För någon vecka sedan deltog jag i ett seminarium arrangerat av Professorsförbundet. Temat var ”bildning” och den fråga som ställdes löd ungefär: Är Finland ett bildat land, på finska: Onko Suomi sivistynyt maa? En intressant fråga som jag inte vill besvara här.

Däremot vill jag fundera något kring begreppet bildning. Inom universitetsadministrationen och också inom forskningen dyker det med jämna mellanrum upp ord som blir till ett slags mantran. Inom vetenskapen leder detta till ett grishofenomen så att alla forskare med självaktning uttrycker sig med hjälp av just det ordet, ett ord som dittills ofta knappast alls beaktats. Inom universitetsadministrationen gäller detsamma. Bildning har blivit ett sådant nu. I Finland vill vi alltså inte längre bara ha utbildning inom universiteten utan också bildning. Detta begrepp är oklart, det betyder till exempel, som så ofta, inte detsamma på olika språk. Och innehållet ändras genom tiden. Men idag är det ett modeord och administrativ text är bäst om den innehåller det så att mottagarna i maktens boningar åtminstone tror att de vet vad universiteten vill göra med begreppet.

Bildning kommer på svenska från det tyska ordet Bildung, präglat av Wilhelm von Humboldt i övergången mellan 17- och 1800-talen, dvs. borgerlighetens, bourgeoisiens, framväxttid och är en produkt av den tidens samhällsstruktur, där en samhällsklass växte fram vars medlemmar varken var jordägande adel, präster, bönder eller hantverkare med klart definierade yrken.

Men vad Humboldt räknade som Bildung på sin tid är för länge sedan förlegat i vår. Länge tänkte man sig bildning som längregående studier av kultur och filosofi, latin, klassisk litteratur, gärna också på grekiska. Idag verkar detta förlegat. Bildning är alltså ett föränderligt fenomen. Frågan blir då förstås vilken betydelse vi lägger in i ordet i våra universitetsadministrativa texter.

Men alla dessa, som vi anser vara, förlegade ämnen var inte nog i sig för bildning, utan de användes för att skapa en bild av en förädlad människa: en människa med de antika idealen  hjältemod, viljestyrka, jämlikhet (inom vissa gränser), medmänsklighet och livssyn som mål. Dessa ideal skulle leda till en utvecklad analytisk förmåga, det vill säga en förmåga att ifrågasätta och argumentera, så att människan genomgick en personlighetsutveckling.

Vilka ideal ska vi ha idag för en bildad människa? Vilken personlighetsutveckling önskar universitetsadministratörerna att universiteten ska erbjuda studenterna? Det finns listor på vad som karaktäriserar bildning idag. Dit hör motståndet mot omänsklig behandling av andra, förmågan att förstå varandra, att kompromissa och förhandla, förmågan att reflektera över människans roll i historia, nutid och framtid, ansvar, ett kultiverat beteende, självbehärskning med mera.

Allt detta är vackra ideal, de kräver en ständig tankeprocess, ständig reflexivitet och medvetandegörande av ens egna svagheter hos den enskilda individen. Detta passar utmärkt i en tid då individualism och självanalys firar triumfer.

Jag har en cynisk läggning och är ofta föraktfull. Men under min yrkeskarriär med många olika slag av människor i många olika åldrar och från många olika geografiska och ämnesmässiga områden har jag försökt hålla fast vid ett uttryck som hjälpt mig på många sätt, nämligen ”Man ska spara på föraktet – med tanke på de många behövande” (Ann-Kristin Schewelev ca 1998)! Tänker man så blir bildning att verkligen försöka visa intresse för andra människor, ta hänsyn till dem, deras tankar, värderingar, att respektera dem och acceptera att de har andra livsideal än man själv.

Risken är här att man hamnar in i en kulturrelativism. Anything goes! Men så får det inte vara: då hamnar vi i den situation vi i många fall är idag, då faktiskt nästan anything goes, både när det gäller stora saker som politiska ideal, samhälleliga reformer, människovärdet och små saker som hur man klär sig eller hur man stavar till orden ”noggrant” och ”tidskrift”, två av de allra svåraste orden i svenskan! Därför behövs absolut ”svansen” på mitt uttryck: ”Med tanke på de många behövande.” Svansen leder vidare från självreflektion till att tänka på den andre för att se om just han behöver föraktet. Men en bildad människa måste alltid ta itu med sitt eget förakt och göra något åt att det gjort sig påmint just i en viss situation.

Min sista fråga blir nu: Är det universitetens sak att sköta detta? Svaret ligger förmodligen hos den enskilda individen. Universitetens uppgift är åtminstone att stödja individen i bildningsprocessen, de kan och ska erbjuda möjligheten till bildning men mottagligheten varierar och processen tar i varje fall tid, mycket mera än de fem år vi och våra studenter har till vårt förfogande.

###########################################################################

Jag vill tacka för mina fem år som kansler, det har varit ett givande uppdrag. Mycket sällan har jag, vilket har kunnat vara fallet förut, tänkt att ”detta har jag fått för mina synder”. Det kan ju rent teoretiskt hända att jag inte haft synder att sona, i alla fall har det varit ett rent nöje att vara kansler för Åbo Akademi, ett av de allra finaste och mest bildade universitet vi har i detta land. Tag vara på det, utveckla det, så att våra efterkommande kan vara ”med akademien väl tillfreds”!

God jul och gott nytt år!

Dear Doctoral Students, today I would like to speak a little about the future.

I guess that most of you in this room want to defend a doctoral thesis someday. That is why you are here at Åbo Akademi University taking part in our Research Day. Certainly, I do not know what dreams you might have, or how you look forward to a life as a doctor, but I guess that these thoughts and dreams are quite central to you and that they are surrounded by pink lights, white clouds, and jingle bells.

However, somebody may also combine this dream with a little fear, partly fear about how the defence will succeed, partly fear also about what you are going to do afterwards. Great changes often cause fear, for you cannot know what they will bring.

In Finland the defence is hardly ever really difficult. You have to write your dissertation yourself, and unless you sleep when so doing, you will, in detail, be aware of the text. If you have been working for many years, and moreover, if you are working with a dissertation consisting of articles it may be more difficult exactly to remember details and reasons for hardships. When you sit there, at your desk, waiting for the D-day, you should read your text again and again, and certainly, you will see your mistakes, but don’t be afraid when you find all weaknesses. Weaknesses will always be there. I felt relieved when, in the corresponding situation, one of my friends told me that there is no such thing as a perfect book. It is a good thing if you get aware of the mistakes, for then you can do something about them, at least you can try and find a good reason for them, or another way out of the situation.

Try to remember the process when you made up your mind concerning your subject. Why did you pick that very field of research, why did you formulate yourself in a specific way when you wrote about the object of your work? Why did you pick these very theories? And what methods were available, when you chose the ones you see in your dissertation. And why? Why did you build up the dissertation with this structure? And then, what are your results? Which of them is most important, do you think? And why do you think it is important? Try and figure out why you have worked as you have worked. Then, when thinking about the defence, remember that you are the greatest expert on your own text! However, when it comes to the real defence, you have to be humble, for this is the day and the show of the opponent. Then you must find polite and convincing words. Your terminology must fit the one you have used in the book and it must be consistent and consequent.

When you read your text, you should be aware of all small mistakes that you misspelt, or the problems you met with when you tried to order your indices alphabetically, for indeed an opponent can tease you and ask why you have written a word in a wrong way or why you put P before O in the list of references. In these cases, it is better to surrender and admit your mistakes than to try to explain.

The defence is an end-point of a long process during which you lived in quite a different way than others do. You had a great freedom to come and go as you wanted, you might work in the nights provided you labs and libraries were reachable. You will never ever have that freedom again. But this freedom was also a test of your responsibility. You have seen that nobody else would finish your work. If you really wanted to reach a result, you had to work on your own. This feeling of responsibility should grow when you work, and you should keep it awake and active for the rest of your life. However, it is your own preferences that decide on how you want to use this rest. There will probably not be anybody looking after you, or putting you to bed on time for tomorrow’s tribulations. You will have to realize and accept it.

After a defence, some of you will probably stay in academia. You will see that what you now think is a free life for professors and teachers, working when they want to, coming to the office when they are needed for some hours, reading what they like to read and so forth, is nothing but an illusion. Their work is certainly the best work in the world, but it is also regulated chaos. Hundreds of things meet university people every day. We arrive in our office thinking to achieve several small results here and there, but every ten minutes we are interrupted and can start our real work first after our colleagues have left their offices in the afternoon. Anyhow, I would never have changed my position, there are so many advantages connected to academic work.

Saying this, I also have to state that not everybody can find his or her place at a university. A doctoral degree is good, it is a good starting point for any kind of higher positions in society.  You will find that the subject of your research was not the most important outcome of the long work, but the main outcome was the fringe of how to find information, how to decide on this and that, how to write clearly, how to argue in a logical way, and how to convince people that your idea is the best idea, and how to be working with anybody even with a head ache or after your baby cried all night. Fidelity and persistence are the most important values within research and within working life as a whole.

Research Day 9.12.2019

Åbo Akademis donatorskväll den 30.11.2019

Fru Styrelseordförande, bästa gynnare och vänner av Åbo Akademi!

Hjärtligt välkommen till Åbo Akademi. Det är roligt att som avgående kansler få tala för en publik som säkert känner till Åbo Akademi på olika sätt. Någon har studerat här, någon har arbetat eller arbetar här, någon har kanske någon anhörig som studerat eller får sitt levebröd här. Jag behöver inte som under hundraårsjubileet berätta om hur Stiftelsen för Åbo Akademi såg till att pengar fanns för att grunda Åbo Akademi. Jag behöver inte beskriva utvecklingen sedan dess eller skildra de olika byggnadernas historia. Allt det finns numera tryckt och publicerat.

Det har blivit en tradition att anordna denna typ av donatorskvällar just på kvällen före första advent, en kväll som avslutas med studentkörerna Brahe Djäknars, Florakörens och Akademiska Orkesterns traditionella adventskonsert sedan decennier. Vi vet alla hur fina våra musiker är och att de fört ut akademin i den internationella studentkörsvärlden. Må de få existera, arbeta och utvecklas under en lång framtid.

Men det är inte bara musik vi ägnar oss åt. Under de drygt hundra år som akademin existerat har vi alltid varit mycket framstående inom naturvetenskaper och teknik. Just nu då universiteten i Finland försöker profilera sig för att erbjuda landets befolkning utbildning och forskningsresultat på en så bred bog som möjligt har Åbo Akademi tre av fyra profiler som placerar sig huvudsakligen inom naturvetenskap och teknik. Det är dags att utöka vårt sortiment genom att fördjupa och vidga vår verksamhet på det människovetenskapliga fältet. Vi har ju huvudansvaret för utbildning och forskning på hela det svenska området i Finland.

Att Åbo Akademi är en port som leder från Finland till Norden är förmodligen en truism för de flesta här. Svenskan är Åbo Akademis varumärke. Men vad betyder det? Ja, att allt sker på svenska, hela administrationen, det mesta av undervisningen och umgänget, utom det som sker på engelska, vetenskapens lingua franca. Ändå har drygt 20 procent av akademins studenter och forskare finska som sitt modersmål, men det har de avstått från att använda inom studierna och på arbetsplatsen. Detta är beundransvärt. Många studenter som kommer från finska skolor är mycket ambitiösa och brukar klara sina studier galant.

Visserligen kan man kanske se det som snudd på diskriminering att finskan inte gärna ska användas i undervisningen medan engelskan är välsedd. Det korrekta eller inkorrekta i denna attityd bör emellertid någon annan än jag belysa.

Åbo Akademi som Finlands port till Norden kan ses som en öppning till kontakter med forskare och kollegor i de andra nordiska länderna. Det berikar ömsesidigt. Men den öppningen kan också uppfattas som en dörr till emigration. Man har på senare tid bekymrat sig över att alltför många unga finlandssvenskar flyttar till Sverige. Ofta blir de kvar där. På det sättet kan vi säga att vi ”föödd opp griisn åt ana gubbi” när vi satsar resurser på någon som inte blir kvar. Men sådan är verkligheten och inom EU råder fri rörlighet mellan medlemsländerna, så där är ingenting att säga om det. Dessutom är våra unga kunniga och tillför sin nya hemort någonting positivt.

Vi kan också konstatera att unga med finska som modersmål vid Åbo Akademi har lärt sig svenska på ett sätt så att språket räcker till för ett arbete och gott liv i Sverige, Norge, Danmark och i förlängningen i resten av Europa för att språkinlärningen går lättare ju flera språk man kan. Ergo borde flera finska studenter med sina gymnasiekunskaper i svenska som grund komma till Åbo Akademi för att lära sig ännu mera och bättre svenska. Engelskan är i och för sig helt bra, men det är ett misstag att tro att man klarar sig med den överallt. Man behöver inte åka längre än till en av EU:s huvudorter, Strassburg, för att inse att engelskan inte räcker till i vardagslivet. Mera och bättre svenska gäller för övrigt också de finlandssvenska studenterna. Många av dem är osäkra på sitt språk och otrygga i yrkeslivet.

Vi kan också vända på steken. På vilket sätt kunde Åbo Akademi bli Nordens port till Finland. Rektor von Wright ser detta som en strategisk möjlighet för akademin. Finlands näringsliv har uttryckt en önskan om en större immigration till Finland. Vad betyder detta? Jo, bland annat att flera nordbor skulle vilja komma för att bosätta sig och arbeta i Finland. Men vad är det för ett land de kommer till? Samhället är inte särskilt älskvärt eller ens vänligt, språket är svårt och liknar förmodligen ingenting av de andra som nordbor kan, landet har inte en mathistoria som Italien, ekonomi som USA, eller höga alper som Schweiz. Ändå är Finland ett av världens rikaste länder, det är inte svårt att nå och egentligen har man det mycket bra här. Vi står oss fortfarande rätt så bra i PISA-undersökningarna, vi är bra på skeppsbygge och vi kan allt om isbrytare. Men detta räcker inte till. Vi måste antingen framställa oss som ett exotiskt och spännande folk bestående av idel ”de andra”, eller också erbjuda en större palett av utbildningar som unga i Norden kan skaffa sig framför allt i Finland. Då måste vi börja med att bli ett ännu mera kultiverat land och visa att vi kan vara vänliga och gästfria och att man kan klara sig i Finland också utan perfekt kunskap i finska.

Vi bör alltså aktivera Åbo Akademis rekrytering av studenter som inte kan svenska och i praktiken erbjuda dem ännu mera undervisning i det svenska språket. Det fordrar förstås en omläggning av studiegången och resurser för mera undervisning men vilket företag vill inte satsa på sitt varumärke, i vårt fall svenska språket? Samtidigt borde vi också fostra våra studenter med ännu större fermitet till mångspråkighet. Ju flera språk man kan desto bättre är det, desto attraktivare är man på arbetsmarknaden och desto större behållning har man av livet. Det är inte bara en och två som fått ett efterlängtat arbete just på grund av hens språkkunskaper. I dagens skola erbjuds kurser i främmande språk men de hålls bara om ett visst antal elever anmäler sig till den utbildningen. Om något år kommer det kanske inte flerspråkiga elever från gymnasierna då antalet intresserade elever varit för litet för att hålla kurs. Då blir det svårt att meddela undervisning i och på andra främmande språk än engelska inom Åbo Akademi. Följden av det kan man lätt räkna ut. Isoleringen ligger runt hörnet. Porten från Norden är visserligen öppen men alltför få går igenom den.

Under några år har det varit svagt med ansökningar till ämnena inom det tekniska fältet. Det gäller Åbo Akademi lika väl som inom resten av Europa. Akademin har satsat stort på att locka abiturienter till den utbildningen. Bland annat försökte man fånga upp dem redan i högstadiet och samarbetet med skolorna har burit frukt.

Med denna modell för att aktivera unga människor för studier borde det gå att locka också till språkstudier. Det kunde vara Åbo Akademis utvidgade varumärke att studenter och lärare här utan möda och utan sura miner läser vetenskaplig litteratur inte bara på svenska, engelska och på finska, utan också på flera språk. Vi borde därför satsa på språkinlärningskurser. Men, och detta är mycket viktigt, hela tiden måste vi minnas att de studenter som har svenska som modersmål måste stärkas i sin finlandssvenska identitet. Vi vet nämligen att identiteten är en kulturell konstruktion som ändras i livets olika situationer. Därför kan en människa än framhäva, än förtiga en del av den, beroende på vad som är tjänligt och optimalt. Som svenskt universitet i Finland bör Åbo Akademi se till att också den svenska identiteten får en grundläggande position hos dem som studerat här. Då kan vi också göra anspråk på att ses som Nordens port till Finland.

Alltså, varmt välkomna till en trevlig kväll i goda vänners lag.

Vetenskapens idkare, gynnare och vänner!

Rektorer, professorer, studenter, administratörer, alla inom Åbo Akademi arbetar tillsammans mot samma mål, nämligen att sprida på forskning baserad kunskap samhället till fromma. Jag har idag valt att se lite närmare på vad det innebär att sprida vetenskapliga rön.

I slutet av 1970-talet publicerade den franske filosofen Jean-François Lyotard sitt verk La condition postmoderne: rapport sur le savoir. Där var hans huvudbudskap att de stora berättelserna i västerlandet fallit samman. Om detta stämmer kan diskuteras, men det får bli en annan gång. Han definierade vissa centrala tankegångar i det västerländska samhället och såg att de fått en mindre betydelse. Kristendom och demokrati är inte mera självklara, kvinna och man är inte varandras motsatser, lärt och lekt är inte motpoler. Det är i denna förändrade värld vi arbetar idag. Det är i den vi ska sprida på forskning baserad kunskap.

Vetenskap kan beskrivas som en process som förutsätts leda till ”ny kunskap” och som drivs enligt vissa givna mer eller mindre uttalade regler och som når ett resultat. Ett kriterium kan vara att arbetsprocessen ska kunna upprepas av en annan, oberoende vetenskapsidkare under motsvarande omständigheter och leda till samma resultat. I denna process ingår flera inslag av tolkning. Det gäller att tolka resultat för att förstå vad man kommit fram till. Detta kan ske både genom numerära och textbaserade analyser. Vissa discipliner lägger huvudvikten vid den empiriska fasen, andra understryker betydelsen av just tolkningen. Viktigt är att vetenskapsidkaren inser att resultat måste underkastas tolkning och att denna är subjektiv. Vetenskap präglas även av kritiskt tänkande i valet av ämne, empiri, analys och publicering. Den ideala processbeskrivningen för vetenskapsidkande är alltså given och stabil.

Idag har vi anledning att fundera på vad ett universitet ska stå för. Målet är givet, i skrift av Undervisnings- och kulturministeriet. Allt flera personer har haft, har och får möjligheten att lära sig att bedriva vetenskap. Redan i lågstadiet lär sig barn att ta reda på och lösa problem. ”Ekorrforskning” kan man kalla det när en åttaåring lär sig någonting nytt om ekorrar. Begreppet forskning har blivit allmängods, samtidigt som användningen av ordet i divergerande sammanhang har gjort betydelsen inexakt. Forskning och vetenskapsidkande är inte synonymer.

Vi har anledning att granska följderna av denna otydliga bild av vetenskapen. Vi lever nämligen i en tid av utbrett kunskapsförakt. Inte alltid respekteras det som vetenskapsidkarna kommer fram till, för folk utanför akademin har lärt sig att tänka själva, tänka kritiskt, låt vara att det sker på andra sätt än våra.

Finland har länge satsat på utbildning. De allra flesta kan läsa, skriva och räkna och har alltså grunderna för att ta till sig vetenskapliga rön när de väl populariserats. Ändå saknas ofta förmågan eller viljan att lita på vetenskapsidkarnas kunnande.

Vi har sett kunskapsföraktet bland högt uppsatta individer i vårt land, vi har sett det i oviljan att stödja vårt inarbetade system för kunskapsinhämtning på högsta politiska nivå, vi har sett det i tvivlet på miljöhänsyn, vi ser det i misstron mot läkemedel o.s.v.

Idag kan vem som helst komma åt vilken kunskap som helst. Var och en måste fatta sina personliga beslut om sin inställning till olika vetenskapliga rön. Men då vetenskaplig kunskap sällan är särskilt eggande för andra än vetenskapsidkarna själva spelar den heller ingen specifik roll för andra. Är den obekväm föraktas den rentav. Var och en har blivit sin egen expert, medan vetenskapsidkarna beskärmar sig och kanske i sin tur föraktar de fåvitska lekmännen.

Ser vi dock på vetenskapshistorien har det som betraktats som vetenskaplig sanning gång på gång kullkastats. Kollegor och lekmän har skrattat åt någon nydanande forskare som Galileo Galilei och undergrävt hans möjligheter att komma vidare, men med tiden har det ändå visat sig vem som haft rätt. Sådan kritik är nödvändig för att nå gångbar kunskap. De som idag är föraktfulla gentemot vetenskapsidkarnas resultat har faktiskt också tänkt kritiskt –­ på sitt sätt.

I allmänhet ska man vara sparsam med föraktet. Det är nämligen vetenskapsidkarna själva som måste fråga sig om de tillräckligt övertygande har lyckats förnya sin argumentationsteknik när befolkningen inte längre okritiskt är auktoritetstrogen och utan möjlighet att själv skaffa sig den kunskap som behövs för att fatta ett ändamålsenligt beslut. Det sägs hela tiden att världen förändrats men det är vi själva som förändrat den och då måste vi själva också följa med i den processen. Kanske talar forskarna fortfarande fikonspråk sittande i sina elfenbenstorn? Visst har vi blivit uppmanade att popularisera våra forskningsrön, men har vi lyckats? Verkar vetenskap så svårbegriplig att folk känner sig lurade eller så enkel att den i sin populariserade form verkar naiv?

Sådana frågor är viktiga att ställa och försöka besvara, så att man reflekterar över receptionen av vetenskapliga rön. Nu meddelar vi ”på forskning baserad undervisning” men hur tas den emot? En ödmjuk och respektfull attityd behövs bättre än beskärmande och ringaktning. Tålamod bör finnas för att på vetenskapliga grunder så känslomässigt förutsättningslöst som möjligt visa varför vissa alternativa rön är ovetenskapliga. Universiteten, inte minst Åbo Akademi, kunde ägna lite tid åt att tänka på detta. Vi måste granska vårt sätt att föra fram våra rön så att de i välfungerande berättelser når också tvivlarna.

Dear guests, I have brought along some thoughts about our time when lay people don’t accept a scientifically based outcome of research, for they choose alternative solutions for life in such matters as, for instance, democracy, gender or medicine. I call for a deeper reflection on how scientific and scholarly knowledge is received. We should be more respectful towards sceptics and, by the help of strictly scientific methods, explain why, from a scientific and scholarly point of view, our results are reliable. Hereby I open the new academic year.

Jag hälsar er alla hjärtligt välkomna till vår inskription för läsåret 2019–­2020 och överlämnar nu ordet åt vår tidigare rektor Mikko Hupa. Tervetuloa. Welcome to Åbo Akademi University. Gans, ganz herzlich willkommen!

Kära Mikko!

Nästan fem år har gått sedan vi började samarbeta. Jag visste ingenting om dig, bara det som alla visste, nämligen att du är en framgångsrik förbränningsforskare. Vad har jag då sett hos dig under denna rektorsperiod?

Det har varit händelserika och lärorika år. Finansieringsmodellen ska förändras och studenterna ska bli färdiga snabbare än förut. Den visan har vi hört i decennier men det har varje gång visat sig vara svårt att tvinga vuxna människor att göra det de inte vill eller det de upplever att de inte kan. Vi får se hur det går den här gången. När man byter finansieringsmodell är det däremot viktigt att man varken upplever att man inte vill eller inte kan hänga med. Här gäller det att simulera och räkna och att räkna bra! Det har du på olika kraftfulla sätt visat att du behärskar till fullo.

Ett av våra flaggskepp, internationaliseringen, ska inte längre ge så stor utdelning som förut. Jag vet inte om tanken är att Finland ska isolera sig, eller om man här tror att kunskaper i engelska är tillräckliga för att landets universitet ska kunna göra sig betydelsefulla i den internationella forskningen. Mig har det glatt särskilt mycket att se att många av de doktorander jag under året haft nöjet att gratulera till slutförd examen har sina närmaste och mest inspirerande samarbetspartner inom Central- och Sydeuropa. Måtte vi inte förblindas av kortsiktiga planer på isolering utan fortsätta skapa kontakter på många olika språk, i många olika miljöer med många olika människor. Den tanken har du också stött.

En del bekymmer har det varit med Åbo Akademis värdegrund. Särskilt har, som jag ser det, begreppen mångfald och öppenhet prövats. Men genom att anpassa begreppet djärvhet på rådande situationer har du ändå fört Åbo Akademi till något slags equilibrium. För mig är det alltid viktigt att man markerar sin ståndpunkt, särskilt om det är någonting man inte är nöjd med. I synnerhet vid ett universitet är det viktigt att klart och tydligt säga ifrån om något kolliderar med universitetets ideal. Då kan det behövas ett visst mått av djärvhet. Åren 2015–2019 har visat att Åbo Akademis värden duger i praktiken och inte bara i en strategi på papper.

Några stora beslut, så kallade svåra beslut har du fört till styrelsen, men eftersom svåra beslut är svåra att acceptera vill jag inte ta upp dem här idag. Däremot konstaterar jag att naturvetenskaperna genom beslut under din ledning delvis kommer att få nya fina arbetsutrymmen som säkerligen kommer att stödja verksamheten.

Det som upptagit mig mest har förstås varit akademins hundraårsjubileum. Programmet under året har varit brokigt och rikhaltigt. Vi har firat på många olika sätt. Vi både satt i slutna rum och öppnade våra dörrar. Urgamla döda och nya väldigt levande forskare prisbelönades. Jag tror att mera forskningspengar än någonsin tidigare har kommit akademin till del under dessa år. Till och med statsmakten lade till slut märke till att vi hade ett jubileum vilket förstås gladde en av arvtagarna till det allra första universitetet i Finland särskilt mycket.

Visserligen hade jag ansvaret för det som ordnades, och många var inblandade, jag vill särskilt nämna Johan Berg, men utan det stöd som du gav oss hade vi inte kunnat hålla en sådan standard som vi haft. Ibland höll jag på att tappa tålamodet då du precis  ville veta alla små detaljer månader i förväg, men erfarenheten visade förstås att ju noggrannare planerna är desto större chans finns det för framgång.

Du lämnar alltså en välskött akademi. Vad ännu bättre är, är att du, visserligen inte ensam men tillsammans med många andra, överlämnar akademin till en regering som inte längre är både kunskaps- och bildningsfientlig eller föraktfull gentemot hög utbildning.

.Det har varit roligt och givande att samarbeta med dig. Jag har lärt mig mycket. Du har undervisat mig om vattnets egenskaper och fantastiska förmåga att göra nästan vad som helst rent, vi har diskuterat miljöförstöring och tryggheten att bränna ved i Finland. Jag har nog förstått att kemi är mycket viktigt! Du har lärt dig något om den vardagliga fromheten i Indien och fått höra om Mahabharata. Jag har sällan träffat en så generös människa som du. När jag med bekymrade blickar betraktar något som kanske inte är helt perfekt ens för  våra förhållanden tittar du på mig och säger ”Sånt är livet” eller ”Sådan är världen”. När folk söker sig bort från oss och jag vädrar vantrivsel tycker du det är bra att de hittar andra platser att arbeta på och att detta är vår utmärkta utbildnings förtjänst. Världen ligger öppen för duktigt folk! Jag har förstått att lära mig ta det lugnt för allt ordnar sig ändå – åtminstone teorin.

Det får oss alla att känna tacksamhet och därför har vi gett dig en gåva. Du får ett äppelträd. Stiftelsen för Åbo Akademi bidrar till gåvan med gropen. Om ingen tidigare grävt en grop åt rektorn har det nu blivit gjort! Äpplet heter Antonovka och får symbolisera kunskapens frukt. Din gode gamle vän Johan  Gadolin och Finska Hushållningssällskapet såg till att sorten importerades från Ryssland. Antonovka är ett vinteräpple, och när du kokar mos på frukten ser du att den ger väldigt lite avfall – precis som vältorkad finsk ved ger väldigt lite aska och som välinhämtad kunskap inte innehåller strunt. På motsvarande sätt som kanslern fick sitt öl till hundraårsjubileet kan rektorn nu få en cider. En gåva förpliktar visserligen till en gengåva men den bördan vill jag inte ge dig. William Arthur Ward sa en gång: ”Att känna tacksamhet och inte uttrycka den är som att slå in en present och inte ge den.” Härmed har jag uttryckt min helt personliga tacksamhet för ditt stöd, din optimism, din energi, och på allas våra vägnar gett dig den presenten.

Hälsningar och allt gott för din framtid!

Ulrika

I dagarna har jag från olika håll fått höra idén om att Finland behöver en vetenskapsminister. Rent teoretiskt är tanken god. Man menar nämligen att på forskning och annat vetenskapligt arbete på det sättet skulle få en starkare ställning och bättre resurser än nu då universiteten ingår i undervisnings- och kulturministrarnas arbetsområde tillsammans med allsköns annan utbildning.

Onekligen luktar idén om en vetenskapsminister elitism, men kanske det är just det vi behöver idag. Individualiseringen påstås ha gått långt och vara tidens melodi. Inte bara mänskliga individer utan också institutioner borde som bekant föra fram sina ”individuella” profilerade drag för att synas, utnyttjas och få extra pengar. Man kan dock fråga sig om individualismen faktiskt är tydlig i ett samhälle där allting ändå präglas av flockmentalitet och alla ser lika ut. Men det är inte mitt ärende idag.

Idén med en vetenskapsminister kan alltså vara god, men låt oss tänka lite vidare på detta tema. Tre invändningar kan föras fram. Om Finland får en sådan minister måste hen åtminstone själv ha bedrivit forskning på allra högsta nivå, alltså ha en kompetens som överstiger en doktorsexamen. Hur många sådana personer finns som är lämpliga?

För det andra tenderar ”vetenskap” idag allt oftare att beteckna teknik och naturvetenskaper (science). Förmoda att den nya vetenskapsministern inte är tillräckligt (ut)bildad utan har en vilja att stödja bara sådana vetenskaper som ger innovationer. Innovationer är ett förfärligt och missvisande ord, för all forskning ska ju resultera i kunskap som man bedömer att inte är känd sedan tidigare. ”Innovationer” har getts en alldeles specifik betydelse, nämligen säljbarhet. Den forskning som leder till innovationer ger en grundval för att industrin ska kunna fabricera någonting som uppammar ett föreställt behov hos människorna i omgivningen och som kan säljas. Då kommer humanvetenskaperna att ännu mera hamna i bakvattnen än redan nu är fallet. En allt för stor andel av vetenskapsministerns budget kommer då att tillfalla medicin och teknologi och andra motsvarande kunskapsområden. Humanvetenskaperna får klara sig bäst de kan. Drömmen om ett evigt och allt bekvämare liv är tydligen vanligt förekommande, men det är oklart hur människan ska reda sig i ständig sysslolöshet med allt vad det medför.

Den tredje invändningen gäller det motsatta läget. Ponera att vetenskapsministern har en tydlig ideologisk agenda. Hen är inte ute efter innovationer men ute efter att fylla medborgarna med nya idéer så att folk som vetenskapsministern vill – i förlängningen vill denna vetenskapsminister nämligen avancera i sin politiska karriär. Då kommer humanvetenskaperna att ha goda dagar men bara förutsatt att deras företrädare bedriver sin forskning på det sätt som vetenskapsministern bestämmer. Vi ser det i Ungern nu, där Central European University kämpar för sin rätt att fungera som ett någorlunda neutralt och kritiskt analyserande lärosäte och där ungerska vetenskapsakademien gör vad de kan för att få förbli en oavhängig institution. Vi har sett politikerdikterad forskning i andra delar av Europa genom tiderna. Folkloristiken skulle exempelvis vara ett välresurserat ämne för att den så utmärkt passar som redskap för att skapa ideologier. Historievetenskapen likaså, ja, hela kulturfältet kunde få en massa pengar för att sprida och upprätthålla ett nytt politisk ideal. Ministrar med mycket höga examina och erfarenhet av forskning på högsta nivå har suttit i Finlands regering, men med den erfarenheten bör vi faktiskt idag fråga oss om vi verkligen vill ha en vetenskapssyn som är bunden vid statsledningens ideologi.

Det gäller alltså att tänka noga efter: Hittar man, regering efter regering, en person som är så vidsynt att hen accepterar att både naturvetenskaper och humanvetenskaper ska ha resurser utan att fördelningen sker på bekostnad av den andra? Hittar man, regering efter regering, en person som förhåller sig neutral till vad forskning och vetenskapligt arbete går ut på? Ibland kan det vara bättre att inte vara väldigt synlig men ändå ha frihet att tänka och forska i det man själv anser vara viktigt. Vi är redan Gudi nog tillräckligt styrda av allvärldens makter i vårt arbete trots den påstådda individualiseringen, eller hur?

Det som upptagit mig mest i år har varit akademins hundraårsjubileum. Programmet under året har varit brokigt och rikhaltigt. Vi har upplevt köld i januari i Åbo och hetta i juli i Björneborg på Suomi-Areena. Vi har festat i frack och i jeans. Vi har ätit med kniv och gaffel på vita dukar och vi har gnagt i oss fingermat stående på Arkens gård. Vi har lyssnat på ny klassisk musik och gammaldags ”jytää”. Det har förekommit stora konferenser och små seminarier, vernissage av fotografier och utställningar av gamla dokument. Vi har firat för oss själva och med hela stan, studenter, alumner och yrkesaktiva akademianställda. Vi har suttit i slutna rum och öppnat våra dörrar, urgamla döda och nya väldigt levande forskare har både prisbelönts och fått diplom. Jag tror att mera forskningspengar än någonsin tidigare har kommit akademin till del i år. Vi har firat i Åbo och i Vasa och samarbetet med den lokala pressen har varit alldeles utmärkt. Åbo stad har varit mycket generös i sin hjälp med marknadsföringen och på andra sätt. Vi har åstadkommit vackra band att knyta runt betyg eller annat som behöver knytas men vi har också gjort färdiga en historik i två band som passar bra till det efterlängtade stora verket om akademins byggnader som utkom 2017. Bakelserna har fått en utformning som påminner oss om jubileet och ett eget, väldigt gott öl har vi fått hjälp med att producera. Rektorskedjan har fått ett tillägg i form av en liggande åtta, ett oändlighetstecken, ett hoppfullt insignium för akademins kommande sekel. Åbo Akademis frimärke kunde man skicka julkort med och radio och TV hjälpte till med att sprida kännedomen om vårt jubileum. Vi får kanske till och med ett museum över Johan Gadolin så småningom. Till och med statsmakten lade märke till att vi hade ett jubileum vilket förstås gladde en av arvtagarna till det första universitetet i Finland särskilt mycket.

Visserligen har jag haft ansvaret för det som ordnades, visserligen har kommunikationsavdelningen, särskilt Johan Berg, och kommittén för vårt hundraårsfirande varit i elden detta år men utan det stöd som akademins ledning med rektorn i spetsen har gett oss hade vi inte kunnat hålla en sådan standard som vi haft. Det är nog fråga om pengar men minst lika mycket är det fråga om det intresse man visat för förberedelserna.

På detta sätt vill jag hjärtligt tacka alla som bidragit till att festligheterna blivit lyckade, både er som medverkade och er som deltog. Det är roligt att ställa till med evenemang, men det blir allra roligast om man har en intresserad och positiv publik.

Gott nytt år!

I förrgår satt jag på en tillställning som kallas ÅAU Research Day. Den började klockan nio och avslutades med vin och tilltugg ungefär klockan halv fem. Det var väl sjätte året i följd som detta evenemang organiserades av forskarskolan men det tycks ännu inte ha blivit allmänt omfattat som ett tillfälle där Åbo Akademis forskande personal möts under trevliga former. Hur står det till med viljan att göra forskarutbildningen till en dialog mellan ämnen, teman och generationer?

Dagen började med att sjutton doktorander från många olika länder samlades för att hålla föreläsningar (3 Minute Thesis Competition) om sina blivande avhandlingar. Fyra av dem var finländare. Var och en hade tre minuter och inte en sund längre på sig att berätta om vad han eller hon arbetade med. Det är en konst att fatta sig kort, men det är nödvändigt att kunna det. Föreläsningen skulle vara på engelska, och var och en var illustrerad med endast en bild. Det gällde att vara frimodig, tydlig i artikulationen och hålla kontakten med auditoriet. Innehållet i föreläsningen måste vara relevant, väl kontextualiserat kunde man också säga, och väl strukturerat. För mig förblev det oklart vilken funktion den illustrerande bilden hade.

En jury på tre personer bedömde vilka föreläsare som fyllde alla kriterier och beslöt att ge ett pris till varje fakultet. Av dessa fyra mottagare skulle en dessutom utses som ÅA:s vinnare. Det vinnande bidraget skickas in till den stora Coimbra-tävlingen, då deltar man i en motsvarande tävling ordnad mellan Coimbra-gruppens nästan fyrtio universitet. Om det går bra kan man komma till final, finalen går av stapeln i Kraków i juni 2019.            Doktoranderna var oftast väl förberedda men några av dem var verkligt nervösa. Det kanske var första gången de skulle ställa sig inför ett auditorium för att berätta om sin vardag. Det hade varit till stöd för dem om deras handledare hade varit närvarande och gett dem några uppmuntrande ord. I en sådan situation lär doktoranden känna sig själv i ett nytt sammanhang och handledaren får en glimt av hurdan disputationen kan komma att bli.

De sjutton doktorandernas föreläsningar var utan undantag mycket relevanta och intressanta. Det hade inte varit någon tidsspillan att sitta i Auditorium Salin och lyssna på dem. Tvärtom hade man som handledare också kunnat se i vilken mån det förelåg möjligheter till samarbete och synergi med någon kollegas doktorand.

Nästa programpunkt var Scientific Speed Dating. Alla doktoranderna ställdes i ring, en yttre och en inre. I tur och ordning skulle de vända sig till sitt par i den andra ringen och snabbt berätta om sitt projekt och därefter, inom några minuter, upprepa sin berättelse för nästa par. Scientific Speed Dating är reciprok och snabb så på en timme hade alla sjutton doktorander lärt känna varandra och vars och ens doktorsavhandlingstema, metoder och förväntade resultat. Att döma av det ljud som hördes i samband med denna del av dagens program var de unga blivande forskarna mycket ivriga att lära känna varandra. Idag, när jag deltog i en alldeles annan konferens, såg jag flera av dem prata med varandra som om de varit gamla bekanta.

Eftermiddagen inleddes med prisutdelningen i samband med treminutersföreläsningarna. Resten av den var vikt för föredrag av sådana som hade lämna doktorsavhandlingsskriveriet bakom sig för länge sedan. Jag talade lite om peer review-processen och uppmanade doktoranderna att tänka noga över hur processen med att skriva vetenskapliga texter ser ut och om den är optimal. Vidare presenterades Baltic University Programme med alla sina lockande evenemang och möjligheter att utveckla sig just i det skede då man borde vara allra mest alert. Spark Finland fick också en noggrann presentation för att de doktorander som eventuellt hade någon idé om en produkt som kunde säljas skulle få veta att det finns hjälp att få i den processen. Ett av akademins profilområden, nämligen Minoriteter fick en grundlig genomgång och här blev diskussionen efteråt lite livligare då någon frågade efter forskningsmetoder i denna typ av vetenskapligt arbete och det visade sig att de var lika viktiga som inom andra discipliner. Till slut fick auditoriet en livfull beskrivning av hur det är att skriva en ansökan om medel från European Science Foundation. Det blev helt klart att sådant inte görs med vänster hand på en söndagseftermiddag.

Egentligen kunde alla som är ansvariga för forskning inom sin disciplin ha haft mycket stor nytta av alla dessa föredrag. Peer reviews råkar alla ut för och måste lära sig att umgås med. Alla behöver ny inspiration i nya sammanhang. Detta gäller i synnerhet dem som i flera år suttit på samma post och inte bara unga doktorander. Alla som producerar säljbara varor, alltså också böcker, kan ha nytta av att veta hur man närmar sig marknaden. Alla kan ha fördomar mot varandras forskningsområden och alla mår bra att bli av med dem. Det gör man inte på sin egen kammare. Intresset för pengar från European Science Foundation borde öka lavinartat. I Finland betalar vi faktiskt ganska mycket pengar till EU också för forskning. Därför är det skäl att försöka få tillbaka så mycket som möjligt i form av forskningsmedel.

Efter en kort paus blev det dags för utdelningen av akademins största pris för vetenskapligt arbete, nämligen Kristina- och Gaddpriset. Professor Matti Laine och hans forskargrupp fick Kristinapriset om 20000 euro för forskning om arbetsminne och neurologiska ämnen inom språkhanteringen. Professor Dmitry Murzin och hans grupp fick, för andra gången, en lika stor summa för vidare undersökningar av katalysatorer för att utvinna verksamma medel för kolesterol- respektive cancermediciner bland annat ur näver. Visst är det roligt när ens kollegor får pris, och visst är det bra att Åbo Akademi har så många mycket skickliga forskare som inte får pris också. Det är tack vare alla dessa personer som akademin uppfattas som ett mycket gott forskningsuniversitet.

På senare tid har jag flera gånger stött på frågan hur man ska förstå tidsangivelser inom den akademiska världen. Med andra ord har det visat sig att det är oklart när man ska räkna med den så kallade akademiska kvarten och när inte. Akademisk kvart förkortas aq ((studentikost) latin eller ak (svenska) och har i allmänhet ingenting med studentbostäder eller andra kvartar att göra.

Den akademiska kvartens ursprung är förmodligen ganska omöjligt att spåra. Redan vid de tyska jesuituniversiteten på 1600-talet var den känd och behövdes för att studenterna skulle hinna till sina föreläsningar. Förr i världen, innan man började bygga universitet som koncentrerade campus, höll professorerna nämligen sin undervisning i sina egna hem eller hade seminarierum på olika håll i staden, ibland ganska långt från varandra. (Den första gången det latinska ordet campus, som betyder ’fält’ användes för ett lärosäte var på 1700-talet i samband med det vi idag kallar Princeton University. På svenska blev det ett allmännare ”universitetsord” först på 1990-talet). Då hade inte varje student sitt eget armbandsur eller andra klockor utan man måste förlita sig på stadens kyrkklocka eller uret på rådhuset. De här klockorna slog bara en gång i timmen, alltså när timmen var full.

När studenten hörde att klockan slog visste han att han hade en god stund på sig tills föreläsningen skulle börja. Han visste att ge sig iväg till sin professors bostad eller till det rätta seminarierummet och infinna sig där när undervisningen satte igång. Detta var ungefär en kvart efter klockans slag. Då den föregående föreläsningen, om den var en dubbelföreläsning, hade slutat en kvart före jämnt klockslag visste studenten också att han hade en halvtimme på sig att förflytta sig från en professorsbostad till en annan, från ett seminarierum till ett annat.

En annan förklaring till den akademiska kvarten är bruket att repetera vad som sagts under den föregående föreläsningen. Den här rekapitulationen skedde i början av föreläsningen och den student som hade varit uppmärksam föregående gång kunde därför hoppa över detta moment och infinna sig en kvart senare då professorn presenterade det som var nytt för dagen.

Den akademiska kvarten hör kanske mest samman med gamla universitet där man faktiskt behövde tid för att förflytta sig mellan enheterna. Estland, Finland, Schweiz, Sverige, Storbritannien, Tyskland, Österrike m.fl. länder praktiserar fortfarande bruket mer eller mindre allmänt. I skrift anges kvarten sedan 1800-talet med det latinska uttrycket cum tempore, som betyder ’med tid’. Om det är meningen att man ska inleda arbetet på jämnt klockslag skrivs det sine tempore, ’utan tid’. Dessa latinska tillägg förkortas c.t. respektive s.t. Det finns flera olika sätt att ange att en tillställning börjar med akademisk kvart. Man kan bland annat också använda prickar efter klockslaget.

Jag minns att när bruket med den akademiska kvarten på 1970-talet började vackla och vara obegripligt vid Åbo Akademi fanns det en irriterad men nitisk tjänsteman som försökte få folket att förstå att den akademiska kvarten skulle tas med i beräkningen om tidsangivelsen för när ett evenemang skulle inledas skrevs endast med två siffror. Om den hade skrivits med fyra siffror och skiljetecken gällde jämnt klockslag. Ett seminarium som var satt till klockan 10 började följaktligen en kvart över tio medan man skrev 10:00 om ett möte som skulle börja på slaget tio. När inte ens detta hjälpte kallades vi till möten som skulle börja klockan 10:01!

Ibland kan man lägga in längre tid innan undervisningen ska börja och då heter det cum grano tempore, förkortat c.g.t. ’med dubbelkvart’ som på svenska förkortas eller dk eller studentikost dq. Också magno cum tempore, m.c.t. (’med stor tid’) kan användas för dubbelkvarten. Om den här dubbelkvarten ligger mellan slutet på en högtidlig tillställning, den ”solenna akten”, som vi säger i Finland, och banketten på kvällen utnyttjar man den till att dricka cocktail, umgås och kolla upp var och med vem man ska sitta vid bordet. Sättet att visa hur tidsangivelsen ska förstås varierar från universitet till universitet, så det är bäst att ta reda på hur man ska bete sig innan man kommer alldeles för sent – eller alldeles för tidigt.

Generellt kunde hos oss den akademiska kvarten gälla undervisningen medan administrativa möten inleds på klockslag angivet med fyra siffror och skiljetecken.

Ett nytt läsår börjar och vårt jubileumsår fortsätter fram till och med december. Den 25 oktober kallar Akademin till ett stort seminarium som fått namnet ”Imagine! Science, Knowledge, and Wisdom in the Future of the Universities”. Där ska diskuteras universitetens framtid och relation till landets och världens politiker som har så stor makt över universiteten. Ska universiteten vara politikernas tjänare för att skaffa fram innovationer eller ska universiteten förbli sina egna herrar och vara en samhällskritisk röst? Flera spännande talare kommer att diskutera detta tema: Journalisten Marian Abdelkarim, riksdagsledamot Li Andersson, president Tarja Halonen, Sverige Riksbanks chef Stefan Ingves, professor Alf Rehn och journalisten Göran Rosenberg. Dessutom kommer vi att inbjuda både pensionärer och studenter: de förstnämnda har den erfarenhet av samarbete med politiker som resulterat i dagens situation, de senare ska inför sin egen framtid skapa en värld som det går att leva vidare i.

Den 28 oktober i Konserthuset uppför Brahe Djäknar, Florakören, Pedavoces och musiker en kantat skriven av Ulf Långbacka. Den hade sitt uruppförande i mars i Vasa och ska få sitt lokala uruppförande i Åbo i höst. På detta sätt har Åbo Akademi hela fyra egna kantater, specialskrivna just för vårt eget universitet.

I mitten av december avslutas jubileumsåret med en brakmiddag och stor fest i Vasa. Och strax därefter blir det ett större julkaffe för personal och studenter i Åbo. Närmare detaljer om evenemangen hittas på nätet. Varmt välkomna att delta i det jubileumsprogram som återstår.

På universitet ska det undervisas och forskas. Det finns mycket pengar att dela ut som forskarstipendier och forskarpris. Den undervisande personalen har färre möjligheter att hämta nya krafter, fylla på resurserna med nya idéer och mera kunskap. Nu finns den möjligheten! Stiftelsen för Åbo Akademi har vänligen ställt en god summa pengar till förfogande för att personer i den undervisande personalen ska få en chans att under någon vecka kunna vistas ostörda på ett nordiskt universitet för att lära sig något nytt om sitt ämne, eller för att få nya goda pedagogiska idéer. Johanna Hedenborg lämnar närmare upplysningar.

Ta chansen! Förbättra och fördjupa dina nordiska kontakter och din kunskap och förbättra dina pedagogiska förmågor och ge dig själv en guldkant på tillvaron. Nya vyer berikar alltid! Professorer och dekaner uppmanas att uppmuntra sina undervisande kollegor att visa sitt intresse och stödja dem som vill åka ut. Det är till fördel för hela ämnet.