Etikettarkiv: tid

Mångkultur i studierna – ett kursexperiment över ämnes- och universitetsgränserna

IPL, toppenhet för utbildning, , , , , , , , , , , , , ,

Denna vår har magisterstuderande vid Institutionen för psykologi och logopedi fått delta i en ny, praktiskt inriktad kurs med mångkultur och flerspråkighet i det kliniska arbetet som huvudtema. Kursen, som startade i början av året, har pågått intensivt hela våren, och måndagen den 30.4 kulminerade slutspurten i ett avslutande seminarium där studerande fick presentera sina erfarenheter av kursexperimentet för lärare och samarbetspartners.

”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext” riktade sig till både psykologi- och logopedistuderande i slutet av magisterstudierna och har förverkligats i samarbete med Åbo universitets psykologi- och logopediämnen inom ramen för Turku School of Behavioural Sciences, ett samarbetsverk mellan de åboländska universiteten, samt dagvårdsföreningen Sateenkaari Kotos två daghem VillaSukka och Halikolo.

Bakgrunden till kursens uppkomst är det växande behovet av kunskap om flerspråkighet och mångkulturell kännedom på arbetsmarknaden; i början av år 2013 hade 13 % procent av Åbos barn i daghemsåldern ett annat modersmål än finska och svenska och inom dagvården i Åbo talas förutom svenska och finska 49 stycken andra språk. De psykologer och logopeder som i dagarna utexamineras kommer med största sannolikhet att förr eller senare arbeta med klienter som kommer från en annan kulturell och språklig bakgrund än den finländska, men till dags dato har det inte funnits några möjligheter att i undervisningen speciellt beakta de särskilda frågor som aktualiseras när man arbetar med en klient som t.ex. inte behärskar finska och svenska eller som nyligen anlänt till landet, kanske med flyktingstatus, och ännu inte blivit bekant med vare sig språket eller kulturen.

Kursens syfte har följaktligen varit att göra en kartläggning av ett barns språk- och inlärningsfärdigheter, på både finska och modersmålet, och genom detta bekanta studeranden med olika aspekter av det kliniska arbetet såväl gällande det fysiska mötet med en klient med mångkulturell bakgrund, den problematik som möter en person som kommer till Finland från ett annat land samt den finländska administrativa praxisen kring mångkulturellt klinikarbete.

Kursen är tudelad och inleddes med en räcka gästföreläsningar av experter inom olika delområden. Teman som har behandlats är bland annat flerspråkighet, barns roll i olika kulturer, de finländska minoritetsreligionerna, samt hur man utför utredningar och behandlingar med hjälp av tolk, både ur logoped-, psykolog- och tolksynvinkel. Åbo stads representanter berättade också under en gästföreläsning om stadens praxis i dessa frågor.

Kursdeltagarna har fått möjlighet att reflektera över de särskilda villkor som gäller i utredningssammanhang där klienten inte är finländsk: undersökningsverktygen är vanligtvis normerade för klienter med finländsk bakgrund. I vilken omfattning kan man då använda dessa när det gäller personer från andra kulturer och med annat modersmål, och hur ska man tolka resultaten?

Under kursens praktiska del har studerande delat in sig i par bestående av en psykolog och en logoped och arbetat med varsitt barn, barnets föräldrar, tolk och daghemspersonal. Under slutseminariet fick studerande ventilera sina erfarenheter av det praktiska arbetet. Via arbetet på daghemmen fick kursdeltagarna konkret erfarenhet av att jobba med barn och föräldrar med en annan kulturbakgrund och ett annat modersmål, vilket upplevts som krävande men lärorikt – i en sådan kontext ställs helt annorlunda krav på kommunikations- och kontaktförmåga.

De praktiska arrangemangen ställer högre krav än vanligt på studerandes flexibilitet – varje träff med barnet bör schemaläggas så att tiderna passar både studerande, daghem och tolk, och ibland även barnets föräldrar, och de testverktyg som ska användas bör bokas separat. Som i det kommande yrkeslivet är det många pusselbitar som måste falla på plats, och det har ställvis varit utmanande att få allt att gå ihop.

Att arbeta med tolk och med en klient som har ett annat modersmål än finska eller svenska skapar många utmaningar som kursdeltagarna konkret har fått konfrontera: man måste se till att informationen faktiskt vidareförmedlas på ett adekvat sätt och att tolken har fått tillräckligt med bakgrundsinformation så att kommunikationen löper. Tolkens yrkeskunnighet är av avgörande betydelse: hen måste kunna skapa kontakt till klienten och vara objektiv i förhållande till denna – möjligheten är stor att en tolk för ett litet språkområde personligen känner den som tolkas. I sådana fall är det viktigt att psykologen/logopeden kan lita på att tolken inte säger sådant som inte hör till uppgiften, eller t.ex. hjälper klienten under testningarna. Att döma av studerandes erfarenheter är ett gott tolksamarbete avgörande för hur arbetet med klienten fungerar.

Oberoende av språk och kultur är barn alltid barn, och kursdeltagarna har fått fundera över hur man bäst kan hålla en femåring koncentrerad ända till slutet av testsessionen: lek- och springpauser har varit standardinslag under mötena med barnen. Stor självständighet har krävts av kursdeltagarna i upplägget och planeringen av sessionerna, även om handledning getts. Friheten och möjligheten till att ”tänka själv” har både upplevts som tung och som en av kursens styrkor.

Föräldrarna till de barn som deltog i kursen har överlag varit mycket angelägna om att få veta hur de på bästa sätt kan stöda sitt barns språkinlärning, och nyfikna på vad som kommit fram i kartläggningen. Under ett feedbacktillfälle med föräldrarna i slutet av kursen har teamet gett rekommendationer om hur språkinlärningen ytterligare kunde stödas i det specifika fallet. Generellt sätt bygger en effektiv inlärning av ett nytt språk på ett starkt modersmål, vilket betyder att det också är viktigt att hemspråket upprätthålls, även om föräldrarna i vissa fall varit så måna om att barnet ska lära sig en god finska, att de övergått till att tala finska med barnet även hemma.

Att arbeta tillsammans i ett team med en person från en annan studieinriktning har upplevts som mycket berikande; psykologers och logopeders fokus och sätt att arbeta kan skilja sig mycket från varandra, och genom att tillsammans utföra en kartläggning av ett barns inlärningsfärdigheter har studerande fått bredda synfältet och fått nya perspektiv på det kliniska arbetet. Även om man som psykolog och talterapeut i yrkeslivet oftast jobbar i mångprofessionella team, är detta den enda kursen under utbildningen där studerande har fått möjlighet att öva sig på detta.

Också samarbetet med Åbo universitet har uppskattats – under kursen har svenska och finska smidigt talats om vartannat och i teamen ingick en person från vartdera universitetet. Föreläsarna har fått använda det språk de själva vill. Kursen fungerar som ett exempel på ett levande samarbete med grannuniversitetet och arbetslivet, som vi hoppas kunna upprätthålla i framtiden.

Yasmin Nyqvist, kurskoordinator och amanuens, psykologi, IPL

Vuxenstuderande, deadlines och tid

Okategoriserade, , ,

De är många, de vuxenstuderande i Finland och vid Öppna universitetet (öpu). I internationell jämförelse deltar finländarna aktivt i vuxenutbildning. Enligt Europeiska unionens arbetskraftsundersökning som gjordes 2010 deltog 23 % av finländarna i åldern 25–64 år i utbildning under de fyra veckor som föregick undersökningen mera kan du läsa här. Men att bli vuxenstuderande är inte alla gånger ett enkelt val, det kräver bland annat tid, engagemang och intresse. Det där med intresse och engagemang brukar inte vara ett problem. Om man sökt sig till öpu för att ta del av en kurs eller en hel studiehelhet är det just för att man har ett stort intresse och behov av ny kunskap. Att hitta tid, är sen en annan sak. Det är inte bara för den studerande som vuxenstudier kräver tid och engagemang, det berör oftast hela familjen. Att som öpu-studerande läsa t.ex. 60sp i ämnet informationsvetenskap under en 3-års period vid sidan av jobbet, kräver att ens partner som kan ställa upp och ta en extra städtur någon gång nu och då. Partnern får kanske åka iväg ensam ett veckoslut för att och hälsa på släktingar utan den studerande, eftersom hon intensivt försöker få övningar gjorda som skall vara inlämnade på måndag. Har man barn är det säkert studier som gäller efter att barnen lagt sig, vilket inte är en bra tidpunkt på dygnet för alla.

Att vara öpu-lärare kräver att man har förståelse för att det finns ett liv vid sidan av studierna (eller öpu-studierna finns vid sidan av livet). Det är inte alltid en enkel ekvation även om kurserna och studierna är flexibla, det finns ändå alltid deadlines som skall följas. En kurs följer en viss takt, övningar lämnas in och så ger jag som lärare feedback och vitsord. Det ultimata skulle vara att alla lämnar in sina övningar samtidigt inom utsatt tid, det skulle spara alla tid. Det bästa man kan göra som lärare inom vuxenutbildningen är att själv studera, på så sätt vet man vad det kräver!

Man vet aldrig vad som händer i livet, som gör att man helt enkelt inte klarar av att skicka in en övning i tid eller avklara en kurs. Efter många år som öpu-lärare och med studeranden som deltar i fleråriga studiehelheter lär man känna varandra och kommer varandra så pass nära att de studerande ofta vill säga vad orsaken till förseningen är. Det är många livsöden och händelser jag hunnit ta del av under mina 11 år som öpu-lärare. Det gäller som lärare att ibland uppmuntra, stöda så gott det går och ibland ge en extra spark i baken. Allt för att så många som möjligt skall kunna avklara sina studier. Jag önskar alla givande studier samt sköna hemmakvällar utan alltför täta deadlines 🙂

Nancy Pettersson
Utbildningsplanerare och lärare vid Öppna universitetet/Centret för livslångt lärande

Tankar tar tid

Okategoriserade

”För min del känns det ofta som att akademiska traditioner används som en täckmantel för rädsla för förändring, brist på fantasi och kreativitet, brist på intresse hos lärarna eller bara lathet. Ett sätt att legitimisera en praxis som inte fungerar liksom. Hårda ord, men faktum är att förändring kan vara läskigt, man kan ju faktiskt misslyckas totalt!” skriver Erika Halonen i en kommentar till Barbro Schaumans inlägg om vetgirighet.

Jag tror inte att det är varken rädsla för att misslyckas, rädsla för förändring, brist på fantasi/intresse eller lathet som är det stora hindret för variation eller nytänkande, även om det säkert förekommer. Jag tror att det stora hindret mot att göra någonting nytt är att det tar tid.

Ämnet offentlig förvaltning vid ÅA samarbetar med Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. I november planerade vi utbyte för studenter – vid GU finns det ett behov av utbytesstudenter som kan få studera på svenska. De har en hög andel studerande med utomeuropeisk bakgrund, för vilka svenskan kanske är det fjärde språket och engelskan det femte och för vilka det är tilltalande att kunna studera på svenska utomlands.

Förvaltningsskolan är kanske den största aktören på detta fält i Norden. Vid förvaltningshögskolan består personalen av 38 personer. Vid ämnet offentlig förvaltning är vi högst sju. Om man räknar generöst. Det ger vissa utgångspunkter för en ytlig jämförelse av resurser.

Vid ett stort universitet där ett ämne har många lärare, där läraruppdraget utgör huvudsysslan för flera av dem och lärarna kan koncentrera sig på ett fåtal kurser eller en kurs i taget, är det lättare att institutionalisera systematisk variation i undervisningsmetoder och förutsätta omfattande hänsyn till inlärningsstilar och alla andra pedogogiska möjligheter som står till buds.

Vid ett litet universitet skall man förbereda föreläsningar och annan undervisning, läsa in sig, boka utrymmen, leta litteratur, besvara studenternas frågor och så vidare, inte för en utan för kanske fem eller åtta kurser, om än med varierande intensitet, under ett läsår. Och helst hinna lite med sin egen forskning och i växande utsträckning med det vetenskapliga samfundets krav. För att få åtminstone det mesta att rulla, så kan man inte göra allting från grunden alla år, så hinner man inte utveckla alla trådar, hur väsentligt man än tycker att det är.

Inlärning tar tid, skrev Benny Salo för en månad sedan. Tankar tar tid, skrev lundaprofessorn Bodil Jönsson år 1999. Den kreativitet, det mod och intresse som Erika Halonen berättigat efterlyser i universitetsundervisningen kräver framförallt tid. I kraven på oss själva glömmer vi alltför ofta att ÅA är ett litet universitet. Det har en hel del fördelar men det har också vissa nackdelar. En av dem är att vi har mindre resurser än våra nordiska vänner, framför allt för att vi är färre. Även om man gör rätt saker på rätt sätt och är kunnig och effektiv, så har dygnet bara 24 timmar och är man färre personer totalt sett, vid ett ämne, så står sammanlagt färre timmar till buds för utveckling och förändring av verksamheten.

Tid att bli expert

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Jag tror att inlärning tar tid. Åtminstone tror jag att om något är värt att lära sig är det värt att ta en lång tid att lära sig det.

Lyssnar man på Malcolm Gladwell som skrivit boken Outliers: The Story of Success så har framgång mycket mindre med anlag och mycket mera med yttre omständigheter att göra än vi föreställer oss. Det här gäller enligt Gladwell inom de flesta områden, från idrott och musik till datorprogrammering, flygsäkerhet och entreprenörskap. Han nämner 10 000-timmarsregeln: tanken att det krävs ungefär 10 000 timmar medveten övning för att bli expert på internationell nivå, inom nästan vilket område som helst. Han nämner också opublicerade resultat om att poängtalet på ett internationellt matematikprov för högstadie- och lågstadieelever korrelerar starkt, på landsnivå, med hur många av de frågorna i det långa medföljande frågeformuläret som eleverna orkade fylla i. Ja, boken är något spekulativ, men den påminner mig om något som egentligen är ganska uppenbart: det är ganska sällan som man kan förvänta sig att kunna något genast, men orkar man investera tröga timmar så lär man sig saker som andra inte har hunnit lära sig. Jag läste boken nyligen.

Budskapet föll mig i smaken. När jag var grundexamensstuderande så mötte jag ofta kursers arbetsmängd med ångestblandad förtjusning. Jag suckade inombords över hur mycket arbete kursen skulle kräva, men inspirerades av det jag förväntades kunna efter en avklarad kurs. Om det var en kurs som inte var speciellt krävande var jag nästan lite besviken – om det här är allt som vi behöver lära oss så kan ju vem som helst bli expert på det här ämnet. Jag har helt enkelt antagit att andra tycker som jag och försökt kräva ordentligt med arbete för de kurser som jag drar.

Jag har länge tyckt att Studentkårens initiativ att dela ut Ros istället för ris är en trevlig tradition. I år blev jag själv tilldelad en ros och tycker numera att traditionen är alldeles förträfflig. Att läsa en motivering till en sådan ros är som att få läsa en rekommendation som någon annan skrivit för en av dina ansökningar, kokat ner till de bästa bitarna. Av lovorden jag knappt täcks citera finns: ”Han ger så mycket av sin värdefulla tid”. Det här är ironiskt eftersom jag ganska nyligen har konstaterat att det är dags för mig att vara mycket mera sparsam med just min värdefulla tid och rikta den mera mot min forskning. Nu måste jag tänka om igen.

Jag antar att lösningen är att se till att varje timme jag investerar i undervisning används för att få kursdeltagare att tillbringa många timmar på sin egen inlärning – timmar som alla kan räknas till mera vunnen expertis.  Det innebär maximalt relevant litteratur, relevanta övningsuppgifter och antagligen en genomtänkt kursstruktur. Jag har hunnit bli mycket bättre på det här området under den tid jag har undervisat, men märker att det nog ännu krävs en del övning för att bli… expert.

Benny Salo
timlärare vid Institutionen för Psykologi och Logopedi
forskarstuderande