Etikettarkiv: genomströmning

FYE – First year experience

Att ägna tid och energi på att välkomna och integrera de nya studenterna till universitetsvärlden, det är det som går under akronymen FYE. Begreppet och tankesättet kommer från USA och har funnits ganska länge. En googling ger träffar på enskilda universitets FYE-program, konferenser kring temat och vetenskapliga publikationer där effekterna av FYE granskats.

Hos oss är fenomenet ganska nytt. Före orden genomströmning och effektivitet var vardag inom den akademiska världen, avfärdades FYE antagligen som första klassens dalt. Studier har ändå visat på positiva samband mellan välkomnandet/integration till studierna och avlagd examen inom utsatt tid.

Handelshögskolans pedagogiska ledningsgrupp tyckte därför att begreppet FYE ligger i tiden och är ett utmärkt tema att belysa också för ÅA:s personal och studenter. Den fjärde höstkonferensen, den 7 november, fokuserade kring det första studieåret.

Talarna under dagen kunde belysa studier, studieframgång och brist på studieframgång ur olika synvinklar. Staffan Andersson från Uppsala universitet har länge engagerat sig i utbildningsfrågor. Han har också, tillsammans med Jannica Andersson Chronholm gett ut boken ”Lär för din framtid – så lyckas du med högskolestudier” (Studentlitteratur, 2011). Staffan höll sig på ett konkret plan då gulisar möter universitetsvärlden och framhöll betydelsen av god kommunikation. Kommunikation både för en lyckad integration och för en god genomströmning. Det handlar om vikten av personliga möten, helhetsperspektiv, men också aktivitet från studenternas sida.

Monika Antikainen, socialpolitisk expert vid ÅA:s studentkår, var inne i samma banor då hon pratade om delaktighet. Monika presenterade projektet Kyky (koordinerades av Finlands studentkårers förbund år 2011-2014) och visade den filmsnutt som Kåren presenterar ÅA med för gulisarna. Filmen innehöll citat ihopsamlade under projektet Drömstudent där undervisande personal fick ge önskemål och goda råd till studenterna. Vad sägs om:

”Lär dig argumentera och utmana andra till debatt”.

”Sikta mot insikter istället för ytkunskaper”.

”Fortsätt simma! sade pappan i filmen Hitta Nemo. Det går att applicera på studier också”.

Hur ser verkligheten ut på ÅA då? Kan vi tala om en studiechock? Med studiechock avses omställningen att börja studera vid ett universitet, till skillnad från ett gymnasium, och allt vad det innebär: ny miljö, nya kontakter, nytt ansvar. De här frågorna spekulerades det kring i en panel med två studenter: Julia Sjöström och Daniel Junell, samt Eva Costiander-Huldén, Klara Schauman-Ahlberg och Mikael Lindfelt som representerade ÅA:s personal under ledning av Icca Krook, årets egenlärare.

Kontentan av hur ÅA tar emot sina nya studenter är väl att viljan är god, men den informationsvåg som sköljer över gulisarna under introduktionsveckan lätt förvandlas till en infoångest. Som en student hade uttryckt sig: ”Under gulisveckan känns det som om man tar sig igenom en ny kurs per dag”. Detta leder vidare till funderingar om personalen är tillräckligt intresserade av studenterna – är det pedagogiskt att pracka på folk en pappersbunt med information åtföljt av uppmaningen: Läs själva!? Och är vi tillräckligt proaktiva i stöd och hjälp?

En utmaning i anpassningen till det akademiska handlar om studieteknik, att lära sig de förfaringssätt som gäller, att planera sina studier och att planera sin tid. Givetvis i kombination med den sociala biten, att hitta samhörighet med en ny grupp eller grupper av mänskor. Gällande det studietekniska är det på personalens lott att vara tydlig i sin kommunikation.

En stor omställning för studenterna är alltjämt att komma in den vetenskapliga skrivkulturen. Och med den att utveckla ett eget kritiskt tänkande. Som Mikael Lindfelt efterlyste: ”Hur råder vi bot på rädslan för skrivande? Det gäller att hitta en balans mellan vad andra gjort och vad jag tycker”.

Växer sig alla dessa krav och målsättningar till en ohanterlig nivå, kommer vi in på ämnet prokrastination. Dvs, vardagligt uttryckt, att skjuta fram till morgondagen det som borde göras i dag. Professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet talade kring temat och förankrade det i en aktuell undersökning av studenter med långsam studietakt. Prokrastination är ett vanligt och regelbundet förekommande fenomen – gäller förstås inte enbart studenter utan drabbar vem som helst – och det är inte ovanligt att följderna är skadliga. Att prokrastinera är inte det samma som att av medvetet förhala sin studietakt av en eller annan orsak. Skadliga effekter av prokrastination har en negativ inverkan på motivationen, självförtroendet och tilltron på den egna förmågan.

Det brukar vara nyttigt att granska nuläget i historiens spegel och därför var Anders Ahlbäck en av dagens talare. Anders är historiker och för tillfället en av redaktörerna till ÅA:s kommande 100-års historik. Under höstkonferensen fokuserade Anders på studiegången i allmänhet och vid ÅA i synnerhet från studentrevoltens dagar 1968 och framåt. Redan på 1970-talet diskuterades det kring det som i dag är högaktuellt och går under begreppet ”constructive alignment” (kopplingen kursmål – undervisningsformer – examination). Sen är ju frågan varför det går så långsamt att komma från tanke till handling. Kan lärarna inte omfatta målsättningarna i examensreformerna? (De är intresserade av annat: sin forskning). Är reformerna opedagogiska till sin utformning? Viljan till pedagogisk utveckling måste gå via en inre motivation. Hur förstärker man den?

Presentationerna från höstkonferensen är tillgängliga på: http://www.abo.fi/fakultet/Content/Document/document/32290

Why so serious?

Jaha, då ska jag göra ett försök i att skriva ett blogginlägg. Det första någonsin. Bloggar läser jag gärna (på en daglig basis), men att skriva själv? Lättare sagt än gjort.

Kanske jag börjar med ett hissfoto och en #ootd, som ”kidsen” gör nuförtiden (både i bloggar och Instagram).

Icca Krook

Jag har då fått äran att emotta priset för Årets handledare som egenlärare år 2014. Det är ju fantastiskt roligt, speciellt med tanke på att jag tillhör kategorin ”Övrig personal” och inte Akademisk personal. Voffor då då? (som Rumpnissarna i Ronja Rövardotter frågar).

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att både handleda studerande, och att vara egenlärare. Sådär riktigt på riktigt. Det är de sakerna jag gillar mest i mitt jobb. Då man trivs med något, så syns det. Och vilken tur att det inte bara är jag som tycker att det är roligt på handledningstillfällena, utan också studeranden som jag handleder (och de som nominerat mig). Det skulle ju vara snopet, om endast jag tyckte att handledningssessionerna var roliga och givande.

Ett tema som verkar dyka upp här och där (och även på Handelshögskolans Höstkonferens den 7.11.2014, smygreklam!) är First year experience. Min First year experience var inte den bästa, vilket kanske innebär att jag lämpar bra som egenlärare för bl.a. de första årets politices kandidat-studeranden. ”På min tid” hade vi varken egenlärare det första studieåret) eller studierådgivare att vända oss till för att få hjälp med studieplaneringen. Och för att vara riktigt ärlig, så låg kanske inte mitt främsta fokus på att studera det första studieåret. Nåväl. I dagens läge finns detta på alla ämnen och institutioner, och då är det ju bara dumt att låta det rinna ut i sanden, då det finns duktig personal vid ÅA som har utvecklat dessa system. Och som sagt, det är ju roligt att träffa de nya studerandena!

Hur kan vi få alla studerandena att trivas vid ÅA? Efter att vi ”sålt” ÅA, måste vi nu leverera. Vi måste visa, inte bara säga, att vi är ett litet och trevligt universitet. Då är det lätt att som ÅA-personal vara mera familjär och välkomnande, än de andra stora universiteten. Det samma står i princip i Guide för egenlärararbete vid Åbo Akademi  (2013: 3) angående egenlärarens uppgifter: Att garantera en förtroendeingivande och trygg atmosfär för nya studerande vid Akademin. Och det är ju precis de nya studerandena man genast vill komma åt, att få dem inkörda i systemen. Så därför lönar det sig att satsa på de nya studerandena.

Hur klyshigt det än låter, så varar ärlighet längst. Det är, enligt mig, det bästa och första steget till en god handledningsrelation. Andra deviser som jag troget följer är:

–          Inte hyckla, utan säga sanningen.
–           Lyssna på studeranden.
–          Ställ de rätta frågorna.
–          Var naturlig och förstående.
–          Bjud på dig själv.
–          Uppmärksamma studerandena som individer.
–          Lära känna dem.
–          Relatera till dem.

monkey

Som sagt, bjud på dig själv. Jag gör det dagligen. Not always so serious.

Vi hörs och ses!

Icca.

Dags att öppna klassrummen!

Åbo Akademi har just genomlevt några hårda år. Ämnen skärs ner, professurer dras in. Det klagas på reformer och ökad byråkrati. Våra studenter presterar sämst i landet när det gäller antal studiepoäng och genomströmning. Och mössa inomhus! Läget känns hopplöst. Var är repet? Eller finns en väg ut ur mörkret?

Inom ämnet nationalekonomi har vi på några år mer än femdubblat antalet studenter. Samtidigt har genomströmningen ökat markant; drygt hälften tar numera ut sin kandidatexamen på tre år. Fler men bättre studenter? Är det verkligen möjligt?

Här några konkreta tips som har fungerat för oss:

För att bryta den nedåtgående trenden – förödande för både under­visningen och forskningsmiljön – frågade vi våra studenter varför de misslyckas. De anonyma enkätsvaren gav oss mängder av ledtrådar, men två svar dominerade: 1) Ni kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!

Jag tror att problemen med dålig genomströmning faktiskt bottnar i att vi ställer för låga krav på både studenterna och oss själva. Kanske har vi resignerat inför vikande prestationer. Kanske möter vi bristfälliga för­kunskaper med djupa suckar och sänkta krav.

Men alla studenter vill lära sig och hugger gärna i så länge de förstår varför ämnet är viktigt. Vi lägger därför mycket krut på att knyta nationalekonomin närmare verkligheten och satsar våra resurser på färre men bättre kurser. Ingen ska längre behöva undra varför man ska lära sig Stackel­bergs duopolmodell eller varför livet blir lättare om man kan använda klustrade standard­­fel. Utbildningen måste vara utmanande och väcka en glöd hos studen­terna, en stolthet över att man har arbetat hårt och nu behärskar avancerade tekniker som kommer till nytta i arbetslivet.

Att ge trista krysstentor som inte ändrat utseende på decennier, dela ut toppbetyg till snudd på alla eller erbjuda lättare utvägar för den late är däremot en medicin som dödar intresset och viljan att anstränga sig. Varför plugga hårt om man klarar sig fint genom att åka snålskjuts på andra eller ta studierna med en stor portion lättja?

Men höga krav på studenterna måste självfallet mötas av minst lika höga krav på oss själva. Jag tror att vi på allvar måste arbeta med att utveckla undervisningen. Självklart är det en enorm utmaning att plötsligt ställas inför hundratals studenter. Självklart blir det pannkaka i början. Men i de flesta situationer i livet utvecklas vi genom att prata med andra. Undervisning är dock ett undantag: Alla klassrum vid ÅA är alltid stängda. Kurshemsidor är belagda med lösenord. Utvärderingar göms undan och nymodig­heter fördöms. På pedagogiska träffar gapar stolarna tomma. Likt ensamvargar håller vi oss inom vårt revir – vår bubbla – och lägger all energi och tid på att skylla våra misslyckanden på andra: Dagens ungdom! Alltför sofistikerat ämne! MinPlan och Reportronic! Regeringen!

Vi måste tänka precis tvärtom: Har jag något eget ansvar för att studen­terna inte lär sig? Har andra samma problem? Finns det någon som kan hjälpa mig? Måste jag som ämnesansvarig göra rätt för min höga lön och faktiskt våga ta ansvaret för ämnet? Inom mitt ämne har vi pratat ihop oss om utbildningen, men mycket arbete återstår. Det ska finnas en röd tråd från urvalsprovet till steget ut i arbetslivet, och alla lärare ska alltid veta vad som händer på alla kurser.

Men visst står Åbo Akademi också inför strukturella utmaningar. Nyss stegade 1023 nya studenter in genom våra portar – och de ska nu sprida ut sig över drygt 80 olika ämnen. Vi blir därför ett universitet med extremt små ämnen, där några få anställda förväntas ge en attraktiv utbildning som ska stå sig i den allt tuffare internationella konkurrensen. För att det ska gå vägen måste vi arbeta effektivt och hjälpa varandra.

Det andra som överraskar en svensk som kliver in vid Åbo Akademi är att läsåret är så kort, i praktiken ofta under 30 veckor. Att promenera genom akademi­kvarteren i tidig maj påminner mig om min utflykt till staden Prypjat, ett stenkast från Tjernobyl: En otäck tystnad, mörka fönster, kanske en spökgestalt i fjärran. Vi utgår alltså från att studenterna tar åtminstone två studiepoäng i veckan, vilket innebär en arbetsvecka på svettiga 50 timmar. Varför inte skrota jullovet, använda hela maj och dela upp läsåret i fyra lika långa perioder?

Och till sist en käpphäst: Satsa på doktoranderna! De är mer begåvade och jobbar hårdare än alla oss andra, men till en bråkdel av våra löner och med små chanser att få forska vidare i dessa nedskärningarnas tidevarv. Ändå kämpar de oförtrutet vidare med att putta oss stofiler och hela Åbo Akademi in i 2000-talet.

Jonas Lagerström, akademilektor och docent i nationalekonomi

Metod som varumärke

Hur möta kravet på ökad genomströmning utan att sänka kvalitén i utbildningen? Den frågan är nästa universell inom universitetsvärlden just nu. Klämda mellan ekonomiska system som prioriterar färdiga studenter i tid och utvärderingssystem som primerar utbildningskvalitet upplever universitet en avvägning mellan kvantitet i examina och kvalitet i utbildning.

Den utmanande avvägningen aktualiseras i en nyligen genomförd utvärdering av svensk statsvetenskap. En del institutioner får kritik och deras examensrätt blir ifrågasatt i utvärderingen. Genomströmningen av uppsatser har varit alltför stor i förhållande till deras kvalitet. Andra institutioner får beröm för deras förmåga att kombinera genomströmning med utbildningskvalitet.

Av utvärderingen går det att utläsa ett mönster. De institutioner som har utbildning med tydlig metodprofil har högre kvalitet på sina uppsatser samtidigt som de har bra genomströmning. Framför allt vid etablerade universitet möts uppgiften att få studenter klara i tid med det mest grundläggande för akademisk verksamhet: vetenskaplig metod.

Med forskningsdesign är det möjligt för studenter och doktorander att få översikt över sin uppgift. En väl utvecklad forskningsdesign ger en karta att orientera sig efter och en bra metod ger kompassen som visar linjen framåt mot målet. Arbetet med uppsatser och avhandlingar behöver då inte tappa tempo på grund av vilsenhet.

Samtidigt stärker vetenskapliga metoder studenters och doktoranders förmåga att hantera mer komplexa uppgifter och möta analytiska krav. Med en verktygslåda välfylld av de diverse metoder ges möjligheter att göra mer avancerade analyser, men också utvinna mer information och kunskap ur insamlat underlag. Det blir lättare att ställa krav och möta krav när det finns metoder i närheten att använda.

En trend är att institutioner använder förmågan att få studenter klara i tid som argument i sin rekrytering. Inte sällan hänvisas till utvärderingar för att underbygga framställningen av sin förmåga. Med begränsat studiestöd antas studenter och doktorander vara mer intresserade av universitet och ämnen som ger examen i tid än de där studierna blir träskmark. Eller för att formulerar det mer tidstypiskt: metod har blivit varumärken.

Thomas Denk

Akademilektor i statskunskap, med inriktning mot statsvetenskaplig metod