Efter en paus på närmare 20 år har jag i vinter återupptäck vilken suverän motionsform längdskidåkning är. Träning för hela kroppen, omväxlande och roligt. Varför slutade jag någonsin med detta? Orsakerna är två. Dels blev ”flata”-skidor i tonåren otroligt töntigt, skidor skulle man åka utför. Men i ett större sammanhang var det att jag slutade skida det sista kapitlet i berättelsen om hur jag lärde mig att jag inte är en sportig människa.
Idag tränar jag fyra-fem gånger i veckan, något som de som kände mig i de övre tonåren har mycket svårt att tro. Och eftersom jag tränar karate i en form som inte tävlar så blir jag som 34-åring hela tiden bättre, lär mig mera, blir snabbare och effektivare. Men det tog en bra bit över tio år innan jag vågade börja ifrågasätta vad jag lärt mig på skolgymnastiken och aktivera mig fysiskt.
Redan i lågstadiet märkte jag att jag hörde till de sämsta i klassen i gymnastik. Jag var långsam, hade inget bollsinne, och på det hela taget ingen lust att tävla. Under hela min skoltid var ”bölelänken” min största källa till ångest – jo faktiskt värre än den sporadiska mobbning jag utsattes för. Så länge det bara handlade om att springa dessa 2.4 kilometer en gång i terminen gick det väl an, men i åttan fick vi en ny gympa-lärare – själv elitidrottare – som bestämde att länken numera var ”uppvärmning”. Eftersom jag var dålig på att springa, och inte visste hur man skulle bli bättre, upprepades samma sak vecka efter vecka i två års tid. Jag sprang allt vad jag orkade för att hänga med de andra i ca 400 meter, sedan lunkade jag resten så gott jag orkade. När jag tio minuter efter de andra kom fram fick man höra lärarens uppmuntrande kommentar: ”Jag har gått den där länken på 18 minuter”. För mig tog det 22 minuter att komma runt.
I andra ämnen uppfattar väl lärare att deras viktigaste uppgift är att hjälpa och stöda de elever som har det svårt i just det ämnet. Av någon anledning gäller inte detta i gymnastiken – där sysslar läraren med att skapa underhållning åt de elever som annars också sysslar med sport på fritiden, medan de svaga utsetts för mer eller mindre regelrätt mobbning (alla känner till den notoriska lagindelningen).
Hur lätt hade det inte varit för läraren att göra ett träningsprogram för oss tre-fyra långsamma: den här veckan springer en minut, går två – nästa veckan springer vi en och en halv osv. Det hade inte tagit mer än ett par månader innan vi hade fått tillräckligt bra kondition för att orka runt hela rundan – inte i elitfart men garanterat snabbare än 18 minuter. Och så hade vi lärt oss något, vilket ju borde vara syftet med skolan. I stället lärde man sig hur man gör för att spela fotboll utan att röra på sig, eftersom man var för trött för att springa vid det laget.
Med jämna mellanrum talas det för att man bör införa flera timmar i gymnastik för att motverka ungdomarnas allt sämre fysiska form. Jag är inte så säker på att man skulle uppnå önskat resultat. I stället kunde man fundera på vilken utbildning gymnastiklärare egentligen får.
Ok, nog gnällt. En viktigare poäng är väl att man kan lära sig njuta av motion även trots skolgymnastiken. Än finns det snö i spåren.
