Installation och promotion

Stockholm stod i sitt vackraste höstflor. Det var dags för professorsinstallation och promotion vid Stockholms universitet. Allt skulle gå av stapeln i Stockholms stadshus, det vackra bygget från 1923 vid stranden på Kungsholmen.
På inbjudningskortet stod det att man förväntades sitta på sin plats tjugo minuter innan allt skulle börja. Nåväl, man kom i god tid och sökte upp sin plats. Men sen vandrade man runt och hälsade på folk man kände och folk man inte kände, hittade bekanta från för mycket länge sedan och funderade på var i all världen man sett ett visst ansikte tidigare. Rektorn stod längst framme invid blåsorkestern och tog den som ville hälsa på henne i hand och tog emot gästerna med glädje. Universitetskanslern var också där. Ett högt sorl visade att minst sjuhundra personer var ivriga och förväntansfulla. Programböckerna och presentationerna av huvudpersonerna låg på vars och ens stol. De diskuterades naturligtvis ibland med ren och skär glädje och stolthet, ibland med en svag ton av förvåning och förakt: ”Hur kunde det komma sig att HAN…? Han som minsann inte ens var i angränsande rum när den djupa tallriken uppfanns!”
Långsamt satte sig alla medan blåsorkestern spelade ”samlingsmusik” som tecken på att tiden var kommen. Då var klockan faktiskt fem, precis som den skulle vara. Rektorn höll ett ganska kort tal. Det var riktat till de inbjudna, installandi och promovendi, statsmakt, finansiärer, och det var mycket balanserat och mycket klokt.
Professorsinstallationen gick till så att de nyutnämnda kom upp på podiet fakultetsvis och flera i gången om det var flera som skulle installeras. Rektorn höll ett kort tal till dem och gav var och en hans/hennes utnämningsbrev. En enda av installati, den nya professorn i baltiska språk, höll en installationsföreläsning på ungefär tjugo minuter.
Varje fakultet hade sin promotor, som presenterade sig. Detta skedde dels på latin, dels på svenska, som hos oss. Först i varje fakultet utnämndes hedersdoktorer och jubeldoktorer, eller de som disputerat för femtio år sedan. Vanliga promovendi ställde sig på podiet, flera i gången. Damerna var iförda sina balklänningar så det var inte bara högtidligt att vara med, det var också festligt. Promotor vände sig till var en med ramsan ”accipe pileam…” och räckte fram insignierna, för de allra flesta en lagerkrans, för några en hatt och för alla doktorsdiplomet. Inga värjor! När varje ”sats” fått sitt gick de till sina platser och nästa grupp fick tecknen på sin värdighet. Efter varje fakultets promotion spelades en fanfar för just den fakultetens nya doktorer.
Musik markerade också scenbytena mellan de olika akterna i proceduren.
Klockan halv åtta var ceremonierna över och det fanns tid för mingel över mousserande vin. Man träffades i rummen utanför Blå hallen och ute på trappan mot sjön. Till musik tågades till middagen som avåts i godan ro i Gyllene salen. Också här var talen mycket korta, somliga roligare än andra, somliga mer berörande än andra. Maten var förstås läcker och sällskapet mycket trevligt. Middagen avslutades under sakkunnig och fast ledning av någon som gav klara direktiv om vilka gäster som först skulle lämna bordet. Till slut var det dans och sen gick båten hem till Åbo.

Vad har jag då lärt mig? Att tiden för samling var tillräckligt lång för att man skulle hinna träffa sina kollegor och vänner, att ingen märkbart kom för sent, att man kan effektivera både installationer och promotioner – flera hundra utnämningsbrev delades ut, att man kan göra en högtidlig fest lättsam genom klädsel, musikinslag och tonen i talen och av avväpnande skratt när något gått lite fel, och att man inte behövde svettas som man lätt gör vid varmare väderlek än i september. Man tackar för en fin kväll.
Kanske vi också hos oss kunde fundera på hur våra traditioner bäst kan bevaras men ändå förändras i takt med tiden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta är för att förhindra skräppost): * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.