Så är det då dags igen! Med jämna mellanrum måste tydligen finlandssvenskarna vädra sina konflikter. Här senast gäller konflikten klasslärarutbildningen och skiljelinjen går mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Fast det beror på hur man ser det. I Vasa tycks man anse att skiljelinjen går mellan det som där kallas för Södra Finland och Österbotten, i Helsingfors går den mellan huvudstadsregionen och allt annat. Några frågor som i den allmänna mer eller mindre sakliga debatten inte är klart belysta finns ännu att få svar på.

1. Vad betyder ”Södra Finland”? Vad betyder ”huvudstadsregionen”? Är ”Södra Finland” allt utom svenska Österbotten? Eller är det i själva verket Helsingfors med vissa grannkommuner, såsom Esbo och Vanda? Är ”huvudstadsregionen” kanske bara Helsingfors? Något av det allra viktigaste när man diskuterar är att definiera begreppen. Det har man tydligen inte gjort nu. Att i Österbotten mena något med ”Södra Finland” och i Mellersta Nyland inklusive Helsingfors tala om ”huvudstadsregionen” är att föra folk vilse med luddiga begrepp. Är dessa storheter kompatibla och kommensurabla? Talar man kanske rentav om gärdsgård och prästgård?
2. Var ska de nya klasslärarna få arbete? Man säger sig på några år kunna utbilda över 1100 nya lärare om man ger klasslärarutbildning både i Vasa och Helsingfors. Låter man Helsingfors universitet utbilda hälften av dessa har vi 550 nya lärare som inom några år ska placeras i huvudstadsregionen. Låt vara att flera tjänster blir lediga genom pensioneringar men samtidigt dras skolor in, skolor slås samman till större enheter med större klasser och antalet barn minskar. Var i huvudstadsregionen ska 550 nya klasslärare placeras? Har vissa kommuner förbundit sig/kommer att förbinda sig att ta emot dem? Inte ens i ”Södra Finland” kommer behovet sannolikt att bli så stort.
3. Bägge dessa frågor bygger på ett märkligt faktum. Varför är det så otroligt svårt at få fram en siffra på hur stort behovet i ”Södra Finland” respektive huvudstadsregionen verkligen är? Annars kan vi minsann räkna och skriva siffror inom universitetsvärlden. Varenda gång en universitetsanställd drar andan ska det bokföras och statistik finns ad nauseam. Det minsta man kan begära är att Helsingfors universitet ror fram med hur man har beräknat behovet av nya lärare i de berörda kommunerna, vilka de nu är. En tillförlitlig faktabasis som utarbetats med hjälp av en klart redovisad och transparent metodik är a och o när underlag för beslut och resultat ska tas fram – åtminstone i vetenskapliga sammanhang. Vad är det med lärarbehovet i ”Södra Finland”-huvudstadsregionen som gör det så diffust att man inte ens med avancerade prognostiska kalkyler kan få fram ett riktgivande tal som tål dagsljus? Man frestas formulera frågor om avsikten med dubbleringen av klasslärarutbildningen. Vill man avhjälpa en eventuell temporär klasslärarbrist eller vill man inrätta en komplett och permanent lärarutbildning i Helsingfors med allt vad det innebär av kostnader för tillräcklig, behörig och kompetent personal, övningsskola och praktikskolor? Det är inte förvånande att ärendet med dessa fundamentala oklarheter väcker misstänksamhet.
4. Åbo Akademis pedagogiska fakultet har under årtionden i Helsingfors stått till tjänst med kompletterande behörighetsgivande utbildning för obehöriga lärare. Har man rett ut vilken effekt denna utbildning haft? Var har dessa nybehöriga lärare placerat sig? Om inte i skolan är det skäl att fråga: ”Varför inte i skolan?” Kom inte och hävda att Åbo Akademi inte i tillräcklig utsträckning har accepterat dem som sökt sig till den utbildningen. Självfallet kan inte alla aspiranter accepteras oberoende av lämplighet eller brist på densamma och oberoende av tidigare utbildning. Att ta in personer med en tidigare examen eller erfarenhet helt vid sidan av läraryrket och ge henne/honom behörighet löser ingenting. Vi vill ju ha lärarutbildade lärarbehöriga klasslärare, inte personer med vilken utbildning som helst och didaktisk påbyggnad. Eller hur?
5. När ska man vid Helsingfors universitet börja förundra sig över att det i den stora ekonomiska nedskärningens tidevarv finns miljoner euro för en dubblerad klasslärarutbildning bland finlandssvenskarna på knappa 300.000 individer? Och vad kommer detta att få för en effekt på synen på finlandssvenskarna? Cementeras inte fördomarna om dem som barn och arvtagare till bergsråd, adelsmän och Kroisos själv?

Det förefaller onekligen som om den gamla diskussionen om spänningen i mentaliteten i Österbotten och Helsingfors lever kvar. För huvudstadsregionens representanter är Vasa och ”det lilla obskyra landsortsuniversitetet Åbo Akademi” (citat efter tal av en SFP-politiker) efterbliven landsbygd från vilken intet gott kan komma (trots att Vasaregionen nu är ekonomiskt mycket blomstrande) medan företrädarna för den andra falangen anar ugglor i mossen och inte tror sig kunna lita på ”herrarna i Helsingfors”. Bara framtiden kan utvisa om parterna kan mötas i positiv anda med en gemensam vilja att på svenska föra de senaste internationella kvalitativt högtstående didaktiska rönen till blivande klasslärare. Eller behöver vi en gemensam utomstående fiende att vända oss emot? Då står den finländska rasismen parat bakom knuten.