frequently asked questions

Om vi tänker oss den ekumeniska rörelsen som ett knytkalas är den lutherska kyrkans viktigaste bidrag psalmboken. De ortodoxa bidrar med sin rika liturgi, katoliker med sin djupa och mångfacetterade teologiska tradition, den radikala reformationens arvtagare med sin radikala efterföljelse. När det blir lutheranernas tur blir det sång. Det är inte Bibeln som är de lutherska kyrkornas egna bidrag, den har alla de andra redan, inte bekännelseskrifterna (vem vill vara den som förstör stämningen på en fest?), det är psalmboken.

Inte så att inte andra kristna inte kan skriva sånger – psalmboken vore inte vad den är utan fornkyrkliga, anglikanska och frikyrkliga bidrag. Det fantastiska består i att sammanfatta den kristna traditionen i form av en sångbok. I psalmboken motverkas det som är den lutherska kristendomens största problem, tendensen att tro, liv och tillbedjan glider isär. Här är de alla ett.

Man kan lätt sluta sig till vad folk har för sig på söndagsförmiddagarna utgående från deras åsikter om psalmboken – de som klagar stannar hemma, de som regelbundet går i högmässan dras så småningom in av dess alldeles egen charm och slutar gnälla om otidsenlighet, brist på variation och tråkighet. Psalmerna formar vår värld, ”döper våra tankar” för att låna en fras av Isak av Nineve. När försommar blir blomstertid, kvällen påminner oss om det som ”sviker och bedrar”, julmorgon signalerar att kärlek triumferar då formas vi efter Kristi sinnelag. Det är så vi blir kyrka.

Psalmerna utmanar oss, tvingar oss ta till oss den kristna trons radikalitet. Vem vill följa en mästare som är ”främling och fredlös”? Vill man höra till en kyrka som kallar sig själv för ”de otacksammas skara”? Psalmboken garanterar ett djup i vårt trosliv – i motsats till många andra typer av kristna sånger finns här inte bara teologiskt genomtänkta texter utan även en bredd av stämningar och upplevelser.

Jag använder psalmboken på två sätt när jag sjunger ur den. Jag tänker mig att alla kristna kan syssla med dessa saker, men det är klart att det här är två rätt ”teologiska” sätt att förhålla sig till psalmerna. För det första använder jag den som just en sammanfattning av ut- och genomlevd kristendom. Det betyder att om jag börjar försöka formulera en tanke om någon aspekt av den kristna tron, t.ex. hur man skall förstå förhållandet mellan nattvarden och kyrkan, så förväntar jag mig att hitta stöd för den i psalmerna. Om jag inte gör det har jag ett problem, och jag får börja fundera på hur jag tänker fel. Men det är en stor glädje att upptäcka att något man tror sig ”hittat på” faktiskt redan formulerats sekler tidigare. På det sättet binder psalmboken samman oss kristna som lever vid olika tidpunkt i historien.

Det andra sättet är mera kreativt, en utmaning som jag härmed riktar till alla Kummins läsare. Varje söndag, eller varje söndag när jag lyckas ta mig till kyrkan, så väljer jag en av de psalmer som sjungs i högmässan som jag sedan kort kommenterar i min blogg (blogs.abo.fi/phagman). Det kan vara hela psalmen, en vers eller en rad som på något sätt väcker mitt intresse. Som teolog tenderar jag förstås kommentera teologin i psalmen, på vilket sätt den reflekterar eller utmanar vår förståelse av vad kristendomen går ut på. Men någon annan kan säkert hitta andra perspektiv att utveckla. Varför inte fördjupa dig i psalmförfattarnas liv? Eller försöka ta reda på i vilken historisk situation psalmen kommit till eller spridits? Eller fokusera på melodins musikaliska kvaliteter?

Denna lilla övning har åtminstone två fördelar. För det första ändrar det – tror jag – på ett positivt sätt hur jag sjunger psalmerna i kyrkan. Det är lite spännande om man skall ”hitta något” också denna söndag i någon av de psalmer som sjungs, vilket innebär att jag fokuserar mer på att lyssna på vad psalmen har att säga. För det andra innebär detta att jag måste tänka och formulera mig kring andra delar av den kristna läran än de som jag spontant intresserar mig för.

Självklart behöver man inte tycka om alla psalmer i psalmboken. Själv kunde jag till exempel klara mig bra utan de flesta av psalmerna skrivna av Luther, och jag tycker också att vi som kyrka har sjungit mera om stränder och gräs än vad som kan vara nyttigt i längden. Men det finns tillräckligt många psalmer som har börjat spela en så stor roll i mitt liv, så att försök att beskriva det nästa inte kan låta annat än sentimentalt. Jag tänker t.ex. på de psalmer som sjungs vi kyrkoårets högtider. De har blivit en del av vem jag är, vem jag vill vara. Om jag inte får sjunga ”Vad ljus över griften” på påsksöndag går jag sönder, och ”Dagen är kommen” är det som gör hela julhelgens kommersiella högljuddhet och stress värd att genomlida. Sådana psalmer har blivit fasta punkter i min tillvaro. Jag kan inte leva utan dem.

Publicerad i Kummin 5/2012

Enligt De grönas nya principprogram har alla människan rätt till en god död, i sista hand även en assisterad sådan. Med denna formulering tar de gröna som första parti i Finland ställning för eutanasi.

Om vi för ögonblicket lämnar fråga om eutanasi är moraliskt försvarbart åt sidan och fokuserar på denna formulering tycks det vara klart att eutanasi är en av de mindre betydelsefulla konsekvenserna av en sådan ”rättighet”. Trafikolyckor, t.ex., står med säkerhet för en betydligt större del av dödar som inte är ”goda”. Borde vi då förbjuda bilar? Krig är säkert den största orsaken till ”ond död” i mänsklighetens historia, skall vi förstå detta ställningstagande som pacifistiskt? Hur skall staten kunna garantera oss denna nya rättighet?

Det är många saker som är på gång i denna förvirrade formulering. Förutom den urvattnade synen på vad en rättighet är sker här en reducering av det viktiga begreppet ”en god död”. När rätten till eutanasi formuleras som en garanti för en god död förstår vi en god död som en smärtfri död, eller egentligen en kontrollerad död. Men är detta verkligen det vi menar med en god död? I västerländsk tradition brukar Sokrates lyftas fram som ett exempel på en god död: Sokrates var inte rädd för döden eftersom han ansåg sig levat på ett sådant vis att döden inte var ett hot. I denna förståelse är en god död ett tecken på ett väl levt liv.

Statistik från Holland där eutanasi praktiseras visar att mindre än en tredjedel av alla som vill ha eutanasi motiverar det med fysiska smärtor. Depression, ensamhet och rädsla för att ligga sin närmaste till last är vanligare motiv. Det visar att kopplingen med vad vi uppfattar vara ett gott liv hänger intimt samman med vad vi uppfattar vara en god död även när den kopplingen inte åsyftas. Få av oss skulle se självmord som en god lösning på ensamhet eller depression, men det säger en hel del om vår kultur att kravet på att klara sig själv är så starkt att en sjuk människa ser döden som ett bättre alternativ än att ”vara en börda” för sina närmaste. Och att så många människor måste vänta på döden ensam.

Dessa är verkliga problem och orsakerna ligger på ett djupt och grundläggande plan i vårt samhälle. Vi har en väldigt specifik uppfattning om hur man skall vara för att leva ett gott liv: man skall vara självständig, aktiv och produktiv. En döende människa är inget av detta. Det innebär att vi har skapat ett sätt att se på oss själva som nästan obönhörligen gör döden till ett misslyckande. Följaktligen blir ”en god död” en död som är snabb och oväntad. Kontrasten är slående till våra förfäder som idogt bad att Gud skulle skydda dem från en plötslig död, en död som kom utan att man hann förbereda sig, ta avsked, lägga saker till rätta.

Jag tror att tanken på att ligga ensam på ett sjukhus med inget annat än döden att se fram emot skrämmer vettet av de flesta av oss. Som sagt, här finns ett verkligt problem, men är eutanasi verkligen lösningen på det problemet eller ett sätt att sopa problemet under mattan?

Om vi verkligen vill ta itu med problemet, handlar inte det om att vi måste förändra hur vi ser på att åldras och bli sjuk, att lära oss uppskatta annat som en människa kan vara än produktiv och självständig, t.ex. vara målet för vår tacksamhet för det som personen gett oss tidigare i sitt liv? Lära oss se att vårt beroende av varandra är en styrka, inte en svaghet?

Det finns nämligen något som skrämmer mig ännu mera. Det är tanken på att ligga döende på ett sjukhus och fundera på om mina angöriga egentligen hoppas på att jag skall begå självmord.

Publicerad i Vasabladet 25.5.2012

Jag har design upp i halsen. Eller snarare tal om design. Eller, om vi skall vara ärliga, tal i media om design. Mycket beror förstås på designhuvudstadsåret i Helsingfors, men även annars verkar design ha fått en orimligt stor betydelse i vår kultur. Missförstå mig inte, i en parallell verklighet sysslar jag själv med design, jag får något varmt i hjärtat när jag ser en välkernad rubrik eller ett vardagligt verktyg där något verkligen har haft en idé. Jag hade gitarriffet till Manic Street Preachers A Design for Life som ringsignal på den tiden när man kunde programmera egna ringsignaler.

Jag bekymrar mig inte så mycket för professionella designers som gör sitt jobb. Det besvärliga är hur design har blivit ett slags symbol för livet som helhet, som bland annat tar sig uttryck i att var och varannan när en dröm om att byta jobb och gå en kurs i grafisk design, och att alla är amatördesigners. Att kunna göra något snyggt har blivit ett mått på ett väl levt liv.

Hur kommer det sig att idén om design har fått denna upplyfta plats i vår kultur? Det finns förstås flera orsaker, inte minst hur datorerna gjort vissa typer av design till något som var och en kan syssla med. För krävdes det en rad distinkta yrkesgrupper med olika expertis och kunskap för att till exempel trycka en bok. Idag har vi alla dessa verktyg i våra datorer. Men det finns mera djupgående orsaker.

Jag tror det har att göra med designens intressanta position mellan konst, kommunikation och marknadsföring. Designen tillfredställer våra behov av mening och gemenskap, samtidigt som den går att leva på. Eller omvänt: det är ett riktigt jobb som är estetiskt och socialt tillfredsställande. Det finns inte många andra sådana sysslor i vår tid som är tillgängliga för merparten av oss.

Det förklarar varför design för många är ett drömjobb. Det förklarar inte varför även resten av oss, i min generation åtminstone, använder design som något slags ramverk för våra liv: som Kierkegaardska esteter designar vi inte bara våra hem och våra garderober (eller drömmer om det), utan våra karriärer, våra familjer, våra kroppar. Är inte facebook det ultimata designverktyget, där vi kan skapa en bild av våra liv för oss själva och våra vänner som utstrålar kompetens, kreativitet och glädje, eller vilka värden vi nu upphöjer i våra liv?

Handlar det om avsaknad av något annat som håller ihop våra liv, det som förr var religionen, sedan blev den moderna tron på staten och vetenskapen? I det postmoderna tillståndet blir designen den sammanhållande idé som håller ihop våra liv. Eller handlar det om att design som syssla är något av en anomali i vår värld – det sista hantverkaryrket som inte reducerats till ämne för folkloristiska undersökningar?

Vilka är då riskerna med designen som livsåskådning? Precis som design kan (miss)brukas för att sälja undermåliga produkter är det designande livet sårbart för kommersiella krafter som gärna säljer produkter som vill ge oss illusionen av att vara kreativa och originella. Precis som design kan urarta till att bli estetik på funktionalitetens bekostnad kan det designade livet lätt bli ytligt snyggt i stället för djupt vackert.

Publicerad i Vasabladet 13.5.2012