Så är det då dags igen! Med jämna mellanrum måste tydligen finlandssvenskarna vädra sina konflikter. Här senast gäller konflikten klasslärarutbildningen och skiljelinjen går mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Fast det beror på hur man ser det. I Vasa tycks man anse att skiljelinjen går mellan det som där kallas för Södra Finland och Österbotten, i Helsingfors går den mellan huvudstadsregionen och allt annat. Några frågor som i den allmänna mer eller mindre sakliga debatten inte är klart belysta finns ännu att få svar på.

1. Vad betyder ”Södra Finland”? Vad betyder ”huvudstadsregionen”? Är ”Södra Finland” allt utom svenska Österbotten? Eller är det i själva verket Helsingfors med vissa grannkommuner, såsom Esbo och Vanda? Är ”huvudstadsregionen” kanske bara Helsingfors? Något av det allra viktigaste när man diskuterar är att definiera begreppen. Det har man tydligen inte gjort nu. Att i Österbotten mena något med ”Södra Finland” och i Mellersta Nyland inklusive Helsingfors tala om ”huvudstadsregionen” är att föra folk vilse med luddiga begrepp. Är dessa storheter kompatibla och kommensurabla? Talar man kanske rentav om gärdsgård och prästgård?
2. Var ska de nya klasslärarna få arbete? Man säger sig på några år kunna utbilda över 1100 nya lärare om man ger klasslärarutbildning både i Vasa och Helsingfors. Låter man Helsingfors universitet utbilda hälften av dessa har vi 550 nya lärare som inom några år ska placeras i huvudstadsregionen. Låt vara att flera tjänster blir lediga genom pensioneringar men samtidigt dras skolor in, skolor slås samman till större enheter med större klasser och antalet barn minskar. Var i huvudstadsregionen ska 550 nya klasslärare placeras? Har vissa kommuner förbundit sig/kommer att förbinda sig att ta emot dem? Inte ens i ”Södra Finland” kommer behovet sannolikt att bli så stort.
3. Bägge dessa frågor bygger på ett märkligt faktum. Varför är det så otroligt svårt at få fram en siffra på hur stort behovet i ”Södra Finland” respektive huvudstadsregionen verkligen är? Annars kan vi minsann räkna och skriva siffror inom universitetsvärlden. Varenda gång en universitetsanställd drar andan ska det bokföras och statistik finns ad nauseam. Det minsta man kan begära är att Helsingfors universitet ror fram med hur man har beräknat behovet av nya lärare i de berörda kommunerna, vilka de nu är. En tillförlitlig faktabasis som utarbetats med hjälp av en klart redovisad och transparent metodik är a och o när underlag för beslut och resultat ska tas fram – åtminstone i vetenskapliga sammanhang. Vad är det med lärarbehovet i ”Södra Finland”-huvudstadsregionen som gör det så diffust att man inte ens med avancerade prognostiska kalkyler kan få fram ett riktgivande tal som tål dagsljus? Man frestas formulera frågor om avsikten med dubbleringen av klasslärarutbildningen. Vill man avhjälpa en eventuell temporär klasslärarbrist eller vill man inrätta en komplett och permanent lärarutbildning i Helsingfors med allt vad det innebär av kostnader för tillräcklig, behörig och kompetent personal, övningsskola och praktikskolor? Det är inte förvånande att ärendet med dessa fundamentala oklarheter väcker misstänksamhet.
4. Åbo Akademis pedagogiska fakultet har under årtionden i Helsingfors stått till tjänst med kompletterande behörighetsgivande utbildning för obehöriga lärare. Har man rett ut vilken effekt denna utbildning haft? Var har dessa nybehöriga lärare placerat sig? Om inte i skolan är det skäl att fråga: ”Varför inte i skolan?” Kom inte och hävda att Åbo Akademi inte i tillräcklig utsträckning har accepterat dem som sökt sig till den utbildningen. Självfallet kan inte alla aspiranter accepteras oberoende av lämplighet eller brist på densamma och oberoende av tidigare utbildning. Att ta in personer med en tidigare examen eller erfarenhet helt vid sidan av läraryrket och ge henne/honom behörighet löser ingenting. Vi vill ju ha lärarutbildade lärarbehöriga klasslärare, inte personer med vilken utbildning som helst och didaktisk påbyggnad. Eller hur?
5. När ska man vid Helsingfors universitet börja förundra sig över att det i den stora ekonomiska nedskärningens tidevarv finns miljoner euro för en dubblerad klasslärarutbildning bland finlandssvenskarna på knappa 300.000 individer? Och vad kommer detta att få för en effekt på synen på finlandssvenskarna? Cementeras inte fördomarna om dem som barn och arvtagare till bergsråd, adelsmän och Kroisos själv?

Det förefaller onekligen som om den gamla diskussionen om spänningen i mentaliteten i Österbotten och Helsingfors lever kvar. För huvudstadsregionens representanter är Vasa och ”det lilla obskyra landsortsuniversitetet Åbo Akademi” (citat efter tal av en SFP-politiker) efterbliven landsbygd från vilken intet gott kan komma (trots att Vasaregionen nu är ekonomiskt mycket blomstrande) medan företrädarna för den andra falangen anar ugglor i mossen och inte tror sig kunna lita på ”herrarna i Helsingfors”. Bara framtiden kan utvisa om parterna kan mötas i positiv anda med en gemensam vilja att på svenska föra de senaste internationella kvalitativt högtstående didaktiska rönen till blivande klasslärare. Eller behöver vi en gemensam utomstående fiende att vända oss emot? Då står den finländska rasismen parat bakom knuten.

Stockholm stod i sitt vackraste höstflor. Det var dags för professorsinstallation och promotion vid Stockholms universitet. Allt skulle gå av stapeln i Stockholms stadshus, det vackra bygget från 1923 vid stranden på Kungsholmen.
På inbjudningskortet stod det att man förväntades sitta på sin plats tjugo minuter innan allt skulle börja. Nåväl, man kom i god tid och sökte upp sin plats. Men sen vandrade man runt och hälsade på folk man kände och folk man inte kände, hittade bekanta från för mycket länge sedan och funderade på var i all världen man sett ett visst ansikte tidigare. Rektorn stod längst framme invid blåsorkestern och tog den som ville hälsa på henne i hand och tog emot gästerna med glädje. Universitetskanslern var också där. Ett högt sorl visade att minst sjuhundra personer var ivriga och förväntansfulla. Programböckerna och presentationerna av huvudpersonerna låg på vars och ens stol. De diskuterades naturligtvis ibland med ren och skär glädje och stolthet, ibland med en svag ton av förvåning och förakt: ”Hur kunde det komma sig att HAN…? Han som minsann inte ens var i angränsande rum när den djupa tallriken uppfanns!”
Långsamt satte sig alla medan blåsorkestern spelade ”samlingsmusik” som tecken på att tiden var kommen. Då var klockan faktiskt fem, precis som den skulle vara. Rektorn höll ett ganska kort tal. Det var riktat till de inbjudna, installandi och promovendi, statsmakt, finansiärer, och det var mycket balanserat och mycket klokt.
Professorsinstallationen gick till så att de nyutnämnda kom upp på podiet fakultetsvis och flera i gången om det var flera som skulle installeras. Rektorn höll ett kort tal till dem och gav var och en hans/hennes utnämningsbrev. En enda av installati, den nya professorn i baltiska språk, höll en installationsföreläsning på ungefär tjugo minuter.
Varje fakultet hade sin promotor, som presenterade sig. Detta skedde dels på latin, dels på svenska, som hos oss. Först i varje fakultet utnämndes hedersdoktorer och jubeldoktorer, eller de som disputerat för femtio år sedan. Vanliga promovendi ställde sig på podiet, flera i gången. Damerna var iförda sina balklänningar så det var inte bara högtidligt att vara med, det var också festligt. Promotor vände sig till var en med ramsan ”accipe pileam…” och räckte fram insignierna, för de allra flesta en lagerkrans, för några en hatt och för alla doktorsdiplomet. Inga värjor! När varje ”sats” fått sitt gick de till sina platser och nästa grupp fick tecknen på sin värdighet. Efter varje fakultets promotion spelades en fanfar för just den fakultetens nya doktorer.
Musik markerade också scenbytena mellan de olika akterna i proceduren.
Klockan halv åtta var ceremonierna över och det fanns tid för mingel över mousserande vin. Man träffades i rummen utanför Blå hallen och ute på trappan mot sjön. Till musik tågades till middagen som avåts i godan ro i Gyllene salen. Också här var talen mycket korta, somliga roligare än andra, somliga mer berörande än andra. Maten var förstås läcker och sällskapet mycket trevligt. Middagen avslutades under sakkunnig och fast ledning av någon som gav klara direktiv om vilka gäster som först skulle lämna bordet. Till slut var det dans och sen gick båten hem till Åbo.

Vad har jag då lärt mig? Att tiden för samling var tillräckligt lång för att man skulle hinna träffa sina kollegor och vänner, att ingen märkbart kom för sent, att man kan effektivera både installationer och promotioner – flera hundra utnämningsbrev delades ut, att man kan göra en högtidlig fest lättsam genom klädsel, musikinslag och tonen i talen och av avväpnande skratt när något gått lite fel, och att man inte behövde svettas som man lätt gör vid varmare väderlek än i september. Man tackar för en fin kväll.
Kanske vi också hos oss kunde fundera på hur våra traditioner bäst kan bevaras men ändå förändras i takt med tiden.