför forskningskonvenansens gränser kan det bli tummen ner. Konvenansen kräver att en forskare ska göra sådant arbete där bedömarna känner igen sig. Är man alltför fantasirik eller intuitiv kan det bli ett nej. Kommer man alltför nära det som den bedömande kollegan ser som sitt eget skötebarn kan det också gå illa. Då är forskningsprojektet eller utkastet kanske vetenskapligt alldeles utmärkt men inte tillräckligt bra av andra, dunkla, orsaker. Detsamma gäller om kollegan har en favoritteori eller favoritmetod som skribenten helst borde använda för att vara tillräckligt bra. Ska hen då bygga om sin artikel till något helt annat än hen från början själv avsett?

Hur bedömer man vad som är tillräckligt bra med hänsyn till tid och rum? Någonstans i världen kan forskningen kring ett visst tema vara uttömmande och befinna sig i ett sådant skede att ”allt” är sagt. Men annanstans kan temat vara helt outforskat och borde därför få stöd. Är det säkert att bedömarna förstår detta? Idag kanske någon enskild individ på sin fritid gör forskning om något specifikt som väckt hens nyfikenhet trots att hen är fullt medveten om att hens tema definitivt inte skulle få pengar för att det anses vara helt inaktuellt. Ett tiotal år senare blir temaområdet igen intressant, kanske för att andra hittat nytt material eller för att det blivit ett mode att tillämpa en viss metod eller teori – och plötsligt är den gammaldags, dammiga, förlegade analysen högaktuell. Då visade det sig att den idag kunde vara mera än tillräckligt bra. Som vi ser finns det en subjektiv komponent i vårt system för att avgöra vad som kan få finansiering och kunna publiceras. Denna komponent har säkerligen alltid funnits. Men månne den som före referee-systemet skrev för ett visst forum gjorde ett grundligare arbete än nu?

Idag har man en känsla av att själva hantverket försummas då så många av de texter som når en referee-person har en sådan kvalitet att publicering är helt otänkbar. Kan det vara så att referee-systemet har lett till att författarna slarvar med arbetet för att det vet att de efter att några referees sett texten ändå blir tvungna att skriva om sin artikel ännu ett par gånger och det ofta enligt diametralt motsatta önskemål? Författaren ids helt enkelt inte göra sitt arbete färdigt för hen vet att det ändå inte duger förrän det likriktats tillräckligt. Frågan är då vilken nytta sådan forskning har som bara bygger vidare på redan accepterade rön och som ett korollarium följer frågan hur det någonsin ska vara möjligt att föra fram helt nya idéer. Ansatser till sådana måste bedömas av storsinta, välpålästa kollegor utan egna trasor i byken. Ansvaret för att hitta dem och engagera dem ligger helt hos redaktörerna som också måste vara tillräckligt storsinta och välpålästa för att alls bry sig om att söka reda på lämpliga referees.

Vad är ”tillräckligt bra”? Den frågan kan inte besvaras för den beror så mycket på omständigheterna. Men den är farlig för den kan också leda tankarna till frågan ”vem är tillräckligt bra?” Den frågan är svår att brottas med för den som inte har ett gott självförtroende och den som har det är ofta förblindad av det. Den frågan ligger ofta implicit till grund för hur man fattar beslut om vem som ska anställas och har en bärvidd som vida överstiger vad som är tillräckligt bra. Kanske det ändå har blivit humanare på detta område, då man inte bara söker kompetens utan också lämplighet för en alldeles speciell befattning eller uppgift. Men om man sågar forskares arbete för att det just nu, just här inte är tillräckligt bra har man en alltför snäv och inskränkt livsinställning.