Etikettarkiv: examinationsformer

Om att bedöma utan grund – Specificering av utvärderingskriterier

Ett genomgående tema inom modern universitetspedagogik är konstruktiv samordning, dvs kort och förenklat: det vi vill att studenterna skall lära sig, det skall vi också undervisa (genom val av vettigt innehåll), på ett sätt som säkerställer inlärning (genom val av ändamålsenliga undervisningsformer), samt bedöma på ett sätt som mäter just den önskade inlärningen (och inget annat). Många har kanske noterat att förslaget till ny ”Instruktion för examination och bedömning (EB) vid Åbo Akademi” innehåller ett intressant samordnande element som tagits emot med blandade känslor. Den 27 § föreslår så här:

”Bedömningsgrunderna anger hur bra en studerande enligt vitsordsskalan uppnått lärandemålen. Bedömningsgrunder ska formuleras för varje godkänt vitsord i alla kursbeskrivningar (jfr UniL 44 §)”  (EB 27 §).

Nu är det förstås ingalunda klart att så här kommer att bli fallet, snarare sagt det motsatta om man lystrar till korridorsnacket. Låt oss dock spekulera i av vad en dylik anvisning skulle innebära, för förr eller senare tror (och hoppas) jag vi står inför en sådan.

Det är kanske bra att börja med att konstatera att det hela bottnar i studentens rättsskydd. I Finland är vi rent av lite dåliga att värna och utnyttja vårt rättsskydd. De som gör det uppfattas ofta som lite udda och rent av irriterande typer som har svårt att acceptera sin situation. Undervisar själv en hel del utbytesstudenter och bland dem hittar man ofta sådana som minsann behärskar konsten och använder den utan att skämmas (trots att de många gånger i övrigt beter sig mera hövligt och respektfullt gentemot den undervisande personalen, och t.ex. tilltalar en ynka akademilektor ”professor”). I vårt land hart det kanske ringa betydelse om det står en trea (3) eller fyra (4) på ditt kursbetyg, men t.ex. i Tyskland eller Kina har det mera sannolikt långtgående följder för hur din framtida karriär utvecklas. Och då har det en betydelse om du och jag som universitetslärare gjort det klart för studenterna hur vi kommer att bedöma dem, dvs vad krävs för trea (3) och vad för en fyra (4).

Däremot vill nog våra inhemska studenter gärna få feedback på sin inlärning. Ett vitsord utgör förstås ett led i att uppfylla en dylik ambition (jag tror också det här är ett symptom på nånting jag kallar prestationsmentalitet, som jag skall återkomma till nedan).

Oberoende av studenternas motiv, hur skall man då som lärare gå tillväga för att konkretisera dessa mål? EB ger oss en del färdkost, bl.a. att:

”Lärandemålen utgör betygskriterier, så att en studerande som har godkänts har bedömts uppfylla alla lärandemål” (EB 29 §).

På skalan 1-5 skulle alltså då en etta (1) innebära att samtliga lärandemål uppfyllts. Men vad blir då en tvåa (2), en trea (3) osv? EB ger oss visserligen en lätt utväg här:

En godkänd studieprestation kan även ges bedömningen godkänd om studieprestationen är av ett sådant slag att en gradering inte är meningsfull” (EB 29 §).

Det här känns ju väldigt lockande, men jag vill tillsvidare undvika frestelsen och istället försöka problematisera detta på ett detaljplan. Här finns många aspekter att betraka. Givetvis är skillnaden ämnena emellan stor, grovt indelad i naturvetenskaper och teknik å den ena sidan, och humaniora och samhällsvetenskaper å den andra. Lärandemålen i de förstnämnda kretsar ofta kring inlärningen av olika metoder, tekniker och räknesätt (därtill kan jag tänka mig att så också är fallet inom t.ex. språk, psykologi och psykologi, dvs ämnen som ger en klar behörighet). Inom de senare ter sig lärandemålen (för en oinvigd) ofta mera abstrakta. En annan aspekt är nivån på kursen.

En sak som ganska fort står väldigt klart är hur snedvriden en traditionell tentamen är i ljuset av konstruktiv samordning. Återigen är en traditionell tentamen med på måfå utvalda frågor och där 40% – 60% av det totala poängantalet utgör gräns för godkänt, och därpå följande vitsord kan definieras i jämna poängintervall. Om man då tänker sig att (i bästa fall) varje fråga motsvarar ett lärandemål så betyder det ju att man kan bli godkänd i kursen trots att man fått nollpoäng på en viss fråga och därmed inte uppnått ett visst lärandemål (Nota Bene: utifall att varje tentfråga faktiskt skulle motsvara ett visst lärandemål så borde ju poängskalan vara samma som kursens betygskala). Det här sopar (vi) ”lata” lärare gärna under mattan, för en traditionell tentamen erbjuder oss de facto ett ur vår synvinkel effektivt sätt att betygsätta studenter (trots att det inte nödvändigtvis alls mäter specifika inlärningsmål). Lyckligtvis ger EB:s 16 § en rad nyttiga verktyg och definierar åtta olika examinationsformer.

Likväl återstår frågan hur man successivt skall höja ribban (t.ex. från ett (1) till fem (5), såsom i mitt fall). Själv frestas jag vända mig till farbror Bloom, som så många tidigare under mina studier i universitetspedagogik: kunde vi tänka oss att konstruera en vitsordskala längs dennes berömda taxonomi (se också Lena Englunds inlägg i Lärarbloggen från den 13.4.2015)? I första hand tänker man sig väl att man rör sig längs Blooms taxonomi från vänster till höger när man går från grundkurser till ämnesstudier och vidare till fördjupade kurser, men varför skulle inte taxonomin kunna tillämpas som en sorts vitsordsskala inom en kurs?

Jag har också en viss farhåga, som jag tillkännagivit flera gånger under mina Unipeda-studier: är det så att en dylik specificering av undervisningen (notera den smidiga övergången till ett lärarcentrerat angrepp) leder till att vi sist och slutligen nu bygger den korvfabrik som man så högljutt motsatte sig och målade upp i slutet på 90-talet, speciellt från studentkårs- och humanistiskt håll? Är det här ett uttryck för den prestationsmentalitet som allt starkare råder bland våra studenter: ”berätta för oss vad vi skall göra, när vi skall göra det och hur vi skall göra det när sen vi gör det (för att klara av kursen och kunna övergå till nästa så att vi kan bli klara fort)”.

Kommer det att för oss universitetslärare då gå som för smeden i Zolas roman: den fina handkonsten får sakta men oundvikligt ge vika för ångpannans övermakt (får i alla fall hoppas att vi i så fall inte fastnar i samma Fälla som naturalimens mästare så levande och avskyvärt skildrar)? Vår ångpanna är då å ena sidan kvalitetssystem a la EB som strävar till att kodifiera vår tysta kunskap och å andra sidan internet som en överlägsen distributionskanal för sådan kodifierad kunskap.

Istället för att uppvigla oss själva i bottenlös självömkan och byråkratiförakt tror jag det finns en ljusare sida på det hela. Jag ser framför mig framtida karriär som undervisningsarkitekt.  EB ger ju mig de facto å den ljusare sidan mig befogenheter att specificera vad som är viktigt inom mitt område och hur det skall mätas. Vi får ju heller inte glömma universitets grundläggandeuppgift i att ”erbjuda på forskning baserad undervisning” och då duger det inte med mikrovågsuppvärmd skåpmat. Det här är två uppgifter som ingen ångpanna ännu kan lika bra som universitetsläraren (vill jag tänka).

Ser ni samma framtid som jag?

Magnus Hellström, akademilektor i industriell ekonomi (FNT)

Verktygsbacken öppnas

arbetshörna 3

Under flera år har jag föreläst och hållit kurser på olika ställen, också på Åbo Akademi och jag har haft förmånen att få bygga upp större föreläsningshelheter. Både att planera föreläsningar och att sedan möta studenter för att tillsammans fundera på olika frågor har jag upplevt givande och inspirerande. Att hålla kurser, har alltid triggat mig. Tyvärr har det ofta varit något jag fått göra utöver mitt kliniska arbete som talterapeut och inte som en del av det.

Från början av november 2014 fick jag förmånen att börja arbeta på Åbo Akademi som lärare inom logopedi. Miljön var bekant, kollegerna bekanta, men väldigt mycket var också nytt. Ny administration, nya webbportaler, nya arbetshelheter som jag bekantat mig med. I och med anställningen blev jag ämnesansvarig för kurser jag tidigare hållit som timlärare.

Ett av de första råden jag fick som nyanställd, var att ta del av UniPeda kurser. Så plötsligt hittar jag mig själv i en helt ny värld. Jag läser litteratur, är på föreläsning och tar del av föreläsningar på webben. Och jag inser hur mycket det finns att lära. Att det finns tankar och idéer som andra funderat på och forskat i, som kan ge mig stöd i min önskan att hela tiden att utveckla mina föreläsningar. Det är som om en stor verktygsback plötsligt öppnats mitt i mitt föreläsningssnickeri. Jag får upp ögonen för att det finns flera verktyg än mina hemsnickrade.

En av de första webföreläsningarna jag lyssnade på var ”Teaching Teaching and Understanding Understanding from a Student Learning Perspective” med John Biggs Tankar kring hur man undervisar, och för vem. Vad är målet eller vem tillhör målen. Egentligen kanske inte helt nytt, men framfört på ett så tydligt och bra sätt att budskapet inte kunde göra annat än fastna.

Kursen kring lärandemål har också varit en ögonöppnare. Tanken att ha målsättningar för kurser har väl funnits mer eller mindre diffust i mitt bakhuvud under tidigare år. Nu fick jag konkreta redskap att formulera mål, tydliga både för studeranden och för mig själv. Blooms taxonomi gav mig nya tankar på hur verbalt formulera innehållsmässigt specifika mål. De ny kunskaper jag har fått om lärandemål har också för mig själv förtydligat uppbyggnaden av tentamen och hur mäta de lärandemål som satts upp.

Johanna Björkells föreläsning ”The Complete Course Package for Higher Education Teachers (planning, assessing, evaluating, grading, fairness etc.) or How to Make Your Students Hand in Things On Time” gav mig nya tankar kring såväl tentamen och bedömning men också uppbyggandet av innehållet i mina kurser. Begrepp som ”must know”, ”should know” och ”nice to know” har varit bekanta för mig från verksamhetsplanering, men mina ögon öppnades för hur begreppen också kan appliceras i undervisningsplaneringen. Tankar kring hur jag kopplar kriterierna från undervisningsplanen till bedömningen av kursen och lärandemålen upplevde jag viktiga och behövliga för mig.

I mitt kliniska arbete är det auditiva korttidsminnet/ arbetsminnet en central del och något jag mycket funderat på. Ändå insåg jag hur jag förbisett detta i undervisningen och inte insett att det jag själv upplever som logiska helheter, för en studerande kan upplevas som en massa små fragment, svåra att hålla i minnet. Elmgrens bok öppnade mina ögon för det som borde ha varit en självklarhet för mig. Reaktion på olika kombinationer av utmaningar bearbetad efter Daloz 1999 gav mig också en tydlig visuell påminnelse om hur stöda den studerande i lärandeprocessen.

Som en nyanställd lärare sedan november har de senaste månader varit intressanta och lärorika. Jag har redan nu kunnat ta i användning några av redskapen från den nyupptäckta verktygsbacken, och att planera och genomföra kurser har fått betydligt djupare dimensioner för mig.

Toppenheternas avslutningsfestival – en början till fortsättning

År 2011 blev handelshögskolan och Institutionen för psykologi och logopedi utsedda till kvalitetsenheter för utbildning inom Åbo Akademi. Kvalitetsenhetsstatusen garanterade enheterna extra finansiering för att ytterligare utveckla och satsa på undervisning och lärande på enheterna. Detta arbete har pågått i tre intensiva år i form av flera olika utvecklingsarbeten och projekt som också regelbundet informerats om på denna blogg. Då den finansierade perioden nu lider mot sitt slut, anordnade enheterna tillsammans en avslutningsfestival under namnet Bättre lärande! Festivalen gick av stapeln onsdagen den 3 december – en dag fullspäckad av program, med workshops, föreläsningar och paneldebatt som samlade totalt 70 deltagare från olika håll på akademin.

Dagen inleddes med två workshopsessioner där tre hjärtefrågor per toppenhet presenterades och diskuterades mer ingående. För handelshögskolans del handlade det om projektbaserat lärande, kursdesign och processen Lärande i Fokus. Hur sänka tröskeln för att våga bygga upp en kurs på projekt? Är det möjligt att integrera projekt i olika typer av kurser? Hur planera en kurs för att stimulera en djupinriktning på lärande? Vad är lärarens roll då fokus ligger på lärandeprocessen och studenternas lärande? Vad är resultatet då lärarlag aktivt börjar fokusera på studenternas lärande? Hur få i gång en process som utvecklar tänket kring ”learning by doing”?

IMG_1023

Handelshögskolans workshop om projektkurser samlade intresserade deltagare.

IPL:s workshoppar spann vidare på tre utvecklingsprojekt som man arbetat med under toppenhetsperioden. Till exempel har enheten utarbetat ett heltäckande system för insamling av kursfeedback av både studerande och lärare och integrering av dessa i undervisningsplaneringen. Under workshoppen inbjöds till en kritisk diskussion om kursutvärderingsmetoder: gör vi på bästa sätt, är detta effektivt, är det ens nödvändigt att utvärdera kurser på så här bred bas, blir faktiskt undervisningens kvalitet bättre av det? På workshoppen om alternativa undervisningsmetoder presenterades och diskuterades olika alternativa redskap och metoder som enhetens lärare prövat på, och i rummet bredvid delades det ut tips om hur man som handledare, ämnesansvarig och administratör kan systematisera processerna kring avhandlingsskrivandet både på kandidat- och magisternivå.

På en av IPL:s workshoppas dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

På en av IPL:s workshoppar dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

Workshopparna väckte en hel del diskussioner och tankar som återkom under dagen i anknytning till de andra programpunkterna. Efter lunch fortsatte programmet i CLL:s aula. Tanken var att komma bort från en stel auditoriemiljö, men utrymmet innebar en smärre utmaning speciellt för Tove och MarSu från Lärcentret som ansvarade för distansuppkopplingen och filmningen.

IMG_1061

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare.” Det var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation (video). Marianne pratade kring kvalitetssäkring med egen erfarenhet av auditerings- och ackrediteringsarbete, både utgående från rollen som granskare och som ansökare. Som exempel lade hon fram svenska högskoleverkets utnämning av utmärkelsen framstående utbildningsmiljö samt den amerikanska AACSB-utmärkelsen, ett internationellt kvalitetssäkringssystem för handelshögskolor.

”How do you know that you do what you say that you do?” För en framstående utbildningsmiljö gäller det att kunna utvärdera sina egen verksamhet och definiera sina framgångsfaktorer. De mest prestigefyllda (däribland AACSB) kräver såväl ett helhetsperspektiv som en kvalitetssäkring nere på individnivå.

"Processer gör livet så hemskt mycket enklare", var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare”, var ÅA:s styrelseorförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

Därefter var det dags för en paneldiskussion under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?” Deltagarna, professor Pekka Santtila, universitetslärare Anna Sell, studerande Katarina Kiiskinen och pedagogisk konsult Torgny Roxå, under ledning av akademilektor Barbro Schauman, lade i en initierad och entusiastisk debatt fram sina synpunkter. Var brister det i universitetsundervisningen i dag och hur göra för att förbättra situationen?

Panelen talade om hur vi alla inom ett universitet själva utgör vår största resurs; det är kunskapen som värdesätts framom den ekonomiska vinningen. Detta gäller även inom utbildningen, som ännu mer borde rikta in sig på själva lärandet, ur studenternas synvinkel. Didaktiken ska förankras lokalt ochkopplas till den egna forskningen. Som Torgny Roxå sa: allmän pedagogisk forskning finns det mer än tillräckligt av.

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Inom universitetet borde vi bli ännu bättre på att leva i samspel med samhället i stort. En av frågorna som diskuterades var om relevant kunskap och arbetsmarknadsrelevant kunskap är samma sakeller inte. Ett ökande samhällsintresse för högre utbildning tillsammans med samhällets krav på universitetet i form av effektiv genomströmning och produktivitet, ställer förstås allt högre krav på den enskilda individen inom organisationen. Det blir ett försök att hitta den personliga jämvikten mellan ytterligheterna att bränna ut sig eller bara satsa på sig själv och sin egen forskning.

Torgny Roxå arbetar vid Genombrottet – Lunds tekniska högskolas motsvarighet till Lärcentret. Genombrottet ansvar för högskolepedagogiska kurser och är grundare av LTH:s pedagogiska akademi, en motsvarighet till forskarvärldens docentur. Lärare får sina pedagogiska meriter evaluerade för utnämningen Excellent Teaching Practioner, vilket också innebär ett lönepåslag.

Under Bättre lärande avslutade Torgny dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning (video). Inom akademia är A och O den akademiska friheten, men även en stark lojalitet mot sitt eget ämnesområde. Men hur agerar ett kollegium inbördes, hur många och hur diskuterar vi egentligen vår undervisning med? Och hur agerar kollegiet på yttre förändringar? Hur kommer det sig att vi ibland tar ansvar för något, men ibland inte? Det behövs eldsjälar, men det finns alltid skeptiker. För att nya idéer ska kunna förankras och systemet utvecklas, måste den breda massan som står mellan eldsjälarna och nej-sägarna engageras. Det fungerar inte att bara tvinga alla till ”best practice”.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Åbo Akademis rektor Jorma Mattinen, som inledde eftermiddagens program med några välkomstord, poängterade att man egentligen inte borde tala om ”avslutning” då det är frågan om något så grundläggande som kvalitetsarbete. Utbildningskvalitet är något som enheterna och akademin som helhet konstant ska arbeta med, och målet med toppenhetsperioden har också varit att skapa system och strategier för att kunna trygga denna kontinuitet. Även om finansieringen skulle ta slut vid årsskiftet, fortsätter både handelshögskolan och IPL att satsa på kvalitetssäkring på sina respektive enheter. Den pedagogiska ledningsgruppen vid handelshögskolan och IPL:s så kallade ”kvaligrupp” kommer att fortsätta sitt arbete på våren med oförändrad styrka, och således fungera som en garant för att kvalitetsarbetet fortgår även i framtiden. Arbetet har bara börjat!

Mer presentationer och material från Bättre lärande finns tillgängligt på: https://www.abo.fi/personal/toppenhetsseminarier

Skribenter: kvalitetskoordinatorerna Cecilia Lundberg (handelshögskolan) och Yasmin Nyqvist (IPL)

 

Äntligen!

Det finns vissa pedagogiska kurser vid Åbo Akademi som jag länge har försökt gå, och en av dem är ”Kursbeskrivning och lärandemål”. Ofta har den inte passat in i min tidtabell, och förra året, när jag faktiskt inte hade någon annan plikt den dagen, blev den inställd! I år blev det äntligen av till slut.

 

Varför är jag då så entusiastisk över just denna kurs? Det är för att jag ser särskilt lärandemålen som ett utmärkt redskap för att formulera för mig själv som lärare exakt vad jag anser att studerandena behöver behärska, och i förlängningen vilket syftet med själva kursen är. Om lärandemålen förblir otydliga, kan jag förstås inte heller förklara för studerandena varför just denna kurs är lärorik och framförallt rolig och inspirerande att ta.

 

Vad är då ett lärandemål? Alla lärare vid Åbo Akademi är förstås välbekanta med detta begrepp, men för övriga läsare är det kanske mindre uppenbart vad det betyder. Lärandemålen för en kurs vid ÅA sammanfattar de kunskaper och färdigheter som studenterna ska ha uppnått för att få kursen godkänd. Det handlar ofta om att kunna beskriva, sammanfatta, analysera eller tolka ett ämnesspecifikt kunskapsstoff, samtidigt som den mer allmänt tillämpbara förmågan att kommunicera i tal och skrift, att samarbeta i grupp, hantera projekt, etc. övas upp.

 

Ur mitt eget perspektiv som lärare är det nyttigaste med att göra en kursbeskrivning att det hjälper mig att reflektera över hur jag kan koppla ihop lärandemål, undervisningsformer och aktiviteter samt examination. Vilka undervisningsmetoder är de bästa för att uppnå just dessa lärandemål, och hurudan examination bör jag ha för att kunna mäta om lärandemålen uppnåtts? Jag har märkt att jag har fått en bättre matchning mellan lärandemål, undervisningsform och examination när jag har gjort upp lärandemål för varje enskilt undervisningstillfälle, och sedan funderat över genom vilken aktivitet målet bäst kunde uppnås, och hur jag skulle kunna se att det uppnåtts.

 

För att ta ett exempel, så planerade jag upp en nätbaserad engelsk introduktionskurs i folkloristik förra året, och det var första gången jag tillämpade denna metod i sådan utsträckning. Syftet med kursen, det vill säga lärandemålen, är att lära sig vad folklore är (folkets tro, dikt, sed och folkets sätt att tänka, brukar vi säga) och hur den uttrycks i samtiden och det förflutna, att kunna identifiera folklorens typiska genrer och funktioner samt lära sig folkloristikens vetenskapliga terminologi och få kännedom om dess material och metoder.

Mätningen av hur dessa mål uppnåtts kan förstås utföras på många sätt. Eftersom den engelska varianten av kursen är tänkt att tas av enstaka studenter som en självstudiekurs när behov finns, är gruppaktiviteter i allmänhet uteslutna. Lärandemålet för det första undervisningstillfället var att kunna identifiera och definiera grundläggande folkloristisk terminologi. Stoffet kunde inhämtas dels genom en översiktlig text om folklore och folkloristik ur en introduktionsbok, dels genom en videoföreläsning. Lärandet genom aktiviteten mättes genom att studenten gjorde upp en ordlista på 10–15 termer, som gavs definitioner på två till tre meningar var.

 

Hur skulle jag då veta hur väl studenterna uppnått målen för hela kursen? Jo, jag tänkte som så att det bästa sättet att visa att man förstått något, är att förmedla det till andra. Slutuppgiften var att skriva ett brev till en vän som var helt okunnig om folklore och folkloristik, och förklara vad var för något och hur det kan studeras. Brev är kanske lite otidsenliga, men jag föredrog det framför en studentblogg till exempel, för att jag ansåg att arbetet borde vara självständigt och personligt: om bloggarna inte skrivs ungefär samtidigt, skulle inspirationen från andra kanske bli för stor, även om det brukar vara bra med modeller att förhålla sig till. I realiteten sätter praktiska omständigheter sålunda ofta gränser för vilka undervisningsmetoder och examinationsformer man kan välja.

 

Den stora behållningen av kursen om kursbeskrivning och lärandemål var, förutom att jag insåg att jag måste vässa formuleringarna på sina ställen, att den lät mig lyfta blicken från den enskilda kursen till större helheter. Hur passar min lilla kurs in i lärandemålen för kandidatnivån, till exempel, eller för hela utbildningen i folkloristik? Den röda tråden genom utbildningen blev tydlig. Det var väldigt lärorikt.

Grupparbete i sociologi – ett lyckat pedagogiskt experiment

I grundstudierna i sociologi finns en kurs som i olika former har hängt med ända sedan 1970-talet. Den heter ”Grupparbete i sociologi”. Jag har ansvarat för kursen de senaste fem åren, och har därför hunnit tänka en del på dess pedagogik. I samband med mina pedagogikstudier har jag också försökt förbättra kursens utformning. Till min glädje upptäckte jag att professor Knut Pipping, som startade den första versionen av kursen år 1972, också funderade på dess pedagogik. Han skrev år 1973 en essä med titeln Ett lyckat pedagogiskt experiment. Kursen har också behandlats i Aulis Gröndahls (1976) rapport Sociologistudier i smågrupper, som är en mycket grundlig utvärdering av kursen utgående från intervjuer med kursdeltagare. I det här blogginlägget ska jag diskutera kursens idé och pedagogik och jämföra mina tankar med Pippings 70-talspedagogik.

Kursen består egentligen av seminariearbete i miniatyr. I dagsläget går kursen ut på att kursdeltagarna skriver en uppsats utgående från en av de fem kursböckerna, och därefter diskuterar de sina uppsatser i grupper med ca fem medlemmar. Trots att ingen lärare är närvarande vid gruppträffarna ska träffarna ha bestämda former: en studerande är uppsatsskribent, en fungerar som ordförande, en är opponent, en är sekreterare och en är närvarande. Efter ett par introducerande föreläsningar om uppsatsskrivning ska studerandena arbeta självständigt individuellt och i grupp. Läraren finns i bakgrunden som en handledare och en spindel i nätet, som försöker se till att grupperna fungerar. Kursen avslutas med att läraren träffar varje grupp vid en slutdiskussion och ger feedback om uppsatser och protokoll. Vid det tillfället ger också deltagarna feedback om kursen både muntligen och skriftligen.

Professor Pipping (1973) motiverar grupparbetet som arbetsform med att studerandena alltid satt tysta på hans seminarier. Genom att sammanträda i grupper utan lärarens medverkan skulle de aktiveras och ha en meningsfull diskussion om kursinnehållet. Pipping upplevde att en annan fördel i jämförelse med traditionell katederundervisning var att han fick mer personlig kontakt med sina studerande.

Gruppträffarna dokumenterades redan på 1970-talet i diskussionsprotokoll, som gavs åt läraren. Inför varje träff skulle en diskussionsinledare skriva ett inledningsanförande. Jag tolkar det som ett förstadium till uppsatsen i dagens kurs. Pipping nämner också att grupperna efter alla diskussionsträffar samlades med läraren till en ”tentamensdiskussion”. Han kunde vid detta tillfälle diskutera oklara punkter i texterna och komma med kritik. Därefter fortsatte studerandena behandla kurslitteraturen i sina grupper. I kursen ingick tre omgångar av gruppträffar och tentamensdiskussioner.

Pippings tankar om examinationen motsvarar ganska väl dagens pedagogik, som betonar möjligheten till olika examinationsformer. Han konstaterar också att det var betydligt intressantare att läsa varierande uppsatser och protokoll än att läsa 70 tentsvar om samma fråga. En skillnad jämfört med 70-talspedagogiken är att man idag inte behöver använda ordet ”tentamen” för att en examinationsform ska upplevas som legitim. I själva verket blir lärandet ofta bättre genom essäer och diskussion än genom traditionell skriftlig tentamen.

Kursen fick en klar förbättring då jag utvecklade en Moodle-sida, där studerande lämnar in sina uppsatser inom grupperna. På 1970-talet kunde man inte ens drömma om nätstödda kurser. Fördelarna är att all information och alla texter är samlade på ett ställe, och att jag som lärare har möjligheten att följa med när studerande lämnar in texterna inom sina grupper. Interaktionen mellan lärare och studerande förbättras. Men studerandena har fortfarande huvudrollen i kursen. Enligt kursutvärderingarna uppskattar de flesta självständigheten. Här är några exempel ur den senaste kursutvärderingen våren 2014:

”Det var en bra kurs. Jag tyckte om självständigheten och skrivandet. Det kommer att behövas i framtiden.” ”Lärt mig mycket om referenser, har varit väldigt aktiv och engagerad.””Fungerade väldigt bra enligt mig, vill gärna ha fler grupparbeten i framtiden med liknande upplägg.”

Oftast är den här uppsatsen den allra första akademiska uppsatsen man skriver. Tydliga instruktioner i början av kursen är a och o. Det märkte också Pipping efter att han hållit kursen för första gången: Några introducerande föreläsningar behövdes. De frågor jag brukar fokusera på är: Vad kännetecknar akademisk referenshantering? Hur argumenterar man sociologiskt? Hur lägger man upp sin uppsats? Under skrivandets gång kan studerande kontakta läraren för att få feedback om ett utkast av uppsatsen. Man får också lämna in en ny version av uppsatsen till läraren efter att ha diskuterat den med gruppen. Kursen har därför idag en nyans av processkrivning – något som inte kommer fram i Pippings essä. Texter blir alltid bättre genom omarbetning efter feedback. Genom bearbetning av uppsatsen får studerande möjligheten att visa att gruppträffarna har relevans för lärandeprocessen. Idén med seminarier är ju att förståelsen av ämnet fördjupas och skickligheten att skriva uppsatser förbättras genom interaktion.

Jag håller med professor Pipping – introduktionen av grupparbetet var verkligen ett lyckat pedagogiskt experiment. Annars skulle inte kursidén finnas kvar och utvecklas vidare 42 år efter att den introducerades.

Lise Eriksson
Postdoc-forskare i sociologi

Fritt fram för alternativa examinationsformer!

Institutionen för psykologi och logopedi är nu inne på sitt tredje år som kvalitetsenhet inom utbildning. Efter att under det första året ha jobbat med strukturen och innehållet i respektive utbildningsprogram, har fokus detta år legat på utveckling och implementering av nya pedagogiska metoder. Startskottet för detta var höstens kvalitetsseminarium i Nagu, där experter från Finland och Sverige föreläste om alternativa pedagogiska metoder och examinationsformer (läs mera om detta i IPL:s blogginlägg om Naguseminariet daterat den 19 november 2013).  De inspirerande föreläsningarna med påföljande smågruppsarbeten fick flera lärare att lockas till att prova nya alternativa examinationsformer, något som också studerande efterlyst genom åren. Under året pågår också en institutionsanpassad modul i universitetspedagogik, ledd av professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet. Under kursens gång arbetar lärarna med egna kurser och projekt och uppmuntras inom ramen för kursen att utveckla och experimentera med de pedagogiska metoderna. Kursen har hittills varit populär bland lärarna, som upplevt att den gett förutsättningar och tid att tillsammans med den egna gruppen och med experthjälp fundera över de tekniker som används inom undervisning och examination samt deras ändamålsenlighet. Arbetet som lärarna gjort under kursens gång kommer att presenteras och diskuteras på ett ÅA-allmänt seminarium den 16 maj.

Just nu pågår med andra ord experiment med alternativa examinationsformer i flera olika kurser. Den traditionella sluttentamen som varit vanlig även vid IPL upplevs ofta som oändamålsenlig och rekommenderas inte enligt de senaste rönen på det pedagogiska fältet. Det man borde sträva till att mäta vid examinationen är hur väl studerande förmår tillämpa den kunskap som lärts ut. Denna aspekt kan inte mätas i traditionell tent med utantilläsning.

Nedan följer ett axplock av examinationstekniker som just nu prövas på institutionen:

– i en kurs om personlighetsutredning ordnades en öppen debatt där studerande delades in i grupper för att argumentera för och emot användningen av projektiva test i kliniska utredningar. På detta sätt fick studerande i praktiken omsätta den kunskap de inhämtat. Flera studerande såg detta som skäl att ytterligare läsa in sig på forskning inom området för att slipa sina argument. En panel ur personalen fungerade som expertkommentatorer vid tillfället.

– på en fördjupad kurs i utredning av barns kognitiva funktioner och socioemotionella utveckling bestod examinationen av en muntlig tentamen där studerande delades in i grupper för att arbeta med riktiga fall och diskutera sig fram till resultatet. Sedan slogs grupperna ihop och fallen presenterades av grupperna varefter studerande fick se de riktiga utlåtandena och diskussionen fortsatte under ledning av de ansvariga lärarna. Katarina Alanko, en av lärarna på kursen, upplever att man på detta sätt konkret fick se frukterna av sitt och studerandes arbete då man fick följa med hur de omsatte sina kunskaper i praktiken.

– i kursen Neuropsykologi och kognitiv psykologi har läraren prövat en så kallad ”fusklappteknik” där studerande gör skriftliga anteckningar inför varje föreläsningsgång som sedan får medtagas till tenten. Tekniken var ovan för flera kursdeltagare, men mottagandet har i regel varit positivt; många har också uppgett att de inte vid tentamen sist och slutligen behövde fusklapparna, men att de varit till stor nytta under kursens gång. Lärare Petra Grönholm-Nyman har skrivit mer detaljerat om experimentet i ett inlägg daterat den 3 december 2014.

– under en grundkurs i beteendevetenskaplig forskning fick studerande rätta varandras uppsatser. Enligt läraren Anna Soveri var det en lärorik erfarenhet. Det visade sig ändå vara en för svår uppgift för studerande på grundkursnivå, även om de fick kriterier för bedömningen. Kriterierna var uppenbarligen för vaga för målgruppen och dessutom syntes en klar tendens att ge höga vitsord. Utvecklingen av denna examinationsform fortsätter.

– Inom logopedin har lärare Pirkko Rautakoski använt sig av partent under en av sina kurser. Det innebär att alla studerande får samma frågor men sedan delas upp i par i skilda rum där de tillsammans får formulera gemensamma skriftliga tentsvar under diskussion med varandra. Tekniken har fått bra respons av studerande som upplevt det som ett givande inlärningstillfälle.

– Logopedin har också testkört den så kallade röd penna/blå penna-tekniken under en grundkurs i talvetenskaper. Tekniken innebär att studerande skriver skriftlig tentamen i vanlig ordning, men efter att de lämnat in svaren och lärarna korrigerat dem, får de tillbaka sina tenter och svaren gås igenom på ett seminarium där studerande har möjlighet att korrigera sina svar med en annan färgs penna. På detta sätt strävar man efter en mer aktiv form av inlärning.

– på den engelska kursen i Rättspsykologi har man redan i några års tid använt simulerad rättegång baserad på ett verkligt fall som examinationsform. I kursen deltar både juridik- och psykologistuderande, och i rättegången fungerar psykologistuderande som experter  medan juridikstuderande sköter juristens bit. Kursen har varit en framgång bland studerande och fått mycket positiv feedback. Se artikel i Meddelanden.

Arbetet med de nya examinationsformerna utvärderas och diskuteras kontinuerligt, inte minst vid seminarierna i universitetspedagogik och på personalmöten. Många av metoderna testkörs nu för första gången, och det är givet att man inte på förhand kan veta hur väl de lämpar sig för specifika kurser och ämnesstoff; arbetet blir därför både spännande och lärorikt och kommer förhoppningsvis att berika institutionen i framtiden.

Alternativa undervisningsformer – ”fusklapp-systemet” ur lärarsynvinkel

Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) är för tillfället toppenhet för utbildning vid ÅA, vilket ur lärarsynvinkel har betytt att vi de senaste åren mer än någonsin satsat på kursplanering och kursutveckling. Det har säkert i många fall också lite puffat lärarna till att modigt se över sina kurser och testa nya undervisningsmetoder, något som säkert skulle ha gjorts i mycket mindre utsträckning om vi inte hade haft kvalitetsarbetet som drivkraft och stöd.

I september anordnade IPL ett kvalitetsseminarium (se IPL:s tidigare inlägg i lärarbloggen om seminariet). I samband med seminariet fick personalen många goda idéer om olika pedagogiska metoder som kunde tillämpas i undervisningen då Håkan Hult, professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet, föreläste om alternativa examinationsformer. Flera av dessa alternativa metoder har redan tagits i bruk på kurser vid IPL under höstens lopp. En del av personalmedlemmarna vid IPL, inklusive undertecknad, deltar dessutom för tillfället i en kurs i institutionsspecifik universitetspedagogik som Sari Lindblom-Yläne, professor i universitetspedagogik vid Helsingfors universitet, håller för IPL under detta läsår. Kursdeltagarna utför inom ramen för kursen ett utvecklingsprojekt gällande någon kurs de undervisar i.

Själv valde jag under hösten 2013 att testa en s.k. ”fusklapp-metod” på en grundkurs i kognitiv psykologi och neuropsykologi som jag är ansvarig lärare för. Metoden går ut på att studerande, om de så önskar, får skriva en sammanfattning över varje föreläsning och sammanfattningarna får de ta med till kurstentamen. Sammanfattningar får de skriva endast över de föreläsningar de deltagit i och dessutom måste de delta även på följande föreläsning för att få en stämpel på sammanfattningen och endast stämplade sammanfattningar kan tas med till tentamen. Tanken var att det vore viktigt att studerande gör sammanfattningarna under kursens lopp, inte precis innan tentamen. Med andra ord, systemet fungerar dels som morot för kursnärvaro, men största orsaken att prova just denna metod på denna kurs var att kursinnehållet är omfattande och studerande tidigare år har upplevt att det är svårt att greppa all information inför tentamen. Det är sannolikt att metoden kräver lite finslipning inför nästa läsår (studerande kunde t.ex. lämna in sammanfattningarna via Moodle i framtiden), men i det stora hela fungerade det bra – studerande var ivriga på att skriva sammanfattningar och många tyckte att sammanfattningarna gjorde det lättare att lära sig det rätt omfattande materialet.

Metoden fungerade även som en morot med tanke på närvaro; största delen av kursdeltagarna deltog på så gott som alla föreläsningar, även om den obligatoriska närvaron slopades. Det som ur en lärares synvinkel var utmanande med metoden var att tentamensfrågorna måste röra sig på en väldigt tillämpad nivå, eftersom det inte är meningen att studerande ska sitta och skriva av från sina sammanfattningar vid tentamen, utan vid det laget ska kunna diskutera och reflektera kursinnehållet. När jag i samband med kurstentamen frågade studerande i vilken grad de använde sig av sammanfattningarna vid tentamen, var det glädjande att märka att ett flertal studerande sade att de inte vid tentamen sist och slutligen använde sig så mycket av sammanfattningarna, men att de nog hade haft nytta av dem överlag under kursens gång. Med andra ord verkar metoden åtminstone för en del studerande vara till nytta och om jag håller kursen i framtiden tror jag nog att jag tar metoden i bruk. Detta försök har också gett mig mod att prova på andra alternativa metoder i framtiden. Om man planerar de alternativa metoderna så att de inte blir mera tidskrävande för läraren att utföra än mera traditionella undervisningsformer, så tror jag inte att man som lärare har något att förlora på att modigt testa nya metoder. Däremot kan studerande vinna en hel del på det.

Petra Grönholm-Nyman, FD, forskardoktor (FA)

Kvalitativ examination

Skribenter: Fredrika Jansson och Alexandra Elsing

Den 26 till 27 september samlades 40 deltagare från Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) till ett kvalitetsseminarium i Nagu. Bland deltagarna fanns IPL:s fasta personal, timlärare, studerande samt gäster från psykologin och logopedin vid Göteborgs Universitet. Detta är nu tredje seminariet som arrangerades med fokus på kvalitetsarbetet. Det första var ett kick-off seminarium som behandlade hur undervisningen vid institutionen kunde utvecklas. Det andra hölls hösten 2012 och behandlade för psykologins del hur undervisningsplanen skulle kunna förändras så att den utexaminerade psykologen skulle ha ett bättre grepp om sin expertis och kunna fungera evidensbaserat i sitt nya yrke. För logopedins del handlade seminariet 2012 främst om handledning av praktikperioden. Ett blogginlägg från kvalitetsseminariet 2012 hittar du här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2012/10/24/kvalitet-genom-helheter/. I år låg huvudfokus på examination och examinationsformer, men mera om det senare.

Först vill vi fundera på vilka förändringar som har skett under det gångna året. Kvalitetsarbetet vid IPL är just nu inne i en fas där det som diskuterats under tidigare kvalitetsseminarium implementeras. Det vill säga, nya kurser har körts igång och de nya undervisningsmetoderna, t.ex. PBL (problembaserat lärande) testas.  För en kort historik över vad som tidigare gjorts med PBL-metoden på logopedin, se blogginlägget från förra årets Kvalitetsseminarium. Som exempel på en ny kurs har vi kursen ”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext”, som har getts en gång. I den arbetade psykologi- och logopedistuderande från ÅA och Åbo Universitet som team runt barn med mångkulturell bakgrund. Om denna kurs kan ni läsa mera här: http://blogs.abo.fi/lararbloggen/2013/05/13/mangkultur-i-studierna-ett-kursexperiment-over-amnes-och-universitetsgranserna/.

För psykologins del innebär verkställande av tidigare planer en myriad av nya kurshelheter, t.ex. de fyra nya Kliniska fenomen kurserna (Ångest och depression, Personlighetsstörningar och beroende, Ätstörningar och andra somatoforma problem och Psykos), den praktiska kursen i Organisations- och arbetspsykologi, Firman och en kurs i Rättspsykologiska utredningar. Några av kurserna är studier som omorganiserats så att all undervisning som rör ett ämne nu istället ges som ett paket. Ett exempel är Ångest och depression som tidigare getts i flera olika kurser och som nu istället ges som ett paket där ämnet behandlas från en rad olika synvinklar.  Forskningsmetodikstudierna har också omorganiserats så att kurserna följer logiskt på varandra och således blir en stor helhet. I och med att kurserna är omorganiserade, och en del helt nya, är detta också ett ypperligt tillfälle att fundera på nya examinationsformer.

Logopedins kvalitetsarbete har det senaste året främst fokuserat på utveckling av undervisnings- och examinationsformer och på handledning av de kliniska praktikperioderna. Logopedin har till exempel fortsatt att integrera undervisningsformen PBL i undervisningen och det finns nu PBL-moment på flera av logopedins kurser. Eftersom de kliniska praktikperioderna utgör en viktig del av talterapeututbildningen har logopedin valt att inom kvalitetsarbetet satsa också på handledningen av dessa. En del av praktikperioderna handleds av den undervisande personalen vid ämnet och en del av utomstående handledare från fältet. Inom kvalitetsarbetet har det tidigare skickats ut en enkät för att utreda hur talterapeuter på fältet ser på handledningsuppgiften. Som en följd av detta har det ordnats handledarträffar där syftet är att handledarna ska ha möjlighet att träffas och diskutera frågor angående handledning både med varandra och med representanter från ämnet. Ett stort arbete som gjorts inom kvalitetsarbetet år 2013 är sammanställandet av en praktikhandbok för både studerande och handledare. Praktikhandboken blev färdig hösten 2013 och finns nu fullspäckad med information om handledning och praktikperioder att läsa på logopedins hemsida.

Men nu tillbaka till kvalitetsseminariet i Nagu 26-27 september. Efter en kopp kaffe och några inledande ord om IPL:s kvalitetsarbete inleddes seminariet med en inspirerande presentation av Håkan Hult.  Han är professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet och rubriken för hans presentation var ”Lärande-undervisning-examination”. Han inledde med att tala om olika aspekter gällande inlärning och undervisning, skillnader mellan yt- och djupinlärning, hurdan en bra lärare och handledare är och studentcentrerat lärande är några av de aspekter som togs upp. Hult påpekade att examinationen ofta styr studerandes inlärning och att examinationsformen därför är väldigt viktig för inlärningen. Presentationen innehöll också ett flertal konkreta förslag på alternativa examinationsformer. Exempel på alternativa examinationsformer som togs upp är gyntentan, fusklappen, den omöjliga uppgiften och diskoteket. Gyntentan går ut på att alla får samma färgs penna för skrivandet av tentamen, efter tentamen blir det en diskussion om innehållet och man har möjlighet att komma med förslag om någon fråga ska strykas. Efter det här får man en annan färgs penna och får själv korrigera sin tentamen utgående från en modell. Fusklappen innebär, precis som det låter, att man får ta med sig en fusklapp till tentamen och sedan blir det diskussion om vad man har valt att skriva och varför. Fusklappen är en användbar examinationsform iom att man då istället för att mäta studerandes faktakunskap, kan ställa frågor som kräver att man kan tillämpa kunskapen. Den omöjliga frågan kan ställas i form av ”Det här ska du inte ännu kunna men…” och kan med fördel användas i början av studierna. Diskoteket innebär att man istället för att fråga om örats uppbyggnad frågar ”Hur känns det för dj:en?” eller ”Vad händer i dj:ens öra?”. En form av examination som baserar sig på fallbeskrivningar nämndes också, den går ut på att man till en början får en uppgift baserat på en fallbeskrivning t.ex. diagnostisering, när man lämnar upp den får man veta rätt svar och får en fråga som bygger på den tidigare. Ett exempel kunde vara ”Greta 67 år kommer till mottagningen med följande symptom…”. Första frågan kunde då vara hur diagnostiserar du Greta, följande fråga vilka test skulle du göra, följt av en fråga om testsvarens tolkning, till sist kan man fråga om hur skulle du ha tänkt om det i stället hade varit frågan om Jakob 17 år. I och med att de rätta svaren ges mellan frågorna, så blir inte allting fel om en fråga blir fel. Denna typ av frågor är alla till för att mäta hur studeranden kan tillämpa sin kunskap.

Hult konstaterade också att om man vill ändra examinationsformen så gäller det också att ändra undervisningssätt. Det gäller att ha rätt fokus, dvs professionsfokus, under undervisningen gång och att undvika ytinriktat lärande. Målet med undervisningen ska vara att studerande ska kunna ”ha nytta av och använda sig av Newtons lag, inte bara veta vad den går ut på”. För detta är fallbeskrivningar och problembaserat lärande en ypperlig metod.

Inspirerande framföranden av både Håkan Hult och Sari Lindblom-Ylänne. Här är det Lindblom-Ylännes tur att dela med sig av inspirationen.

Sari Lindblom-Ylänne talade under fredagen om ”Reliability and validity of assessment” (Examinationens reliabilitet och validitet). Lindblom-Ylännes budskap var att man borde övergå från att mäta kunskap om fakta och mening, till integrering av kunskap och tillämpning av kunskap. Hon talade också om fyra olika kriterier för bedömning: kriterier relaterade innehåll, färdigheter, struktur och generella kriteria.

Efter Hults och Lindblom-Ylännes inspirerande framföranden övergick arbetet till diskussion i smågrupper om vilken typ av examinationsformer man har och hur man kunde implementera alla nya idéer. Diskussionerna gick heta och vi väntar nu med spänning på att se hur experimenterandet med de nya examinationsformerna kommer att gå.

Diskussion i mindre grupper.

Under seminariet inleddes också IPL:s benchmarking-samarbete med Göteborgs Universitet. Syftet med samarbetet är att jämföra utbildningarna med varandra och förhoppningsvis få idéer om hur den egna utbildningen kan utvecklas. Arbetet fortsätter under den kommande veckan då en liten grupp bestående av både undervisande personal och studerande från IPL i morgon flyger över till Göteborg för att ta vid där vi slutade i Nagu.

Ett tecken på en ett bra seminarium är när diskussionerna fortsätter under middagen och ända in på småtimmarna.


Tentamen, check, uppsats, check, flervalsfrågor…

I oktober höll en norsk biträdande professor en kurs för våra studenter. Under de intensiva dagar han var på plats kom man också överens om examinationsform, i samråd med studenterna. Studenterna ville hellre skriva uppsats, än avlägga tentamen. Han berättade också att han frågat studenterna om de brukar ha multiple choice-uppgifter och att de skakat på huvudet och sett förvånade ut. ”Men jag behöver inte ta hänsyn till att man skall få in någon slags systematisk variation i olika sorters examination i kurserna?” ville han ännu försäkra sig om, innan han avlägsnade sig från mitt rum och verkade fullt tillfredsställd med att själv få välja examinationsform.

Spektret av åsikter kring examinationsformer är brett. De flesta kanske kan anses vara överens om kärnan: att olika examinationsformer fyller olika behov, dels eftersom olika människor lär sig på olika sätt och därmed kommer olika bra till sin rätt i olika examinationssammanhang och dels, eftersom det finns en variation i hur inlärningen av olika stoff, material och kunskap bäst testas. (Det är svårt att testa kunskaper om offentlig budgetering i laboratorier avsedda för kemiska experiment.)

Däremot är det osäkert om det råder överensstämmelse om följande nivå i resonemanget;
* att det antagligen är bra om det sammantaget sett finns en variation i examinationsformerna (om inte annat, så för att det kan uppfattas som en rättvisefråga),
* att man måste vara beredd att erkänna att studenterna kan lära sig olika saker genom olika examination, eftersom examinationsformen i sig påverkar hur man studerar, samt
* att det är bra om det finns system som lär ut och uppmuntrar till användning av nya examinationsformer.

Undervisningen vid universitet ändrar inte alltid i takt med kraven som ställs från olika håll och för frustrerade förespråkare inser jag lockelsen i att, förutom att sprida information om nya sätt att testa kunskap, institutionalisera variationen genom att man helt enkelt stadgar att under ett läsår skall ett ämne kunna redogöra för vilka examinationsformer man använt och när; uppsats, check, flervalsfrågor, check, sedvanlig tentamen, check, muntlig tentamen, check, e-tentamen, check, grupparbete, check, presentation/föredrag, check, poster, check och så vidare.

Flera obesvarade frågor finns: Vem avgör vilka examinationsform som skall användas i respektive kurs? Finns det en systematisk planering inför varje läsår, eller är det först till kvarn som gäller? Hur tar man hänsyn till olika ämnens olika resuser och behov? Fyller även påtvingad variation faktiskt sitt syfte eller kräver den energi som går åt till organiseringen av variationen mer än variationen ger?

Trots att jag överlag strävar till viss bredd, så hoppas jag att ÅA avhåller sig från att institutionalisera krav på variation av exminationsformer. Min rätt idealistiska förhoppning är att resultaten i något skede skall tala för sig själva, att institutioner som använder sig av varierande och för situationen lämpliga examinationsformer också är de som gör bäst resultat i form av antal och färdigheter hos de utexaminerade.