månadsarkiv: maj 2015

Reflekterande lärande: reflektion som verktyg i undervisning

Det här inlägget fokuserar på reflektion som pedagogisk metod utgående erhållna erfarenheter i att undervisa en kurs i datorförmedlad diskurs och kommunikation. Som ni konstaterar är inlägget i sig en reflekterande aktivitet om just reflektion.

För att vara mer specifik så används begreppet reflektion i relevant litteratur nästan liktydigt med reflekterande lärande (eng. reflective learning). Det sistnämnda syftar till både en individuell, inre kognitiv process och en pedagogisk metod eller snarare ett tillvägagångssätt till vad anses som meningsfullt lärande (Biggs & Tang, 2007; Brockbank & McGill, 2007).

Frågorna som genast uppstår är vad reflektion innebär i praktiken och hur vi kan tillämpa den som verktyg i undervisning. Reflektion som process sker i princip rutinmässigt i vardagen, i en inlärningsprocess och -kontext likaså. Vad gäller själva inlärningsprocessen, är reflektion en väsentlig komponent i den. Genom att reflektera bearbetar studenterna förvärvad kunskap, identifierar behov av ytterligare kunskap, hittar kopplingar, bedömer sitt eget lärande, och på så sätt utvecklar sitt kritiska tänkande. Studenternas reflekterande förväntas påvisas och synliggöras genom att skriva uppsatser och tenter, göra uppgifter, delta i diskussioner, fylla i kursfeedback och dylikt. Men frågan kvarstår i olika diskussioner om reflekterande lärande: hur kan vi använda reflektion som ett ännu mer konkret verktyg som främjar och leder till meningsfullt lärande? Allt detta är en utmaning som man står inför som lärare, inklusive skribenten själv.

I sin detaljerade diskussion om reflekterande lärande på universitets- och högskolenivå menar Brockbank & McGill (2007) att en viktig uppgift av reflekterande lärande som pedagogisk metod är det följande: att få studerande att fokusera på och reflektera över relationen mellan ett (specifikt) fenomen eller tema och deras egna erfarenheter och upplevelser. Författarna baserar sin diskussion på lärarnas och universitets- och högskolestuderandenas erfarenheter av reflektionsbaserad undervisning. Min tolkning av deras diskussion är att läraren bör sträva efter att använda olika reflektionsbaserade undervisningsmetoder i form av aktiviteter.

Denna insikt om att koppla det man undervisar till studenternas egna erfarenheter och upplevelser med reflektion som verktyg blev utgångspunkten för att tänka om och ändra på undervisningsmetoderna för min kurs i datorförmedlad diskurs och kommunikation. I korthet ger kursen i fråga en överblick på hur språket (i det här fallet det engelska språket) och mediet påverkar varandra. Målet är att beskriva och analysera språkets form och funktion såväl på mikro- som på makronivå i datorförmedlad kommunikation. Kursen behandlar allt från förkortningar, fonetiska stavningar, och syntaktiska strukturer i t.ex. Twitter, till olika interaktionsfenomen t.ex. språkväxling, turtagning i chat, samspelet mellan språk och andra icke-verbala kommunikationssätt samt språkets funktion i sociala aktiviteter i virtuella miljöer.

Nästa steg var att arbeta fram olika aktiviteter var reflektion spelar en central roll som verktyget. Olika aktiviteter eller uppgifter som förespråkas i relevant litteratur för att stödja och stimulera studenternas reflekterande lärande är till exempel dagboksskrivande, gruppdiskussion, tankekartor, och skrivande av blogginlägg för att nämna några. Jag valde att arbeta med två reflektionsbaserade aktiviteter som undervisningsmetoder, nämligen workshop med grupparbete och skapande av tankekartor vid två olika undervisningstillfällen. Båda metoder valdes istället för att hålla ett vanligt seminarium som jag gjort förut dvs. hålla föredrag i vilket jag presenterar ett visst tema och ha en gruppdiskussion efteråt. Nedan kommer jag att diskutera workshopen och hur den fungerande som reflektionsbaserad aktivitet.

Temat för workshopen var språk som resurs för sociala relationer i datorförmedlad kommunikation. Som förberedelse inför workshopen läste studenterna en artikel som ger en allmän introduktion till språkets funktion som resurs för att bygga upp, upprätthålla, utmana eller bryta ner sociala relationer. Upplägget på workshopen var att studenterna skulle analysera ett visst material, i detta fall inlägg i diskussionstrådar från olika forum, tillsammans i smågrupper och sen diskutera resultaten med varandra. Syftet var att beskriva och kartlägga på basis av tidigare kunskaper och artikeln de läst vilka språkmekanismer och lingvistiska fenomen de hittar som påvisar språkets sociala dimension. Själv agerade jag facilitator. Som nästa steg sammanställde vi och jämförde gruppernas resultat. Studenterna ombads efteråt att reflektera över resultaten, söka förklaringar till de lingvistiska fenomen de hittat och generalisera kring dem för att sen ha en gemensam slutdiskussion. Som en del av slutdiskussionen uppmanades de att reflektera över och berätta om sina egna erfarenheter vad gäller val av språkliga och icke-språkliga strategier för att etablera och upprätthålla sociala relationer i datorförmedlade kommunikationsplattformer.

Vad var resultatet? För det första var workshopen ett bra sätt att aktivera studenterna till egen inlärning och kollaborativt lärande. Istället för att bara sitta och lyssna på ett föredrag var de aktiva deltagare i att analysera materialet, redogöra för sina slutsatser tillsammans och diskutera temat utifrån eget perspektiv. Detta kom fram tydligt i deras sammanställning av analysresultat, i kommentarerna i gruppdiskussionerna och slutdiskussionen. Hela aktiviteten och dess delar var egentligen en interaktiv reflektionsprocess mellan studenterna själva och till slutet mellan mig som lärare/facilitator och dem. Samtidigt visade studenterna i slutdiskussionen att de fått en djupare insyn i temat när de tänkte aktivt på vilka språkliga strategier de själva använder i sociala medier och andra “online-miljöer” i samband med språkets sociala funktion. Enligt min åsikt var det ett lyckat val att inkludera den här typen av reflektionsbaserad aktivitet i den nämnda kursen eftersom studenterna fick en aha-upplevelse.

Litteratur

Biggs, J. & Tang, C. 2007. Teaching for Quality Learning at University. Maidenhead, UK: Open University Press.

Brockbank, A. & McGill, I. 2007. Facilitating Reflective Learning in Higher Education. Maidenhead, UK: Open University Press.

 

 

 

 

 

 

 

Några tankar kring kursböcker och litteracitet

Under de två senaste åren har jag läst både bokhistoria vid Lunds universitet och Universitetspedagogik vid ÅA. Bokhistoria är ett spännande, tvärvetenskapligt ämne, som omfattar både bokens materialitet och läsandets historia. Där snuddar man förstås lite på inlärning och läsning. Minuskler, kapitälband och blocktryck i alla ära, men det är läsandet som intresserar mig mest. Läsandets historia och samhälleliga villkor, och läsfärdigheter i dagens digitala värld. Läsandet som en del av inlärningen.

Beställningsrundan för årets kursböcker är över – en tidskrävande process med många moment. Kalkylering av antal böcker per kurs, prisjämförelser, förhandskatalogisering. Beställningar som skickas via förvärvsavdelningen till bokhandeln. Brevväxling med ämnena om upplagor, utmönstring av äldre, obsolet litteratur. Nästa arbetsmoment är då böckerna anländer i maj-juni: uppackning, check av fakturor, ryggmärkning, stämpling, katalogisering och indexering av kursböckerna. Och till sist: Uppställning av nya fräscha böcker i bibliotekshyllan. Eller nya fräscha e-böcker i våra digitala samlingar!

Det är förstås inte där processen slutar – utan nu tar det viktigaste vid om man fokuserar på studenternas lärande: När studenterna lånar och hur de läser böckerna, eller laddar ner e-böcker/texter: Kunskapsinhämtning. Pluggande. Uppsatsskrivning. Hemuppgifter på nätet. Anteckningar, reflektioner, associationer. Dialoger. Böckerna är inte längre bara ett objekt bibliotekarien hanterat, utan föremål med immateriellt informations- eller kunskapsinnehåll, som på olika sätt används i olika ämnen.

Traditionellt har de humanistiska och rättsvetenskapliga ämnena varit mer ”boktunga” än naturvetenskap och teknik, men även här ser vi en övergång till digitala texter, dvs. e-böcker och elektroniska artiklar. Dels beror detta på förändringar i den vetenskapliga publikationsverksamheten, men även på de olika pedagogiska metoderna ämnena tillämpar. Med dagens teknik har vi fantastiska möjligheter att kombinera olika metoder och medier och stimulera inlärning på ett annat sätt än tidigare.

Det finns mycket tyckande och tänkande kring läsning. Kan man mäta läsfärdigheter, och hur gör man det? I debatten kring läsfärdigheterna nämns ofta PISA-resultaten, och ”raset” under de senaste åren i Sverige och Finland. PISA-mätningarna utförs vart tredje år och mäter skolungdomars färdigheter i matematik och naturvetenskaper samt läsfärdigheter. Finland har legat i topp, men har tappat många poäng och ligger nu på sjätte plats när det gäller läsförståelse (2009). Det är vanskligt att säga vad som ligger bakom raset, men åtminstone kan man dra den slutsatsen att unga läser på ett annat sätt än tidigare. Det är också intressant att konstatera att de svenskspråkiga skoleleverna i Finland klarade sig sämre än de finskspråkiga, men bättre än elever i övriga nordiska skolor.
Man kan ställa sig kritisk till denna typ av ranking, där länder med helt olika ekonomier och kulturer jämförs med varandra. Å andra sidan är läskunnighet en viktig framgångsfaktor, men det finns en risk för övertolkning och utpekande av syndabockar för ”raset” (skolan, samhället, politikerna, medierna, TV:n, datorerna, mobiltelefonerna…), som följt i debatten efter publiceringen av PISA-resultaten. Det är viktigt med en nyanserad diskussion kring frågorna.

Alla typer av läsarundersökningar visar sig vara knepiga att tolka. Det är svårt att få pålitliga uppgifter, och enkäter är inte alltid tillförlitliga. I flera svenska läsarundersökningar och menar att det skett små förändringar under en lång tidsperiod, men att det har skett ett större glapp mellan de som läser mycket och icke-läsare. Det intressanta är också att det skett stora förändringar i läsvanorna, sådana förändringar man inte kan mäta genom statistik: Människor hanterar, diskuterar och interagerar med litteratur på ett annat sätt än tidigare. Detta beror inte minst på den digitala utvecklingen. I mitt tycke är datorerna inte ett hot mot läsandet, utan ett medel för en annan typ av läsning och datorer och surfplattor ger läsarna möjligheter att reflektera offentligt över sin läsning genom bloggning eller delning av egna texter. Detta kan förstås också göras i akademiska studier. Vi bör också stimulera den visuella läskunnigheten hos våra studerande. Bilder och texter samverkar mycket mer i nymedier än i tryckta böcker.

Läsforskaren Carita Kiili från Jyväskylä universitet har i sin doktorsavhandling och i flera artiklar betonat de bl.a. de digitala och kollaborativa läsfärdigheterna i dagens universitetsstudier. I hennes modell för akademisk litteraritet stöder de olika färdigheterna varandra i utvecklande av ny kunskap och aktiva medborgarfärdigheter.

kiili

Ur Kiili, Mäkinen, Coiro: Rethinking Academic literacies. Designing multifaceted academic literacy experience for preservice teachers. Journal of Adolescent & Adult Litearcy 57 (3) November 2013.

För att återgå till vardagen: Utlåningen eller nedladdningen av e-böcker har stadigt ökat (likaså utbudet) vid våra universitetsbibliotek. Trots att vi lever i ett postdigitalt samhälle, kan biblioteket tyvärr inte av bl.a. server- och upphovsrättsliga skäl köpa in enskilda titlar. Det finns uppenbara fördelar med e-böcker (t.ex. tillgänglighet och hyresinbesparingar) och det skall bli intressant att se hur lärare och studerande upplever e-boksläsning vid ÅA. En gradu är under arbete vid Informationsvetenskap.

Eva Costiander-Huldén, ledande informationsspecialist, Åbo Akademis bibliotek

 

Logopedins alumner – från studerande till yrkesverksam talterapeut

En vacker, solig vårmorgon fylldes ASA-husets aula av pigga röster och kära återseenden. Både studerande, personal och alumner från ämnet logopedi samlades den 24.4 för en Utbildnings- och Karriärdag för Logopedistuderanden och Yrkesverksamma Talterapeuter i Svenskfinland. Ett understöd från Akademiföreningen Åbo Akademiker r.f. gjorde det möjligt att förverkliga dagen och logopedins personal och studerande vill varmt tacka föreningen för stödet.

Logopediutbildningen vid ÅA startade 2005 och hittills har 51 talterapeuter utexaminerats – de första 2010. Yrkeskåren är med andra ord ung, även om det förstås finns äldre kollegor som har fått sin utbildning på finska eller i Sverige. Nu var det dags för den första utbildningsdagen ämnat både för studerande och alumner. Dagens tema var också kopplat till kvalitetsarbetet vid psykologi och logopedi, där man vill lyfta fram vikten av att yrkesidentiteten börjar ta form redan under studietiden. Talterapeututbildningen innehåller mycket praktik och leder till ett konkret yrke, så det är intressant att veta hur bra studierna förbereder för de utmaningar som möter en i arbetslivet.

Förmiddagens program var digert – nyligen utexaminerade talterapeuter, logopedins alumner, berättade om sina första steg i arbetslivet och vi fick även lyssna på en erfaren talterapeut, Pia Lindevall, berätta om sin karriär oh sitt arbete som ledande talterapeut på Kårkulla Samkommun. På eftermiddagen berättade Pia Lindevall om hur en talterapeut kan arbeta kliniskt med klienter med pragmatiska svårigheter. Hon presenterade många intressanta metoder och visade praktiska exempel, vilket var intressant både för studerande och yrkesverksamma talterapeuter.

Dagens första taltur viktes för Hanna Ollus som arbetar sedan ett par år tillbaka som talterapeut för Kårkulla Samkommun i Österbotten. Hon fick som nyutexaminerad ett mycket krävande jobb – att starta en tjänst från noll. Erfarenheten väckte många känslor – otillräcklighet och förvirring, men också möjlighet till att påverka sin egen arbetsbild och en känsla av att lyckas.

Följande i tur var Kaisa Gustafsson, som arbetar som talterapeut på Tutoris, berättade om sitt jobb med klienter som ofta har grava funktionsnedsättningar. Det är också ett krävande arbete, och hon lyfte fram arbetshandledningens roll i arbetet. Det ä ett sätt att behandla svåra saker som man möter i sitt arbete, och det bidrar också till att man växer i sitt yrke när man reflekterar över sitt sätt att reagera och agera.

Michaela Holm, som arbetar som talterapeut och förman på Folkhälsans Centret för kompletterande kommunikation och pedagogik berättade både om sina utbytesstudier och sin karriär. Hon ville inspirera alla studerande till personlig tillväxt och att skaffa erfarenheter redan under studietiden till exempel genom utbytesstudier. Hon var mycket positivt inställd till yrkesmässiga utmaningar men påpekade ändå att arbetslivet kan vara lite av en kall dusch efter den trygga och gemytliga miljön vid universitetet.

Tanja Sirviö, talterapeut för Raseborgs stad, tyckte att logopediutbildningen ger en bra grund trots att den inte kan vara heltäckande. Kunskap om många saker måste man ändå skaffa själv när man väl är yrkesverksam. Hon höll med akademilektor Pirkko Rautakoskis uttryck om att utbildningen ger ”ett körkort till arbetslivet”.

Emma Kallvik, doktorand vid logopedi, berättade om hur hon bestämde sig för att börja doktorera. Utmaningar i passliga doser vid rätt tidpunkt, växande ansvar, och lämpligt krävande uppgifter har skapat en gynnsam miljö för att tålmodigt sträva fram mot målet.

Pia Lindevall, ledande talterapeut för Kårkulla Samkommun, berättade om hur hon började arbeta med autistiska klienter och hur det var att inleda karriären som privatpraktiserande talterapeut. Hon har gedigen erfarenhet av talterapeutyrket och är mycket insatt i kliniskt arbete med autistiska klienter, men även hon började sin karriär med en enda föreläsning om ämnet i bakfickan.

Efter en intensiv och mycket intressant förmiddag med så många olika arbetsbilder gick jag på lunch med tankar som snurrade runt i huvudet. Ger talterapeututbildningen tillräckligt med vägkost för en krävande start i arbetslivet? Kan en utbildning ensam stå för vägkosten, kan man vara redo för allt när man stiger ut i arbetslivet? Under förmiddagen nämndes det att man hade alltför höga krav på sig själv i början, att man upplevde att man var otillräcklig, att man fick en chock när man mötte negativa medarbetare, att man inte hade tillräckligt med kunskap. Men också att man har överlevt och lärt sig mycket, att ’learning by doing’ är ett bra sätt att lära sig mera, att man räcker till trots att man inte kan och vet allt, att man lär sig att leva med frustration, att arbetet i sig ger glädje och krafter. Många nämnde att de får hjälp och stöd av en mera erfaren talterapeut, även om arbetet är självständigt.

Budskapet från alumnerna kan sammanfattas med att talterapeututbildningen ger mångsidiga färdigheter som stöder i utmanande situationer i arbetslivet, och en bra grund för en yrkesmässig tillväxt, men att studierna inte kan förbereda en för allt som kommer emot.

Jag tror att yrkesidentiteten utvecklas genom hela karriären och att man aldrig är helt färdig, men att en bra utbildning förbereder en för att det är så.

Du får med andra ord ett körkort i handen men det är du själv som styr bilen i rätt riktning och trycker på gasen och bromsen när det behövs.

 

Catharina Nordström

logopedistuderande

 

Utbildningsdag1

utbildningsdag2

Pia Lindevall

Hanna Ollus

Hanna Ollus

utbildningsdag4

Michaela Holm

utbildningsdag5

Emma Kallvik (som också fungerade som dagens fotograf)