Till kåreniterna på Kårens 99 årsfest den 18 februari 2017

Temat för året är ”kärlek”. Kärleken har många ansikten, faderskärlek, moderskärlek, nästankärlek, kärlek mellan två individer av samma eller olika kön, ålder, härstamning. Kärlek mellan människa och djur. Detta är bara några exempel. Jag vill nu berätta en sann historia om kärlek vid Åbo Akademi.

Det hände sig en gång år 1938 – och den av er som vet någonting om historien vet att 1930-talet var ett mycket laddat decennium – att en ung man befann sig på en kongress i Sverige. En dag fick han ett telefonsamtal och den som ringde sa att det förelåg fara för hans liv om han återvände hem till sitt eget land. Det var ett budskap som måste tas på allvar. I hans hemland hade det några månader tidigare blivit mord och upplopp kring människor av ett visst slag, med eller utan en viss sorts tro, och oron i landet var mycket stor. Ett budskap om livsfara måste tas på allvar.

Den unga mannen blev kvar i Sverige med det bagage han hade med sig, de kläder han hade på sig och utan någonstans att ta vägen. Han hade plötsligt blivit flykting. Han var ingen ekonomisk flykting, ingen klimatflykting, ingen invandrare som sökte arbete utan en flykting som för sina åsikters skull och för att han samarbetat med människor vilkas åsikter inte passade i det landets officiella profil inte kunde vara kvar i sitt fosterland.

För att göra en lång historia kort hittade han människor i Sverige som kunde hjälpa honom. Han fick nånstans att bo och med tiden också ett arbete. Det arbetet fick han här i Finland, här vid vårt universitet. Åbo Akademi visade respekt för en människa från ett annat land, en människa som var förföljd för åsikter som han hade. Tänk om de åsikterna också hade varit farliga i Finland, tänk om de hade varit samhällsomstörtande eller skadat akademin som gett honom mat för dagen och tak över huvudet, ja, lön av en sådan kaliber att han med tiden kunde gifta sig och få barn med en invandrare från ett tredje land! Det var tillit som ledde akademins rektor till ett beslut om att engagera vår protagonist.

Med den här historien vill jag visa er att det faktiskt kan vara djupaste allvar när en människa blir flykting. Det är inte nånting man beräknar och planerar och verkligen tänker över utan det kan bli ett plötsligt avgörande med allt vad det innebär av avbräck i kontakterna med nära och kära, avbräck i ens sociala relationer, avbräck i ens arbete. Det behöver inte vara beräkning att man byter fosterland och skaffar sig helt nya sammanhang. Vi som har det rysligt bra i vårt land ska ta hand om dem som har det så här. Tänk dig själv in i situationen: Inget språk, inget hem, inget arbete, ingenting alls att göra, ingenstans att vara ensam och sig själv, inget sammanhang, allt är osäkert.

I Finland fick man engång hjälp när man behövde den. Låt det ske igen, igen och igen! Och dessutom måste jag påminna er om att vi finländare också fått hjälp när vi behövt den. Hur många finländare har inte farit till andra länder för att arbeta för att det inte var tillräckligt goda villkor här. Hemmanen var för små, maten räckte inte till, vädret var eländigt, militärtjänstgöringen varade i åratal och det var krig. Hundratals tusen människor har gett sig iväg härifrån och många gör så än idag. Inte flöt det nya landet alltid av mjölk och honung, förhållandena i gruvor, fabriker, finare familjer var säkert inte alltid bekväma och behagliga. Säkert har inte ens de som invandrade till Sverige alltid behandlats så värst bra, men hjälp har de fått och inte har de avsiktligt hindrats i att skaffa sig bättre och tryggare livsvillkor. Inte heller stod amerikaner eller svenskar i rader och förklarade hur eländigt deras länder var för att skrämma bort flyktingar och invandrare. De fattade att invandrare av olika slag kunde bli till nytta för landet. Finland behöver nödvändigt mera folk!

Som akademianknuten är jag otroligt stolt över det vi har här vid ÅA. Ni kåreniter är en del av oss. Vi ska alla vara öppna för att hjälpa människor i nöd, att ge dem det stöd vi kan. Det kan vara i form av verklig och äkta samvaro, i form av att ha tålamod med stapplande svenska eller finska, tålamod med avvikande beteende, som att inte vara punktlig eller ordentlig på samma sätt som vi. Det kan vara i form av tillfälliga jippon där man träffar varandra och så ger varandra omväxling och innehåll i vardagen, det kan vara i form av att avstå från varma kläder och skor eller genom att skänka pengar till sådana organisationer som hjälper mera konkret. Allra, allra viktigast är till att börja med att inte flytta gränsen för vad som kan och får sägas. Man ska inte ens berätta fula vitsar om människor med en främmande hudfärg, en annan religion, ett annat kön och bortförklara sitt beteende med humor. Om skamgränsen flyttas blir också förståelsen för mångfald försvagad. Humor är bra, men den är mycket farlig som vapen, som åsiktsspridare och som fördomsförstärkare. Under slöjan av en rolig historia kan man förstöra livet för många människor.

Just nu har vi asylsökande i vårt land. Som ni vet är vi snåla med asyl. De idéerna kommer tyvärr från högsta ort bland landets beslutsfattare. Måtte många av er skaffa er en utbildning som ger er jobb på Migri så att ni har en chans att ändra på inställningen där. Måtte många av er bli politiker, socialarbetare, tolkar, vad som helst som kan återställa ett Finland som engång var ett mera generöst land. Vi vet hur integreringen gått till i det övriga Europa, ni kan nu lära er något av alla de misstag som gjorts. Lär er språk, studera kulturmöten, ta reda på hur en lyckad integrering ska gå till, se de pedagogiska möjligheter som finns i den processen. Börja med att delta i eller stödja den verksamhet som redan finns inom Åbo Akademi eller samhället i övrigt. Kåreniter ska visa vad civilisation står för! Till civilisation hör en grundläggande utgångspunkt: en människa är lika mycket värd som människa oberoende av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, sexuell läggning eller någon annan jämförbar orsak. Så kan vi med människokärlek djärvt åstadkomma äkta delaktighet som leder till ett hållbart och öppet samhälle och gemensamt fosterland. Det här borde vara varje kårenits mål med studierna, med det så kallade studielivet och med hens eget vardagsliv. Finland fyller hundra år i år. Vad vore väl ett bättre sätt att fira det än att föra en generös asylpolitik? Åbo Akademi fyller hundra år om ett år. Också vi kan bidra till ett inkluderande, mångkulturellt samhälle om universiteten i Finland systematiskt skulle börja tänka i sådana banor att en studentkår ska bestå av människor från många olika kulturer med många olika – bekväma och obekväma – bakgrunder. Alltså studenter, ut och gör! Gör Finland till ett bättre land för minoriteter, av vilket slag de vara må, att bli hemma i. Gör Åbo Akademi till landets mest inkluderande universitet! Friskt vågat är hälften vunnet!