Nu har nästan hälften av vårt jubileumsår gått. Vi har firat i mörker och kyla, i strålande sol och hetta. Vi har firat högtidligt och intimt, hört på allvarsamma föredrag och roat oss kungligt, fått njuta av fin musik, både profan och sakral.Vi har haft gäster från främmande land och vår egen stad, gäster som visat ett enormt intresse för vad vi sysslar med i vardagen. För det mesta har vi dessutom haft glädjen att se Akademins egen personal och studenter uppträda på olika sätt och de har allesammans gjort det med den äran.

En stor del av personalen hade anmält sig till promotionen i maj. Många satt med under själva promotionsakten och kom också med till middagen på Åbo slott. Det var glädjande att se alla som var där, ett fyrahundratal! Promotionen smyckades särskilt av en ny talarstol designad av Stefan Lindfors med stark anknytning till Akademin. Talarstolen fick deltagarna att associera till olika fenomen. Själv tänkte jag på Jona i valfiskens buk, han som slukades och under tre dagar tänkte ut en lösning på sina problem, och efter det kom ut i världen igen. Något liknande händer nog med den som vill promoveras. Visserligen tar det inte bara tre dagar att skriva en doktorsavhandling men problemlösning är det utan tvekan fråga om. I andanom stänger alla doktorander in sig och kommer ut igen efter disputationen på samma sätt som alla promovender går in i talarstolen och kommer ut igen.

Efter själva promotionen följde en gudstjänst i Åbo domkyrka. Biskop Björn Vikström, alumn från Åbo Akademi predikade och musiken var komponerad av Ulf Långbacka. Hans mässa, full av symbolik även om den inte framfördes i sin helhet, gjorde sig mycket väl i sammanhanget som också bestod av textläsningar som utgjorde hälsningar från flera andra religioner eller andliga traditioner. Detta var inte bara ekumenik utan rentav en mångreligiös ceremoni som underströk Akademins försök att vara ett inkluderande och djärvt universitet.

Ulf Långbacka stod också för den nya kantat som uruppfördes i Trefaldighetskyrkan i Vasa i mars 2018. Den är en i serien av kantater till Åbo Akademis ära som inleddes med Jean Sibelius musik till Jarl Hemmets text Jordens sång. Jordens sång uppfördes också på promotionen i år, där deltog Brahe Djäknar och Floror ur flera generationer. Den äldsta kördeltagare jag såg var aktiv student under slutet av 1950-talet. Akademiska orkestern, vår stöttepelare i alla väder, bidrog till njutningen. Ulf Långbackas nya kantat kommer att uppföras i Åbo konserthus den 28 oktober. Den rekommenderas på det varmaste. Vacker musik med många överraskande effekter!

Nu är ju jubileer inte det allra viktigaste som ett universitet kan sysselsätta sin personal med. Givetvis är det kvaliteten på undervisning och forskning, ekonomiska realiteter och personalens och studenternas välbefinnande som ska stå i centrum för all verksamhet. Ett jubileum ger dock gemenskap och stolthet, glädje och en känsla av samhörighet, och om man betänker förutsättningarna för Åbo Akademi som ett universitet som tillkommit för en minoritet i sitt land men som har lyckats behålla den profilen och dessutom bredda den till att gälla ett internationellt erkänt forskningsuniversitet kan vi räta på ryggen ännu lite mera.

Vi är snart mitt i sommaren, denna underbart varma och vackra variant vi har i år. Jag önskar alla jag samarbetat med och alla som på annat sätt arbetar vid Åbo Akademi vederkvickande ferier och semestrar för att hösten inte ska kännas tung och lång. Då ska vi ta hand om den andra hälften av vårt jubileum! Följ med vad som händer och läs Akademins hemsida!

Presidentparet på Island avlade statsbesök i Finland och passade på att gästa Åbo Akademi den 17 maj. Besöket omfattade en mycket otvungen paneldebatt om historiebruk på Island och i Finland sedan 1918. Den leddes av doc. Ann-Catrin Östman. Dessutom överräckte presidenten en nyöversättning av Islänningasagorna. Gåvan är storartad och står som en symbol för nordiskt samarbete och för relationen till universitetet på Island, som i många avseenden är jämförbart med Åbo Akademi. Nedan tacktalet för gåvan.

”Your excellencies, the President of Iceland and Mrs. Eliza Reid!

This year, when Åbo Akademi University celebrates its centenary, I am very happy to receive the new edition and translation of Icelandic sagas and thættir, several of which have never been translated into Swedish. I do thank you for this valuable gift that completes an esteemed collection of Norse literature in our university library. We also thank the Society of Swedish Literature in Finland, Skyr Finland OY, Icelandair, and MS- Mjólkursamsalan for their participation in this project.

You have offered us a piece of the one and only really substantial Norse input to world literature. The sagas about these brave and strong Icelanders are ageless because of the eternal repetitions of what life is like for men and women from the 9th century until today. Thanks to the early international influences in Iceland partly anonymous, partly well known authors changed the oral format of these texts into written literature, which made it possible for scholars of today to get an insight into the mental world of our forefathers. The style is often brief and laconic, filled with statements reminding me of formulas still found in Finnish and Swedish dialect conversations. Fate reigns, revenge and blood feuds occur when necessary in order to defend one’s own honour or the honour of one’s kin. And if a man does not act properly in these matters there is a proud woman behind him who badgers him. The sagas and the thættir mirror the ideals of the Norse society reminding the progeny of the first colonizers of their history and their right to participate in the Althingi where most important issues were, and still are, handled.

There is an ongoing debate on the value of the sagas: are they true or are they rather fairy tales? Many of the writers were Christian Icelandic aristocrats influenced by foreign literature that they had made themselves acquainted with abroad. Moreover, the texts were transcribed centuries after the time they depict. How can we rely on them when today we want to understand what we read? In the 13^th century, Snorre Sturlason was one of the first scholars to consider this problem. In his time criticism of the sources was just as important as it is today, not only to those who want to study Icelandic sagas and thættir, but to all of us. Alternative facts and propaganda have always existed.

However, when this huge work has now been finished I know for sure:

Cattle die, kindred die,
Every man is mortal:
But I know one thing that never dies,
The glory of the great dead.

Thank you!”

Åbo Akademis rektor har en kedja som han i sitt ämbete alltid bär tillsammans med frack och mantel eller annars när han i högtidliga sammanhang företräder Åbo Akademi. Under den senaste tiden har jag flera gånger fått frågor om vilken historien bakom kedjan är. Tack vare arkiven vid Uppsala Universitet och Åbo Akademi och tack vare stor hjälp av arkivarier och bibliotekarier där kan vi få reda på händelseförloppet.

Rektor G. O. Rosenqvist, rektor för Åbo Akademi 1942–1950, professor i  praktisk teologi och sedermera biskop i Borgå stift, skrev den 29 april 1949 ett brev till professor Fredrik Berg, rektor för Uppsala universitet: ”Ärade Broder! Ett varmt och vördsamt tack för ditt vänliga brev! Meddelandet var för mig en stor överraskning. Det rörde mig djupt att man i Sverige på detta konkreta sätt vill ge uttryck åt sin solidaritet med oss och förståelse för Åbo Akademis uppgift och betydelse för nordiskt kulturliv.”

Vad var det för en överraskning? Jo, enligt Åbo Underrättelser, som den 1 september 1950 refererade händelseförloppet, hade någon företrädare för de svenska universitet och högskolor som firat akademins trettioårsjubileum 1948 fått idén att ”ge ett mera synligt och mera varaktigt tecken på uppskattning av den storartade kulturgärning” som grundandet och upprätthållandet av Åbo Akademi innebar. Denna ”någon” var Axel Boëthius, professor i klassisk fornkunskap och antikens historia, Finlandsvän sedan han deltagit i inbördeskriget, samt sedermera rektor för Göteborgs högskola. Han föreslog att denna mera konkreta gåva skulle bestå av en rektorskedja, enligt Åbo Underrättelser. En rektorskedja är en symbol för ämbetet och bärs vid högtidliga akademiska sammankomster. Konungen själv, Oscar II skänkte Sveriges äldsta kedja till Uppsala Universitet vid dess fyrahundraårsjubileum 1877.

Den 13 maj 1949 skickade den dåvarande akademisekreteraren Helmer Tegengren ett brev till rektor Berg med ingående beskrivningar av det material han på sin rektors begäran skickat iväg:

Rector magnificus,

Herr Professor Fredrik Berg,

Uppsala

Av Akademiens rektor har jag fått uppmaning att till Professorn översända avbildningar av Akademiens sigill, m.m., som kunde ge uppslag till motiv för en rektorskedja för Akademien. Tyvärr är Akademien mycket fattig på emblem o.d. Närsluter Akademiens sigill, som egentligen blott upptar Åbo stads vapensköld omsluten av tvenne ymnighetshorn. Då Åbo stads vapen kanske i något avseende kunde utnyttjas sänder jag ett fotografi av stadens medeltida sigill, som i mitt tycke är det vackraste. Härutöver sänder jag en bild av pedellernas silverspiror. De äro gjorda i London, varför Å-et i Åbo saknar pricken. Silverspirorna bära utom de fyra liljorna ur stadens vapen även lyran, som ju är de finländska studenternas speciella emblem. (Den återfinns ju också som symbol i de filosofiska sektionernas doktorshattar). Avbildningar av den för akademistudenterna speciella lyran närslutas också. Bifogar även ett fotografi av Akademiens standar, som upptar stadsvapnet och akademilyran, förutom lagerdeka[!]rationer. Rektors purpurfärgade mantel bär ett spänne där liljan återfinns. Några fakultetsemblem finnas tyvärr inte. Om Professorn önskar något förtydligat eller kompletterat skall jag gärna stå till tjänst med förklaringar eller bildmaterial.

I Åbo Akademis bildsamlingar finns det en bild av processionen i samband med promotionen 1948 då Åbo Akademi blev trettio år. Den leddes av kansler Otto Hjalmar Granfelt, professor i processrätt, även justitieråd och justitieminister. Efter honom kom rektor G. O. Rosenqvist iförd frack, doktorshatt och mantel, men utan kedja. En annan bild, uppenbart i samma serie, visar rektor Rosenqvist i frack och med kedja, på en tredje ser vi rektor Rosenqvist i samma mundering och med kedjan lite på sned tillsammans med en herre i kostym med ryggen åt kameran. Vidare finns det två bilder av kedjan, dels i dess helhet, dels bara det emblem som är fäst vid den. Kedjan kom till Åbo med rektor Berg, som i brev av den 17 augusti 1950 gladde sig åt besöket och också åt att se studenthuset färdigt vid Tavastgatan 22. Han beklagade att rektor Boëthius inte skulle komma att kunna närvara vid den högtidliga tillställningen som inföll på rektor Rosenqvists sista arbetsdag i ämbetet, närmare bestämt den 31 augusti 1950. En så stor händelse var detta att Åbo Underrättelser den 1 september 1950 gjorde ett reportage om överlämnandet av kedjan. Där refererades rektor Bergs tal där han underströk den varma relation som fanns mellan Åbo Akademi och universitet och högskolor i Sverige och att det ”låg tankar långt varmare än vad som kunde klädas i ord” i hans gratulationer två år tidigare. Rektor Boëthius hade kommit med idén att låta tillverka en kedja för Åbo Akademi men verkställandet omhänderhades av professor Robin Fåhræus med hjälp av silversmeden Eric Löfman i Uppsala. Rektor Berg hänvisade i sitt tal dels till de uppoffringar som gjorts för att grunda och bevara Åbo Akademi, dels till rektor Rosenqvists idoga arbete för Åbo Akademis roll i samarbetet med universitet och högskolor i Sverige: ”Må denna kedja bli ett yttre bevis på de svenska universitetens och högskolornas känsla av samhörighet med Åbo Akademi, och må i tider som komma kretsen av Nordens högskolor, förenade som länkar i samma kedja också som en sluten kedja stå mot söndrande och splittrande krafter.” Det emblem som är fäst vid kedjan ”föreställer Åbo stads gamla sigill med två stiliserade vingar avbildande Brahevapnet”. Rektor Rosenqvist tackade för de vänliga orden och menade att kedjan även skulle binda akademin vid de nordiska akademiska traditionerna. Efter dessa högtidliga ord rättade rektor Berg till den sneda kedjan över rektor Rosenqvists axlar. Den ena bilden i den ovan nämnda fotografiserien är förmodligen tagen strax innan detta skedde.

Vilka var då de högskolor som rektor Berg hänvisade till? Av Åbo Akademis konsistoriums protokoll daterat den 8 september 1950 framgår att åtta högskolor och universitet i Sverige gått samman om att skaffa en kedja åt akademins rektor, nämligen universiteten i Lund och Uppsala, högskolorna i Göteborg och Stockholm (numera bägge universitet), Tekniska högskolan i Stockholm (numera Kungliga Tekniska högskolan), som i Teknisk tidskrift 80 (1950) noterade händelsen, Chalmers tekniska högskola samt handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg (den sistnämnda numera en del av Göteborgs universitet). Gåvobrevet, daterat den 31 augusti 1950, och undertecknat av rektorerna för samtliga åtta universitet och högskolor, beskrev kedjan som ”en sinnebild för gemenskapen i Finlands och Sveriges andliga odling”. Den är av förgyllt silver och den överräcktes i Konsistoriesalen i dagens huvudbyggnad vid Domkyrkotorget 3 i Åbo i närvaro av kansler Granfelt som inbjudit till tillställningen. Rektor Rosenqvist hade den 21 augusti uppmanat akademistaten att närvara. Sitt tack för denna gåva formulerade rektorn i ordalag som underströk Åbo Akademis nordiska, i synnerhet svenska relationer men också dess plats i den finländska kultur- och universitetsvärlden. Talet föreligger i koncept.

På konsistoriums vägnar skrev den då nytillträdde rektor Lars Erik Taxell den 18 september 1950 två tackbrev. Det ena riktades till rektorn för Göteborgs högskola, professor Axel Boëthius, det andra till rektorn för Uppsala universitet, professor Fredrik Berg som själv överräckt kedjan och fick motta ett exemplar av en festskrift som den teologiska fakulteten utgivit till sitt kvartssekeljubileum, nämligen Vid Åbodomens fot 1924–1948, utgiven sistnämnda år.

Rektor Taxell hävdade i sitt brev riktat till Uppsala universitet att överlämnandet var en ”märklig händelse i Akademiens liv”. Rektor Taxell underströk uppskattningen av ”Det erkännande av Akademiens arbete och av dess betydelse för den nordiska kulturen” som kedjan var ett tecken på. Han hoppades också ”att det goda förhållande, som alltid rått mellan Sveriges högskolor och Åbo Akademi, [skulle] fortbestå, stärkas och utvecklas [för] Utan livgivande kontakt med Sveriges akademiska värld [kunde] Åbo Akademi icke fylla sin uppgift för sitt land och dess svenska folkstam.” Brevet noterades i Uppsala universitet, Större akademiska konsistoriets protokoll den 7 oktober 1950.

Sammanfattningsvis kan vi idag konstatera att rektorskedjan är en uppskattad jubileumsgåva och att den framför allt symboliserar det nordiska samarbete som också idag borde vara centralt inom Åbo Akademi.

Tillägg efter Åbo Akademis jubileumspromotion den 25 maj 2018

Inför Åbo Akademis jubileumspromotion den 25 maj 2018 beslöt rektor Mikko Hupa åtgärda den olägenhet som kedjan orsakat honom och säkerligen också hans företrädare, nämligen att den inte låg som den skulle över rektorsmanteln. En motvikt på ryggen behövdes. Guldsmed Petri Holmberg, Au-Holmberg OY, Åbo, planerade och utförde tillsammans med sin kollega Patrick Suo-Kustaa ett motstycke med modell av den logotyp som Åbo Akademis grafiker Peter Siegfrids designat inför jubileet. Emblemet togs i bruk vid hela akademistatens och promovendernas intåg i konserthuset i Åbo.

Tal under den högtidliga ceremoni som den 13 februari 2018 i Solennitetssalen, Akademihuset i Åbo, föregick publiceringen av Åbo Akademis historik i två band och vernissaget för Åbo Akademis biblioteks utställning Budskap från det förflutna. Flera nordiska universitet var representerade genom sina rektorer eller vice rektorer i en rektorsprocession. Professor Bengt Kristensson Uggla höll festtalet, statsmaktens hälsning framfördes av överdirektör Tapio Kosunen, Akademiska orkestern spelade och Elina Granlund sjöng Mozart och Sibelius beledsagad av några orkestermedlemmar.

Herrar ministrar, Ers excellens, Herr ärkebiskop, Herr hovrättspresident, ärade kanslerer och rektorer, kära idkare, gynnare och vänner av Åbo Akademi! Dear Guests!

Den 6 december 1917 antogs och erkändes Finlands självständighetsförklaring men redan den 18 juni, ett halvår tidigare, hade 35 borgare i staden Åbo undertecknat en urkund, som förklarade att Stiftelsen för Åbo Akademi grundats med uppgift att inrätta och upprätthålla ett svenskt universitet i Finland kallat Åbo Akademi. The reasons for establishing a university were partly that both Stockholm and Gothenburg fairly recently had founded institutions for higher education, partly that there was a lack of visions of the future among young people, and partly that local industry and commerce needed more educated employees, but most of all – as we would say today – there was a nostalgia for the old times, those before 1827 when the Great Fire of Åbo destroyed seventy-five percent of the town. One of the consequences of this blaze was that the Royal Academy of Åbo was moved to Helsinki. It had been founded in 1640 by the Queen of Sweden, Drottning Kristina. Meanwhile, political circumstances caused an increasing general interest in the Finnish language, which seemed to make the university in Helsinki too Finnish for Swedish-speaking young people to attend. (Interestingly enough, a corresponding way of thinking was the background for our Finnish university here in Turku, but in that case the threat was the apprehended Russification of the university in Helsinki.) Accordingly, the need for a Swedish university was apparent and the Åbo Akademi University Foundation was established. Den stiftelsen fyller fortfarande sin uppgift.

De mecenater som bildade Stiftelsen för Åbo Akademi kom ofta att donera sina egna hem till universitetet här i kvarteren kring Åbo domkyrka i samma del av staden där Drottning Kristinas Kungliga Akademi i Åbo från 1640 befunnit sig.

Akademins första kansler, friherre Rabbe Axel Wrede sammanfattade i sitt tal vid invigningen av Åbo Akademi universitetets mål på följande sätt: ”Ett villkor för den vetenskapliga forskningens framgång är att den är obetingat fri, att den ledes endast av kärlek till sanningen. En fri, djupgående och till lika om sin begränsning medveten forskning och en därpå grundad, av ideell livsuppfattning buren undervisning, se där vad vi kan vänta av akademin.”

For 90 years, from 1827 to 1917, Turku had missed its university. Consequently, one had to start from the very beginning again, by providing venues, teachers, other employees, books for the library, labs, and by recruiting students. In 1815 this building was completed for the, then, Imperial Academy, but it was seriously damaged during the Great Fire. In 1835 it was restored and ever since it has accommodated several institutions. For instance, today it holds the Court of Appeal of Turku, but throughout its existence, there has always also been a connection to the universities in town.

Akademins första konsistorium sammanträdde den 2 september 1918 och bestod av sex professorer. Övriga anställda var en handfull. Biblioteket byggdes ännu på 1960-talet i stor utsträckning med hjälp av privata donationer. Laboratorierna inrättade man så gott det gick. Det sägs att ”Laboratorierna […] var direkt […] livsfarliga. Varken avloppen eller dragskåpen fungerade. Alla analyser och synteser gjordes i makroskala med bristfällig apparatur och i en outsäglig trängsel. Med järnspett hackades hål i asfaltgolvet för att få ut avloppsvatten”. Studenter med svenska som hemspråk kom från olika håll i landet och inkvarterades ofta under mycket enkla förhållanden. Rummen var kalla trots att man eldade hela dagen (12 grader!), en soffa i någons matsal kunde vara det som erbjöds.

People often maintain that universities are bureaucratic Behemoths, unable to keep up with dynamism and changes in society. It is difficult to realize changes and those who implement them risk being regarded as enemies. At universities there is a tardy culture because, for decades, those who work there have taught and educated students in how to think critically.

Det ligger därför nära till hands att ta emot alla nya idéer, kanske främst sina kollegors och utomstående myndigheters, med en fnysning. Sedan sitter man på bakhasorna en tid, ibland en lång tid, och till sist måste man ändå ge efter och förändringen kan verkställas, ofta vid ett generationsskifte. Förändringar har sannerligen skett vid Åbo Akademi under våra hundra år, som, sub specie aeternitatis, verkligen inte är någon lång tid. Personalen omfattar nu 1200 personer, av vilka flera än hälften undervisar och forskar, laboratorier och bibliotek moderniseras hela tiden, studenterna har vuxit från några tiotal till 6300 om man räknar med forskarstuderandena. Också forskningens villkor har förändrats sedan kansler Wredes tid: Den frihet han efterlyste och underströk är ingen självklarhet idag, och i många fall har Sanningen förvandlats till sanningar, dock knappast alternativa så kallade sanningar.

Förändringar har skett men synligast i utanverket. Åbo Akademi är fortfarande ett svenskt universitet i Finland. År 2018 lika väl som år 1918 är Åbo Akademi ett universitet med korta avstånd mellan studenter och lärare. Fortfarande upplever många professorer sitt arbete som ett slags kall, då den nyfikenhet de drivs av får dem att tillbringa mycket mera tid vid sina böcker eller i sitt laboratorium än statsmakten förutsätter. År 2018 lika väl som år 1918 gäller det för en ung student att frigöra sig från gamla band och skapa nya och sköta sina angelägenheter ordentligt – men också att under ansvar ta ut det roliga och goda livet erbjuder med råge. Så blir studenten en gränsöverskridare, som rör sig hemifrån bort, mellan olika socialklasser och tvärs över allmänt rådande normer.

Akademin har i sin strategi fem värden att leva upp till, nämligen mångfald, öppenhet, djärvhet, delaktighet och hållbarhet. Djärvheten är svårast att förverkliga, men också nödvändigast. Djärvhet innebär ju att gå emot strömmen, att avvika från allfarväg, att hitta oväntade lösningar, såsom man gjorde när akademin under ofärdstider grundats både 1640 och 1918. I look forward to the next century when Åbo Akademi University will fulfil its values. Diversity, openness, participation, and sustainability: Each of them is an antitype of the general university disdain, disdain mostly stemming from envy, disdain for new groups of students and colleagues from foreign countries, for the knowledge of different disciplines, for intrigues, for servility, exclusion and wastage. To fulfill our values we need knowledge and wisdom.

Kunskap igår, idag och i morgon är mottot för vårt jubileum. Kunskap förmedlad igår har hållit det finländska samhället igång. Kunskap idag skapas ständigt för vårt land och för vars och ens liv. Kunskap för framtiden bildas av nyfikna studenter vid ett flexibelt universitet i tiden. Visheten kommer förhoppningsvis som en frukt av det kritiska tänkandet över kunskapen och dess väsen. Den gamla sanningen ur islänningarnas Hávamál gäller nämligen fortfarande: ”Bättre börda bär man ej på vägen än mycket mannavett.”

Each and every one of you is warmly welcome to Åbo Akademi University. Jag vill utropa ett fyrfaldigt ”Leve!”            för Åbo Akademi! HURRA!, HURRA!, HURRA! HURRAAA!

Nu har vi börjat fira Åbo Akademis hundra år. Den 18 januari öppnade vi jubileet genom att i parken framför huvudbyggnaden ställa till med ett ljusspel. Det var några grader kallt, tårna frös lite med tiden men den som hade klätt sig för en finsk januarikväll led ingen nöd. Kårens restaurang bidrog med varm saft, gjord på närproducerade äpplen och kokt med stjärnanis och ingefära. Den värmde gott och skapade en stämning för mingel.

Efter en god stund öppnades dörren till loggian och rektor Hupa steg ut i full ornat och höll ett mycket kort tal på tre språk där han underströk Åbo Akademis betydelse i Åbo, i Svenskfinland, i Finland och som ett internationellt universitet. Akustiken var alldeles utmärkt.

Parken var full av åhörare. Man kunde konstatera att marknadsföringen hade lyckats utmärkt. Staden Åbo hade hjälpt till och effekten var mycket god. Vi hade överskridit språkbarriären och nått flera olika språkgrupper, likaså var där folk i alla åldrar och både sådana som hörde till Åbo Akademi och andra som var nyfikna på universitetet.

Ljusspelet uppvisade kraftiga, rena och vackra färger, grönt, gult, rött i olika schatteringar. Fortfarande lyser lampor i olika färger på huvudbyggnadens vägg mot Domkyrkogatan varje kväll under denna månad.

Efter att ljusspelet avslutats med en lång lista på medarbetare fortsatte festen på Kåren. The Chancellor’s Centennial Pils lanserades och gjorde en uppenbar succé. Gäddburgare, falafel, kycklingspett och cupcakes smakade delikat efter upplevelserna i parken. Under hela kvällen bjöd Åbo Akademis studenter på program såsom diktläsning och musik. Det stora dragplåstret var Humorgruppen Kaj, som på sin dialekt från norra svenska Österbotten (Vörå-Pensala och kanske ännu någonting) sjöng och underhöll publiken i en hel timme. Konserten började med den härligt ironiska ”Kom ti byjin”, som för detta tillfälle fått en extravers om Åbo Akademi. Man tackar! Framförandet avslutades med extranumret, tungvrickaren ”Pa tu ta na kako tu?” och många fyndiga ordvändningar fanns i hela repertoaren. Det var fart på publiken, som både sjöng med och dansade till musiken. Gammal och ung hade lika roligt! Stämningen var mycket varm och glad hela kvällen.

Jag har hört både tacksamhet, beröm och glädje lika väl som sura kommentarer. Det är precis som det ska vara när många människor samlas. Ingen kan tillfredsställa alla, men alla kan försöka hitta någonting som är till belåtenhet. Jag vill tacka alla dem som kom, alla som njöt och gladde sig åt den sammanhållning som kvällen var ett bevis på. Jag vill också tacka alla som arbetat för att tillställningen skulle bli lyckad. Tack också för den finansiering som möjliggjorde alltsammans.

Nu går vi vidare. Året ska firas med besked. Håll reda på vad som sker genom att följa med på vår hemsida (www.abo.fi/100). Det här var bara början!

Kära Mikko!

I år har jag valt att dela in mitt brev till dig i två huvudsakliga delar, nämligen en som handlar om allvarliga ting och en som innehåller glädjande händelser.

Ett svårt tema är den verkligt omfattande kampanjen för kvinnors rätt till sin egen kropp, #metoo eller Dammen brister eller vad den kallats. Jag hade hoppats att akademin skulle gå fri men så gick det inte. Vi har varit tvungna att ta ställning på grund av att det visat sig försiggå otillbörliga kontakter inom vårt samfund. Nu har vi utarbetat processer och också vidtagit åtgärder för hur vi ska bemöta människor som berörts av olämpliga handlingar. Makt och hierarki är svåra att behärska, kan vi konstatera. Det behövs också vett och empati.

Också forskningsetiska frågor aktualiseras i en sådan här situation. Jag tackar styrelsen för att man fattat beslutet att överföra sådana ärenden till kanslern, som såsom en utomstående person, en icke-kollega, kanske har lättare för att se på ärenden av denna typ utan att vara moraliskt, ekonomiskt eller känslomässigt bunden.

Ännu ett allvarligt tema har jag, nämligen dagens inrikespolitiska strävanden efter att strypa finlandssvenskheten. Vilka följder får de för Åbo Akademi? Här gäller det verkligen att vara alert, vaksam, misstänksam och helst pro-aktiv på alla sätt. Jag tänker inte måla fan på väggen här och nu, jag hoppas att du och dina närmaste kollegor har scenariot helt klart för er.

Och nu över till de glädjande temana. Ett av dem som ligger mig väldigt varmt om hjärtat är arbetet för förföljda människor. Det var en högtidlig stund då jag fick delta i ett seminarium som befäste att Åbo Akademi nu är en medlem av nätverket Scholars at risk. Nu hoppas jag verkligen att det också leder till konkreta resultat, att vi kan erbjuda någon trakasserad forskare en fristad och att hen faktiskt också tar emot den. Också det arbete som akademin lagt ner på att göra livet drägligare för flyktingar och asylsökande måste nämnas. Ett universitet vars profilområde är minoriteter kan helt enkelt inte blunda för de asylsökande som bor i landet, de har nu väntat i två år på att få besked om framtiden. Det är alldeles för länge, de mår inte alls bra. De av våra studenter och anställda som ger av sin tid och sina pengar för att hjälpa ska vi vara stolta över. De gör en mänskligt sett stor insats.

Akademin har i år fått mycket pengar utifrån, verkligt mycket, både i vår medelinsamling och genom välformulerade ansökningar om understöd för forskning. Det har lett till att åtminstone jag har tyckt att det känns som om arbetet varit lugnare än på länge. Jag menar inte att vi arbetat mindre, tvärtom har vi arbete upp över öronen och mer därtill, men det känns som om det varit ett mera harmoniskt arbete. Årets professor (Erik Bonsdorff) har varit en verkligt god ambassadör för oss och årets lärare (Nina Kivinen) har också utsetts vid Åbo Akademi. Jag är stolt över våra framgångar både som forskande och undervisande universitet. Och de goda resultaten i insamlingen vittnar dels om hårt arbete för att nå dem men också om att Åbo Akademi är välförankrad i det finlandssvenska, för att inte säga det finländska samhället. Museet Ett hem är prisbelönt liksom också Arken fått ett arkitekturpris, ett verkligt vackert bokverk är färdigt och många av de anställda har fått olika slag av utmärkelser under detta år. På Åbo Akademis bibliotek och Tritonia finns två hela samlingar som fått plats bland Unescos kulturarv! Det du, det är inte illa!!! Du har en lojal, effektiv och god personal som du kan och ska vara glad över. Motsatsen vore hemsk.

Nästa år får du vara värd för ett år av festligheter. Jag har haft glädjen att presentera programmet för dig efterhand som det mognat och jag vill härmed tacka dig både för synpunkter och stöd – och kritik – på alla möjliga olika sätt. Jag hoppas att vi alla, och jag menar verkligen ALLA, ska kunna roa oss, få vetenskaplig inspiration, få nya idéer för hur man kan lösa administrativa problem och få nya perspektiv på oss själva i världen under detta hundraårsfirande. Alla med och utan anknytning till akademin är välkomna att delta i de evenemang som ordnas. Vi börjar den 18 januari med en ljusfest som har en svans på Kåren, så vi alla kan se akademin idag och igår (nostalgi, nostalgi!). Årets tema är ju Kunskap igår, idag, imorgon!

Att vara rektor är ett arbete som säkert innehåller ett visst mått av besvikelse. Mycket går som smort, men ibland stretar det emot. Jag ska ge dig ett gott råd för hur du kan göra när det jäklas. Jag har fått det av Bengt Cidden Andersson, känd för sina korta träffsäkra aforismer:

Det ska småjävlas lite.

För går det bra

slår åskan ner

och allt blir en askhög.

Har det gått bra en dag

brukar jag såga av en bräda

10 cm för kort

bara för att jävlas lite

med mig själv.

Lika väl som lagom lycka är bäst är lagom olycka bäst. Om du själv skapar lite olycka kan du förhoppningsvis hindra stor olycka att ske.

God jul och ett gott nytt år med lagom av allt önskar jag dig och de dina och hela Åbo Akademi!

Ulrika

Nu har terminen kommit igång och jag hoppas att alla har hittat sin plats och sina arbetsuppgifter efter sommaren. Hösten är här och det är faktiskt bara tre månader tills Åbo Akademis festligaste år någonsin börjar. Vi fyller hundra år och det ska firas med besked!

Vi inleder firandet med en storslagen ljusfest, Lights on ÅAU, i parken utanför Akademins huvudbyggnad den 18 januari 2018 (18.1.18 är en vacker sifferkombination värd att lägga på minnet). När Åbo var kulturhuvudstad och invigningen hölls i januari var det minus trettio grader, men det avskräckte inte folk. Hela stan var på benen. Jag gläder mig åt att se domkyrkoparken fullpackad av glada anställda, gynnare och vänner av Åbo Akademi, hur kallt det än blir! Låt oss alla bidra till att det blir en glad fest med deltagare som är stolta över den viktiga roll Åbo Akademi spelar i det finländska universitetssamfundet och i hela det finländska samhället!

Jubileumsåret kommer att innehålla detta och mycket mer. Men vi öppnar inte hela boxen med tillställningar på en gång utan ber er följa med vår information på sociala medier och framför allt på hemsidan www.abo.fi/100. Där kommer hela tiden att finnas den mest uppdaterade informationen om våra evenemang.

Vårt jubileumsår står för dörren och varenda en som har något som helst intresse av Akademin är välkommen att delta i firandet, oberoende av vilken roll man spelar eller har spelat eller kanske kommer att spela hos oss. Alla är välkomna att fira ÅA100 och jag hoppas vi ses i vimlet 18.1.18!

Idag hade arbetsgruppen för Åbo Akademis hundraårsjubileum sitt sista möte för denna termin. Alla var samlade för att se hur långt vi hunnit i planerna.

Huvudprogrammet ser riktigt spännande ut. För vårterminen 2018 behöver detaljerna finslipas. Sommarens program ska utformas enligt vissa ramar som utprovas denna sommar. För hösten återstår fortfarande en hel del arbete som vi ska ägna oss åt med friska tag efter sommar och semester.

Enheternas program har inkommit och vi kunde se att det blir både tätt och innehållsrikt. Jag tackar på hela gruppens vägnar för alla de planer som skickats in. Jag tackar för egen del för den goda vilja till samarbete som reaktionen på vår önskan om er medverkan uppvisar. För mig är det viktigt att hela akademin är med och firar, att varenda en som arbetar här känner sig delaktig och inser värdet av att ha en arbetsplats där var och en kan göra sig hörd i samband med vårt jubileum. Det allra första vi gjorde var att efterlysa just personalens önskemål kring programmet. Det allra mesta av det har på något sätt beaktats. Jag ser fram emot att möta alla under jubileumsårets olika evenemang.

Tack för alla idéer, för program och planer och för det arbete som en del av er redan lagt ner på vårt hundraårsjubileum.

Vila under semestern och njut av livet så gott det går i varje enskilt fall!

I Budapest finns det ett universitet, Central European University (CEU), med 1400 studenter och 370 anställda från mer än 130 länder. Universitetet grundades 1991 efter den dåvarande regimens fall. Man erbjuder masters- och doktorsutbildning i samhällsvetenskap, humaniora, juridik, förvaltning och socialpolitik, och litar på att “human fallibility can be counterbalanced by the critical discussion of ideas and that this critical spirit can be sustained best in societies where citizens have the freedom to scrutinize competing theories and openly evaluate and change government policies.” (https://www.ceu.edu/about.) Fri akademisk verksamhet, fri forskning, fria tankar enligt strikt vetenskapliga principer karaktäriserar CEU.

Ungern är som bekant under sin nuvarande regim inte ett land där frihet och fritt tänkande lovordas. Fritt tänkande, även om det är vetenskapligt, upplevs nämligen som en fara och utgör en risk för att ledningens beslut inte applåderas och implementeras i sin fulla utsträckning. Därför har den ungerska regeringen beslutat lägga ner CEU.

Detta är inte första gången universitet hotas i Europa. Det är inte heller första gången det fria tänkandet kringskärs. Men varje gång det har skett har själva handlingen att begränsa den fria vetenskapen varit ett symtom på att någonting är ruttet i samhället och följden har varje gång varit katastrofal. Nu följer hela västvärldens universitet CEU:s kamp för sin existens. Även i Brysselkorridorerna behandlas ärendet. Framstående forskare uttalar sig enskilt i skrivelser och som en av många i petitioner och upprop som sänds direkt till Ungerns ledning. Men hittills har effekten varit av noll och intet värde.

Det är inte många decennier sedan senast. Europa kämpar fortfarande med följderna av både Nazi-Tysklands och Balkankrigets mörker. Fortfarande är det mycket sällan de verkligt stora vetenskapliga upptäckterna görs i Europa. Styrda universitet är idéfattiga universitet.

För hundra år sedan mitt under ett inbördeskrig beslöt ett trettiotal välsituerade industrimän att i Åbo inrätta ett svenskt universitet genom att grunda och donera tillräckliga medel till Stiftelsen för Åbo Akademi. Hittills har Åbo Akademi klarat sig väl som universitet i Finland. Akademins ledning har varit medveten som de olika vändningar rikspolitiken har utformats efter. Den har varit aktiv med att föra fram Akademins betydelse för landet och dess ekonomi och styrt universitetet med klokskap och fast hand. Visserligen har även de mest radikala politiska idéer kunnat föras fram hos oss, men de har så småningom jämnats ut av en sund allmänpolitik både inom och utanför Akademin.

Det är ingen självklarhet att Akademin kan bli hundra år. CEU är ett relevant och skrämmande exempel. Vi kan visa vår sympati för det ungerska universitetet och dess kamp för sitt fortbestånd samtidigt som vi förbereder oss för att fira våra hundra år. Nu har vi kommit till detaljplaneringsstadiet. Under sommaren 2017 sätter marknadsföringen av vårt jubileum igång på allvar. Den som vill sprida information om sin enhets bidrag under år 2018 bör inom maj månad 2017 komma in med detaljerade uppgifter till Johan.Berg@abo.fi eller mig. Jag tackar nu för allt det goda samarbete som flera av våra enheter visat och önskar alla en vederkvickande sommar.

Ulrika Wolf-Knuts

Det är med stor förvåning och oro jag följt med den debatt om tvåspråkiga skolor i Finland som förts detta år. Vad är detta för ett fenomen? Jag har hört invånare i Vasa hävda att om deras barn inte lär sig finska så kommer barnen att emigrera till Sverige. Det kan hända, men är detta en helt ny rädsla? Inte! Ungdomar har utvandrat till Sverige och massor av andra länder under olika perioder och i stora mängder. Några har kommit tillbaka, andra inte.

För att förhindra emigration till Sverige borde barnen lära sig finska, hävdas det. Det är helt rätt och riktigt. Bor man i Finland bör man naturligtvis lära sig landets språk, nämligen svenska och finska. Diskussionen om vilka språk man behöver gäller därmed bägge språkgrupperna. Men diskussionen förs nu enbart om de svenska skolorna och deras möjlighet att lära barn finska. Om det hindrar emigration är emellertid en helt annan fråga. Jag har inte hört om en enda finsk skola där temat ”tvåspråkiga skolor” har varit aktuellt även om det är i dem kännedomen om det andra inhemska språket är svagast.

I debatten har efterlysts vetenskapliga undersökningar av hur svenskkunskaperna minskat i Finland i takt med att de två språkgrupperna blandats. Ännu för ett sekel sedan var svenskan ett gångbart språk längs sydvästkusten. Det vittnar alla de uppteckningar om som finns i traditionsarkiven till exempel från Sagu eller Sastmola. Kjell Herberts har gjort sådana studier under ett långt liv som forskare. Läs hans rapporter! En annan välkänd och respekterad forskare på området är Erik Allardt. Redan för nästan fyrtio år sedan konstaterade han att finlandssvenskarnas största fiende är finlandssvenskarna själva som inte håller fast vid sitt modersmål.

Och nu vill man göra en tvåspråkig skola. Själv gick jag i en skola där man undervisade i sex språk och undervisade på fem. Finska var givetvis ett av dem. Av allesammans och ungefär lika många till har jag haft ren och skär nytta och stor glädje. Flera hade dessutom behövts. Språkforskarna har på många olika sätt visat hur kunskapen i flera språk är till gagn för både samhälle och individ. Det är klart att språkkunskaper är viktiga: Finland behöver goda försäljare av de varor vi kan exportera åt olika håll, vi behöver förmåga att ta in information på främmande språk – men som individer behöver vi språket på ett mycket mera fundamentalt plan och på ett mycket mera subtilt sätt. Vi behöver förmågan att uttrycka alla våra tankar, i svåra och i lätta stunder – på något språk som vi kan tillräckligt bra för att inte bli frustrerade över att inte ha de begrepp vi behöver. Varför inte göra det på svenska? Hittills har skolan åtminstone försökt ge oss den förmågan. Må den fortsätta med det, fastän den också presenterar möjligheter att lära sig andra språk.

Skolan kan gärna vara mångspråkig i praktiken – det är den i och för sig redan, när i kommunikationen mellan barnen och senare bland studenterna blandas svenska, finska och engelska. Men i den svenska skolan i Finland är det viktigt är att hela tiden föra fram respekten för svenskan, att ge en positiv bild av att det är möjligt att i Finland leva ett rikt och gott liv på svenska – utan att vara penningstinn eller ha någon fabrikör eller godsägare i släkten. Görs detta inte blir uppfattningen i nästa generation att finskan är en fördel, medan man glömmer att stödja svenskan.

Anta att en skola är tvåspråkig, svensk och finsk. Anta vidare att tvåspråkigheten är så pass utbredd att alla elever utom tre väljer att ta sina kurser i ett visst ämne på finska, dels för att klasserna blir större och mera varierande, dels för att det finns läromedel på finska men inte på svenska. Hur länge kommer den skolan att erbjuda kurser på svenska i detta ämne? Hur länge kommer skolan att anställa lärare för detta ämne? Hur länge kommer studenter att utbilda sig till lärare på svenska i detta ämne? Hur liten kan omfattningen av utbildningen i detta ämne vara vid universitet och högskola innan den läggs ner? Och drabbar detta bara ett enda skolämne? Knappast! Fortsätter man resonemanget blir landet snabbt inte tvåspråkigt svenskt-finskt.

Den svenska skolan i Finland ska självfallet undervisa barn i och på finska. Men den finska skolan i Finland ska lika självfallet undervisa barn i och på svenska. Också i den ska en positiv attityd till svenskan odlas. Det problem man nu tror sig ha med finlandssvenska barn som inte kan finska är faktiskt större sett från perspektivet att finska barn inte kan svenska. Det är framför allt där en insats behövs om Finland ska kunna ses som en del av Norden – och det kan bli nödvändigt fortare än vi idag tror. Kunskaper i svenska bäddar för förståelse för de flesta nordiska språk. Skolan har ett stort ansvar för att alla barn lär sig bägge språken, men ett ännu större ansvar har faktiskt föräldrarna. Man ska i mycket svenskspråkiga trakter inte alls tro att finskan kommer automatiskt i städer som Helsingfors eller Åbo. Det ligger ett krav på mycken eftertanke och strategi hos föräldrarna att se till att barnen lär sig finska, exempelvis genom att visa dem på hobbyverksamhet på finska – och att se till att barnen kommer till den. Skolan kan hjälpa till på många olika sätt, genom olika pedagogiska metoder, men huvudansvaret för fostran ligger faktiskt hos föräldrarna. De ska uppfostra sina barn till respekt för språk. Undfallenhet och feghet har ingen plats i den processen.

Begreppet ”en tvåspråkig skola” förefaller vara onödigt vid närmare analys. Alla skolor är ju än så länge mångspråkiga. I praktiken kan begreppet kanske användas men när det gäller administrativt och strategiskt tänkande för framtiden måste det klart definieras för att lagstiftaren ska kunna formulera gångbara lagar. Än så länge känner lagstiftarna inte till begreppet ”en tvåspråkig skola.” Det är därför vi har svenska skolor i Finland. Vårdar vi oss inte om denna rättighet försvinner grunden för undervisningen på svenska i Finland. Då kan vi se oss i spegeln och sorgset konstatera att vi själva inte bara hjälpt till utan rentav initierat förlusten av den svenska skolan. Är det detta vi vill?