Etikettarkiv: lärande

Tid att bli expert

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Jag tror att inlärning tar tid. Åtminstone tror jag att om något är värt att lära sig är det värt att ta en lång tid att lära sig det.

Lyssnar man på Malcolm Gladwell som skrivit boken Outliers: The Story of Success så har framgång mycket mindre med anlag och mycket mera med yttre omständigheter att göra än vi föreställer oss. Det här gäller enligt Gladwell inom de flesta områden, från idrott och musik till datorprogrammering, flygsäkerhet och entreprenörskap. Han nämner 10 000-timmarsregeln: tanken att det krävs ungefär 10 000 timmar medveten övning för att bli expert på internationell nivå, inom nästan vilket område som helst. Han nämner också opublicerade resultat om att poängtalet på ett internationellt matematikprov för högstadie- och lågstadieelever korrelerar starkt, på landsnivå, med hur många av de frågorna i det långa medföljande frågeformuläret som eleverna orkade fylla i. Ja, boken är något spekulativ, men den påminner mig om något som egentligen är ganska uppenbart: det är ganska sällan som man kan förvänta sig att kunna något genast, men orkar man investera tröga timmar så lär man sig saker som andra inte har hunnit lära sig. Jag läste boken nyligen.

Budskapet föll mig i smaken. När jag var grundexamensstuderande så mötte jag ofta kursers arbetsmängd med ångestblandad förtjusning. Jag suckade inombords över hur mycket arbete kursen skulle kräva, men inspirerades av det jag förväntades kunna efter en avklarad kurs. Om det var en kurs som inte var speciellt krävande var jag nästan lite besviken – om det här är allt som vi behöver lära oss så kan ju vem som helst bli expert på det här ämnet. Jag har helt enkelt antagit att andra tycker som jag och försökt kräva ordentligt med arbete för de kurser som jag drar.

Jag har länge tyckt att Studentkårens initiativ att dela ut Ros istället för ris är en trevlig tradition. I år blev jag själv tilldelad en ros och tycker numera att traditionen är alldeles förträfflig. Att läsa en motivering till en sådan ros är som att få läsa en rekommendation som någon annan skrivit för en av dina ansökningar, kokat ner till de bästa bitarna. Av lovorden jag knappt täcks citera finns: ”Han ger så mycket av sin värdefulla tid”. Det här är ironiskt eftersom jag ganska nyligen har konstaterat att det är dags för mig att vara mycket mera sparsam med just min värdefulla tid och rikta den mera mot min forskning. Nu måste jag tänka om igen.

Jag antar att lösningen är att se till att varje timme jag investerar i undervisning används för att få kursdeltagare att tillbringa många timmar på sin egen inlärning – timmar som alla kan räknas till mera vunnen expertis.  Det innebär maximalt relevant litteratur, relevanta övningsuppgifter och antagligen en genomtänkt kursstruktur. Jag har hunnit bli mycket bättre på det här området under den tid jag har undervisat, men märker att det nog ännu krävs en del övning för att bli… expert.

Benny Salo
timlärare vid Institutionen för Psykologi och Logopedi
forskarstuderande

Livslångt lärande

Öppen universitetsundervisning, , ,

Klockan 6.00 en iskall tisdagsmorgon i januari avbryter mobiltelefonens alarm min skönhetssömn genom att högljutt spela en på förhand utvald melodi med det käcka namnet Calendar alert 1. Jag hinner förbanna larmet flera gånger medan jag sömngångaraktigt sträcker mig efter telefonen, men så småningom vaknar min hjärna till och jag lägger ihop ett och ett. Larm klockan 6.00 – tisdagsmorgon – ryska! Plötsligt känns det inte alls lika tungt att stiga upp längre.

Jag har haft den goda turen att få studera ryska på kvotplats inom ramen för personalutbildningen vid Åbo Akademi. Mina kunskaper i ryska var närmast obefintliga innan jag i höstas inledde mina studier i språket med det kyrilliska alfabetet och de besynnerliga orden som verkade omöjliga att uttala. I takt med att studierna framskred öppnade sig en ny värld för mig. Samtidigt som jag började förstå vad bokstäverna betydde och kunde bilda ord av tecken som tidigare hade framstått som obegripliga krumelurer, återupptäckte jag den stora glädjen i att lära. Förtjusningen i insikt som uppnås genom ny kunskap är minst lika stor nu som under studietiden, och jag tvivlar inte på att den kommer att vara det även om tio eller tjugo år.

Varför väljer man att studera i vuxen ålder? Orsakerna kan vara många. Jag valde att studera ryska för att få en utmaning och prova på någonting helt nytt. Någon annan kanske vill bredda sin kompetens eller komplettera sitt kunnande. Människan har i alla tider sökt efter kunskap för att bättre kunna förstå sig själv och sin tillvaro. Lärandet är ingenting som upphör efter avslutade universitetsstudier, tvärtom har fortbildningens och kunskapens betydelse ökat i vårt samhälle. Man talar om det livslånga lärandet, ett lärande som inte upphör bara för att man har avlagt en examen och lämnat universitetet.

Som utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet arbetar jag dagligen med vuxenstuderande. En viktig faktor att beakta när man arrangerar utbildning för vuxna är att erbjuda meningsfulla och ändamålsenliga inlärningsmiljöer. Inlärningsmiljöerna måste vara flexibla så att man kan studera när man själv har tid och på ett sätt som passar en själv bäst. Flerformsstudier och studier på nätet är undervisningsformer som underlättar studier i vuxen ålder, liksom föreläsningar kvällstid och på helger.

Studier är inte alltid lätta, speciellt inte om man som vuxen studerar vid sidan om arbete och familj. Som lärare frågar man sig ofta hur man kan underlätta lärandet för sina studenter, oberoende av om de är vuxna eller inte. Genom mina studier i ryska har jag fått nya perspektiv på lärandet, inte enbart vad gäller min egen inlärning utan också gällande olika sätt att förmedla kunskap. Genom att själv sätta sig i rollen som studerande vill jag påstå att man också utvecklas som lärare.

Studier och inlärning är en process som inbegriper hela människan i ett större sammanhang. Lärandet är en helhetsupplevelse som siktar till förändring. Kunskap ger nya insikter, nya insikter skapar förändring.

Vågar du förändras?

Maria Johansson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande
http://www.abo.fi/opu

Nycklarna till inlärning

IPL, toppenhet för utbildning

Som timlärare inom ämnet psykologi har jag flera gånger stött på samma fenomen: Det är krävande att lära ut ( i mitt fall psykologi) – och mina egna krav på mig själv ökar med tiden. Det senare är i sig inte så svårt att förstå, man fördjupar sig med tiden alltmer, lär sig helt enkelt mera – och ångesten att ”lära ut” växer.

Egentligen är detta på sätt och vis ett felaktigt och maladaptivt tänkesätt. Att undervisa på universitetsnivå handlar ju på intet sätt om att ”lära ut”, utan i högsta grad om att möjliggöra inlärning. Ändå handlar min egen oro som lärare knappast om att jag med tiden förvärvat en viss ökad kvantitet kunskapsstoff,  ”veta att”-kunskap, utan om föränderliga inre reflektioner kring det jag önskar visa på.

Jag tror att den här upplevelsen går igen hos dem som studerar. Jag befinner mig själv som lärare i den lyckliga positionen att dels få träffa studerande som nyss inlett sina universitetsstudier och dels sådana som är i slutskedet av dem. Det här innebär att röster från olika skeden av den polyfona utvecklingsprocessen gör sig hörda.

I arbetet med nya studerande, komna direkt från gymnasiet, är det inspirerande och utmanande att tillsammans upptäcka nycklar till en framgångsrik inlärning i en ny inlärningsmiljö. Att på sätt och vis få dela en upptäckarglädje som innehåller lika delar spänning, vetgirighet, undran, oro och kritik.

Ty det är, och skall vara, en annan form av inlärningsmiljö jämförd med förberedande utbildningar som ett universitet skall erbjuda. Man kan börja från konkreta aspekter: Studerande måste sköta tidsplaneringen mycket självständigt,  de får lära sig att läsa både intensivt och extensivt. Kurser kan (tyvärr) krocka med andra, och folk blir tvungna att prioritera. Abstrakta aspekter är t.ex. krav på att kunna röra sig mellan olika förklarings- och förståelsenivåer, förstå kärnan i ett hypotesprövande tänkesätt, och – framförallt – att förhålla sig sunt kritisk till det som presenteras.

Jag vill på inget sätt med detta kritisera t.ex gymnasieutbildningen, tvärtom. Min erfarenhet är att nya studerande allt fortare tillägnar sig nycklarna till inlärning – de är motiverade, väl förberedda och klart förberedda på ett kritiskt tänkande. Men de befinner sig betraktat ur universitetslärarens synvinkel givetvis i början av universitetsstudierna – vilket skall beaktas och respekteras!

Längre hunna studerande har funnit sina nycklar, och det är njutbart att se hur deras mödor burit frukt. En annan glädjande (åter)upptäckt, som jag minns från min egen studietid, är hur mycket man kan lära sig av varandra – och ibland nästan ”via väggarna”. Studerande lär sig genom dialoger och diskussioner, i  tutoriala och i alldeles informella sammanhang. Det är en sliten fras att man lär av sina elever, men jag lär mig ständigt mer och inspireras och våndas…och inspireras igen.

Överlag tycker jag att dagens studerande representerar vad jag skulle vilja kalla inlärandets växtkraft. Det är den vi skall ta tillvara, odla och vårda. Undervisning är förstås inte underhållning, även om inlärandet kan vara mycket lustfyllt. Att ställa krav är att ansa växtkraften på rätt sätt.

Vi kan förhålla oss kritiskt också till uppdateringar, nyordningar och växande krav. Det finns nämligen saker som inlärningsmässigt står sig, vissa över lång tid och vissa (troligen) för alltid. Ändå tror jag att inlärning, undervisning, utbildning och bildning är begrepp som ständigt är i rörelse. Det som lärs ut, hur det lärs ut är ju klart avhängigt forskningen som ständigt genererar ny kunskap. Denna rörelse är liksom växtkraften sådant vi också skall vårda ömt inom universitetsvärlden.

Jag vill avsluta blogginlägget med att säga att jag tror att det viktigaste att lära sig är att vi inte vet. Ju mer vi lär oss ökar vår kontaktyta mot det okända. I detta ligger såväl ängslan som fascinationen – och i den skärningspunkten är det gott att vara.

Joachim Johansson, PsM, leg.psykolog och psykoterapeut
timlärare vid Institutionen för psykologi och logopedi
Fr.o.m 2012 koordinator för kvalitetsutvecklingsprojektet vid IPL