”Religion är en privatsak”
Ok, nu är det allvar, här tar sig Hjeresen an en av det liberala samhällets grundstenar.
Slagordet har uppstått som en fullt berättigad protest mot olika övergrepp, och dels, att det låter så bestickande riktigt. Det är en av dessa halvsanningar, som människor är så förtjusta i, därför att de med deras hjälp kan smita ifrån den verkliga sanningen.
Bakgrunden till denna dogm finns som Hjeresen påpekar utan tvekan i kristendomen själv.
Just därför att det kristna budskapet ställer den enskilda människan inför en personlig avgörelse har det bidragit till att skapa en viss individualism, en utpräglat individuell religiositet. Och när den tiden kom, då kyrkan lät sig påverkas av världslig uppfattning och begick övergrepp mot samvetena, var det allvarliga kristna, som själva först protesterade.
Det som dessa kristna kämpade för var förstås rätten att själv få välja sin tro gentemot en makthavare som ville bestämma över vad individer skall tro, något som är i konflikt med kristendomens inre logik. Men när man idag pratar om religionen som privatsak handlar det i allmänhet om att staten skall vara ”neutral” i fråga om religiösa frågor. Och så länge det handlar om att staten inte favoriserar något speciellt religiöst samfund är Hjeresen (som trots allt var präst i danska kyrkan) positivt inställd.
Problemet uppstår när dogmen får en annan betydelse, ännu vanligare idag, nämligen att
religion endast får vara något inåtvänt, något andligt, utan konsekvenser i det praktiska livet. Från antikristen sida – det må gälla Hitler eller Stalin – har man alltidhaft oerhört brått med att hänvisa kyrkan till hennes ”rätta område”, det vill säga omsorgen om ”själarna”.
Det handlar alltså just om att man vägrar låta kyrkan ha en åsikt i politiska frågor, frågor förtryck i samhället, orättvisor osv. Framför allt är det kyrkan som kritiker av makten man är ute efter, och resultatet är givetvis det som plågar den moderna kyrkan i de flesta former, frågan om ”trons relevans för vardagaslivet”. Denna fråga uppstår först när man accepterat denna i grunden politiska dogm.
Följande steg blir antagandet – som även det fått dogmatisk status – att religion är något som bara är relevant för människor som är religiöst lagda. När man accepterar en sådan tanke har man givetvis givet uppa alla former av sanningsanspråk för kristendomen.
Meningen med denna dogm är alltså att kristendomen är något för den moderna människan fullkomligt likgiltigt och överflödigt. Man kan bara vara neutral i saker, som när allt kommer omkring är tämligen likgiltiga. När det gäller viktiga ting, måste man alltid ta ställning för eller emot. I samma ögonblick som någon gör gällande att religionen är en privatsak, måste man räkna med att han vill försöka inbilla sig själv och andra att kristendomen är något så likgiltigt att han inte behöver träffa någon personlig avgörelse.
