Åbo den 21 december 2016

Herr Rektor, kära Mikko!

Just nu befinner sig Finland i en mera kaotisk fas av sin självständighet än jag tror vi någonsin tidigare gjort under fredstid. Idag är kyrkan och rättsväsendet de två organ som åtminstone enligt mitt sätt att se på världen är mest pålitliga. Kyrkan går sin egen väg och har en norm att gå efter, nämligen nästankärleken, medmänskligheten. Därför kan den erbjuda kyrkoasyl och hjälpa asylsökande flyktingar på många olika sätt – och också stå med när de negativa besluten i Migri fattas som ibland rentav skickar människor i döden. Rättsväsendet har också en norm att gå efter. Därför kan Migris beslut åtminstone i vissa fall äntligen omprövas och frångås.

Vi lever alltså i en tid då två normbundna institutioner behövs för att hålla landet på fötter. De som borde tillämpa normerna, nämligen landets ledning är produkter av den poststrukturalistiska era där normer inte anses behövas, lagar enligt ett centeruttalande är till för att kringgås och där var och en är sin egen expert på allt. Att man manipulerar landets mediabolag Yle pekar på ytterligare snedvridet självförtroende respektive en servilitet som saknar sin like. Att man rentav anser sig ha kompetens att strunta i vad landets grundlag stipulerar är närmast kriminellt. Så kan det inte fortgå. Var och en är inte expert på någonting annat än sig själv. Det brukar dock inte bära särskilt långt att bara se ner i sin egen navel.

En tredje institution finns i Finland som kunde gå fram orädd och påtala de fel som begås dagligen i landets ledning, nämligen universiteten. Vi har vetenskapens klara normer för hur man skapar kunskap. Genom normtroget vetenskapligt arbete har vi också kunskap om hur det gått när egenmäktigt, vinstcentrerat tänkande fått råda. Vi behöver bara tänka på våra egna grannländer i öst och syd under 1930- och 1940-talen.

Ordet ’professor’ betyder ’den som bekänner’, ’den som öppet deklarerar’ någonting. Den som är professor borde inte bara vara expert på sitt eget ämnesområde utan borde också oförväget och med stort mod gå ut i världen och övertyga alla dessa privatexperter om att kunskap inte bara är nödvändig utan också en grundförutsättning för ett rättskaffens liv. Det förakt som nu finns för kunskap, i synnerhet högre kunskap särskilt bland dem som han ansvar för vårt land, och i all synnerhet humanvetenskaplig kunskap är förskräckande – och vi ser spåren då allt vi gör ska rendera ekonomisk vinst. Helsingfors universitets tidigare kansler Ilkka Niiniluoto har nyss deklarerat att humanism och humaniora behövs. För egen del understöder jag honom naturligtvis. Att kunna behandla mängder och siffror är bra, men att kunna tänka efter vad som blir följden av att ha räknat och beräknat är inte bara bättre utan ett villkor för samliv i ett samhälle. Nu gäller det återigen att fundera på vad sanning är, vad människovärde är och vad ett människovärdigt liv är. För min del är jag helt övertygad om att en så kallad hemsnickrad men tilltalande post-sanning inte behövs i ett universitet, lika lite som ett samhälle behöver den. Unifis rektorer har en stor uppgift i att föra fram universiteten i debatten.

Vårt uppdrag vid Åbo Akademi är att utbilda svenskspråkiga experter för Finlands behov. Just nu ser jag detta som en av våra allra viktigaste uppgifter. Tvåspråkighet är bra, flerspråkighet är ännu bättre, men modersmålet är a och o. Åbo Akademis uppgift är att se till att svenskan kan leva vidare i Finland. I den miljö vi lever i, där tvåspråkiga arbetsmiljöer blir allt vanligare, där omgivningen inte är svensk, där landets ledning helst såg att finlandssvenskarna gömmer sig och sen dör på finska, just där ska Åbo Akademi stå fram och förfäkta rätten att leva och verka på svenska i Finland. Det är en kamp, en ständig kamp men den skadar ingen utan tvärtom berikar den vårt land. Jag har med glädje sett hur du av hela ditt hjärta försökt föra den kampen. På alla sätt måste vi hävda vår rätt till vårt modersmål men undvika ett språkstrider igen ska prägla landet.

Mycket fint har hänt inom Åbo Akademi allt detta rikspolitiska och internationella skeende till trots. Många forskningsprojekt har fått finansiering, många enskilda individer har fått pris för sitt arbete, många unga människor har fått sin examen, penningdonationerna rasslar in, arbetet för flyktingar är synnerligen beundransvärt och våra egna ansträngningar för att göra ett bättre universitet av Åbo Akademi pågår. Vi kan rentav yvas lite över årets nobelpris i ekonomi, för Bengt Holmström fick faktiskt en professur vid Åbo Akademi. ”Det smakar ändå karl, sa kärringen, och kysste tuppen.”

Jag har inte på länge varit stolt över att vara finländare. Men jag är mycket stolt över att vara finlandssvensk och vi alla kan alla vara stolta över vårt universitet. Vi måste vid sidan av alla internationaliseringssträvanden komma ihåg grundförutsättningen för vår existens, nämligen den svenska befolkningen i Finland. Med de orden vill jag tacka dig för ett alldeles utmärkt samarbete och önska Dig och de Dina en fridfull jul och ett gott nytt år!

Varma hälsningar

Ulrika