Det är med stor förvåning och oro jag följt med den debatt om tvåspråkiga skolor i Finland som förts detta år. Vad är detta för ett fenomen? Jag har hört invånare i Vasa hävda att om deras barn inte lär sig finska så kommer barnen att emigrera till Sverige. Det kan hända, men är detta en helt ny rädsla? Inte! Ungdomar har utvandrat till Sverige och massor av andra länder under olika perioder och i stora mängder. Några har kommit tillbaka, andra inte.

För att förhindra emigration till Sverige borde barnen lära sig finska, hävdas det. Det är helt rätt och riktigt. Bor man i Finland bör man naturligtvis lära sig landets språk, nämligen svenska och finska. Diskussionen om vilka språk man behöver gäller därmed bägge språkgrupperna. Men diskussionen förs nu enbart om de svenska skolorna och deras möjlighet att lära barn finska. Om det hindrar emigration är emellertid en helt annan fråga. Jag har inte hört om en enda finsk skola där temat ”tvåspråkiga skolor” har varit aktuellt även om det är i dem kännedomen om det andra inhemska språket är svagast.

I debatten har efterlysts vetenskapliga undersökningar av hur svenskkunskaperna minskat i Finland i takt med att de två språkgrupperna blandats. Ännu för ett sekel sedan var svenskan ett gångbart språk längs sydvästkusten. Det vittnar alla de uppteckningar om som finns i traditionsarkiven till exempel från Sagu eller Sastmola. Kjell Herberts har gjort sådana studier under ett långt liv som forskare. Läs hans rapporter! En annan välkänd och respekterad forskare på området är Erik Allardt. Redan för nästan fyrtio år sedan konstaterade han att finlandssvenskarnas största fiende är finlandssvenskarna själva som inte håller fast vid sitt modersmål.

Och nu vill man göra en tvåspråkig skola. Själv gick jag i en skola där man undervisade i sex språk och undervisade på fem. Finska var givetvis ett av dem. Av allesammans och ungefär lika många till har jag haft ren och skär nytta och stor glädje. Flera hade dessutom behövts. Språkforskarna har på många olika sätt visat hur kunskapen i flera språk är till gagn för både samhälle och individ. Det är klart att språkkunskaper är viktiga: Finland behöver goda försäljare av de varor vi kan exportera åt olika håll, vi behöver förmåga att ta in information på främmande språk – men som individer behöver vi språket på ett mycket mera fundamentalt plan och på ett mycket mera subtilt sätt. Vi behöver förmågan att uttrycka alla våra tankar, i svåra och i lätta stunder – på något språk som vi kan tillräckligt bra för att inte bli frustrerade över att inte ha de begrepp vi behöver. Varför inte göra det på svenska? Hittills har skolan åtminstone försökt ge oss den förmågan. Må den fortsätta med det, fastän den också presenterar möjligheter att lära sig andra språk.

Skolan kan gärna vara mångspråkig i praktiken – det är den i och för sig redan, när i kommunikationen mellan barnen och senare bland studenterna blandas svenska, finska och engelska. Men i den svenska skolan i Finland är det viktigt är att hela tiden föra fram respekten för svenskan, att ge en positiv bild av att det är möjligt att i Finland leva ett rikt och gott liv på svenska – utan att vara penningstinn eller ha någon fabrikör eller godsägare i släkten. Görs detta inte blir uppfattningen i nästa generation att finskan är en fördel, medan man glömmer att stödja svenskan.

Anta att en skola är tvåspråkig, svensk och finsk. Anta vidare att tvåspråkigheten är så pass utbredd att alla elever utom tre väljer att ta sina kurser i ett visst ämne på finska, dels för att klasserna blir större och mera varierande, dels för att det finns läromedel på finska men inte på svenska. Hur länge kommer den skolan att erbjuda kurser på svenska i detta ämne? Hur länge kommer skolan att anställa lärare för detta ämne? Hur länge kommer studenter att utbilda sig till lärare på svenska i detta ämne? Hur liten kan omfattningen av utbildningen i detta ämne vara vid universitet och högskola innan den läggs ner? Och drabbar detta bara ett enda skolämne? Knappast! Fortsätter man resonemanget blir landet snabbt inte tvåspråkigt svenskt-finskt.

Den svenska skolan i Finland ska självfallet undervisa barn i och på finska. Men den finska skolan i Finland ska lika självfallet undervisa barn i och på svenska. Också i den ska en positiv attityd till svenskan odlas. Det problem man nu tror sig ha med finlandssvenska barn som inte kan finska är faktiskt större sett från perspektivet att finska barn inte kan svenska. Det är framför allt där en insats behövs om Finland ska kunna ses som en del av Norden – och det kan bli nödvändigt fortare än vi idag tror. Kunskaper i svenska bäddar för förståelse för de flesta nordiska språk. Skolan har ett stort ansvar för att alla barn lär sig bägge språken, men ett ännu större ansvar har faktiskt föräldrarna. Man ska i mycket svenskspråkiga trakter inte alls tro att finskan kommer automatiskt i städer som Helsingfors eller Åbo. Det ligger ett krav på mycken eftertanke och strategi hos föräldrarna att se till att barnen lär sig finska, exempelvis genom att visa dem på hobbyverksamhet på finska – och att se till att barnen kommer till den. Skolan kan hjälpa till på många olika sätt, genom olika pedagogiska metoder, men huvudansvaret för fostran ligger faktiskt hos föräldrarna. De ska uppfostra sina barn till respekt för språk. Undfallenhet och feghet har ingen plats i den processen.

Begreppet ”en tvåspråkig skola” förefaller vara onödigt vid närmare analys. Alla skolor är ju än så länge mångspråkiga. I praktiken kan begreppet kanske användas men när det gäller administrativt och strategiskt tänkande för framtiden måste det klart definieras för att lagstiftaren ska kunna formulera gångbara lagar. Än så länge känner lagstiftarna inte till begreppet ”en tvåspråkig skola.” Det är därför vi har svenska skolor i Finland. Vårdar vi oss inte om denna rättighet försvinner grunden för undervisningen på svenska i Finland. Då kan vi se oss i spegeln och sorgset konstatera att vi själva inte bara hjälpt till utan rentav initierat förlusten av den svenska skolan. Är det detta vi vill?