Kära Mikko!

Nästan fem år har gått sedan vi började samarbeta. Jag visste ingenting om dig, bara det som alla visste, nämligen att du är en framgångsrik förbränningsforskare. Vad har jag då sett hos dig under denna rektorsperiod?

Det har varit händelserika och lärorika år. Finansieringsmodellen ska förändras och studenterna ska bli färdiga snabbare än förut. Den visan har vi hört i decennier men det har varje gång visat sig vara svårt att tvinga vuxna människor att göra det de inte vill eller det de upplever att de inte kan. Vi får se hur det går den här gången. När man byter finansieringsmodell är det däremot viktigt att man varken upplever att man inte vill eller inte kan hänga med. Här gäller det att simulera och räkna och att räkna bra! Det har du på olika kraftfulla sätt visat att du behärskar till fullo.

Ett av våra flaggskepp, internationaliseringen, ska inte längre ge så stor utdelning som förut. Jag vet inte om tanken är att Finland ska isolera sig, eller om man här tror att kunskaper i engelska är tillräckliga för att landets universitet ska kunna göra sig betydelsefulla i den internationella forskningen. Mig har det glatt särskilt mycket att se att många av de doktorander jag under året haft nöjet att gratulera till slutförd examen har sina närmaste och mest inspirerande samarbetspartner inom Central- och Sydeuropa. Måtte vi inte förblindas av kortsiktiga planer på isolering utan fortsätta skapa kontakter på många olika språk, i många olika miljöer med många olika människor. Den tanken har du också stött.

En del bekymmer har det varit med Åbo Akademis värdegrund. Särskilt har, som jag ser det, begreppen mångfald och öppenhet prövats. Men genom att anpassa begreppet djärvhet på rådande situationer har du ändå fört Åbo Akademi till något slags equilibrium. För mig är det alltid viktigt att man markerar sin ståndpunkt, särskilt om det är någonting man inte är nöjd med. I synnerhet vid ett universitet är det viktigt att klart och tydligt säga ifrån om något kolliderar med universitetets ideal. Då kan det behövas ett visst mått av djärvhet. Åren 2015–2019 har visat att Åbo Akademis värden duger i praktiken och inte bara i en strategi på papper.

Några stora beslut, så kallade svåra beslut har du fört till styrelsen, men eftersom svåra beslut är svåra att acceptera vill jag inte ta upp dem här idag. Däremot konstaterar jag att naturvetenskaperna genom beslut under din ledning delvis kommer att få nya fina arbetsutrymmen som säkerligen kommer att stödja verksamheten.

Det som upptagit mig mest har förstås varit akademins hundraårsjubileum. Programmet under året har varit brokigt och rikhaltigt. Vi har firat på många olika sätt. Vi både satt i slutna rum och öppnade våra dörrar. Urgamla döda och nya väldigt levande forskare prisbelönades. Jag tror att mera forskningspengar än någonsin tidigare har kommit akademin till del under dessa år. Till och med statsmakten lade till slut märke till att vi hade ett jubileum vilket förstås gladde en av arvtagarna till det allra första universitetet i Finland särskilt mycket.

Visserligen hade jag ansvaret för det som ordnades, och många var inblandade, jag vill särskilt nämna Johan Berg, men utan det stöd som du gav oss hade vi inte kunnat hålla en sådan standard som vi haft. Ibland höll jag på att tappa tålamodet då du precis  ville veta alla små detaljer månader i förväg, men erfarenheten visade förstås att ju noggrannare planerna är desto större chans finns det för framgång.

Du lämnar alltså en välskött akademi. Vad ännu bättre är, är att du, visserligen inte ensam men tillsammans med många andra, överlämnar akademin till en regering som inte längre är både kunskaps- och bildningsfientlig eller föraktfull gentemot hög utbildning.

.Det har varit roligt och givande att samarbeta med dig. Jag har lärt mig mycket. Du har undervisat mig om vattnets egenskaper och fantastiska förmåga att göra nästan vad som helst rent, vi har diskuterat miljöförstöring och tryggheten att bränna ved i Finland. Jag har nog förstått att kemi är mycket viktigt! Du har lärt dig något om den vardagliga fromheten i Indien och fått höra om Mahabharata. Jag har sällan träffat en så generös människa som du. När jag med bekymrade blickar betraktar något som kanske inte är helt perfekt ens för  våra förhållanden tittar du på mig och säger ”Sånt är livet” eller ”Sådan är världen”. När folk söker sig bort från oss och jag vädrar vantrivsel tycker du det är bra att de hittar andra platser att arbeta på och att detta är vår utmärkta utbildnings förtjänst. Världen ligger öppen för duktigt folk! Jag har förstått att lära mig ta det lugnt för allt ordnar sig ändå – åtminstone teorin.

Det får oss alla att känna tacksamhet och därför har vi gett dig en gåva. Du får ett äppelträd. Stiftelsen för Åbo Akademi bidrar till gåvan med gropen. Om ingen tidigare grävt en grop åt rektorn har det nu blivit gjort! Äpplet heter Antonovka och får symbolisera kunskapens frukt. Din gode gamle vän Johan  Gadolin och Finska Hushållningssällskapet såg till att sorten importerades från Ryssland. Antonovka är ett vinteräpple, och när du kokar mos på frukten ser du att den ger väldigt lite avfall – precis som vältorkad finsk ved ger väldigt lite aska och som välinhämtad kunskap inte innehåller strunt. På motsvarande sätt som kanslern fick sitt öl till hundraårsjubileet kan rektorn nu få en cider. En gåva förpliktar visserligen till en gengåva men den bördan vill jag inte ge dig. William Arthur Ward sa en gång: ”Att känna tacksamhet och inte uttrycka den är som att slå in en present och inte ge den.” Härmed har jag uttryckt min helt personliga tacksamhet för ditt stöd, din optimism, din energi, och på allas våra vägnar gett dig den presenten.

Hälsningar och allt gott för din framtid!

Ulrika