månadsarkiv: november 2013

Kvalitativ examination

Skribenter: Fredrika Jansson och Alexandra Elsing

Den 26 till 27 september samlades 40 deltagare från Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) till ett kvalitetsseminarium i Nagu. Bland deltagarna fanns IPL:s fasta personal, timlärare, studerande samt gäster från psykologin och logopedin vid Göteborgs Universitet. Detta är nu tredje seminariet som arrangerades med fokus på kvalitetsarbetet. Det första var ett kick-off seminarium som behandlade hur undervisningen vid institutionen kunde utvecklas. Det andra hölls hösten 2012 och behandlade för psykologins del hur undervisningsplanen skulle kunna förändras så att den utexaminerade psykologen skulle ha ett bättre grepp om sin expertis och kunna fungera evidensbaserat i sitt nya yrke. För logopedins del handlade seminariet 2012 främst om handledning av praktikperioden. Ett blogginlägg från kvalitetsseminariet 2012 hittar du här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2012/10/24/kvalitet-genom-helheter/. I år låg huvudfokus på examination och examinationsformer, men mera om det senare.

Först vill vi fundera på vilka förändringar som har skett under det gångna året. Kvalitetsarbetet vid IPL är just nu inne i en fas där det som diskuterats under tidigare kvalitetsseminarium implementeras. Det vill säga, nya kurser har körts igång och de nya undervisningsmetoderna, t.ex. PBL (problembaserat lärande) testas.  För en kort historik över vad som tidigare gjorts med PBL-metoden på logopedin, se blogginlägget från förra årets Kvalitetsseminarium. Som exempel på en ny kurs har vi kursen ”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext”, som har getts en gång. I den arbetade psykologi- och logopedistuderande från ÅA och Åbo Universitet som team runt barn med mångkulturell bakgrund. Om denna kurs kan ni läsa mera här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2013/05/13/mangkultur-i-studierna-ett-kursexperiment-over-amnes-och-universitetsgranserna/.

För psykologins del innebär verkställande av tidigare planer en myriad av nya kurshelheter, t.ex. de fyra nya Kliniska fenomen kurserna (Ångest och depression, Personlighetsstörningar och beroende, Ätstörningar och andra somatoforma problem och Psykos), den praktiska kursen i Organisations- och arbetspsykologi, Firman och en kurs i Rättspsykologiska utredningar. Några av kurserna är studier som omorganiserats så att all undervisning som rör ett ämne nu istället ges som ett paket. Ett exempel är Ångest och depression som tidigare getts i flera olika kurser och som nu istället ges som ett paket där ämnet behandlas från en rad olika synvinklar.  Forskningsmetodikstudierna har också omorganiserats så att kurserna följer logiskt på varandra och således blir en stor helhet. I och med att kurserna är omorganiserade, och en del helt nya, är detta också ett ypperligt tillfälle att fundera på nya examinationsformer.

Logopedins kvalitetsarbete har det senaste året främst fokuserat på utveckling av undervisnings- och examinationsformer och på handledning av de kliniska praktikperioderna. Logopedin har till exempel fortsatt att integrera undervisningsformen PBL i undervisningen och det finns nu PBL-moment på flera av logopedins kurser. Eftersom de kliniska praktikperioderna utgör en viktig del av talterapeututbildningen har logopedin valt att inom kvalitetsarbetet satsa också på handledningen av dessa. En del av praktikperioderna handleds av den undervisande personalen vid ämnet och en del av utomstående handledare från fältet. Inom kvalitetsarbetet har det tidigare skickats ut en enkät för att utreda hur talterapeuter på fältet ser på handledningsuppgiften. Som en följd av detta har det ordnats handledarträffar där syftet är att handledarna ska ha möjlighet att träffas och diskutera frågor angående handledning både med varandra och med representanter från ämnet. Ett stort arbete som gjorts inom kvalitetsarbetet år 2013 är sammanställandet av en praktikhandbok för både studerande och handledare. Praktikhandboken blev färdig hösten 2013 och finns nu fullspäckad med information om handledning och praktikperioder att läsa på logopedins hemsida.

Men nu tillbaka till kvalitetsseminariet i Nagu 26-27 september. Efter en kopp kaffe och några inledande ord om IPL:s kvalitetsarbete inleddes seminariet med en inspirerande presentation av Håkan Hult.  Han är professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet och rubriken för hans presentation var ”Lärande-undervisning-examination”. Han inledde med att tala om olika aspekter gällande inlärning och undervisning, skillnader mellan yt- och djupinlärning, hurdan en bra lärare och handledare är och studentcentrerat lärande är några av de aspekter som togs upp. Hult påpekade att examinationen ofta styr studerandes inlärning och att examinationsformen därför är väldigt viktig för inlärningen. Presentationen innehöll också ett flertal konkreta förslag på alternativa examinationsformer. Exempel på alternativa examinationsformer som togs upp är gyntentan, fusklappen, den omöjliga uppgiften och diskoteket. Gyntentan går ut på att alla får samma färgs penna för skrivandet av tentamen, efter tentamen blir det en diskussion om innehållet och man har möjlighet att komma med förslag om någon fråga ska strykas. Efter det här får man en annan färgs penna och får själv korrigera sin tentamen utgående från en modell. Fusklappen innebär, precis som det låter, att man får ta med sig en fusklapp till tentamen och sedan blir det diskussion om vad man har valt att skriva och varför. Fusklappen är en användbar examinationsform iom att man då istället för att mäta studerandes faktakunskap, kan ställa frågor som kräver att man kan tillämpa kunskapen. Den omöjliga frågan kan ställas i form av ”Det här ska du inte ännu kunna men…” och kan med fördel användas i början av studierna. Diskoteket innebär att man istället för att fråga om örats uppbyggnad frågar ”Hur känns det för dj:en?” eller ”Vad händer i dj:ens öra?”. En form av examination som baserar sig på fallbeskrivningar nämndes också, den går ut på att man till en början får en uppgift baserat på en fallbeskrivning t.ex. diagnostisering, när man lämnar upp den får man veta rätt svar och får en fråga som bygger på den tidigare. Ett exempel kunde vara ”Greta 67 år kommer till mottagningen med följande symptom…”. Första frågan kunde då vara hur diagnostiserar du Greta, följande fråga vilka test skulle du göra, följt av en fråga om testsvarens tolkning, till sist kan man fråga om hur skulle du ha tänkt om det i stället hade varit frågan om Jakob 17 år. I och med att de rätta svaren ges mellan frågorna, så blir inte allting fel om en fråga blir fel. Denna typ av frågor är alla till för att mäta hur studeranden kan tillämpa sin kunskap.

Hult konstaterade också att om man vill ändra examinationsformen så gäller det också att ändra undervisningssätt. Det gäller att ha rätt fokus, dvs professionsfokus, under undervisningen gång och att undvika ytinriktat lärande. Målet med undervisningen ska vara att studerande ska kunna ”ha nytta av och använda sig av Newtons lag, inte bara veta vad den går ut på”. För detta är fallbeskrivningar och problembaserat lärande en ypperlig metod.

Inspirerande framföranden av både Håkan Hult och Sari Lindblom-Ylänne. Här är det Lindblom-Ylännes tur att dela med sig av inspirationen.

Sari Lindblom-Ylänne talade under fredagen om ”Reliability and validity of assessment” (Examinationens reliabilitet och validitet). Lindblom-Ylännes budskap var att man borde övergå från att mäta kunskap om fakta och mening, till integrering av kunskap och tillämpning av kunskap. Hon talade också om fyra olika kriterier för bedömning: kriterier relaterade innehåll, färdigheter, struktur och generella kriteria.

Efter Hults och Lindblom-Ylännes inspirerande framföranden övergick arbetet till diskussion i smågrupper om vilken typ av examinationsformer man har och hur man kunde implementera alla nya idéer. Diskussionerna gick heta och vi väntar nu med spänning på att se hur experimenterandet med de nya examinationsformerna kommer att gå.

Diskussion i mindre grupper.

Under seminariet inleddes också IPL:s benchmarking-samarbete med Göteborgs Universitet. Syftet med samarbetet är att jämföra utbildningarna med varandra och förhoppningsvis få idéer om hur den egna utbildningen kan utvecklas. Arbetet fortsätter under den kommande veckan då en liten grupp bestående av både undervisande personal och studerande från IPL i morgon flyger över till Göteborg för att ta vid där vi slutade i Nagu.

Ett tecken på en ett bra seminarium är när diskussionerna fortsätter under middagen och ända in på småtimmarna.


Nätstödd undervisning kan bli en ödesfråga. Är lärarna flaskhalsen?

Skribent: Helena Hurme

För en timme sedan (innan jag blev påmind om att jag under hösten lovat skriva i Lärarbloggen) avslutade jag en av de trevligaste undervisningsstunder jag haft under mina nästan fyrtiosju år som lärare. Det var fråga om en liten grupp studerande på kursen Fördjupad utvecklingspsykologi, sju studerande.

På kursen har vi gått igenom boken ”Advanced developmental science”, som innehållsmässigt är väldigt bra men som ser ganska trist ut: mycket text och några få svartvita bilder. Studerandena har presenterat var sitt kapitel som PowerPoint, där de klippt in länkar, bland annat YouTube-snuttar. Dessutom har de varje vecka på moodle diskuterat föregående veckas kapitel  och  jag har sedan kommenterat inläggen. Jag har också läst kapitlen och ofta sträckläst dem, för innehållet är så intressant (också en studerande använde ordet sträckläsa när hon berättade om hur hon förberett sin presentation). Studerandena tycks också ha trivts. En studerande sa en gång att ”det harmade mig så att jag inte kunde vara närvarande” och det är inte ofta man får höra det!

Det som gjorde den här gången så unik var, att en studerande under diskussionen frågade om hon får visa en filmsnutt med Sir Ken Robinson http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U eller www.vimeo.com/29485820 . Detta var helt oplanerat och ledde till att många av oss, mig inkluderad,  för första gången såg denna absolut fantastiska och tankeväckande presentation som faktiskt har att göra med inlärning. Situationen påminner om det som den kända antropologen  Margaret Mead kallar för ett postfigurativt samhälle i motsats till co-figurativa och  prefigurativa samhällen (Margaret Mead, Culture and Commitment: A Study of the Generation Gap (Garden City, N.J.: Natural History Press, 1970) . Enligt henne lever vi idag i ett postfigurativt samhälle där inlärningen inte sker enbart från den äldre generationen till den yngre eller mellan jämnåriga, utan också från de yngre generationerna till de äldre. Detta har inneburit en verkligen behövlig uppluckring av hierarkierna inom undervisningsstrukturerna. Nätstödd undervisning kommer in i denna process på åtminstone två sätt: För det första anammas den teknologiska utvecklingen lättare av de yngre generationerna, som inte är fast i cementerade tankemönster och sätt att utföra saker och ting på.  För det andra innebär närvaron av teknisk utrustning (Smartboards, datorer i klasserna, tabletter, smartphones) en större flexibilitet i att presentera material som man kommit i kontakt med under andra lektioner eller utanför universitetet. Båda dessa faktorer ökar de co-figurativa och postfigurativa inslagen i undervisningen. Det enda som behövs är att lärarna är beredda att låta detta ske.

ÅA har redan, trots nedskärningarna, det mesta i utrustningsväg när det gäller nätstödd undervisning och dessutom har många studerande en egen dator, pekplatta eller smartphone. Med dessa kan man koppla upp sig mot ÅA:s homeserver och mot världen och följa med undervisningen från nästan vilket ställe som helst. Jag är rädd för att flaskhalsen inte är studerandena, utan just lärarnas cementerade sätt att se på undervisningen.

Bilden visar, att man kan koppla upp sig mot moodle fast hemma på motionscykeln.

Det ska bli intressant att se, hur länge det tar innan trycket blir så stort, att alla lärare är tvungna att gå över till nätstödd undervisning. Trycket kan för det första komma från studenterna, som både i skolan och privatlivet vuxit upp med elektronisk utrustning och anser det vara en självklarhet också vid universitetet. För det andra kan universitetens försämrade ekonomiska situation leda till krav på att i allt större grad använda sig av nätstödd undervisning. Det är dyrt att hyra utrymmen, som står tomma en del av tiden. Kanske en viss del av undervisningen i framtiden förläggs till utrymmen som hyrs ut av firmor vid behov i stället för att universiteten själva hyr dem flera år i sänder eller äger dem? Man kan till och med föreställa sig nästan utrymmeslösa universitet i framtiden, för redan nu är det möjligt att tillgodogöra sig föreläsningar på nätet  när man vill eller till och med ha onlinediskussioner med upp till åttio samtidiga deltagare (som Adobe Connect). Vid sådana utrymmeslösa universitet är nätstödd undervisning ett måste.

En annan trend som skapar tryck på lärarna att börja använda nätstödd undervisning är också  bunden till universitetens sparkrav. Pengar måste fås in från olika källor och en sådan är produktion och försäljning av kurser. Jag har redan länge förutspått att också finländska universitet kommer att vara tvungna att gå med i denna konkurrens och inte enbart skaffa  kurser från de stora universiteten utan producera egna kurser. ( De stora universiteten har samlat sina gratiskurser på en webbsajt, http://www.openculture.com/freeonlinecourses. Dessutom finns det direktlänkar till universitetens egna gratiskurser, till  exempel Harvard och MIT  (se https://www.edx.org/school/harvardx/allcourses).) Också Coursera (se https://www.coursera.org/ ) har många onlinekurser gratis.

Det är också möjligt att framtidens studenter är mera rörliga än studenterna är nu. Studenterna kan också skriva in sig för nätstödd undervisning vid universitet runt om i världen i stället för just vid vårt lilla universitet.  I detta fall kan vi förlora studenter och därmed finansiering, som åtminstone i dagens läge är beroende på antalet studerande. För ÅAs del innebär det att ett möjligt bortfall av svenskspråkiga studerande måste kompenseras med antingen finska studenter eller svenskspråkiga studerande från de andra nordiska länderna eller alternativt av produktion av engelskspråkiga moduler som kan säljas på en global utbildningsmarknad. Då krävs bra färdigheter i produktion av nätstödda kurser.

Summa summarum tycker jag att man inte nog kan poängtera vikten av att alla lärare förstår, att det redan har skett en brytning i sättet att se på undervisning och att en förändring i sättet att undervisa är en nödvändighet av ovan nämnda orsaker. Det kanske börjar vara på tiden att belöna dem som infört nätstödd undervisning eller rent av att göra en del av lönen beroende av detta.

Helena Hurme, professor i utvecklingspsykologi