Vetenskapens idkare, gynnare och vänner!

 

Rektorer, professorer, studenter, administratörer, alla inom Åbo Akademi arbetar tillsammans mot samma mål, nämligen att sprida på forskning baserad kunskap samhället till fromma. Jag har idag valt att se lite närmare på vad det innebär att sprida vetenskapliga rön.

I slutet av 1970-talet publicerade den franske filosofen Jean-François Lyotard sitt verk La condition postmoderne: rapport sur le savoir. Där var hans huvudbudskap att de stora berättelserna i västerlandet fallit samman. Om detta stämmer kan diskuteras, men det får bli en annan gång. Han definierade vissa centrala tankegångar i det västerländska samhället och såg att de fått en mindre betydelse. Kristendom och demokrati är inte mera självklara, kvinna och man är inte varandras motsatser, lärt och lekt är inte motpoler. Det är i denna förändrade värld vi arbetar idag. Det är i den vi ska sprida på forskning baserad kunskap.

Vetenskap kan beskrivas som en process som förutsätts leda till ”ny kunskap” och som drivs enligt vissa givna mer eller mindre uttalade regler och som når ett resultat. Ett kriterium kan vara att arbetsprocessen ska kunna upprepas av en annan, oberoende vetenskapsidkare under motsvarande omständigheter och leda till samma resultat. I denna process ingår flera inslag av tolkning. Det gäller att tolka resultat för att förstå vad man kommit fram till. Detta kan ske både genom numerära och textbaserade analyser. Vissa discipliner lägger huvudvikten vid den empiriska fasen, andra understryker betydelsen av just tolkningen. Viktigt är att vetenskapsidkaren inser att resultat måste underkastas tolkning och att denna är subjektiv. Vetenskap präglas även av kritiskt tänkande i valet av ämne, empiri, analys och publicering. Den ideala processbeskrivningen för vetenskapsidkande är alltså given och stabil.

Idag har vi anledning att fundera på vad ett universitet ska stå för. Målet är givet, i skrift av Undervisnings- och kulturministeriet. Allt flera personer har haft, har och får möjligheten att lära sig att bedriva vetenskap. Redan i lågstadiet lär sig barn att ta reda på och lösa problem. ”Ekorrforskning” kan man kalla det när en åttaåring lär sig någonting nytt om ekorrar. Begreppet forskning har blivit allmängods, samtidigt som användningen av ordet i divergerande sammanhang har gjort betydelsen inexakt. Forskning och vetenskapsidkande är inte synonymer.

Vi har anledning att granska följderna av denna otydliga bild av vetenskapen. Vi lever nämligen i en tid av utbrett kunskapsförakt. Inte alltid respekteras det som vetenskapsidkarna kommer fram till, för folk utanför akademin har lärt sig att tänka själva, tänka kritiskt, låt vara att det sker på andra sätt än våra.

Finland har länge satsat på utbildning. De allra flesta kan läsa, skriva och räkna och har alltså grunderna för att ta till sig vetenskapliga rön när de väl populariserats. Ändå saknas ofta förmågan eller viljan att lita på vetenskapsidkarnas kunnande.

Vi har sett kunskapsföraktet bland högt uppsatta individer i vårt land, vi har sett det i oviljan att stödja vårt inarbetade system för kunskapsinhämtning på högsta politiska nivå, vi har sett det i tvivlet på miljöhänsyn, vi ser det i misstron mot läkemedel o.s.v.

Idag kan vem som helst komma åt vilken kunskap som helst. Var och en måste fatta sina personliga beslut om sin inställning till olika vetenskapliga rön. Men då vetenskaplig kunskap sällan är särskilt eggande för andra än vetenskapsidkarna själva spelar den heller ingen specifik roll för andra. Är den obekväm föraktas den rentav. Var och en har blivit sin egen expert, medan vetenskapsidkarna beskärmar sig och kanske i sin tur föraktar de fåvitska lekmännen.

Ser vi dock på vetenskapshistorien har det som betraktats som vetenskaplig sanning gång på gång kullkastats. Kollegor och lekmän har skrattat åt någon nydanande forskare som Galileo Galilei och undergrävt hans möjligheter att komma vidare, men med tiden har det ändå visat sig vem som haft rätt. Sådan kritik är nödvändig för att nå gångbar kunskap. De som idag är föraktfulla gentemot vetenskapsidkarnas resultat har faktiskt också tänkt kritiskt –­ på sitt sätt.

I allmänhet ska man vara sparsam med föraktet. Det är nämligen vetenskapsidkarna själva som måste fråga sig om de tillräckligt övertygande har lyckats förnya sin argumentationsteknik när befolkningen inte längre okritiskt är auktoritetstrogen och utan möjlighet att själv skaffa sig den kunskap som behövs för att fatta ett ändamålsenligt beslut. Det sägs hela tiden att världen förändrats men det är vi själva som förändrat den och då måste vi själva också följa med i den processen. Kanske talar forskarna fortfarande fikonspråk sittande i sina elfenbenstorn? Visst har vi blivit uppmanade att popularisera våra forskningsrön, men har vi lyckats? Verkar vetenskap så svårbegriplig att folk känner sig lurade eller så enkel att den i sin populariserade form verkar naiv?

Sådana frågor är viktiga att ställa och försöka besvara, så att man reflekterar över receptionen av vetenskapliga rön. Nu meddelar vi ”på forskning baserad undervisning” men hur tas den emot? En ödmjuk och respektfull attityd behövs bättre än beskärmande och ringaktning. Tålamod bör finnas för att på vetenskapliga grunder så känslomässigt förutsättningslöst som möjligt visa varför vissa alternativa rön är ovetenskapliga. Universiteten, inte minst Åbo Akademi, kunde ägna lite tid åt att tänka på detta. Vi måste granska vårt sätt att föra fram våra rön så att de i välfungerande berättelser når också tvivlarna.

Dear guests, I have brought along some thoughts about our time when lay people don’t accept a scientifically based outcome of research, for they choose alternative solutions for life in such matters as, for instance, democracy, gender or medicine. I call for a deeper reflection on how scientific and scholarly knowledge is received. We should be more respectful towards sceptics and, by the help of strictly scientific methods, explain why, from a scientific and scholarly point of view, our results are reliable. Hereby I open the new academic year.

Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna till vår inskription för läsåret 2019–­2020 och överlämnar nu ordet åt vår tidigare rektor Mikko Hupa. Tervetuloa. Welcome to Åbo Akademi University. Gans, ganz herzlich willkommen!