”För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt!” skriver Erika Halonen i en kommentar till Barbro Schaumans inlägg om vetgirighet.
Jag tror inte att det är varken rädsla för att misslyckas, rädsla för förändring, brist på fantasi/intresse eller lathet som är det stora hindret för variation eller nytänkande, även om det säkert förekommer. Jag tror att det stora hindret mot att göra någonting nytt är att det tar tid.
Ämnet offentlig förvaltning vid ÅA samarbetar med Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. I november planerade vi utbyte för studenter – vid GU finns det ett behov av utbytesstudenter som kan få studera på svenska. De har en hög andel studerande med utomeuropeisk bakgrund, för vilka svenskan kanske är det fjärde språket och engelskan det femte och för vilka det är tilltalande att kunna studera på svenska utomlands.
Förvaltningsskolan är kanske den största aktören på detta fält i Norden. Vid förvaltningshögskolan består personalen av 38 personer. Vid ämnet offentlig förvaltning är vi högst sju. Om man räknar generöst. Det ger vissa utgångspunkter för en ytlig jämförelse av resurser.
Vid ett stort universitet där ett ämne har många lärare, där läraruppdraget utgör huvudsysslan för flera av dem och lärarna kan koncentrera sig på ett fåtal kurser eller en kurs i taget, är det lättare att institutionalisera systematisk variation i undervisningsmetoder och förutsätta omfattande hänsyn till inlärningsstilar och alla andra pedogogiska möjligheter som står till buds.
Vid ett litet universitet skall man förbereda föreläsningar och annan undervisning, läsa in sig, boka utrymmen, leta litteratur, besvara studenternas frågor och så vidare, inte för en utan för kanske fem eller åtta kurser, om än med varierande intensitet, under ett läsår. Och helst hinna lite med sin egen forskning och i växande utsträckning med det vetenskapliga samfundets krav. För att få åtminstone det mesta att rulla, så kan man inte göra allting från grunden alla år, så hinner man inte utveckla alla trådar, hur väsentligt man än tycker att det är.
Inlärning tar tid, skrev Benny Salo för en månad sedan. Tankar tar tid, skrev lundaprofessorn Bodil Jönsson år 1999. Den kreativitet, det mod och intresse som Erika Halonen berättigat efterlyser i universitetsundervisningen kräver framförallt tid. I kraven på oss själva glömmer vi alltför ofta att ÅA är ett litet universitet. Det har en hel del fördelar men det har också vissa nackdelar. En av dem är att vi har mindre resurser än våra nordiska vänner, framför allt för att vi är färre. Även om man gör rätt saker på rätt sätt och är kunnig och effektiv, så har dygnet bara 24 timmar och är man färre personer totalt sett, vid ett ämne, så står sammanlagt färre timmar till buds för utveckling och förändring av verksamheten.