av Silja Vanhala | Religion och individ i möte
Många innehållsskapare producerar idag relationsinriktat innehåll på sociala medier, där ett vanligt ämne är anknytningsmönster som ”anxious attachment style” och ”avoidant attachment style”. Dessa begrepp har blivit välkända bland unga människor, som ofta söker stöd och förståelse för sina relationer på nätet. När jag stötte på begreppet anknytning i kursen Religion och individ i möte blev jag intresserad av hur detta begrepp, som jag tidigare hade mött, även kan tillämpas inom religionspsykologisk forskning om Gudsrelationen. Ovan har Julia diskuterat anknytningsteorin ur ett mer allmänt perspektiv, och mitt blogginlägg fortsätter på samma tema, med fokus på hur teorin diskuteras i sociala medier samt vilka möjligheter ett religionspsykologiskt perspektiv kan erbjuda i dessa diskurser.
Diskussionen om anknytningsrelationer på sociala medier har inspirerats av forskning. Enligt artikeln som Julia introducerade, skriven av Granqvist m.fl. (2009), grundar sig anknytningsteorin på antagandet att alla människor har ett inneboende psykologiskt system som motiverar dem att söka närhet till en trygg person i situationer av osäkerhet, stress eller rädsla. Artikeln lyfter fram att teorins utvecklare John Bowlby menade att detta anknytningssystem formas genom erfarenheter av nära relationer, särskilt under barndomen, men att det fortsätter att påverka individen genom hela livet i olika relationer.
Jag har märkt att diskursen på sociala medier oftast kretsar kring hur människor kan identifiera sitt anknytningsmönster, och särskilt hur dessa mönster påverkar deras kärleksrelationer och de känslor som är kopplade till dem. Teorin lyfts fram bland annat i utbildande material i form av korta videor, i kommentarsfält under inlägg som behandlar kärleksmönster, samt i annat vardagligt innehåll där mänskliga relationer diskuteras på en mer allmän nivå, till exempel genom personliga erfarenheter.
Eftersom diskussionen ofta kretsar kring kärleksrelationer och beteendemönster i mellanmänskliga möten, präglas den också av stigmatisering och skam kopplade till olika otrygga anknytningsmönster och deras konsekvenser. Till exempel diskuteras undvikande anknytningsmönster ofta med kritiska undertoner, eftersom det anses vara skadligt för den undvikande individens omgivning på grund av svårigheter med närhet, sårbarhet och emotionell tillgänglighet. Samtidigt framställs det så kallade ”anxious attachment” som överdrivet beroende och bristande självständighet. Denna typ av framställningar förenklar komplexa psykologiska processer och bortse från att den bakomliggande vetenskapliga teorin betonar att anknytningsmönster inte är avsedda att värdera individer, utan snarare att förstå deras sätt att hantera trygghet och relationer.
Ett bredare existentiellt sammanhang har däremot ännu inte fått något större genomslag i dessa diskussioner, trots att diskurser kring religiositet på samma plattformar ibland berör frågor om vilka faktorer som påverkar människors relation till Gud. Som Julia tog upp i sitt blogginlägg, har religionspsykologisk forskning visat att Gudsrelationen kan förstås i termer av en anknytningsrelation. För vissa kan Gud upplevas som en trygg gestalt som erbjuder stöd i svåra situationer, vilket kan liknas vid en trygg anknytning, medan en mer distanserad och osäker Gudsrelation kan spegla otrygga anknytningsmönster.
Detta nya perspektiv som vi fick genom kursen fick mig att tänka på hur diskussionen på sociala medier skulle kunna dra nytta av ett religionspsykologiskt perspektiv som lyfter fram Gudsrelationen. En så uppmärksammad teori som anknytningsteorin kan bidra till diskussioner om religionens betydelse för människors psykologiska välbefinnande, existentiella meningsskapande och identitetsutveckling, vilket är särskilt relevant i en tid då frågor om tro ofta diskuteras på ett polariserat sätt. Ett religionspsykologiskt perspektiv kan i detta sammanhang dessutom bredda förståelsen av anknytning genom att visa hur behovet av trygghet inte enbart kan riktas mot andra människor och mänskliga relationer, utan även kan ta form i en relation till Gud eller något som upplevs som större än individen själv.
Å andra sidan finns det en risk att diskussionen på sociala medier blir alltför psykologiserande och reduktionistisk, där religiositet enbart ses som ett uttryck för anknytningsbehov och andra dimensioner av religion förbises. En redan förenklande diskurs om anknytningsmönster riskerar då att ytterligare reducera religion till enbart psykologiska funktioner, eller även att koppla redan existerande fördömande föreställningar till denna nya synvinkel, där religiös tro exempelvis kan tolkas som ett tecken på ”beroende” eller brist på självständighet. Den intressanta frågan blir därmed om detta perspektiv kan bidra till en mer nyanserad diskussion om religiositet, eller om det i stället riskerar att hamna i skuggan av ett förenklat narrativ.
Att koppla anknytningsteorin till Gudsrelationen visar att något så grundläggande som människans behov av närhet och trygghet kan ligga till grund för både mänskliga relationer och religiösa erfarenheter. Teorin är värdefull eftersom den hjälper oss att förstå att religiösa erfarenheter ofta är en del av människans emotionella verklighet på flera olika sätt. Den trendande anknytningsteorin kan också bidra till en bredare diskussion om hur psykologiska behov och sökandet efter existentiell mening samverkar i individens trosliv. Särskilt tankeväckande är hur denna teori kan integreras i offentlig diskussion och samtidigt bevara religiositetens komplexitet.
Referenser
Granqvist, P., Mikulincer, M., & Shaver, P. R. (2009). Religion as Attachment: Normative Processes and Individual Differences. Personality and Social Psychology Review, 14(1), 49–https://doi.org/10.1177/1088868309348618