I dagarna har jag från olika håll fått höra idén om att Finland behöver en vetenskapsminister. Rent teoretiskt är tanken god. Man menar nämligen att på forskning och annat vetenskapligt arbete på det sättet skulle få en starkare ställning och bättre resurser än nu då universiteten ingår i undervisnings- och kulturministrarnas arbetsområde tillsammans med allsköns annan utbildning.

Onekligen luktar idén om en vetenskapsminister elitism, men kanske det är just det vi behöver idag. Individualiseringen påstås ha gått långt och vara tidens melodi. Inte bara mänskliga individer utan också institutioner borde som bekant föra fram sina ”individuella” profilerade drag för att synas, utnyttjas och få extra pengar. Man kan dock fråga sig om individualismen faktiskt är tydlig i ett samhälle där allting ändå präglas av flockmentalitet och alla ser lika ut. Men det är inte mitt ärende idag.

Idén med en vetenskapsminister kan alltså vara god, men låt oss tänka lite vidare på detta tema. Tre invändningar kan föras fram. Om Finland får en sådan minister måste hen åtminstone själv ha bedrivit forskning på allra högsta nivå, alltså ha en kompetens som överstiger en doktorsexamen. Hur många sådana personer finns som är lämpliga?

För det andra tenderar ”vetenskap” idag allt oftare att beteckna teknik och naturvetenskaper (science). Förmoda att den nya vetenskapsministern inte är tillräckligt (ut)bildad utan har en vilja att stödja bara sådana vetenskaper som ger innovationer. Innovationer är ett förfärligt och missvisande ord, för all forskning ska ju resultera i kunskap som man bedömer att inte är känd sedan tidigare. ”Innovationer” har getts en alldeles specifik betydelse, nämligen säljbarhet. Den forskning som leder till innovationer ger en grundval för att industrin ska kunna fabricera någonting som uppammar ett föreställt behov hos människorna i omgivningen och som kan säljas. Då kommer humanvetenskaperna att ännu mera hamna i bakvattnen än redan nu är fallet. En allt för stor andel av vetenskapsministerns budget kommer då att tillfalla medicin och teknologi och andra motsvarande kunskapsområden. Humanvetenskaperna får klara sig bäst de kan. Drömmen om ett evigt och allt bekvämare liv är tydligen vanligt förekommande, men det är oklart hur människan ska reda sig i ständig sysslolöshet med allt vad det medför.

Den tredje invändningen gäller det motsatta läget. Ponera att vetenskapsministern har en tydlig ideologisk agenda. Hen är inte ute efter innovationer men ute efter att fylla medborgarna med nya idéer så att folk som vetenskapsministern vill – i förlängningen vill denna vetenskapsminister nämligen avancera i sin politiska karriär. Då kommer humanvetenskaperna att ha goda dagar men bara förutsatt att deras företrädare bedriver sin forskning på det sätt som vetenskapsministern bestämmer. Vi ser det i Ungern nu, där Central European University kämpar för sin rätt att fungera som ett någorlunda neutralt och kritiskt analyserande lärosäte och där ungerska vetenskapsakademien gör vad de kan för att få förbli en oavhängig institution. Vi har sett politikerdikterad forskning i andra delar av Europa genom tiderna. Folkloristiken skulle exempelvis vara ett välresurserat ämne för att den så utmärkt passar som redskap för att skapa ideologier. Historievetenskapen likaså, ja, hela kulturfältet kunde få en massa pengar för att sprida och upprätthålla ett nytt politisk ideal. Ministrar med mycket höga examina och erfarenhet av forskning på högsta nivå har suttit i Finlands regering, men med den erfarenheten bör vi faktiskt idag fråga oss om vi verkligen vill ha en vetenskapssyn som är bunden vid statsledningens ideologi.

Det gäller alltså att tänka noga efter: Hittar man, regering efter regering, en person som är så vidsynt att hen accepterar att både naturvetenskaper och humanvetenskaper ska ha resurser utan att fördelningen sker på bekostnad av den andra? Hittar man, regering efter regering, en person som förhåller sig neutral till vad forskning och vetenskapligt arbete går ut på? Ibland kan det vara bättre att inte vara väldigt synlig men ändå ha frihet att tänka och forska i det man själv anser vara viktigt. Vi är redan Gudi nog tillräckligt styrda av allvärldens makter i vårt arbete trots den påstådda individualiseringen, eller hur?