I den här kolumnen vill jag bland annat visa att kapitalismen är orsaken till Sannfinländarnas valseger, men min huvudsakliga poäng är av ett annat slag.
Jag tror inte jag är ensam om att leva så att den främsta drivkraften och motivationen i mitt liv kommer från vissa speciella händelser, höjdpunkter, som gör att jag orkar i vardagen. Dessa höjdpunkter kan vara av väldigt olika slag, för mig handlar det idag ofta om att jag blir ombedd att tala på något intressant ställe, eller att något jag skrivit publiceras. Mycket vanligare ”höjdpunkter” är semesterresor, nya bilar, telefoner eller kläder, eller andra typer av evenemang som stora konserter. Dessa höjdpunkter blir de krokar vi hänger upp våra liv på, och om livlinan slakar lite mellan dessa höjdpunkter är det ok så länger vi har nästa höjdpunkt att se fram emot.
Vi människor är formbara varelser. Det här sättet att leva är inget vi föds till – inga barn lever så – utan något vi lärs. Detta sker på en myriad olika sätt men mest medvetet tränas vi till denna typ av liv av de krafter som vill få oss att konsumera. Därav kopplingen till kapitalismen. Kapitalismen bygger på människor – konsumenter – som lever för att köpa nästa kick, som gör detta till livets innehåll.
Vad är då problemet med detta sätt att leva? Inte bara att vi tvingas lyssna till från varandra oskiljbara semesterberättelser från våra vänner och bekanta, utan rent generellt: tråkighet. Att ha tråkigt är inte i sig så farligt, men problemen med ett höjdpunktsinriktat liv är dessa två. Ett: Vardagen blir allt gråare. Jämfört med höjdpunkten är det vanliga livet – jobb, familj – allt mindre attraktivt och lockelsen att fly allt större. Två: När tiden går blir höjdpunkterna allt svårare att nå. För ett tag sedan talade jag inför fyra personer och tyckte det var hur kul som helst, men hur är det om några år? Sammantaget leder alltså detta sätt att leva till missnöje (därmed kopplingen till Sannfinländarna).
Så vad är alternativet? Ett jämntjockt liv utan några höjdpunkter alls?
Vi är som sagt formbara varelser. Vi kan också låta våra liv formas så att vi lär oss finna glädje och skönhet i det vardagliga. I stället för ”grå” blir vardagen då en plats där vi hela tiden kan överraskas av Livet.
Det här sättet att leva utmärker (bland annat) de som ofta kallas kristna mystiker. Tvärtemot vad man kanske kunde tro är mystiker inte människor som strävar efter exceptionella upplevelser, utan snarare människor som medvetet strävar efter att lära sig att hitta det extraordinära i det vanliga. En mystiker är en människa som tittar på en buske och ser Gud.
Dock är detta sätt att leva ingenting som är förbehållet en exklusiv grupp. Snarare är det här det ”normala” sättet för människor att leva, det är höjdpunktsjagandet som är konstlat och onaturligt.
Hur gör vi då för att formas till den sortens människa? Ja, att titta på en buske är inte en dålig början. Så här på våren är det en övning som ligger nära till hands att titta hur livet återvänder – det kräver att vi är uppmärksamma för att se de små nyanserna och förändringarna från dag till dag. Att odla saker är ett av de bästa sätten att lära sig uppskatta tidens lugna gång.
Sedan kan vi gå vidare och börja se på våra vänner som om de var buskar – med samma närvaro och tålamod.
Så lär vi oss långsamt att det goda i livet ges oss – det går inte att köpa.
is another book i checked out for possible use in my course this fall, and also I haven’t read Stringfellow before. I won’t use it – there is not that much theology in it and since Stringfellow isn’t strictly speaking a theologian and this book is not that autobiographical it does not fit.
Nu är den klar! Min bok går nu att beställa, via 
