Nyttiga idioter?

Nyttiga idioter?

När man studerar världshändelserna idag, är det lätt att hålla sig för skratt.

”Gratulerar, er son är nu paradiset”, fick en mamma från Hamburg höra för en tid sedan. Sonen Ulf hade rest på semester till Turkiet, men kom inte tillbaka. Han var en av de europeiska ungdomar som reser till Irak och Syrien för att kämpa för den så kallade islamitiska staten. Vissa kommer desillusionerade tillbaka, andra vill fortsätta kampen i Europa.

Hur kan det komma sig att radikaliseringen sker så snabbt och att också välutbildade väljer att delta i ISIS fruktansvärda aktiviteter? Frågan kan inte reduceras enbart till ett muslimskt problem eller ett integrationsproblem. Händelserna i Irak och Syrien har fått mig att tänka på 60- och 70-talets vänstervåg här i Finland. Att så många begåvade ungdomar på så kort tid blev förblindade av marxismen-leninismen hör till de stora mysterierna från min uppväxt. Själv drogs jag också med i politiken under gymnasietiden, men nådde aldrig blåskjortenivån. Mina besök i den kommunistiska världen var avgörande för min utveckling.

Jag hann korsa järnridån två gånger. Första gången i Berlin, år 1970, med min tyska kompis Heinrich. När vi på kvällen flög in över Berlin, kunde muren tydligt urskiljas, eftersom Östberlin verkade sakna elström. I Västberlin imponerades jag av människornas vänlighet. I Östberlin tyckte jag om gatureklamen, som krävde ett slut på imperialisternas krig i Indokina. Jag fick ändå en dålig magkänsla. Människorna verkade inte nöjda och servitörerna var ovänliga. Och så var det ju ”Scheisse”, som Heinrich uttryckte det, att folk inte kom ut därifrån.

Våren 1976 åkte jag till Leningrad med Ryska institutionen vid ÅA. Min flickvän studerade ryska och jag fick åka med. Redan mötet med Viborgs station stärkte mina tvivel på kommunismens landvinningar. Breschnew hade inte lyckats fixa fungerande toaletter. I Leningrad var servitörerna lika ovänliga som i Berlin. Jag minns att allt vi såg tolkades olika, beroende på vilka ideologiska glasögon resenären hade valt att sätta på sig.

Det finns förvånansvärt lite forskning om vänstervågen på svenskt håll i Finland. Jag läste därför Camilla Berggrens och Marianne Lydéns bok Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Det är en uppriktigt skriven bok som verkligen försöker förstå vad som hände. Ur boken kan man dra förvånansvärt många paralleller till dagens situation om rekryteringen till rörelsen, om kampen för visionen och inte minst om återgången från euforin, ”stalinistkrapulan” som det heter i boken.

Yngre läsare som inte upplevt 70-talet kan bilda sig en autentisk bild av tidsandan genom att studera en av lystringssångerna från den här tiden. Sången har sjungits helt på riktigt och börjar i A-moll, för den som vill kompa:

Ständigt allt större blir hären som strider

Uti den kampen som kräver folk av stål

Kampen för klassen som utsugs och lider

Kampen för framtidsstatens hägrande mål

Modigt och stolt i den kampen vi blöder

Modigt och stolt vi dör för frihetens sak

Det fanns en klar plan för hur nya medlemmar skulle rekryteras. Man skulle lära känna personen och vinna förtroende och sedan bjuda in hen till kvällssitsar och fester. De sena tonårens sökande efter sammanhang gavs enkla och klara ramar.

[citat] Jag var lycklig över att ha fått ett intellektuellt redskap, marxismen, att ordna upp min världsbild med.

Idag erbjuds liknande förenklade intellektuella redskap, också om tanken om det hägrande paradiset har bytt skepnad. Dessutom hade (har) rörelsen en social dimension, det var roligt att vara med de ”rätta” människorna.

[citat] Känslan var underbar. Det fanns ett sammanhang och det fanns en klar väg mot ett rättvisare samhälle. Människorna jag träffade här var kreativa och intelligenta.

I kampen för kommunismen gavs, trots att människorna var kreativa och intelligenta, väldigt lite utrymme för kritik. Det fanns alltid någon som hade läst Det Stora Budskapet. De som hade knäckt koden om ”teorin för allt” utvecklade en von oben-attityd.

[citat] Jag orkade inte med folk som tänkte fel eller inte tänkte till slut. Vad som var fel kunde man ju läsa ur Lenins böcker.

Kampen för kommunismen fick småningom religiösa drag.

[citat] Inställningen till Sovjetunionen var som i en religiös sekt och jag var helt blind.

De som inte var med i rörelsen sågs som ideologiska hedningar och, underligt nog, var det värre att ideologiskt ha en annan tolkning inom samma grupp. Jag vet att detta är en förenkling, men nog är det ju märkligt att jämföra följande citat med de kontinuerliga bataljerna mellan sunni- och shiamuslimer:

[citat] Allra märkvärdigast är den oförsonliga fiendskapen mellan människor i samma parti. Vi funderade då inte så mycket på hur det kunde vara på det viset.

De unga studerande som småningom kom att bilda kärnan i en hel journalistgeneration hävde ur sig upprop som detta:

[citat] Framåt kamrater på kampens väg! Stora uppgifter och stora segrar väntar oss!

Aggressiviteten lurade under ytan. Organisationen var hierarkisk, man talade om kaderskolning och om vikten att bli reservofficerare. Till all lycka skedde emellertid en avmattning och en tillnyktring. Och efter tillnyktringen kom baksmällan: Hur hade detta varit möjligt?

Boken Nyttiga idioter berättar att vissa av de tidigare aktivisterna inte vill träda fram i offentligheten. De återhämtar sig från ”taistoitkrapulan”. Andra har identifierat problem i verksamheten när de nyktrat till. Också om det förnuftsmässigt var svårt att vara kvar i rörelsen, var det besvärligt att kapa de känslomässiga banden.

[citat] Skulle jag kapa banden till min nya familj? Att plötsligt tillhöra förrädarnas, avhopparnas och svikarnas oberörbara kast. Det var inte lätt, men det här äpplet var moget.

Efterklokheten tar sig olika uttryck. Vissa anser sig fel behandlade och tycker att deras analyser åtminstone till en del är korrekta. Vissa känner att de bränt sina fingrar. De nollställer sina värderingar och undviker att påverka de egna barnen. Förmågan att lämna gamla tankestrukturer varierar. Medan vissa rannsakar sig själv på djupet, omtolkar andra skeendena så att kampen för revolutionen blir en tonårsfest med solidaritetssånger. Den gamla förklaringsmodellen, ”Wir wussten nichts”, dyker också upp.

I en kommentar hävdas att läget var exceptionellt på 70-talet.

[citat] Man måste ta till sig den oroande tanken att varje människa i exceptionella lägen kan bli offer för grupptryck och fanatism.

Jag frågar mig vad det som var så exceptionellt med just den tiden. Mina morföräldrars generation var med i två krig, mina föräldrars i ett, min egen har levt i ett Finland där allt i det stora hela har blivit bättre hela tiden, utan ett enda krig.

Hur skall vi, mot den här bakgrunden, utveckla undervisningen för att undvika att ungdomar okritiskt omfattar destruktiva idéer? Vi har idag synnerliga skäl att ställa oss den frågan.

Uppriktigt sagt vet jag inte. Också om det handlar om rörelser med olika samhällelig påverkan, är jag lika förbryllad över 70-talet som jag är över dagens kalifatiska förenklingar. Det verkar vara en biologisk nödvändighet att överdriva under ungdomstiden. Sedan 1970-talet har vi ju också haft en rävflickevåg, lika tvärsäker om att ha rätt. Lika tvärsäker på behovet att ställa allt till rätta.

Det råd som en av författarna till boken Nyttiga idioter fick av sin mamma motsvarar ganska väl min egen uppfattning.

[citat] Du låter väl inte hjärntvätta dig? Man måste skapa sig en egen uppfattning. Väga för och emot. Inte bara tro vad man hör och läser. Forska, lyssna också vad andra partier säjer!

Eftersom rådet inte fungerade på 1970-talet borde andra åtgärder övervägas. Kanske det finns dolda mekanismer i skolan som vi inte får syn på? Undervisningen i historia verkar exempelvis vara en gubbig affär. Samtliga professorer i historia i Svenskfinland är män. Läroböckerna är också väldigt manligt dominerade. I gymnasieböckerna föreställer 70 procent av bilderna män. Kan lidandet som ledarna förorsakat synliggöras mera än krigsförloppen?

Eventuellt kunde 70-talsgenerationens insikter om den ideologiska förvandlingen undersökas noggrannare. När IS-kämparna återvänder till Europa, behöver de hjälp med att bota den ideologiska baksmälla som kan vara betydligt värre än den som aktivisterna här drabbades av efter 1970-talet. När ex-marxist-leninisterna bland professorer, chefredaktörer, bankdirektörer, EU-parlamentariker osv. börjar komma i memoaråldern, kanske det finns öppenhet och vilja att synliggöra både ideologiska radikaliserings- och läkningsprocesser. Åtminstone finns den analytiska förmågan.

IS ger oss goda skäl att studera radikaliseringen. Jag tänker speciellt på en mamma i en tysk talkshow. Hon hade medvetet låtit bli att truga sina egna åsikter på barnen. De skulle själva få välja sin världsåskådning. Ändå avled ett av barnen i kriget för kalifatet i Irak. Han var infödd tysk.

 

Litteratur

Berggren Camilla & Lydén Marianne (2009): Nyttiga idioter? Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Helsingfors: Söderströms.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost) * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.