månadsarkiv: februari 2014

Fritt fram för alternativa examinationsformer!

Institutionen för psykologi och logopedi är nu inne på sitt tredje år som kvalitetsenhet inom utbildning. Efter att under det första året ha jobbat med strukturen och innehållet i respektive utbildningsprogram, har fokus detta år legat på utveckling och implementering av nya pedagogiska metoder. Startskottet för detta var höstens kvalitetsseminarium i Nagu, där experter från Finland och Sverige föreläste om alternativa pedagogiska metoder och examinationsformer (läs mera om detta i IPL:s blogginlägg om Naguseminariet daterat den 19 november 2013).  De inspirerande föreläsningarna med påföljande smågruppsarbeten fick flera lärare att lockas till att prova nya alternativa examinationsformer, något som också studerande efterlyst genom åren. Under året pågår också en institutionsanpassad modul i universitetspedagogik, ledd av professor Sari Lindblom-Ylänne från Helsingfors universitet. Under kursens gång arbetar lärarna med egna kurser och projekt och uppmuntras inom ramen för kursen att utveckla och experimentera med de pedagogiska metoderna. Kursen har hittills varit populär bland lärarna, som upplevt att den gett förutsättningar och tid att tillsammans med den egna gruppen och med experthjälp fundera över de tekniker som används inom undervisning och examination samt deras ändamålsenlighet. Arbetet som lärarna gjort under kursens gång kommer att presenteras och diskuteras på ett ÅA-allmänt seminarium den 16 maj.

Just nu pågår med andra ord experiment med alternativa examinationsformer i flera olika kurser. Den traditionella sluttentamen som varit vanlig även vid IPL upplevs ofta som oändamålsenlig och rekommenderas inte enligt de senaste rönen på det pedagogiska fältet. Det man borde sträva till att mäta vid examinationen är hur väl studerande förmår tillämpa den kunskap som lärts ut. Denna aspekt kan inte mätas i traditionell tent med utantilläsning.

Nedan följer ett axplock av examinationstekniker som just nu prövas på institutionen:

– i en kurs om personlighetsutredning ordnades en öppen debatt där studerande delades in i grupper för att argumentera för och emot användningen av projektiva test i kliniska utredningar. På detta sätt fick studerande i praktiken omsätta den kunskap de inhämtat. Flera studerande såg detta som skäl att ytterligare läsa in sig på forskning inom området för att slipa sina argument. En panel ur personalen fungerade som expertkommentatorer vid tillfället.

– på en fördjupad kurs i utredning av barns kognitiva funktioner och socioemotionella utveckling bestod examinationen av en muntlig tentamen där studerande delades in i grupper för att arbeta med riktiga fall och diskutera sig fram till resultatet. Sedan slogs grupperna ihop och fallen presenterades av grupperna varefter studerande fick se de riktiga utlåtandena och diskussionen fortsatte under ledning av de ansvariga lärarna. Katarina Alanko, en av lärarna på kursen, upplever att man på detta sätt konkret fick se frukterna av sitt och studerandes arbete då man fick följa med hur de omsatte sina kunskaper i praktiken.

– i kursen Neuropsykologi och kognitiv psykologi har läraren prövat en så kallad ”fusklappteknik” där studerande gör skriftliga anteckningar inför varje föreläsningsgång som sedan får medtagas till tenten. Tekniken var ovan för flera kursdeltagare, men mottagandet har i regel varit positivt; många har också uppgett att de inte vid tentamen sist och slutligen behövde fusklapparna, men att de varit till stor nytta under kursens gång. Lärare Petra Grönholm-Nyman har skrivit mer detaljerat om experimentet i ett inlägg daterat den 3 december 2014.

– under en grundkurs i beteendevetenskaplig forskning fick studerande rätta varandras uppsatser. Enligt läraren Anna Soveri var det en lärorik erfarenhet. Det visade sig ändå vara en för svår uppgift för studerande på grundkursnivå, även om de fick kriterier för bedömningen. Kriterierna var uppenbarligen för vaga för målgruppen och dessutom syntes en klar tendens att ge höga vitsord. Utvecklingen av denna examinationsform fortsätter.

– Inom logopedin har lärare Pirkko Rautakoski använt sig av partent under en av sina kurser. Det innebär att alla studerande får samma frågor men sedan delas upp i par i skilda rum där de tillsammans får formulera gemensamma skriftliga tentsvar under diskussion med varandra. Tekniken har fått bra respons av studerande som upplevt det som ett givande inlärningstillfälle.

– Logopedin har också testkört den så kallade röd penna/blå penna-tekniken under en grundkurs i talvetenskaper. Tekniken innebär att studerande skriver skriftlig tentamen i vanlig ordning, men efter att de lämnat in svaren och lärarna korrigerat dem, får de tillbaka sina tenter och svaren gås igenom på ett seminarium där studerande har möjlighet att korrigera sina svar med en annan färgs penna. På detta sätt strävar man efter en mer aktiv form av inlärning.

– på den engelska kursen i Rättspsykologi har man redan i några års tid använt simulerad rättegång baserad på ett verkligt fall som examinationsform. I kursen deltar både juridik- och psykologistuderande, och i rättegången fungerar psykologistuderande som experter  medan juridikstuderande sköter juristens bit. Kursen har varit en framgång bland studerande och fått mycket positiv feedback. Se artikel i Meddelanden.

Arbetet med de nya examinationsformerna utvärderas och diskuteras kontinuerligt, inte minst vid seminarierna i universitetspedagogik och på personalmöten. Många av metoderna testkörs nu för första gången, och det är givet att man inte på förhand kan veta hur väl de lämpar sig för specifika kurser och ämnesstoff; arbetet blir därför både spännande och lärorikt och kommer förhoppningsvis att berika institutionen i framtiden.