Logopedin vid Åbo Akademi fyller 10 år i höst. När logopediprogrammet startade i augusti 2005 började också mitt arbete vid Åbo Akademi. Jag blev lärare i programmet som vår dåvarande professor Susanna Simberg hade planerat.

Att bli nominerad till årets handledare på magisternivå var en överraskning för mig och jag sänder en varm tanke till våra studerande som har gett den här positiva feedbacken i studieklimatundersökningen.

Innan jag började min tjänst vid Åbo Akademi hade jag arbetat länge som klinisk talterapeut eller ledande talterapeut och bara några år i universitetsvärlden. Kanske har en lång erfarenhet som talterapeut varit en fördel i handledningsarbetet. Barbara Czerniawska, som handledarpristagaren från i fjol, professor Mikael Lindfelt, citerar i sitt lärarbloggsinlägg, beskriver ju att ”en handledare är både terapeut och bokredaktör ”.

Logopedin är en humanistisk-beteendevetenskaplig disciplin med ett stort inslag av medicin, eftersom kommunikationsproblem ofta hör ihop med någon neurologisk, audiologisk eller foniatrisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Logopedin har sitt forskningsfokus på olika uttrycksformer av störningar i röst, tal, språk och kommunikation, i eventuella orsaker till dessa störningar, logopedisk behandling och effekten av denna behandling. Magisterexamen med logopedi som huvudämne ger behörighet att arbeta som talterapeut. Legitimation söks från Valvira.

Under de gångna 10 åren har nästan alla som antagits till logopedistudierna slutfört sina studier. Det, att utbildningen leder till en viss profession och att det är lätt att få arbete är goda motivationsfaktorer för studerande. Inom logopedi finns det även mycket intressanta forskningsfrågor att undersöka. Den första disputationen hade vi i juni 2015 och fem av de 60 magistrar som hittills har utexaminerats från logopedin är nu våra doktorander.

Talterapeuter arbetar mycket självständigt inom hälsovården. Med en ny klient gör man först en undersökning för att utreda typen av kommunikationsstörning. Med stöd av undersökningsresultaten, väljs behandlingsmetod, behandling ges och därefter utvärderas behandlingsresultaten. Processen påminner mycket om en fallstudie. Trots att alla utexaminerade inte behöver bli forskare, borde alla lära sig ett vetenskapligt förhållningssätt som stöd för sitt kliniska arbete. Det är viktigt att lära sig använda evidens från vetenskaplig litteratur som stöd för sina vardagliga beslut. Därför är metodstudier viktiga och en egen empirisk studie i form av en avhandling pro gradu i slutet av studierna ytterst betydelsefull.

Jag vet inte om flera av lärarna delar min känsla av en viss osäkerhet man då och då har inför handledning av studeranden. Man funderar om man har kunnat ställa rätta frågor för att föra dem vidare i deras tankegångar, stöda dem i genomförandet av den empiriska studien och slutföra den skriftliga rapporten. Har man gett tillräckligt med stöd men ändå inte för mycket? Har man kunnat stöda studerandena i att utveckla sina kunskaper i att bedriva forskning och tillämpa andras forskningsresultat i sitt blivande arbete? Eller har man i handledningen koncentrerat sig mera på detalj och formalia i texten än på de kunskaper som de studerandena egentligen borde lära sig? De här är frågor som jag oftare borde ställa mig själv för att vidare utveckla mina handledningskunskaper.