De flesta lärare inom universitet hoppas att kurser i universitetspedagogik ska ge dem entydiga svar på frågan hur de ska bli en ännu bättre lärare. Efteråt konstaterar de flesta att de fortfarande inte fått sina förväntningar uppfyllda.

Januari har bjudit på flera tillfällen för ÅA-personal att lära sig något nytt inom praktisk didaktik.

På allmänhetens begäran höll Anna-Greta Nyström och Johanna Lindström, bägge lärare i internationell marknadsföring vid handelshögskolan, en utbildningsdag med smakprov på olika metoder inom praktisk utbildning. Tidpunkten, en fredag i början av januari, var vald för att inspirera deltagarna inför terminsstarten med nya uppslag och idéer på metoder som ger variation på kursupplägget.

Det vanliga argumentet mot att införa nya metoder i undervisningen är att variation är bra, men i just min kurs och i mitt ämne krävs det ändå gamla hederliga föreläsningar. Det kan ändå vara värt att fundera och testa om det finns möjlighet att varva föreläsningar med mera studentcentrerade och aktiverande inslag. Stå emot eventuella protester från studenternas sida. Det finns alltid den konservativa falangen också bland studenterna som protesterar mot nymodigheter. Dessutom kräver förstås ett aktivt deltagande mer än ett passivt lyssnande. Men resultatet, om studenterna lär sig mer och bättre, kan vara värt lite experimentlusta från lärarens sida.

Det kan handla om metoder som ökar sammanhållningen inom kursen. Det kan lika gärna vara metoder som får studenterna att jobba mer, på bekostnad av lärarens egen insats. Men det återkommer jag till om en stund.

Av någon anledning har de flesta av oss en inbyggd förmåga att kritisera framför att berömma. Ett sätt att tillmötesgå pessimisterna är att ha en negativ brainstorming. En diskussion där deltagarna uppmanas att se på fenomenet från de mörkaste tänkbara infallsvinklarna. Som den brittiska professorn sa: ”There is always a but”. Lyft alla risker och skräckscenarion på bordet. Då möjligast många farhågor är listade, är det lättare att övergå till att tänka på lösningar för att undvika dessa misslyckanden eller faror.

Att införa aktiverande metoder i kurserna bygger långt på att olika metoder tar fasta på olika lärstilar. En del metoder kan rikta sig till flera samtidigt, till exempel både till den som lär sig genom att prata och den som vill sitta tyst i lugn och ro.

Ibland är det lättare att tänka och föra fram åsikter om du blir tilldelad en roll. Paneldiskussion med färdigt fördelade roller kan vara en metod. Edward de Bonos tankespel men sex stycken tänkande hattar en annan. Alla blir tilldelade sin hatt och uppmanad att argumentera utgående från en viss synvinkel. Det är enklare att hålla styr på dina åsikter om du bara tillåts tänka innovativt, rationellt eller känslosamt.

Kanske lösningen på ett problem kan behandlas genom ett learning café eller brainwriting? Vill du att studenterna ska vara insatta i bakgrund, teori och problematik – se till att de är förberedda före de kommer på kurs. Antingen med en klargörande föreläsning innan, i fall du tror det är den bästa metoden. Eller låt dem på för hand på ett eller annat sätt studera materialet själva.

Bristen på förändring är vanligen lika med tidsbrist. Därför passade det utmärkt in i mönstret att två veckor efter workshoparna om aktiverande metoder följa upp med en presentation och diskussion under rubriken ”Lärartricket, hur vi förbättrar studenternas lärande utan att lägga mer tid själva”. Lärcentret och den pedagogiska ledningsgruppen vid handelshögskolan hade gemensamt inbjudit Kristina Edström, universitetslektor och pedagogisk utvecklare på KTH i Stockholm.

Som Kristina påpekade, nästan vem som helst kan väl förbättra sin kurs om hen får tid till det. Poängen är hur du förbättrar din kurs utan att jobba ihjäl dig själv samtidigt som studenterna lär sig effektivare och förhoppningsvis bättre.

Kristina serverade tio stycken tricks eller idéer som alla innehöll förslag att effektivera lärandet utan att belasta läraren med extra arbete.

Vad sägs om att sluta ägna tid till att ge feedback som studenterna aldrig läser?  Vem har inte skrivit och kommenterat texter i kursens slutskede? Är betyget satt kanske kommentarerna inte ens läses av studenten.

Eller ändra en enformig föreläsningskurs till att bli självstudiecentrerad. Låt studenterna arbeta med självstudiematerial och under övningstillfällen. På en gruppövning får de tillsammans lista det som fortfarande är oklart. Det är sedan utgångspunkten för föreläsningen. Simsalabim har läraren gått från två föreläsningspass per vecka med passiva åhörare till en föreläsning med relevant innehåll.

Eller lägg mindre tid på att rätta tenter. Testa istället med en muntlig tentamen. Ge varje student tjugo minuter och låt dem under de första sju minuterna bevisa för dig att de uppnått kursens lärandemål. Använd sedan resten av tiden till att diskutera vidare.

KTH är förövrigt en av grundarna till det strategiska pedagogiska utvecklingsinitiativet CDIO. CDIO står för Conceive, Design, Implement, Operate och handlar om vad studenterna ska lära sig och varför de ska kunna det. Vilka färdigheter gör dem bäst förberedda för det kommande arbetslivet? Traditionell problemlösning kombineras med riktiga problem utan givet svar. Individuellt arbetet varvas med kommunikation och samarbete.

Fortfarande är svaret på frågan nej, det finns inga quick fixes för lärandet. Men det finns en mängd metoder, hjälpmedel och idéer som kan ge lärandet mer variation, bättre resultat och framför allt en bättre kvalitet.

Cecilia Lundbergkoordinator för HHÅA:s pedagogiska ledningsgrupp

Jag har varit med om professorer som glömt bort att hälsa sina nya studenter välkomna till ämnet i sin iver över att demonstrera och informera om tusensidiga luntor som måste och bör tenteras under det första studieåret. I samma veva har datorpresentationer visat upp bildgallerier på samtliga anställda vid ämnet och namn på kurser har svischat förbi i snabbt tempo. Frågan är hur mycket av informationen som regnade ner över gulisgruppen faktiskt stannade kvar i minnet till följande dag? Kanske ett förvirrat och skräckblandat minne över en tjock bok med hotet om en avklarad tent, annars… Tent, förresten. Hur mycket vet en 19-åring direkt från gymnasiet om tenter vid ett universitet? Och hur man förbereder sig inför en sådan?

Det är mycket nytt som välvilliga mänskor vill upplysa de nyinskrivna om vid inträdet till universitetsvärlden. Under studieorienteringsveckan står studiebyrån, studenthälsans representanter och bibliotekspersonalen på kö för att få komma till tals och slåss om tider i ett fullspäckat schema, vid sidan av ämnesrepresentanter och tutorer.

Handelshögskolan ville i år testa ett nytt koncept då ekonomutbildningen skulle presenteras för de nya studenterna. Redan att strömma in till ett stort auditorium utan stolar i snöräta rader borde ha fått gulisarna att inse att eftermiddagen inte var upplagd enligt korvstoppningsprincipen. Det fanns stolar att sitta på, ingen behövde stå. Men alla fick själv se till att organisera sig och på valfritt sätt placera sig tillsammans med sin tutorgrupp.

Introduktionen till studierna fick studenterna genom att fundera och reflektera över en rad frågeställningar. Utgångspunkten var den nuvarande kunskapsnivå – ”Vad vet du nu?” Under eftermiddagens lopp flyttades fokuset vidare till vad de vill veta och om det finns sådant som de i nuläge inte kan något om, men gärna skulle lära sig.

De blivande ekonomerna fick alltså börja sin akademiska bana med att sätt ord på sina tankar och förväntningar. Vad är en ekonom? Vad ska en ekonom kunna? Vad innebär ekonomistudier, vad och hur vill vi lära oss?

Förutom att tänka igenom frågorna själva, uppmanades alla formulera sina tankegångar högt. Att kunna kommunicera med nya mänskor är också viktigt och nödvändigt, både i studierna och kommande arbetsliv. Samtidigt var det ännu ett sätt att lära känna sina nya studiekamrater.

Handelshögskolans alla ekonomiska huvudämnen hade lärarrepresentanter på plats, liksom biämnena handelsrätt, sjörätt och informationssystem. Oraklet på studiefrågor i huset, allt-i-allo-amanuensen, var också där, tjänstledig som hon är. Förutom att presentera sig fanns det tid för personalen att mingla runt och sitta ner med alla grupper för att kunna berätta mera om sitt ämne, studier i allmänhet och svara på frågor.

”En ekonom sitter på kontor och fifflar med nummer.” ”Ekonomer förstår sig på pengar.” ”Ju mer man kan, desto bättre. Är det inte så med alla utbildningar?”

De cirka femtio som satt och funderade på sin framtid, formulerade sig fritt. Avslutningsvis fick de i uppgift att sammanfatta eftermiddagen under frågorna: ”Vad vet vi nu? – Vad ska en ekonom kunna? Hur ska vi lära oss det?” Med lärarna som sekreterare lyftes många viktiga aspekter fram, både ämnesmässigt, men inte minst rent studietekniskt. Det talades om planering och strukturering, samarbete, hantering av feedback – såväl bra som mindre bra.

Vi hoppas att studenterna gillade upplägget och fick ut något som stannar kvar i minnet då studierna drar i gång på allvar.  I alla fall uppskattades det personliga i att få sitta i mindre grupper. Strukturen blev klarare – vad de olika ämnena går ut på och de valmöjligheter som finns att pussla ihop en egen studieprofil. Som en av gulisarna sa: ”Det här visar att universitetsstudier inte är en högre nivå av gymnasiet, utan något mycket mer.”

Det finns planer på att spinna vidare och samla ihop gulisarna för en återträff framåt Vappen. Då har de sitt första studieår bakom sig och samma frågor har säkert väckt nya tankar och fått en del andra svar.