På alla barn som föds på ÅUCS i Åbo görs ett rutinmässigt gentest. Föräldrarna till de barn som visar sig ha en gen som ökar risken för Typ 1 diabetes inbjuds att delta i ett forskningsprojekt kring orsakerna till diabetes. Om man väljer att gå med i projektet innebär det att man tar ett blodprov på barnet var tredje månad fram till två års ålder, därefter en gång i halvåret fram till sexton års ålder. Över 8500 barn har hittills deltagit i forskningsprojektet, av dem har ca 110 utvecklat diabetes.
Inga barn tycker om att bli ”pickade”, men de flesta av oss anser antagligen att detta lilla lidande är värt det för den goda sakens skull. Forskningen kan ju till och med komma barnet till nytta i framtiden, ifall det visar sig att barnet utvecklar diabetes.
Mitt syfte här är nu inte att kritisera denna forskning på något vis (vi gick själv med i projektet, eftersom vår son hade genen, men hoppade av lättja när det blev för opraktiskt att åka in till Åbo på blodproven dagtid). Men det jag vill peka på är hur vi tänker här: Vi vuxna väljer att utsätta våra barn för ett (ur barnets synpunkt) ganska jobbigt lidande, av orsaker som barnet när det är litet på inget sätt kan förstå. Orsaken är att vi som en självklarhet litar på den medicinska vetenskapen när den säger oss att detta är värdefullt, till och med nödvändigt.
Jag ser ingen större orsak att ifrågasätta detta heller, men det skulle inte vara svårt att tänka sig en kultur som tänker annorlunda. Till exempel kunde man tänka sig en kultur där medicinisk vetenskap inte har den ställning den har i vår kultur, där ”läkare” mera arbetar utgående från sin egen erfarenhet än från vetenskapliga resultat. Eller en kultur där tanken på att uppoffra sig för det gemensamma goda inte har samma status som i vår. Vi skulle uppfatta den första kulturen som primitiv, den andra som egoistisk.
I sådana kulturer skulle dock forskning av det här slaget kunna uppfattas som barbarisk, grym, till och med sadistisk. Hur kan de där människorna plåga sina barn på det viset? Eftersom de i sin kultur inte skulle ha verktygen att förstå varför vi uppfattar att det är värt att utsätta våra barn för något sådant, kan man väl tänka sig att de skulle försöka göra allt vad de kan för att sätta stopp för detta galna barnaplågeri.
Poängen är denna. I vår västerländska kultur befinner vi oss precis i denna situation i förhållande till de kulturer som praktiserar omskärelse av småpojkar. Vi har inga möjligheter att förstå motiven bakom denna handling, vi förstår inte vad de som försvarar vanan säger när de försöker förklara varför detta är viktigt för dem. Möjligen kan vi se något av den betydelse tillhörighet till en folkgrupp har för dem, men vi kan på inget sätt förstå hur en sådan tillhörighet kan sättas över individens ”fysiska integritet” i denna fråga.
Nej, min poäng är att inte tala för något slags ”kulturrelativism”. Min poäng är att vår liberala kultur gör oss kroniskt blinda för våra egna ”självklara förutsättningar” (som prof. Tage Kurtén kallar dem) och därför får allt svårare att skilja på när vi upprörs av något på grund av brister i oss själva eller på grund av brister i de andra (kvinnlig omskärelse är ett exempel på det senare). Att kunna göra sådana avgöranden är en nödvändig praktisk färdighet i vår globaliserade värld, men det är en förmåga som är närmast omöjlig att lära sig om man likt liberalismen utgår från att man kan bedöma kulturer ”objektivt”.
One of the joys of academic life is that one has the possibility to seek out and read ”root texts”, books that have had major influence on a particular discussion. Upon finding such a text (it is not always clear which texts have this function) one feels that one finally gets the fuller picture of a problem. It is very satisfying.
