Etikettarkiv: utbildningskvalitet

Logopedins och psykologins kvalitetsseminarium på Svartå Slott ur studentperspektiv

Skribenter: Linnéa Lindholm och Elin Sundqvist

En strålande vacker torsdag i början av september hoppade vi på bussen tillsammans med ett blandat gäng av professorer, lärare, doktorander och studeranderepresentanter från utbildningslinjerna för psykologi och logopedi. Destinationen för resan var Svartå Slott i Raseborg, där vi skulle delta i det femte och sista kvalitetsseminariet inom ramen för ett flerårigt gemensamt projekt. Under de senaste åren har det på båda utbildningslinjerna gjorts en extra insats för undervisningens kvalitet, vilken möjliggjorts av ett bidrag som mottagits för detta ändamål.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott. Då vi hade checkat in och fått våra rum, kommit med många imponerade kommentarer angående det fantastiska landskapet, samt blivit styrkta av en liten salt bit, var vi redo att sätta igång.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Eftermiddagen inleddes med en kort introduktion till seminariets tema, nämligen ”Yrkesidentitetens utveckling, klinisk expertis och evidensbaserad praxis”, och följdes av en föreläsning om en avhandling som gjorts kopplad till precis detta. Fokus i avhandlingen låg på hur talterapeuter och talterapistuderande identifierar sig med sin yrkesroll, hur väl de lyckats skapa sig en yrkesidentitet och hur den ser ut, samt hur kompetenta de känner sig inom sitt område. Föreläsningen väckte diskussion om hur man under utbildningen skulle kunna arbeta för att främja utvecklandet av en stark yrkesidentitet och kompetens redan under studietiden på våra utbildningslinjer. Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen. Detta och annat som tagits upp under dagen diskuterades av många deltagare ända in på småtimmarna, trots att det varit en lång dag.

Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen.

Fredagens program började efter en gedigen frukost. Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott. Det var precis så där magiskt, med dimma över vattnet och en ödmjuk morgonsol, att det bara började spritta i tårna. Här skulle man bo minsann!

Katarina Finnilä avbröt våra drömmar om en evig framtid vid Svartå slott, och började dagens med att berätta om sin kurs “Evidensbaserad praxis och klinisk beslutsfattning”. Under gårdagens diskussioner hade det kommit fram att föreläsarna behöver mer information om stoffet i de andra föreläsarnas kurser för att minimera onödigt överlapp och maximera fördelaktig repetition. ”Evidensbaserad praxis och kliniskt beslutsfattning” visade sig vara en kurs som tar upp mycket matnyttigt angående evidensbaserat tänkande och handlande både i teorin och i praktiken. Trots att många kurser på psykologin (och logopedin) tangerar ämnet, verkade det som att alla höll med om att ämnet är så relevant att det också förtjänar en egen kurs.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Seminariet avslutades med en gästföreläsning av dr Vuokko Wallace som gick in på djupet i den psykologiska metoden ”psykologisk fallformulering”, och skillnaden mellan detta tillvägagångssätt och diagnostisering. Föreläsningen väckte stort intresse, speciellt hos dem av åhörarna som arbetar kliniskt. Det tycktes också som om denna metod, som tar i beaktande ett flertal aspekter av det fall man arbetar med, är mer komplex än man kunde tro. Metoden förekommer redan på flera kurser i ämnet psykologi.

Dagen och seminariet kulminerade med att resultaten från de gruppdiskussioner som pågått efter föreläsningarna under de två dagarna presenterades. En av frågorna som lyftes fram var att det behövs mer utrymme för argumentation och reflektion i utbildningarna, samt mer feedback studeranden emellan, inte enbart mellan studeranden och föreläsare. Mer argumentation och studerandeintern respons skulle ge studerande möjlighet att precis som yrkesverksamma kliniker förbättra sin förmåga att reglera och utveckla det evidensbaserade resonerandet och beslutsfattandet. Mycket av de konstruktiva förslagen på vad som kunde göras på universitetsnivå i dessa frågor utgick från att använda de resurser som  redan finns, ett hållbarhetstänk som är nödvändigt i nedskärningstider.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter. Ett steg i rätt riktning för att åstadkomma det här kunde vara att ta i bruk ett självutvärderingsformulär enligt den modell som presenterades av två av logopedins doktorander under smågruppsarbetena. Att regelbundet stanna upp och reflektera efter varje slutförd kurs eller praktik och dokumentera vad man kan och vilka områden man vill utvecklas inom, är en bra metod för att själv påminnas om hur långt man har kommit och vart man är på väg.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter.

Det var för oss studerande mycket givande att delta i seminariet , dels för insikten om hur mycket insatser som gjorts för utbildningarna, och dels för att vi hade möjligheten att föra våra medstuderandes talan i viktiga utbildningsfrågor. Ytterligare en positiv sak var att vi blev påminda om hur vi som studerande hela tiden borde komma ihåg vår aktiva roll som utvecklare av utbildningen samt vårt eget ansvar att se till att på olika kreativa sätt inhämta den kunskap som förväntas av oss och därtill komma ihåg att be om den hjälp vi behöver för att komplettera den på egen tid inhämtade kunskapen.

Att det ordnas kvalitetsseminarier är fantastiskt med tanke på att kvaliteten på en utbildningslinje är en process och att man hela tiden borde sträva efter att bli bättre och utveckla undervisningen. Vi borde sträva efter att kontinuerligt föra denna typ av öppen och konstruktiv dialog mellan personal och studerande. Kvalitetsseminariet på Svartå var verkligen ett viktigt och värdigt avslut på kvalitetsarbetet, och visade att det finns potential och vilja för utvecklig bland både studerande, anställda och psykologer och logopeder på fältet.

 

 

Engagera dig!

Och engagera dina studenter! Handelshögskolans femte höstkonferens fredagen den 23 oktober hade i år budskapet ”Engagerat lärande”. Det handlade alltså om lärmiljöer och digital kompetens.

Aktuella teman bägge två. Kreativa klasslärare som slängt ut pulpeter och satsat på lärande utanför traditionella ramar har vi läst om i dagspressen. Hela grundskolan stegar mot en ny läroplan från och med nästa höst. Bland annat ska det satsas på programmering, multilitteracitet och mångvetenskap. Våra gymnasier håller på och förbereder sig inför den digitala studentexamen. Ibland känns det som om högskolevärlden hamnar på efterkälken gällande teknik, pedagogik och nytänk.

Den bästa medicinen mot en förändring är ändå att inte göra det för dramatiskt och ödesmättat. Det blir lätt kontraproduktivt att tala med universitetslärare och –lektorer i termer som att ”missa tåget”. Mats Cullhed, pedagogisk utvecklare vid Uppsala universitets Learning Lab poängterade istället att fokusera på vägen till målet. Finns det ny teknik, metoder, verktyg som kan underlätta för både studenter och lärare att genomföra en kurs? Ibland kan det vara så enkelt att det hänger på möblerna och möbleringen av ett rum.

Nyckeln till lärande är inte fast i teknik, utan i pedagogik. Därmed inte sagt att e-lärande inte kan berika din kurs. Viktigt är också att öppna upp diskussionen kring lärande på en kollegial nivå. Finns det tid är allting möjligt. Saknas tiden, är det önskvärt om ledningen kan ge lärarna utrymme till mer tid för pedagogisk utveckling och diskussion i arbetsplanerna.

Höstkonferensen både inleddes och avslutades av presentatörer med förkärlek för metaforer. I övrigt var Mats Cullhed och Alastair Creelman också rörande eniga i det mesta. Utan att på något sett upprepa varandra, kompletterade de varandra och ringade in dagens tema.

Alastair Creelman är specialist på e-lärande på Linnéuniversitetets bibliotek i Kalmar. Han avrådde starkt att låta sig dras in i en antingen-eller diskussion gällande e-lärandet. Att jämföra traditionell undervisning och e-lärande är som att välja mellan äpplen och päron. Vanligen är det en kombination av metoder som ger det bästa resultaten. Precis som Mats betonade Alastair pedagogiken som ledstjärna för lärandet. I kombination med en attraktiv lärmiljö. Är rummet oinspirerande, oberoende om det handlar om ett fysiskt rum eller en lärplattform, hämmas lärprocessen. Vilket egentligen är ganska självklart.

Alastair Creelman från universitetsbiblioteket i Kalmar är engagerad i e-lärande.

Alastair Creelman från universitetsbiblioteket i Kalmar är engagerad i e-lärande.

Alastair är en stor vän av creative commons (http://creativecommons.fi/, http://www.creativecommons.se/ ) och ifrågasätter behovet att låsa in kunskap. Är ditt material så unikt att ingen annan kan göra det bättre? Okej. I annat fall – dela, låna och anpassa enligt dina behov. För att bäst förbereda sig själv och studenterna för framtiden handlar det om att lära sig att lära. Alastair hårdrar detta genom att tala om att gå från charterturism till backpackning. Traditionell utbildning är som en charterresa. Intressant, lärorikt och planerat. Men planerat och arrangerat av någon annan. Du kan inte upprepa allt innehåll själv efteråt. Inte heller sitta passiv och vänta på att kursen designad just för dig ska dyka upp. För den kommer aldrig. Istället kommer arbetslivet att uppskatta backpackers, de som planerar och gör upp programmet själva. Efter en kurs eller utbildning har de kunskap att jobba själva i fortsättningen.

Jenny Sylvin, doktorand i nordiska språk och för tillfället tf lektor vid Soc och Kom i Helsingfors, pratade kring egna erfarenheter av såväl universitetspedagogik som att använda metoden omvända klassrummet (flipped classroom) i olika typer av kurser. Samtidigt fick Jenny tillfälle att presentera den pinfärska antologin ”Hur svårt kan det vara”. Sjutton lärare från Helsingfors universitet diskuterar hur de utvecklat och förnyat sin undervisning. Boken finns inte till försäljning, men är fritt tillgänglig på adressen: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/157590/hur_sv_rt.pdf?sequence=1

Jenny Sylvin presenterar antologin "Hur svårt kan det vara?".

Jenny Sylvin presenterar antologin ”Hur svårt kan det vara?”.

Lärare från handelshögskolan delade också med sig av erfarenheter kring engagerat lärande. Margrét Halldórsdóttir berättade om kursen Matematik för nationalekonomer där hon testat flipped classroom. Som uppbackning berättade Jasmine Nedergård hur hon upplevt kursen ur studentperspektiv. Anna Sell presenterade programmet Socrative. Med hjälp av verktyget är det lättare att kommunicera och nå ut till stora undervisningsgrupper. Johanna Lindström pratade om fördelar och nackdelar med kursbloggar. Från ÅA:s biblioteks del marknadsförde Rasmus Rantala en ny elektronisk ämnesguide, LibGuide, som kommer att lanseras senare i höst.

Synen på omvända klassrummet ur lärar- och studentperspektiv: Margrét Halldórsdóttir och Jasmine Nedergård.

Synen på omvända klassrummet ur lärar- och studentperspektiv: Margrét Halldórsdóttir och Jasmine Nedergård.

Efter att ha hållit i trådarna för de fyra senaste höstkonferenserna, tycker jag att det är roligt att så många haft intresse att engagera sig. I år lyckades vi samla 80 personer som antingen följde med hela eller delar av dagen, på plats eller på distans. Deltagarantalet har ökat för varje år sedan den första höstkonferensen 2011. Jag hoppas att det finns möjlighet till engagemang också framledes, även sen handelshögskolans period som kvalitetsenhet inom utbildning slutar nu vid årsskiftet. Uppenbarligen finns det intresse för ett gemensamt pedagogiskt forum inom Åbo Akademi.

Cecilia Lundberg

Projektkoordinator

Materialet från höstkonferensen hittas på: https://www.abo.fi/personal/videoseminarier

Logopedins alumner – från studerande till yrkesverksam talterapeut

En vacker, solig vårmorgon fylldes ASA-husets aula av pigga röster och kära återseenden. Både studerande, personal och alumner från ämnet logopedi samlades den 24.4 för en Utbildnings- och Karriärdag för Logopedistuderanden och Yrkesverksamma Talterapeuter i Svenskfinland. Ett understöd från Akademiföreningen Åbo Akademiker r.f. gjorde det möjligt att förverkliga dagen och logopedins personal och studerande vill varmt tacka föreningen för stödet.

Logopediutbildningen vid ÅA startade 2005 och hittills har 51 talterapeuter utexaminerats – de första 2010. Yrkeskåren är med andra ord ung, även om det förstås finns äldre kollegor som har fått sin utbildning på finska eller i Sverige. Nu var det dags för den första utbildningsdagen ämnat både för studerande och alumner. Dagens tema var också kopplat till kvalitetsarbetet vid psykologi och logopedi, där man vill lyfta fram vikten av att yrkesidentiteten börjar ta form redan under studietiden. Talterapeututbildningen innehåller mycket praktik och leder till ett konkret yrke, så det är intressant att veta hur bra studierna förbereder för de utmaningar som möter en i arbetslivet.

Förmiddagens program var digert – nyligen utexaminerade talterapeuter, logopedins alumner, berättade om sina första steg i arbetslivet och vi fick även lyssna på en erfaren talterapeut, Pia Lindevall, berätta om sin karriär oh sitt arbete som ledande talterapeut på Kårkulla Samkommun. På eftermiddagen berättade Pia Lindevall om hur en talterapeut kan arbeta kliniskt med klienter med pragmatiska svårigheter. Hon presenterade många intressanta metoder och visade praktiska exempel, vilket var intressant både för studerande och yrkesverksamma talterapeuter.

Dagens första taltur viktes för Hanna Ollus som arbetar sedan ett par år tillbaka som talterapeut för Kårkulla Samkommun i Österbotten. Hon fick som nyutexaminerad ett mycket krävande jobb – att starta en tjänst från noll. Erfarenheten väckte många känslor – otillräcklighet och förvirring, men också möjlighet till att påverka sin egen arbetsbild och en känsla av att lyckas.

Följande i tur var Kaisa Gustafsson, som arbetar som talterapeut på Tutoris, berättade om sitt jobb med klienter som ofta har grava funktionsnedsättningar. Det är också ett krävande arbete, och hon lyfte fram arbetshandledningens roll i arbetet. Det ä ett sätt att behandla svåra saker som man möter i sitt arbete, och det bidrar också till att man växer i sitt yrke när man reflekterar över sitt sätt att reagera och agera.

Michaela Holm, som arbetar som talterapeut och förman på Folkhälsans Centret för kompletterande kommunikation och pedagogik berättade både om sina utbytesstudier och sin karriär. Hon ville inspirera alla studerande till personlig tillväxt och att skaffa erfarenheter redan under studietiden till exempel genom utbytesstudier. Hon var mycket positivt inställd till yrkesmässiga utmaningar men påpekade ändå att arbetslivet kan vara lite av en kall dusch efter den trygga och gemytliga miljön vid universitetet.

Tanja Sirviö, talterapeut för Raseborgs stad, tyckte att logopediutbildningen ger en bra grund trots att den inte kan vara heltäckande. Kunskap om många saker måste man ändå skaffa själv när man väl är yrkesverksam. Hon höll med akademilektor Pirkko Rautakoskis uttryck om att utbildningen ger ”ett körkort till arbetslivet”.

Emma Kallvik, doktorand vid logopedi, berättade om hur hon bestämde sig för att börja doktorera. Utmaningar i passliga doser vid rätt tidpunkt, växande ansvar, och lämpligt krävande uppgifter har skapat en gynnsam miljö för att tålmodigt sträva fram mot målet.

Pia Lindevall, ledande talterapeut för Kårkulla Samkommun, berättade om hur hon började arbeta med autistiska klienter och hur det var att inleda karriären som privatpraktiserande talterapeut. Hon har gedigen erfarenhet av talterapeutyrket och är mycket insatt i kliniskt arbete med autistiska klienter, men även hon började sin karriär med en enda föreläsning om ämnet i bakfickan.

Efter en intensiv och mycket intressant förmiddag med så många olika arbetsbilder gick jag på lunch med tankar som snurrade runt i huvudet. Ger talterapeututbildningen tillräckligt med vägkost för en krävande start i arbetslivet? Kan en utbildning ensam stå för vägkosten, kan man vara redo för allt när man stiger ut i arbetslivet? Under förmiddagen nämndes det att man hade alltför höga krav på sig själv i början, att man upplevde att man var otillräcklig, att man fick en chock när man mötte negativa medarbetare, att man inte hade tillräckligt med kunskap. Men också att man har överlevt och lärt sig mycket, att ’learning by doing’ är ett bra sätt att lära sig mera, att man räcker till trots att man inte kan och vet allt, att man lär sig att leva med frustration, att arbetet i sig ger glädje och krafter. Många nämnde att de får hjälp och stöd av en mera erfaren talterapeut, även om arbetet är självständigt.

Budskapet från alumnerna kan sammanfattas med att talterapeututbildningen ger mångsidiga färdigheter som stöder i utmanande situationer i arbetslivet, och en bra grund för en yrkesmässig tillväxt, men att studierna inte kan förbereda en för allt som kommer emot.

Jag tror att yrkesidentiteten utvecklas genom hela karriären och att man aldrig är helt färdig, men att en bra utbildning förbereder en för att det är så.

Du får med andra ord ett körkort i handen men det är du själv som styr bilen i rätt riktning och trycker på gasen och bromsen när det behövs.

 

Catharina Nordström

logopedistuderande

 

Utbildningsdag1

utbildningsdag2

Pia Lindevall

Hanna Ollus

Hanna Ollus

utbildningsdag4

Michaela Holm

utbildningsdag5

Emma Kallvik (som också fungerade som dagens fotograf)

(E-)lärandet i centrum

Vad är egentligen e-lärande? Vilken lärare använder inte powerpoints och e-post? Borde vi inte så småningom kunna skippa e:et och bara tala om lärande? Det är väl egentligen egalt hur lärandet sker, bara att det sker. Men, så länge vi klamrar oss fast vid skillnader mellan lärande och e-lärande: det borde höra till alla lärare att känna till de metoder och hjälpmedel som finns.

Orden ovan är Mats Cullheds. Mats är pedagogisk utvecklare vid Uppsala universitet och första talare under konferensen ”Pedagogik och nätbaserad utbildning” i Stockholm 24-25 mars. Han pekade också på att forskning visar att e-prefixet till lärandet inte är en kvalitetsstämpel, men att det gynnar djuplärandet. Vinsten ligger i lärarnas skicklighet att verkligen kunna hantera verktygen. Ännu finns det en övertro som på många plan resulterar i lärplattformer där en real anslagstavla blir en virtuell, statisk, anslagstavla. Istället handlar det om att bygga upp ett flexibelt rum med aktiviteter. Vi behöver en ny undervisningskultur med såväl studenter som lärare i centrum. Eller, varför inte tala om lärandet i centrum?

Konferensdagarna ute i Kista kretsade mycket kring termer som kollegialt lärande, förändrad lärarroll, lärstrategier, formativt lärande, multimodalitet, öppna lärresurser, flipped classroom, scalable learning (som definerades som ett flippat klassrum med en finess, dvs. flervalsfrågor som testar det stoff som du inhämtat själv via korta videoinspelningar).

En metod som presenterades handlade om ett försök att hålla studenterna aktiva under hela kursen genom att låta aktiviteterna utgå från studenterna själva. På köpet ville lärarna att de skulle plugga mer och faktiskt läsa kurslitteraturen. Hur gjorde de då? Föreläsningarna och därmed alla powerpointpresentationer skippades. Istället fördjupade sig studenterna i fem case som regenererade i fem rapporter. Lärarna som testat detta kommer från ingenjörsprogrammet vid Mälardalens högskola. De grundade sig på hypotesen att examinationen styr lärandet. Därför hade de en kontinuerlig examination med förhör utspridda under kursens gång. Plus snabb och direkt feedback, vilken gav en formativ examination. Som komplement hade de poänggivande gruppvisa frågesporter, vilket triggades tack vare att de flesta av oss har en inbyggd ”tävlingsgen”. Metoden har gett de två lärarna ett lärarpris vid sitt lärosäte. Det ska i alla fall sägas att i detta utförande innebar kursen en enorm arbetsinsats för lärarna. Låt vara att de var två som delade på bördan.

Har ni hört talas om den ”Legala handboken” (www.legalahandboken.se)? Den var ny för mig och har undertiteln ”En digital guide i internetdjungeln för lärare och studenter”. Här hittas matnyttigt gällande upphovsrätt, öppna lärresurser, offentlighet, personuppgifter, yttrande frihet, sociala medier… Handboken utgår ju förstås från Sverige, men eftersom all upphovsrätt är harmoniserad inom EU, kan också vi har stor nytta av den. Legala handboken finns också på facebook och twitter och vem som helst har möjlighet att skicka in frågor. De besvaras personligen, men har de ett allmänintresse publiceras de offentligt. Det var Margareta Hellström, pedagogisk rådgivare på KTH (och ordförande för denna konferens), som presenterade handboken. Det också hon som står bakom största delen av handbokens innehåll.

Legala handboken är licensierad som Creative Commons. Den kan alltså fritt nyttjas av vem som helst, bara användarna hänvisar till källan. Det existerar sex olika licenser inom begreppet CC som också anger vilka rättigheter du har att använda materialet. Om detta kan du läsa mer i Legala handboken eller på www.creativecommons.fi / www.creativecommons.se. Vem som helst kan förse sitt material med rätt symboler av CC, det är alltså inte frågan om en officiell licensieringsprocedur. Du har givetvis också möjlighet att ångra dig och plocka bort symbolen. Men då har du ingen koll på hur materialet redan hunnit spridas. Det visade sig att så gott som samtliga presentationer på konferensen var försedda med en CC-logga, och det var också orsaken till att talarna hade valts ut som presentatörer.

CClogos

Känner ni till Open Networked Learning? En ONL-kurs är en variant på MOOC, men innehåller mera interaktion och stuktur. Detta enligt Margareta Kvarnström och Lars Uhlin från Karolinska institutet, själv har jag ingen praktisk erfarenhet av MOOC:ar. Principen är att kursen är både en öppen kurs för vem som helst och en kurs för KI:s egna lärare. Temat för denna kurs är universitetspedagogik – om flexibelt och mobilt lärande, design av lärmiljöer och kollegialt lärande. Arbetsformen är problembaserad och deltagarna samarbetar i små grupper via nätet. Syftet är att alla har sitt eget ansvar, men att ingen riskerar utelämnas helt till sig själv. Deltagande kräver alltså en aktiv insats. Kursen pågår i 8 veckor och beräknas kräva en insats på 3-8 timmar per vecka. Intresserad? En ny kurs kommer att starta den 14 april och det finns ett visst antal platser för s.k. open learners, dvs. utomstående deltagare. Organisatörernas tanke är att bygga upp ett nätverk där flera universitet ingår. Då fördelas också ansvarsuppgifter mellan de medverkande högskolorna. Tillsvidare samarbetar KI med Lunds universitet och Linné universitet. Kursen är på engelska och utländska högskolor är välkomna med.

Som en motvikt till allt det digitala: Pontus Wärnestål, universitetslektor från Högskolan i Halmstad, avslutade dagarna som sista talare med att återkoppla till det analoga. Hans kurs i interaktionsdesign genomför ett komplett designprojekt under en workshop på en timme. Idé, testbar prototyp och reflektion inom begränsade tidsramar är en användarcentrerad process där studenterna jobbar parvis och lärarens roll är att facilitera och hålla koll på tiden. Med hjälp av papper, penna och dialog sammanfattas det som en designer ska kunna. En form av aktivt lärande som säkert går att genomföra i nätbaserad form, men inte nödvändigtvis med bättre resultat (en del av åhörarna försökte med bokstavligt våld komma med goda förslag).

Vi var tre stycken från handelshögskolan på plats på ”Pedagogik och närbaserad utbildning”. Presentationerna väckte många tankar och idéer. Den mest konkreta idén är att ha e-lärande och lärmiljöer som tema för den kommande höstkonferensen. Skriv upp fredagen den 23 oktober i kalendern!

Verktygsbacken öppnas

arbetshörna 3

Under flera år har jag föreläst och hållit kurser på olika ställen, också på Åbo Akademi och jag har haft förmånen att få bygga upp större föreläsningshelheter. Både att planera föreläsningar och att sedan möta studenter för att tillsammans fundera på olika frågor har jag upplevt givande och inspirerande. Att hålla kurser, har alltid triggat mig. Tyvärr har det ofta varit något jag fått göra utöver mitt kliniska arbete som talterapeut och inte som en del av det.

Från början av november 2014 fick jag förmånen att börja arbeta på Åbo Akademi som lärare inom logopedi. Miljön var bekant, kollegerna bekanta, men väldigt mycket var också nytt. Ny administration, nya webbportaler, nya arbetshelheter som jag bekantat mig med. I och med anställningen blev jag ämnesansvarig för kurser jag tidigare hållit som timlärare.

Ett av de första råden jag fick som nyanställd, var att ta del av UniPeda kurser. Så plötsligt hittar jag mig själv i en helt ny värld. Jag läser litteratur, är på föreläsning och tar del av föreläsningar på webben. Och jag inser hur mycket det finns att lära. Att det finns tankar och idéer som andra funderat på och forskat i, som kan ge mig stöd i min önskan att hela tiden att utveckla mina föreläsningar. Det är som om en stor verktygsback plötsligt öppnats mitt i mitt föreläsningssnickeri. Jag får upp ögonen för att det finns flera verktyg än mina hemsnickrade.

En av de första webföreläsningarna jag lyssnade på var ”Teaching Teaching and Understanding Understanding from a Student Learning Perspective” med John Biggs Tankar kring hur man undervisar, och för vem. Vad är målet eller vem tillhör målen. Egentligen kanske inte helt nytt, men framfört på ett så tydligt och bra sätt att budskapet inte kunde göra annat än fastna.

Kursen kring lärandemål har också varit en ögonöppnare. Tanken att ha målsättningar för kurser har väl funnits mer eller mindre diffust i mitt bakhuvud under tidigare år. Nu fick jag konkreta redskap att formulera mål, tydliga både för studeranden och för mig själv. Blooms taxonomi gav mig nya tankar på hur verbalt formulera innehållsmässigt specifika mål. De ny kunskaper jag har fått om lärandemål har också för mig själv förtydligat uppbyggnaden av tentamen och hur mäta de lärandemål som satts upp.

Johanna Björkells föreläsning ”The Complete Course Package for Higher Education Teachers (planning, assessing, evaluating, grading, fairness etc.) or How to Make Your Students Hand in Things On Time” gav mig nya tankar kring såväl tentamen och bedömning men också uppbyggandet av innehållet i mina kurser. Begrepp som ”must know”, ”should know” och ”nice to know” har varit bekanta för mig från verksamhetsplanering, men mina ögon öppnades för hur begreppen också kan appliceras i undervisningsplaneringen. Tankar kring hur jag kopplar kriterierna från undervisningsplanen till bedömningen av kursen och lärandemålen upplevde jag viktiga och behövliga för mig.

I mitt kliniska arbete är det auditiva korttidsminnet/ arbetsminnet en central del och något jag mycket funderat på. Ändå insåg jag hur jag förbisett detta i undervisningen och inte insett att det jag själv upplever som logiska helheter, för en studerande kan upplevas som en massa små fragment, svåra att hålla i minnet. Elmgrens bok öppnade mina ögon för det som borde ha varit en självklarhet för mig. Reaktion på olika kombinationer av utmaningar bearbetad efter Daloz 1999 gav mig också en tydlig visuell påminnelse om hur stöda den studerande i lärandeprocessen.

Som en nyanställd lärare sedan november har de senaste månader varit intressanta och lärorika. Jag har redan nu kunnat ta i användning några av redskapen från den nyupptäckta verktygsbacken, och att planera och genomföra kurser har fått betydligt djupare dimensioner för mig.

Toppenheternas avslutningsfestival – en början till fortsättning

År 2011 blev handelshögskolan och Institutionen för psykologi och logopedi utsedda till kvalitetsenheter för utbildning inom Åbo Akademi. Kvalitetsenhetsstatusen garanterade enheterna extra finansiering för att ytterligare utveckla och satsa på undervisning och lärande på enheterna. Detta arbete har pågått i tre intensiva år i form av flera olika utvecklingsarbeten och projekt som också regelbundet informerats om på denna blogg. Då den finansierade perioden nu lider mot sitt slut, anordnade enheterna tillsammans en avslutningsfestival under namnet Bättre lärande! Festivalen gick av stapeln onsdagen den 3 december – en dag fullspäckad av program, med workshops, föreläsningar och paneldebatt som samlade totalt 70 deltagare från olika håll på akademin.

Dagen inleddes med två workshopsessioner där tre hjärtefrågor per toppenhet presenterades och diskuterades mer ingående. För handelshögskolans del handlade det om projektbaserat lärande, kursdesign och processen Lärande i Fokus. Hur sänka tröskeln för att våga bygga upp en kurs på projekt? Är det möjligt att integrera projekt i olika typer av kurser? Hur planera en kurs för att stimulera en djupinriktning på lärande? Vad är lärarens roll då fokus ligger på lärandeprocessen och studenternas lärande? Vad är resultatet då lärarlag aktivt börjar fokusera på studenternas lärande? Hur få i gång en process som utvecklar tänket kring ”learning by doing”?

IMG_1023

Handelshögskolans workshop om projektkurser samlade intresserade deltagare.

IPL:s workshoppar spann vidare på tre utvecklingsprojekt som man arbetat med under toppenhetsperioden. Till exempel har enheten utarbetat ett heltäckande system för insamling av kursfeedback av både studerande och lärare och integrering av dessa i undervisningsplaneringen. Under workshoppen inbjöds till en kritisk diskussion om kursutvärderingsmetoder: gör vi på bästa sätt, är detta effektivt, är det ens nödvändigt att utvärdera kurser på så här bred bas, blir faktiskt undervisningens kvalitet bättre av det? På workshoppen om alternativa undervisningsmetoder presenterades och diskuterades olika alternativa redskap och metoder som enhetens lärare prövat på, och i rummet bredvid delades det ut tips om hur man som handledare, ämnesansvarig och administratör kan systematisera processerna kring avhandlingsskrivandet både på kandidat- och magisternivå.

På en av IPL:s workshoppas dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

På en av IPL:s workshoppar dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

Workshopparna väckte en hel del diskussioner och tankar som återkom under dagen i anknytning till de andra programpunkterna. Efter lunch fortsatte programmet i CLL:s aula. Tanken var att komma bort från en stel auditoriemiljö, men utrymmet innebar en smärre utmaning speciellt för Tove och MarSu från Lärcentret som ansvarade för distansuppkopplingen och filmningen.

IMG_1061

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare.” Det var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation (video). Marianne pratade kring kvalitetssäkring med egen erfarenhet av auditerings- och ackrediteringsarbete, både utgående från rollen som granskare och som ansökare. Som exempel lade hon fram svenska högskoleverkets utnämning av utmärkelsen framstående utbildningsmiljö samt den amerikanska AACSB-utmärkelsen, ett internationellt kvalitetssäkringssystem för handelshögskolor.

”How do you know that you do what you say that you do?” För en framstående utbildningsmiljö gäller det att kunna utvärdera sina egen verksamhet och definiera sina framgångsfaktorer. De mest prestigefyllda (däribland AACSB) kräver såväl ett helhetsperspektiv som en kvalitetssäkring nere på individnivå.

"Processer gör livet så hemskt mycket enklare", var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare”, var ÅA:s styrelseorförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

Därefter var det dags för en paneldiskussion under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?” Deltagarna, professor Pekka Santtila, universitetslärare Anna Sell, studerande Katarina Kiiskinen och pedagogisk konsult Torgny Roxå, under ledning av akademilektor Barbro Schauman, lade i en initierad och entusiastisk debatt fram sina synpunkter. Var brister det i universitetsundervisningen i dag och hur göra för att förbättra situationen?

Panelen talade om hur vi alla inom ett universitet själva utgör vår största resurs; det är kunskapen som värdesätts framom den ekonomiska vinningen. Detta gäller även inom utbildningen, som ännu mer borde rikta in sig på själva lärandet, ur studenternas synvinkel. Didaktiken ska förankras lokalt ochkopplas till den egna forskningen. Som Torgny Roxå sa: allmän pedagogisk forskning finns det mer än tillräckligt av.

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Inom universitetet borde vi bli ännu bättre på att leva i samspel med samhället i stort. En av frågorna som diskuterades var om relevant kunskap och arbetsmarknadsrelevant kunskap är samma sakeller inte. Ett ökande samhällsintresse för högre utbildning tillsammans med samhällets krav på universitetet i form av effektiv genomströmning och produktivitet, ställer förstås allt högre krav på den enskilda individen inom organisationen. Det blir ett försök att hitta den personliga jämvikten mellan ytterligheterna att bränna ut sig eller bara satsa på sig själv och sin egen forskning.

Torgny Roxå arbetar vid Genombrottet – Lunds tekniska högskolas motsvarighet till Lärcentret. Genombrottet ansvar för högskolepedagogiska kurser och är grundare av LTH:s pedagogiska akademi, en motsvarighet till forskarvärldens docentur. Lärare får sina pedagogiska meriter evaluerade för utnämningen Excellent Teaching Practioner, vilket också innebär ett lönepåslag.

Under Bättre lärande avslutade Torgny dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning (video). Inom akademia är A och O den akademiska friheten, men även en stark lojalitet mot sitt eget ämnesområde. Men hur agerar ett kollegium inbördes, hur många och hur diskuterar vi egentligen vår undervisning med? Och hur agerar kollegiet på yttre förändringar? Hur kommer det sig att vi ibland tar ansvar för något, men ibland inte? Det behövs eldsjälar, men det finns alltid skeptiker. För att nya idéer ska kunna förankras och systemet utvecklas, måste den breda massan som står mellan eldsjälarna och nej-sägarna engageras. Det fungerar inte att bara tvinga alla till ”best practice”.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Åbo Akademis rektor Jorma Mattinen, som inledde eftermiddagens program med några välkomstord, poängterade att man egentligen inte borde tala om ”avslutning” då det är frågan om något så grundläggande som kvalitetsarbete. Utbildningskvalitet är något som enheterna och akademin som helhet konstant ska arbeta med, och målet med toppenhetsperioden har också varit att skapa system och strategier för att kunna trygga denna kontinuitet. Även om finansieringen skulle ta slut vid årsskiftet, fortsätter både handelshögskolan och IPL att satsa på kvalitetssäkring på sina respektive enheter. Den pedagogiska ledningsgruppen vid handelshögskolan och IPL:s så kallade ”kvaligrupp” kommer att fortsätta sitt arbete på våren med oförändrad styrka, och således fungera som en garant för att kvalitetsarbetet fortgår även i framtiden. Arbetet har bara börjat!

Mer presentationer och material från Bättre lärande finns tillgängligt på: https://www.abo.fi/personal/toppenhetsseminarier

Skribenter: kvalitetskoordinatorerna Cecilia Lundberg (handelshögskolan) och Yasmin Nyqvist (IPL)

 

FYE – First year experience

Att ägna tid och energi på att välkomna och integrera de nya studenterna till universitetsvärlden, det är det som går under akronymen FYE. Begreppet och tankesättet kommer från USA och har funnits ganska länge. En googling ger träffar på enskilda universitets FYE-program, konferenser kring temat och vetenskapliga publikationer där effekterna av FYE granskats.

Hos oss är fenomenet ganska nytt. Före orden genomströmning och effektivitet var vardag inom den akademiska världen, avfärdades FYE antagligen som första klassens dalt. Studier har ändå visat på positiva samband mellan välkomnandet/integration till studierna och avlagd examen inom utsatt tid.

Handelshögskolans pedagogiska ledningsgrupp tyckte därför att begreppet FYE ligger i tiden och är ett utmärkt tema att belysa också för ÅA:s personal och studenter. Den fjärde höstkonferensen, den 7 november, fokuserade kring det första studieåret.

Talarna under dagen kunde belysa studier, studieframgång och brist på studieframgång ur olika synvinklar. Staffan Andersson från Uppsala universitet har länge engagerat sig i utbildningsfrågor. Han har också, tillsammans med Jannica Andersson Chronholm gett ut boken ”Lär för din framtid – så lyckas du med högskolestudier” (Studentlitteratur, 2011). Staffan höll sig på ett konkret plan då gulisar möter universitetsvärlden och framhöll betydelsen av god kommunikation. Kommunikation både för en lyckad integration och för en god genomströmning. Det handlar om vikten av personliga möten, helhetsperspektiv, men också aktivitet från studenternas sida.

Monika Antikainen, socialpolitisk expert vid ÅA:s studentkår, var inne i samma banor då hon pratade om delaktighet. Monika presenterade projektet Kyky (koordinerades av Finlands studentkårers förbund år 2011-2014) och visade den filmsnutt som Kåren presenterar ÅA med för gulisarna. Filmen innehöll citat ihopsamlade under projektet Drömstudent där undervisande personal fick ge önskemål och goda råd till studenterna. Vad sägs om:

”Lär dig argumentera och utmana andra till debatt”.

”Sikta mot insikter istället för ytkunskaper”.

”Fortsätt simma! sade pappan i filmen Hitta Nemo. Det går att applicera på studier också”.

Hur ser verkligheten ut på ÅA då? Kan vi tala om en studiechock? Med studiechock avses omställningen att börja studera vid ett universitet, till skillnad från ett gymnasium, och allt vad det innebär: ny miljö, nya kontakter, nytt ansvar. De här frågorna spekulerades det kring i en panel med två studenter: Julia Sjöström och Daniel Junell, samt Eva Costiander-Huldén, Klara Schauman-Ahlberg och Mikael Lindfelt som representerade ÅA:s personal under ledning av Icca Krook, årets egenlärare.

Kontentan av hur ÅA tar emot sina nya studenter är väl att viljan är god, men den informationsvåg som sköljer över gulisarna under introduktionsveckan lätt förvandlas till en infoångest. Som en student hade uttryckt sig: ”Under gulisveckan känns det som om man tar sig igenom en ny kurs per dag”. Detta leder vidare till funderingar om personalen är tillräckligt intresserade av studenterna – är det pedagogiskt att pracka på folk en pappersbunt med information åtföljt av uppmaningen: Läs själva!? Och är vi tillräckligt proaktiva i stöd och hjälp?

En utmaning i anpassningen till det akademiska handlar om studieteknik, att lära sig de förfaringssätt som gäller, att planera sina studier och att planera sin tid. Givetvis i kombination med den sociala biten, att hitta samhörighet med en ny grupp eller grupper av mänskor. Gällande det studietekniska är det på personalens lott att vara tydlig i sin kommunikation.

En stor omställning för studenterna är alltjämt att komma in den vetenskapliga skrivkulturen. Och med den att utveckla ett eget kritiskt tänkande. Som Mikael Lindfelt efterlyste: ”Hur råder vi bot på rädslan för skrivande? Det gäller att hitta en balans mellan vad andra gjort och vad jag tycker”.

Växer sig alla dessa krav och målsättningar till en ohanterlig nivå, kommer vi in på ämnet prokrastination. Dvs, vardagligt uttryckt, att skjuta fram till morgondagen det som borde göras i dag. Professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet talade kring temat och förankrade det i en aktuell undersökning av studenter med långsam studietakt. Prokrastination är ett vanligt och regelbundet förekommande fenomen – gäller förstås inte enbart studenter utan drabbar vem som helst – och det är inte ovanligt att följderna är skadliga. Att prokrastinera är inte det samma som att av medvetet förhala sin studietakt av en eller annan orsak. Skadliga effekter av prokrastination har en negativ inverkan på motivationen, självförtroendet och tilltron på den egna förmågan.

Det brukar vara nyttigt att granska nuläget i historiens spegel och därför var Anders Ahlbäck en av dagens talare. Anders är historiker och för tillfället en av redaktörerna till ÅA:s kommande 100-års historik. Under höstkonferensen fokuserade Anders på studiegången i allmänhet och vid ÅA i synnerhet från studentrevoltens dagar 1968 och framåt. Redan på 1970-talet diskuterades det kring det som i dag är högaktuellt och går under begreppet ”constructive alignment” (kopplingen kursmål – undervisningsformer – examination). Sen är ju frågan varför det går så långsamt att komma från tanke till handling. Kan lärarna inte omfatta målsättningarna i examensreformerna? (De är intresserade av annat: sin forskning). Är reformerna opedagogiska till sin utformning? Viljan till pedagogisk utveckling måste gå via en inre motivation. Hur förstärker man den?

Presentationerna från höstkonferensen är tillgängliga på: http://www.abo.fi/fakultet/Content/Document/document/32290

Vem vågar vi prata om handledarskap?

Jag känner att jag levar i flera världar. Om det är en rikedom eller ett kaos beror väl mest på dagen eller sinnesstämningen: ibland berikande, ibland frustrerande.

I en av mina världar fick jag i en utmärkelse: Utnämnd till årets handledare vid Åbo Akademi 2014. Överraskningen var stor, rent personligen blev jag lika förbryllad som barnsligt smickrad. Jag? Varför? Vem har valt?

När jag insåg att valet gjorts utifrån kommentarer som studeranden vid ÅA gjort i den årliga studentbarometern utan att veta om att deras kommentarer skulle bidra till att någon får en utmärkelse, kändes det, om möjligt, ännu bättre. Någon hade liksom tjuvtittat på den vardagliga verksamheten i min lilla värld där jag bereder tid för att samtala och diskutera med studeranden om deras pågående avhandlingsprojekt.

När den känslomässiga stormen inom mig bedarrat något slogs jag en insikt som inte borde vara märklig, men som jag uppfattar som märklig. Varför talar vi lärare som sällan om erfarenheten och kompetensen att handleda studerande och doktorander? Vi har så småningom lärt oss att använda olika pedagogiska och didaktiska idéer i undervisningen, men oftast handlar det då om kontaktundervisning, inte om handledning, inte om att sitta ensam med en studerande/doktorand och samtala om hens försök att komma tillrätta med den akademiska stilarten.

Alla som kommit till en position där man har privilegiet att handleda någon annan har själva blivit handledda. Lite mästare- gesäll stuk över det hela, alltså – även om själva termen handledning ger en missvisande bild av vem som är aktiv och passiv i kosntellationen. Vi har åtminstone den erfarenheten att falla tillbaka på, och tanken är väl likartad som när man blir förälder: man vet vad det är att bli fostrad och man har sin glasklara bild av hur man både vill vara och inte vill vara i den rollen.

Men tystnaden kring hur vi gör när vi handleder är slående. Jag har i alla fall inte ännu hört om förslag till ”best practices” när det gäller handledarkompetensen. Samtalen kolleger emellan ekar med sin frånvaro. Alla lärare förväntas liksom bara kunna handleda.

När jag för ett antal år sedan gick kursen i universitetspedagogik hade vi ett delmoment där vi fick feed-back på en handledningssituation. Jag har haft både nytta och glädje av den sessionen i mitt handledarskap, även om den kändes svår att just då hantera. Känslan av en intimitetsgräns fanns med redan då, och jag tror inte jag är den enda som känner av den.

Handledarskap handlar om att utveckla ett ledarskap och att introducera en forskningstradition, men minst lika mycket om att ingå i en relation med ömsesidigt förtroende som drivkraft. En relation är inte alltid öppen för vilken exponering som helst. Den lever – som alla relationer – med varierande grad av intensitet, närhet och distans. Lägger man därtill Barbara Czerniawskas handledarerfarenhet som hon själv sammanfattar i orden: handledare är både terapeut och bokredaktör (i Lars Strannegård (red.): Avhandlingen. Om att formas till forskare, Studentlitteratur 2003), blir engagemanget än mer intimt, i betydelsen högst personlig.

Samtidigt är varje handledarskap insatt i en komplex kontext av maktkomponenter med riskpotential och förväntanshorisonter som kan bli mer eller mindre orealistiska – från båda hållen. Riskpotentialen och mindre lyckade erfarenheter talar starkt för ett behov av öppenhet och arenor för samtal om handledarskap. Studeranden och doktorander för sinsemellan sådana samtal och den den akademiska folkloren är full med anekdoter, men det seriösa samtalet handledare emellan tycks svår.

Vi landar i en spänningsfylld situation av exponeringsskräck och exponeringsbehov. En diskussion om handledningskompetensen behöver bevara respekten för denna dubbelhet. Det finns en ”tyst kunskap” (Polanyi) som ingår i traditionsförmedlingen, men tyst kunskap får inte handla om kunskap som tystats ner.

Jag tror frågan är alltför viktig för enbart överlåtas till anekdoternas alltför lockande värld. Vad vill du berätta?

Mikael Lindfelt

Akademilektor i systematisk teologi

Gör vi på bästa möjliga sätt? – Benchmarking mellan psykologi- och logopediutbildningarna vid Åbo Akademi och Göteborgs universitet

Skribenter: Fredrika Jansson och Alexandra Elsing

Benchmarking betyder kort och gott att man jämför sin verksamhet med någon annans verksamhet, ofta med någon man anser vara en god förebild. Huvudidén vid benchmarking är att man ska lära sig av varandra och samtidigt lära sig granska sin egen verksamhet med ett kritiskt öga. Genom benchmarking hoppas man få goda idéer och kunskap som sedan kan användas för att förbättra den egna verksamheten.

Under hösten 2013 planerades och inleddes benchmarking-projektet Kvalitetssäkring i undervisningen mellan IPL och Psykologiska institutionen och Logopedprogrammet vid Göteborgs universitet. Syftet med samarbetet var att få externa synpunkter på hur utbildningens undervisningsmetoder och examination stöder arbetslivsfärdigheter och yrkeskompetens hos psykologer och talterapeuter. På en mer konkret nivå handlade benchmarkingen om att utbyta idéer över både ämnes- och nationsgränser.

Benchmarkingen startades genom IPL:s initiativ som en del av vårt kvalitetsarbete. De fokusområden och teman vi valde att satsa på inom benchmarkingen var därför också starkt sammankopplade med andra pågående projekt inom kvalitetsarbetet vid institutionen och återspeglade de deltagande utbildningarnas styrkor och olikheter. Områdena vi valde att fokusera på var genus och mångfald, arbets- och organisationspsykologi, valbara kurser och variationer i studietakten, specialpsykologutbildningen, forskning i utbildningen, kursutvärdering och praktik och studentklinik samt handledarutbildning.

Under IPL:s kvalitetsseminarium i Nagu 26-27.9 hade benchmarking-gruppen, bestående av personer för alla fyra utbildningar, sitt första möte. Under mötet identifierades benchmarkingens fokusområden och gemensamma mål. I samband med kvalitetsseminariet ingick också ett platsbesök vid IPL för deltagarna från Göteborg. Benchmarking-gruppen bestod både av personer från den undervisande personalen och av studerande. Efter kvalitetsseminariet i Nagu var benchmarkingen i full gång och det var mycket som skulle planeras och göras inför vår nästa träff i Göteborg 21-23 november. Inför träffen i Göteborg skulle vi bland annat sammanställa dokument gällande fokusområdena, som vi sedan väl framme i Göteborg använde som diskussionsunderlägg.

Tidigt på morgonen den 21:a november samlades en grupp smått yrvakna Göteborgsresenärer på Åbo flygfält. Vi var förberedda på att vi hade en lång och intensiv dag framför oss men humöret var på topp och vi var alla nyfikna på vad som väntade. Väl framme i Göteborg sökte vi oss till Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet där vi skulle spendera dagen med våra göteborgska kollegor. Det första som slog oss när vi kom till psykologins utrymmen var storleksskillnaden. Då psykologin vid ÅA är en liten enhet med ca 45 anställda, inklusive doktorander, är psykologin vid GU en betydligt större enhet med ca 140 anställda och upp till 1600 studerande vid de olika programmen och nivåerna. Då psykologin vid ÅA finns inrymt huvudsakligen i en korridor, har psykologin vid GU ett eget hus med många våningar till sitt förfogande. Den andra dagen i Göteborg tillbringade vi vid logopedin, där storleksskillnaden inte alls var lika påtaglig.

Storleksskillnad. Psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet och psykologin vid Åbo Akademi.

Trots storleksskillnaden hittade vi under dagarna i Göteborg många likheter mellan utbildningarna, samtidigt som de olikheter vi hittade till stor del berodde på just storlek och omfattning. Till exempel så ger studentkliniken vid psykologin i Göteborg samtalsterapi åt 600 klienter per år, motsvarande siffra i Åbo är 12. Varje psykologistuderande i Göteborg tar emot 5 klienter (åtminstone två stycken med kognitiv beteendeterapi-inriktning, samt en kort och en lång psykodynamisk terapi). I Åbo har de som väljer att gå kursen Psykologisk behandling av vuxna endast en klient per år. Detta betyder förstås att handledningstimmarna vid GU är mycket flera. Å andra sidan har man vid ÅA möjligheten till klientkontakt i många andra kurser också, bland annat inom kurserna i neuropsykologiska utredningar och i den färska kursen ”Firman”. Firman är i princip arbets- och organisationspsykologi i praktiken och handlar om att studeranden gör ett konsultuppdrag för ett företag eller en organisation, och avsikten är att förbereda studeranden inför eventuellt arbete inom rekrytering och HR. Tack vare IPL:s status som kvalitetsenhet ordnades denna kurs i Åbo första gången 2013. I Göteborg är kursen redan väletablerad och inom ramarna för ”Studentfirman” har mellan 400 och 500 uppdrag skötts. Intressant nog var upplägget för kurserna väldigt lika även om storleksskillnaderna är enorma.

Förutom ”Firman” och studentkliniken var ett annat fokusområde genus och mångfald inom undervisningen. Som finländare ser man Sverige som föregångaren inom detta. I och med en alltmer globaliserad värld blir frågor kring mångfald alltmer framstående inom våra framtida yrken. Genusfrågan är, liksom alltid, aktuell också p.g.a. skillnaderna i t.ex. män och kvinnors röst eller i risken att få olika sjukdomar. Eftersom man vid ÅA i och med förändringarna i studieprogrammet valde att ta bort en kurs i genuspsykologi och istället integrera ämnet i andra kurser var vi nyfikna på hur Göteborgarna sköter denna bit. Det visade sig ändå att det även i Sverige har varit svårt att integrera genus och mångfaldsfrågor i kurserna så att de har blivit en naturlig del av kursen och inte som något krystat och påklistrat. Men genom att göra en grundlig analys av kurserna kunde man sedan passa in även denna bit, som ett exempel kan nämnas en kurs vid logopedin i Göteborg där man analyserar journaler för att se om det är skillnad i hur man uttrycker sig om kvinnor och män.

En annan intressant skillnad mellan ÅA och GU är antalet valbara kurser studenterna har möjlighet att välja. Vid GU är studieprogrammet väldigt strikt strukturerat och alla studeranden läser i princip samma saker. I Åbo däremot har både logopedi- och psykologistuderande möjlighet att välja ett stort i jämförelse stort antal valbara kurser, och psykologistuderande kan till och med välja hela biämnen. En undersökning bland studerandena i Åbo visade att de flesta väljer psykologi/logopedistudier eller andra kurser som hjälper studeranden att göra sig en egen nisch. Till exempel väljer många psykologistuderande ekonomi som biämne för att senare kunna arbeta inom HR eller vara egen företagare, något som kan vara till nytta senare i arbetslivet. Bland logopedistuderande är psykologi ett av de populäraste ämnena för valbara kurser, men också t.ex. språkkurser, ekonomikurser och kurser i allmänfärdigheter väljs.

För speciellt logopedins del var handledning av praktikperioder ett viktigt fokusområde. Logopedin vid ÅA har i flera år satsat mycket på handledningen av praktikperioder och det har genomgående varit ett viktigt område inom kvalitetsarbetet. Vid Göteborgs universitet har logopedin i flera år ordnat utbildning för de logopeder som handleder studerandes praktikperioder, något som under en längre tid varit under planering vid ÅA. Genom att få ta del av hur handledarutbildningen ser ut och går till vid Göteborgs universitet fick vi från ÅA idéer och kunskap som kommer att vara till stor nytta i den fortsatta planeringen av en eventuell handledarutbildning.

En av de mest intressanta aspekterna vi lärde oss var hur kursutvärderingssystemet är ordnat vid GU. Precis som vid IPL har även GU kursutvärderingsblanketter efter varje kurs (och frågorna är också här liknande), men utöver detta har de också en grupp som går igenom kursutvärderingen och kursernas innehåll. Denna grupp består av både studerande, lärare och studiechefen och den gör att det sker en kontinuerlig kvalitetskontroll. Om något har varit bra får läraren feedback på det, och om något har varit mindre bra kan gruppen ofta berätta hur andra lärare skött detta för att göra det bättre. Vidare går gruppen igenom undervisningen vid de olika kurserna för att förminska antalet överlapp eller glapp mellan kursmomenten. Detta verkade vara ett mycket bra system! Något som man kunde använda sig av här vid ÅA också, speciellt nu i tider då många kandidatprogram ändras och utvärderas.

Som studerande var det väldigt lärorikt att få se hur utbildningarna ser ut vid ett annat universitet. Att få en bild av hur utbildningen ser ut vid ett annat universitet får en att tänka igenom ens egen utbildning på ett annat sätt. Det samma gäller då man ska berätta om utbildningen för någon som inte är så insatt i systemet vid just ditt universitet. Benchmarkingen fick oss att reflektera över vår utbildning på ett annat sätt än tidigare och hjälpte oss att lättare identifiera utbildningens styrkor och svagheter. Vi märkte att trots eventuella svagheter så har våra utbildningar vid ÅA också tydliga styrkor, områden där vi är bra. En viktig insikt var att man ska komma ihåg att även om man ser ett upplägg som verkar bra och som fungerar vid ett annat universitet så är det inte säkert att det passar in i det egna systemet. Universitet är olika och så också samhället runt universiteten och det måste man beakta i planeringen och utvecklingen av utbildningen.

Ifall ni vill se en mer utförlig rapport över benchmarkingen med fokusområden, idéer och åtgärdsförslag se: http://www.abo.fi/institution/media/26933/benchmarkingrapportkomplett_33.pdf

På IPL:s hemsida under ”Kvalitetsarbete” finns också samtliga bilagor som det hänvisas till i rapporten.  http://www.abo.fi/institution/iplkvalitet

 

Fritt fram för alternativa examinationsformer!

Institutionen för psykologi och logopedi är nu inne på sitt tredje år som kvalitetsenhet inom utbildning. Efter att under det första året ha jobbat med strukturen och innehållet i respektive utbildningsprogram, har fokus detta år legat på utveckling och implementering av nya pedagogiska metoder. Startskottet för detta var höstens kvalitetsseminarium i Nagu, där experter från Finland och Sverige föreläste om alternativa pedagogiska metoder och examinationsformer (läs mera om detta i IPL:s blogginlägg om Naguseminariet daterat den 19 november 2013).  De inspirerande föreläsningarna med påföljande smågruppsarbeten fick flera lärare att lockas till att prova nya alternativa examinationsformer, något som också studerande efterlyst genom åren. Under året pågår också en institutionsanpassad modul i universitetspedagogik, ledd av professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet. Under kursens gång arbetar lärarna med egna kurser och projekt och uppmuntras inom ramen för kursen att utveckla och experimentera med de pedagogiska metoderna. Kursen har hittills varit populär bland lärarna, som upplevt att den gett förutsättningar och tid att tillsammans med den egna gruppen och med experthjälp fundera över de tekniker som används inom undervisning och examination samt deras ändamålsenlighet. Arbetet som lärarna gjort under kursens gång kommer att presenteras och diskuteras på ett ÅA-allmänt seminarium den 16 maj.

Just nu pågår med andra ord experiment med alternativa examinationsformer i flera olika kurser. Den traditionella sluttentamen som varit vanlig även vid IPL upplevs ofta som oändamålsenlig och rekommenderas inte enligt de senaste rönen på det pedagogiska fältet. Det man borde sträva till att mäta vid examinationen är hur väl studerande förmår tillämpa den kunskap som lärts ut. Denna aspekt kan inte mätas i traditionell tent med utantilläsning.

Nedan följer ett axplock av examinationstekniker som just nu prövas på institutionen:

– i en kurs om personlighetsutredning ordnades en öppen debatt där studerande delades in i grupper för att argumentera för och emot användningen av projektiva test i kliniska utredningar. På detta sätt fick studerande i praktiken omsätta den kunskap de inhämtat. Flera studerande såg detta som skäl att ytterligare läsa in sig på forskning inom området för att slipa sina argument. En panel ur personalen fungerade som expertkommentatorer vid tillfället.

– på en fördjupad kurs i utredning av barns kognitiva funktioner och socioemotionella utveckling bestod examinationen av en muntlig tentamen där studerande delades in i grupper för att arbeta med riktiga fall och diskutera sig fram till resultatet. Sedan slogs grupperna ihop och fallen presenterades av grupperna varefter studerande fick se de riktiga utlåtandena och diskussionen fortsatte under ledning av de ansvariga lärarna. Katarina Alanko, en av lärarna på kursen, upplever att man på detta sätt konkret fick se frukterna av sitt och studerandes arbete då man fick följa med hur de omsatte sina kunskaper i praktiken.

– i kursen Neuropsykologi och kognitiv psykologi har läraren prövat en så kallad ”fusklappteknik” där studerande gör skriftliga anteckningar inför varje föreläsningsgång som sedan får medtagas till tenten. Tekniken var ovan för flera kursdeltagare, men mottagandet har i regel varit positivt; många har också uppgett att de inte vid tentamen sist och slutligen behövde fusklapparna, men att de varit till stor nytta under kursens gång. Lärare Petra Grönholm-Nyman har skrivit mer detaljerat om experimentet i ett inlägg daterat den 3 december 2014.

– under en grundkurs i beteendevetenskaplig forskning fick studerande rätta varandras uppsatser. Enligt läraren Anna Soveri var det en lärorik erfarenhet. Det visade sig ändå vara en för svår uppgift för studerande på grundkursnivå, även om de fick kriterier för bedömningen. Kriterierna var uppenbarligen för vaga för målgruppen och dessutom syntes en klar tendens att ge höga vitsord. Utvecklingen av denna examinationsform fortsätter.

– Inom logopedin har lärare Pirkko Rautakoski använt sig av partent under en av sina kurser. Det innebär att alla studerande får samma frågor men sedan delas upp i par i skilda rum där de tillsammans får formulera gemensamma skriftliga tentsvar under diskussion med varandra. Tekniken har fått bra respons av studerande som upplevt det som ett givande inlärningstillfälle.

– Logopedin har också testkört den så kallade röd penna/blå penna-tekniken under en grundkurs i talvetenskaper. Tekniken innebär att studerande skriver skriftlig tentamen i vanlig ordning, men efter att de lämnat in svaren och lärarna korrigerat dem, får de tillbaka sina tenter och svaren gås igenom på ett seminarium där studerande har möjlighet att korrigera sina svar med en annan färgs penna. På detta sätt strävar man efter en mer aktiv form av inlärning.

– på den engelska kursen i Rättspsykologi har man redan i några års tid använt simulerad rättegång baserad på ett verkligt fall som examinationsform. I kursen deltar både juridik- och psykologistuderande, och i rättegången fungerar psykologistuderande som experter  medan juridikstuderande sköter juristens bit. Kursen har varit en framgång bland studerande och fått mycket positiv feedback. Se artikel i Meddelanden.

Arbetet med de nya examinationsformerna utvärderas och diskuteras kontinuerligt, inte minst vid seminarierna i universitetspedagogik och på personalmöten. Många av metoderna testkörs nu för första gången, och det är givet att man inte på förhand kan veta hur väl de lämpar sig för specifika kurser och ämnesstoff; arbetet blir därför både spännande och lärorikt och kommer förhoppningsvis att berika institutionen i framtiden.