Kategoriarkiv: Ulrika Wolf-Knuts

”Om jag hade pengar”

Förr i världen skrev rektor och kansler alltid brev till varandra till julen. Alltså

 

Herr Rektor! Kära Mikko!

 

Nu har det snart gått ett år sedan vi utsågs till våra poster inom Åbo Akademi. För egen del har jag njutit av att ha precis lagom mycket att göra, lagom inspirerande intellektuella och andra utmaningar och också en tillhörighet med ett visst ansvar. Jag tackar för samarbetet detta år.

 

Du har haft det betydligt jobbigare än jag. Vi vet alla att ett par stora ärenden har sysselsatt dig. Här senast misstänker jag att regeringens planer och beslut fått dig att gnola Jerry Bocks och Sheldon Harnicks sång ur Fiddler on the Roof när fadern till döttrarna som lever ett modernt liv i motsats till honom själv pratar med sin Gud:

 

”Om jag hade pengar, jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj

bara gå omkring och rabbadam; hela fickan full med guld.

Jobba när jag ville. [—]

Om jag bara vore lite rik [—]

jag skulle bygga mig ett jättestort hus, precis här i hjärtat utav stan,
med koppartak och golv gjort av ädelträ. En trapp som går högt upp till tak

och ännu en som går ner, fast likadan, och sen en tredje trapp att skryta med…

På gården skulle jag ha ankor och höns, ja, fåglar och djur av alla slag
skulle fritt få simma och skutta runt. Till deras kvackkvack, kuckeliki, gobbeligobb skulle jag lyssna varje dag. Få leva så, det vore välan sunt?

Och stadens alla styresmän som kom och kröp för mig, de skulle fråga mig om allting: vis som Salomo jag var. -Som ni vill Ers Höghet, -Oh, förlåt Ers Höghet.
Vilket fjäskande och krypande det blev och det skulle inte betyda nånting vad jag gav för svar
för är man rik så har man alltid rätt!

 

Du som skapat öken och oas

kan du ändra ödet lite grann? Skulle dina planer gå i kras om jag var en burgen man?”

 

Ja Mikko, om du var en burgen man, om Åbo Akademi hade pengar, om vår regering inte vore så bildningsfientlig, ja rentav utbildningsfientlig och om den inte hattade runt med försök till beslut som visar sig vara lagvidriga, ja om!! Hade inte om varit i vägen, skulle kärringen ha bitit vargen.

 

Men nu är om i vägen, och det riktigt ordentligt. Jag skulle vilja säga till oss allesammans att vi befinner oss i ett ytterst allvarligt läge med ett stort deficit i ekonomin och samarbetsförhandlingar som en följd av det. Men det behöver jag inte brodera ut, det vet vi alla redan. Jag skulle därför vilja koncentrera mig på vad vi har inom Åbo Akademi, vad vi kan bygga vidare med och på.

 

För det första har vi en infrastruktur som fungerar. De flesta ämnena sitter i goda utrymmen i synnerhet om man jämför med många utländska universitet där man sällan har ett eget arbetsrum.

 

Vi har en klar uppfattning om vad som är målet med vårt arbete. Vi utbildar inte vem som helst och borde därför inte konkurrera med landets övriga universitet. Vi utbildar klart definierat för de svenska behoven i Finland. Behoven gäller lärare på alla nivåer från barnträdgården till universitetet och inom alla ämnen. De gäller också alla slag av tjänstemän i landet som säger sig vilja vara tvåspråkigt. Vidare gäller vårt arbete att upprätthålla och sprida den finlandssvenska identiteten. Identitet anses idag av forskarna inte vara en statisk egenskap man får med födelsen utan den kan förändras och är valbar — och därigenom också möjlig att välja bort.

 

Vi har en språkkunnig personal. Det innebär att vi kan resa utomlands, arbeta där, skaffa erfarenheter och se hur man också kan lösa olika problem och ta lösningarna med hem för att förbättra vårt universitet. Det innebär även att vi kan locka utländska såväl forskare, lärare som administrativ personal från utlandet till Åbo Akademi i samma syfte. Man lär sig alltid något av folk som arbetat på andra ställen.

 

Vi har en duktig personal. Jag minns början av denna så kallade strukturomvandlingsprocess för ett tiotal år sedan. Då var jag förvånad över att någonting överhuvudtaget kunde fungera då det kom direktiv från myndigheter utanför akademin som krävde än det ena, än det andra och ofta med kort varsel och framför allt ofta stick i stäv med senaste direktiv. Men en god personal klarar också sådant rådd, som vi ser.

 

Vi har en kreativ personal. Det finns idéer om allt möjligt. Det gäller att hålla öron och ögon öppna och på något sätt befria sig från ingrodda vanor och förutsättningar och med friskt mod gå in i det nya. Det låter hurtigt, men jag säger det för jag vet att människan är mera tålig och mera påhittig än man ofta tror. Också här kan det hjälpa att se hur andra universitet eller företag löst sina problem och i tillämplig grad föra över de goda lösningarna till oss.

 

Framför allt har vi en solidarisk personal. Det är ett gammaldags ord, jag vet. Men ändå vill jag ta det i min mun. Personalen är väldigt engagerad i sitt arbete och är för Åbo Akademi, den är trogen och arbetar mycket, mycket mera än arbetslagstiftningen förutsätter. När vi nu går in för förändringar i sammansättningen gäller det att inte mista modet även om alla kanske inte är kvar om ett år. Det gäller också att komma ihåg att de som blir kvar kan behöva stöd. Jag vet från litteratur om krig att det inte är lätt att acceptera och förstå hur valet ser ut när en blir kvar då kamraten försvinner.

 

Mikko: Om du hade pengar skulle du kunna göra en massa, bygga ett nytt Gadolinia och Axelia med trappor som går upp – och ned, och några trappor att skryta med, fylla labben med höns och ankor och försöksdjur och kemikalier av alla de slag och jobba om du hade lust. Du har visserligen för lite pengar, men du har det som är mycket värdefullare i längden, nämligen din personal. Ta vara på den! Lyssna, diskutera så mycket det bara går. Så byggs förtroende, så kan man komma vidare – också med mindre pengar. Vi måste alla stödja varandra i vardagen. Då står vi inte maktlösa, precis som man kan läsa i ledaren i det senaste numret av MfÅA.

 

Jag tackar för samarbetet och önskar dig och din familj och dina kära en riktigt god jul och ett gott nytt år.

 

Varma hälsningar

Ulrika

Tanzaniska intryck

Alltsedan 1995 har Åbo Akademi haft en livlig verksamhet i Tanzania. Våra pedagoger har på olika sätt bidragit till fortbildningen av lärare och framför allt till forskarutbildningen bland pedagoger där. År 2014 avslutade de två sista av elva doktorander sina studier och fick sin examen.

Universitetslagen formulerar sig i stora ord genom att föreskriva att universiteten ska ”tjäna mänskligheten” (2§). Det kan på många sätt diskuteras vad detta betyder, men ett av dem är med ganska stor säkerhet att utbilda personer som kan utbilda lärare, för av vad utgörs ”mänskligheten” om inte av små barn som växer sig stora. Åbo Akademi kan alltså med gott samvete hävda att vi försökt tjäna mänskligheten åtminstone på detta sätt. Hur det slår ut kan ingen veta, det beror på om de som tar emot undervisning och utbildning använder dem på bästa sätt. Var och en kan ju välja om hen vill bli en glupsk egoist eller filantrop och en god medmänniska.

Tre pedagoger från Åbo Akademi i Vasa, nämligen professorerna Sven-Erik Hansén, Ulla Lahtinen och Kristina Ström och jag gav oss iväg. Två av pedagogerna representerade också den mycket livliga u-landsföreningen i Vasa som initierat projektet och skaffat fram pengarna för det. Vi skulle vara med om att fullfölja och avsluta ett treårigt fortbildningsprojekt på två orter, ett i norra Tanzania och ett i Dar es Salaam. Först bodde vi en vecka i en liten by som heter Boma N’gombe och ligger i distriktet Hai nära Moshi. Vårt projekt var förlagt till granndistriktet Siha och dess huvudort Sanja Juu. Under tre dagar redogjorde låg- och högstadielärare från trakten för de utvecklingsprojekt de under den tre år långa fortbildningen arbetat med. Någon hade utvecklat läroplaner, någon annan hade ett projekt om hur man i stora klasser med mellan 80 och 120 elever kan integrera barn med olika funktionshinder. Någon hade utarbetat redskap för att få barn med läs- och skrivsvårigheter att följa med och lära sig de här grundläggande färdigheterna. Någon hade planerat och genomfört en idé om hur man kunde göra skolgårdarna trivsammare och någon hade lärt barnen och kollegerna avfallshantering. Tomma vattenflaskor av plast ligger överallt längs gator och vägar, de används med stor förtjusning av pojkar som fotbollar men efter att de blivit flata får de ligga kvar tillsammans med stora mängder av annat skräp. Sopsortering och återvinning är honnörsord. Ett projekt visade också hur man genom sopsortering och återanvändning kunde uppmuntra till företagsamhet genom att förvandla tomma rissäckar till säljbara mattor.

I Sanja Juu avslutades alltså ett treårigt projekt som bestod av fortbildning för lärare. Utbildningen genomfördes av Åbo Akademi i Vasa i samarbete med Institute of Adult Education i Tanzania och med projektmedel från utrikesministeriet i Finland. Handledare i utbildningen var de doktorer som fått sin examen hos oss. Så fick de också sin praktiska erfarenhet av att sprida sin kunskap. Trots att de alla hade goda anställningar inom stat och kommun och vid flera tanzaniska universitet genomförde de detta extra arbete. Särskilt beundransvärd är insatsen från båda kategorierna av lärare när man betänker omständigheterna kring infrastrukturen i landet. Någon hade kunnat åka ett halvt dygn med buss för att nå ett ställe där det fanns en dator med internetuppkoppling bara för att finna att strömmen just när hen kom fram var borta. Strömavbrott hörde till vardagens återkommande upplevelser och ingen visste någonsin hur länge de skulle komma att vara. Det var bara att åka hem igen och försöka återkomma en annan gång. Den fuktiga värmen var inte heller bra för vare sig datorer eller papper. Med det här vill jag ha sagt att i detta land ses utbildning som något eftersträvansvärt, något som det lönar sig att anstränga sig för.

Motsvarande procedur genomfördes under den andra veckan i Dar es Salaam. Som socker på bottnen delades det ut betyg under mycket högtidliga omständigheter med föredrag bland annat av direktören för den högre utbildningen vid undervisningsministeriet i Tanzania, professor Sylvia Shayo Temu. Sammanlagt mottog ett knappt fyrtiotal lärare sina diplom. Att folk på ömse håll var stolta gick det inte att ta miste på. Måste också tillägga att det vid honnörsbordet i Dar es Salaam satt fyra kvinnor och två män. Kvinnan i Tanzania var välrepresenterad och de jag hade mera att göra med var också starka och målmedvetna.

Så kommer man då hem. Vår regering råddar på som vanligt, kastar ut brandfacklor som andra måste släcka i ilfart för att regeringen inte ska hamna i en grundlagsvidrig härva av olagliga reformer, far fram med osanningar, luras genom vaga formuleringar och hemstickade sifferkombinationer, kommer med det ena invektivet efter det andra för att nå sina mål att slakta utbildningen i Finland, den utbildning som verkligen har varit en stolthet för oss. Visserligen har våra universitet inte kammat hem särskilt många nobelpris hittills men efter den här reformrumban är det inte säkert att blir några på ett tag heller. Man vill minska arbetslösheten och det sker genom att man tar arbetet från dem som har ett! Logiken är inte helt glasklar här. Säkert finns det mycket att förbättra i Finland som på andra ställen, säkert kan mycket effektiviseras och säkert kan många arbeta hårdare än de gör. Men bra vore det om man först planerade ordentligt och såg efter vad konsekvenserna av reformerna skulle kunna tänkas bli. Ännu bättre vore det om budet om förändringar kom utan grötmyndighet och patriarkalisk maktutövning gentemot de mindrevetande undersåtarna som helst ska sänkas i ett ännu djupare träsk av okunnighet genom att herrar och damer ministrar med låg eller ingen akademisk utbildning låtsas vara förståsigpåare och förminskar det vi åstadkommit under tiotals år. Fast nobelprisen lyst med sin frånvaro har ändå den genomsnittliga allmänna bildningsnivån varit bättre än på många andra håll. Nu ska bildningen bort och utbildningen minskas till ett minimum. Sorgligt, mycket sorgligt!

Att i mitten av november tillbringa några veckor i Tanzania är inte det värsta. Ljuset, värmen, de granna färgerna och vänligheten kontrasterar kraftigt mot vårt mörker, vår gråhet och vår kyla. Vänligheten i Finland i november är inte heller överhövan imponerande. Men allra mest kontrasterar synen på bildning och utbildning i Tanzania mot vårt utbildnings- och bildningsfientliga samhälle. Det enda goda med den process Finland nu genomgår är förhoppningsvis att våra barnbarnsbarn har möjligheten att arbeta för att återuppbygga förtroendet för kunskap och vetenskap och bygga upp det goda samhälle som deras förfäders generation har demolerat.

Lärarutbildning

Så är det då dags igen! Med jämna mellanrum måste tydligen finlandssvenskarna vädra sina konflikter. Här senast gäller konflikten klasslärarutbildningen och skiljelinjen går mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Fast det beror på hur man ser det. I Vasa tycks man anse att skiljelinjen går mellan det som där kallas för Södra Finland och Österbotten, i Helsingfors går den mellan huvudstadsregionen och allt annat. Några frågor som i den allmänna mer eller mindre sakliga debatten inte är klart belysta finns ännu att få svar på.

 

  1. Vad betyder ”Södra Finland”? Vad betyder ”huvudstadsregionen”? Är ”Södra Finland” allt utom svenska Österbotten? Eller är det i själva verket Helsingfors med vissa grannkommuner, såsom Esbo och Vanda? Är ”huvudstadsregionen” kanske bara Helsingfors? Något av det allra viktigaste när man diskuterar är att definiera begreppen. Det har man tydligen inte gjort nu. Att i Österbotten mena något med ”Södra Finland” och i Mellersta Nyland inklusive Helsingfors tala om ”huvudstadsregionen” är att föra folk vilse med luddiga begrepp. Är dessa storheter kompatibla och kommensurabla? Talar man kanske rentav om gärdsgård och prästgård?
  2. Var ska de nya klasslärarna få arbete? Man säger sig på några år kunna utbilda över 1100 nya lärare om man ger klasslärarutbildning både i Vasa och Helsingfors. Låter man Helsingfors universitet utbilda hälften av dessa har vi 550 nya lärare som inom några år ska placeras i huvudstadsregionen. Låt vara att flera tjänster blir lediga genom pensioneringar men samtidigt dras skolor in, skolor slås samman till större enheter med större klasser och antalet barn minskar. Var i huvudstadsregionen ska 550 nya klasslärare placeras? Har vissa kommuner förbundit sig/kommer att förbinda sig att ta emot dem? Inte ens i ”Södra Finland” kommer behovet sannolikt att bli så stort.
  3. Bägge dessa frågor bygger på ett märkligt faktum. Varför är det så otroligt svårt at få fram en siffra på hur stort behovet i ”Södra Finland” respektive huvudstadsregionen verkligen är? Annars kan vi minsann räkna och skriva siffror inom universitetsvärlden. Varenda gång en universitetsanställd drar andan ska det bokföras och statistik finns ad nauseam. Det minsta man kan begära är att Helsingfors universitet ror fram med hur man har beräknat behovet av nya lärare i de berörda kommunerna, vilka de nu är. En tillförlitlig faktabasis som utarbetats med hjälp av en klart redovisad och transparent metodik är a och o när underlag för beslut och resultat ska tas fram – åtminstone i vetenskapliga sammanhang. Vad är det med lärarbehovet i ”Södra Finland”-huvudstadsregionen som gör det så diffust att man inte ens med avancerade prognostiska kalkyler kan få fram ett riktgivande tal som tål dagsljus? Man frestas formulera frågor om avsikten med dubbleringen av klasslärarutbildningen. Vill man avhjälpa en eventuell temporär klasslärarbrist eller vill man inrätta en komplett och permanent lärarutbildning i Helsingfors med allt vad det innebär av kostnader för tillräcklig, behörig och kompetent personal, övningsskola och praktikskolor? Det är inte förvånande att ärendet med dessa fundamentala oklarheter väcker misstänksamhet.
  4. Åbo Akademis pedagogiska fakultet har under årtionden i Helsingfors stått till tjänst med kompletterande behörighetsgivande utbildning för obehöriga lärare. Har man rett ut vilken effekt denna utbildning haft? Var har dessa nybehöriga lärare placerat sig? Om inte i skolan är det skäl att fråga: ”Varför inte i skolan?” Kom inte och hävda att Åbo Akademi inte i tillräcklig utsträckning har accepterat dem som sökt sig till den utbildningen. Självfallet kan inte alla aspiranter accepteras oberoende av lämplighet eller brist på densamma och oberoende av tidigare utbildning. Att ta in personer med en tidigare examen eller erfarenhet helt vid sidan av läraryrket och ge henne/honom behörighet löser ingenting. Vi vill ju ha lärarutbildade lärarbehöriga klasslärare, inte personer med vilken utbildning som helst och didaktisk påbyggnad. Eller hur?
  5. När ska man vid Helsingfors universitet börja förundra sig över att det i den stora ekonomiska nedskärningens tidevarv finns miljoner euro för en dubblerad klasslärarutbildning bland finlandssvenskarna på knappa 300.000 individer? Och vad kommer detta att få för en effekt på synen på finlandssvenskarna? Cementeras inte fördomarna om dem som barn och arvtagare till bergsråd, adelsmän och Kroisos själv?

 

Det förefaller onekligen som om den gamla diskussionen om spänningen i mentaliteten i Österbotten och Helsingfors lever kvar. För huvudstadsregionens representanter är Vasa och ”det lilla obskyra landsortsuniversitetet Åbo Akademi” (citat efter tal av en SFP-politiker) efterbliven landsbygd från vilken intet gott kan komma (trots att Vasaregionen nu är ekonomiskt mycket blomstrande) medan företrädarna för den andra falangen anar ugglor i mossen och inte tror sig kunna lita på ”herrarna i Helsingfors”. Bara framtiden kan utvisa om parterna kan mötas i positiv anda med en gemensam vilja att på svenska föra de senaste internationella kvalitativt högtstående didaktiska rönen till blivande klasslärare. Eller behöver vi en gemensam utomstående fiende att vända oss emot? Då står den finländska rasismen parat bakom knuten.

Installation och promotion

Stockholm stod i sitt vackraste höstflor. Det var dags för professorsinstallation och promotion vid Stockholms universitet. Allt skulle gå av stapeln i Stockholms stadshus, det vackra bygget från 1923 vid stranden på Kungsholmen.
På inbjudningskortet stod det att man förväntades sitta på sin plats tjugo minuter innan allt skulle börja. Nåväl, man kom i god tid och sökte upp sin plats. Men sen vandrade man runt och hälsade på folk man kände och folk man inte kände, hittade bekanta från för mycket länge sedan och funderade på var i all världen man sett ett visst ansikte tidigare. Rektorn stod längst framme invid blåsorkestern och tog den som ville hälsa på henne i hand och tog emot gästerna med glädje. Universitetskanslern var också där. Ett högt sorl visade att minst sjuhundra personer var ivriga och förväntansfulla. Programböckerna och presentationerna av huvudpersonerna låg på vars och ens stol. De diskuterades naturligtvis ibland med ren och skär glädje och stolthet, ibland med en svag ton av förvåning och förakt: ”Hur kunde det komma sig att HAN…? Han som minsann inte ens var i angränsande rum när den djupa tallriken uppfanns!”
Långsamt satte sig alla medan blåsorkestern spelade ”samlingsmusik” som tecken på att tiden var kommen. Då var klockan faktiskt fem, precis som den skulle vara. Rektorn höll ett ganska kort tal. Det var riktat till de inbjudna, installandi och promovendi, statsmakt, finansiärer, och det var mycket balanserat och mycket klokt.
Professorsinstallationen gick till så att de nyutnämnda kom upp på podiet fakultetsvis och flera i gången om det var flera som skulle installeras. Rektorn höll ett kort tal till dem och gav var och en hans/hennes utnämningsbrev. En enda av installati, den nya professorn i baltiska språk, höll en installationsföreläsning på ungefär tjugo minuter.
Varje fakultet hade sin promotor, som presenterade sig. Detta skedde dels på latin, dels på svenska, som hos oss. Först i varje fakultet utnämndes hedersdoktorer och jubeldoktorer, eller de som disputerat för femtio år sedan. Vanliga promovendi ställde sig på podiet, flera i gången. Damerna var iförda sina balklänningar så det var inte bara högtidligt att vara med, det var också festligt. Promotor vände sig till var en med ramsan ”accipe pileam…” och räckte fram insignierna, för de allra flesta en lagerkrans, för några en hatt och för alla doktorsdiplomet. Inga värjor! När varje ”sats” fått sitt gick de till sina platser och nästa grupp fick tecknen på sin värdighet. Efter varje fakultets promotion spelades en fanfar för just den fakultetens nya doktorer.
Musik markerade också scenbytena mellan de olika akterna i proceduren.
Klockan halv åtta var ceremonierna över och det fanns tid för mingel över mousserande vin. Man träffades i rummen utanför Blå hallen och ute på trappan mot sjön. Till musik tågades till middagen som avåts i godan ro i Gyllene salen. Också här var talen mycket korta, somliga roligare än andra, somliga mer berörande än andra. Maten var förstås läcker och sällskapet mycket trevligt. Middagen avslutades under sakkunnig och fast ledning av någon som gav klara direktiv om vilka gäster som först skulle lämna bordet. Till slut var det dans och sen gick båten hem till Åbo.

Vad har jag då lärt mig? Att tiden för samling var tillräckligt lång för att man skulle hinna träffa sina kollegor och vänner, att ingen märkbart kom för sent, att man kan effektivera både installationer och promotioner – flera hundra utnämningsbrev delades ut, att man kan göra en högtidlig fest lättsam genom klädsel, musikinslag och tonen i talen och av avväpnande skratt när något gått lite fel, och att man inte behövde svettas som man lätt gör vid varmare väderlek än i september. Man tackar för en fin kväll.
Kanske vi också hos oss kunde fundera på hur våra traditioner bäst kan bevaras men ändå förändras i takt med tiden.

Rapport från en verkstad

Det är juni, det är kallt. I vattnet är det under 15 grader, gränsen för när simskolorna får låta barnen träna i vattnet. Lika kallt är det i rikspolitiken och därför också i universitetspolitiken. Och samtidigt ska det planeras 100-årsjubileum vid Åbo Akademi.

Vädret kan vi inte göra något åt, men politiken måste vi inom forskarsamfundet som kritiskt tänkande universitetsfolk försöka påverka. Det ska sparas, säger våra ledande politiker. Att man måste spara när man inte skött sin ekonomi utan hamnat på obestånd är självklart. Men att det måste göras så att de som har minst ska göra sig av med mest är inte alls självklart. Att man måste spara just på de områden där oftast samhällets kvinnor arbetar och så i förlängningen förneka betydelsen av kvinnans arbete, och dessutom hävda att jämlikhet och jämställdhet råder i vårt land vittnar om en svårligen begränsad syn på omvärlden. Våra ledande politiker tycks överhuvudtaget inte se vad kvinnor gör. Hur kan man påstå att ett land med 400.000 arbetslösa är jämlikt? Hur kan man hävda att ett land där kvinnor på alla yrkesområden, också inom universiteten, får lägre lön än männen för samma arbete och där kvinnor dagligen dör, alltså mister livet, ger upp andan, för att män slår ihjäl dem, är jämställt? Primitivt är det, ingenting annat. Här står nämligen människovärdet på spel. Låt oss erkänna faktum och skämmas! Att slå ifrån sig med att likartade förhållanden råder i nästan hela Europa är att sticka huvudet i sanden.

Låt oss se verkligheten som den är. Spara ska vi, och det bör ske genom en rättvis fördelning av sparandet. Sånt sköter man genom progressivt fördelade skatter. Det sägs att varje hushåll har en skuld på 100.000 euro. För någon är detta flera årsinkomster, för någon annan är det priset på en andra segelbåt, eller ett höst- och vårhus i Provence. Vem har då bäst råd att avstå? Motsvarande gäller inom universitetsvärlden. En omfördelning av resurserna där kunde vara på sin plats. Vem behöver stora resurser? Det är alltid definitionen av behov som är avgörande ­– och definitionen hänger precis som i rikspolitiken ihop med vilka områden som anses vara viktiga ­– och det hänger i sin tur ihop med vem som sköter definierandet. Det är där stöten ska sättas in för det är där förmågan till kreativt nytänkande ska finnas.

Om man i en kommun ”spar” genom att avskeda två städerskor och istället anställer en ny chef är det bakvänt. Ingenting har man sparat. Om man i en stat begränsar möjligheten till utbildning från småbarnsår till universitet är det också bakvänt. Dels vet man att barn som mår dåligt ofta blir vuxna som mår dåligt och kostar staten pengar både i form av sjukvård och uteblivna inkomster och skatter. Dels vet man att illa utbildade medborgare i ett samhälle inte åstadkommer alla de fantastiska innovationer som landets ledande politiker tydligen tycks tro att man kan åstadkomma i ett litet udda och snart också isolerat land. Isolering är det sista Finlands universitetsvärld behöver.

Låt oss som en kvinna-man i kraft av vårt vetenskapliga kunnande, vårt kritiska tänkande och vår förmåga att ta till oss internationella erfarenheter motverka denna utveckling. Justera skattetabellerna ordentligt. Det svider en gång, men man vänjer sig snart och vill kanske rentav åtminstone försöka vara solidarisk med sitt eget land som prövar en annan utväg än förnedring av de svaga. Nu skäms åtminstone jag över att erkänna att jag formellt är finländare.

 

Under dessa auspicier ska vi alltså fira Åbo Akademis hundraårsjubileum. Med stor glädje konstaterar jag idag att det kommit in mera än femtio förslag till hur det ska ske, av dem var minst tio på engelska. Och förslag fortsätter att komma. De innehåller många goda idéer, somliga är vetenskapligt mycket tungt vägande vilket anstår ett universitet, andra understryker vårt universitet som en god arbetsmiljö med glädje, humor och gott samarbetsklimat. Som en röd tråd genom förslagen går en önskan om att vårt jubileum ska vara ”stort, mycket och synligt inom och utanför Åbo Akademi och Åbo”. Organisationskommittén har samlats och utsett en liten arbetsgrupp som träffas i augusti och tar sig an detaljerna.

Även i övrigt löper planeringen för programmet. Våra körer och Akademiska orkestern har kommit med förslag till så gott som månatliga program, det skrivs en trebandshistorik, hundra alumner ska presenteras på webben (kom gärna med förslag, alla behöver inte ha blivit framgångsrika miljonärer!), datum för jubileumspromotionen är spikat till den 25 maj 2018, det blir seminarier om Åbo Akademi nu och förr och förhoppningsvis också ett seminarium om de nordiska universitetens framtid förutsatt att Finland då fortfarande har en undervisningsminister som kan redogöra för sina planer.

Jag är mycket glad över alla de förslag på program som enskilda personer själva har erbjudit sig att genomföra. Vi har inte bara skickliga lärare och forskare inom akademin, vi har också konstnärligt begåvat folk som ska få komma fram. Ett stort tack för det förtroendet kommittén fått då ni formulerade alla idéer, tack också för alla erbjudanden om medverkan och tack för viljan att fira våra hundra år. Den visar att det finns solidaritet med akademin, att det finns stolthet över att vara anknuten till den. Det finns alla skäl att vara stolt över Åbo Akademi, men det är en annan historia.

Djärvhet

Åbo Akademi håller på att få en ny strategi. Där finns fem olika egenskaper som vårt universitet skulle stå för, nämligen öppenhet, mångfald, delaktighet, hållbarhet och djärvhet. Av dem är djärvheten kanske den svåraste egenskapen att leva upp till.

År 1917 när man på allvar ritade modeller för hur ett svenskt universitet i Finland kunde se ut hade landet precis blivit självständigt. Det var oroliga tider med stora meningsskiljaktigheter mellan olika politiska grupperingar, men ändå fanns det sådana personer som var så starka i sin övertygelse att de satsade pengar och krafter på att förverkliga sin dröm om Åbo Akademi. I backspegeln kan vi se att det mycket väl hade kunnat gå så att pengarna hade gått förlorade och universitetet aldrig kommit till stånd. Donatorerna visade en sällsynt djärvhet

Vad är djärvhet idag? Å en sidan handlar det fortfarande om frimodigheten att skaffa sig en uppfattning om någonting som man vill stå för, arbeta för, ändra på eller motarbeta. Å andra sidan är det modet att säga nej till det som utan långrandiga förklaringar förefaller dumt. Allt det vi idag är missnöjda med kan ändras, men förutsättningen är att vi själva åtminstone tar initiativet och helst också genomför förändringarna. Den övergripande frågan är om alla universitet måste göra lika. Måste alla göra på samma sätt? Kanske man kunde förvalta universitet på något annat sätt än genom att styra dem med pengar! Kanske universitetsverksamheten, d.v.s. undervisningen och forskningen, överhuvudtaget inte behöver styras! Är allt det vi gör under våra arbetsdagar nödvändigt för att ny kunskap ska komma till?

Det vore möjligt att ändra på fördelningen av dygnets timmar så att det fanns mera tid för förkovran och forskning. På somliga universitet har man gemensamt kommit överens om mötes- och undervisningsfria dagar varje vecka. Man kunde räkna med mera självstudier i den nya pedagogikens anda av att det är den vuxna unga människans lärande som står i centrum. Också examinationen kunde kanske sammanföras i större sjok som tvingar studenten att skaffa sig kunnande i stället för kunskaper. Ju fortare studenterna blir självständiga desto bättre.

Ingenting hindrar i princip att man litar på att forskare vet vad som behöver undersökas – även om det kanske just nu inte är till direkt pekuniär nytta. Men idag måste forskarna böja sig för x antal granskare. Den första är den som leder ett projekt och har makten att anta eller förkasta en presumtiv medlem i gruppen. Redaktörer och utgivare av vetenskapliga publikationer har också mycket att säga till om, för att inte tala om referees – som kan komma med fullständigt motstridiga förslag till ändringar eller rentav föreslå att artikeln inte ska antas för publicering. Man kan förstås hävda att kontroll av forskarnas arbeten behövs för att konkurrensen har hårdnat om vem som ska få publicera sig i de stora, fina tidskrifterna försedda med en trea på listan över acceptabla fora. De gångbara kanalerna ger som känt poäng som ger pengar. Det här sättet att dela in forskare i får och getter leder inte oväntat till ovilja att ens försöka publicera. Samtidigt växer det upp nya tidskrifter som svampar efter regn, ett tecken på att också forskning bedrivs som inte får en framskjuten plats just nu. Men precis den kan bli nödvändig kunskap i morgon. Vem vågar djärvt gå emot strömmen och publicera utan tanke på poäng och pengar? En viktigare fråga är ändå hur ny kunskap skapas om allt som skrivs först måste godkännas av sådana som redan känner igen sig i resonemanget. En forskningspolitiskt inkorrekt idé är inte välkommen.

Djärvhet kunde också komma ifråga när det gäller resursfördelningen. Nu gäller två principer. Den ena går ut på att allt måste vara som förr, den andra att den som har mycket också måste få mycket. Har man alltså många studenter som man under goda år kunnat undervisa i smågrupper är det svårt att under fattiga år göra större grupper. Har man under de goda åren en stor personal behöver man förstås också under de fattiga åren mycket pengar till lönerna. Att se över fördelningen vore också viktigt därför att alla ämnen inom ett universitet nu mäts med samma mått oberoende av förutsättningarna beträffande extern finansiering, publiceringsmöjligheter, personalstyrka, studenttillströmning m.m. Enligt mitt sätt att se bör resursfördelningen bygga på universitetens strategi och på lagstadgade krav i kombination. Är ekonomin dålig bör sådan forskning understödas som inte kräver enorma investeringar. Sådan finns faktiskt!

Åbo Akademi genomgår en reform, säkerligen bara en i raden av många som väntar. Nu är tiden inne för att fördomsfritt se efter vad som verkligen behöver göras för att vårt universitet ska fungera på ett ändamålsenligt sätt för den svenska utbildningen i Finland och för det finlandssvenska samhällets behov – och samtidigt med sträng hand rensa i alla processer. De fyra dekanerna och styrelsen behöver mod och stöd i sin uppgift. Djärvhet betyder nämligen dels dristig, modig, oförvägen, orädd, men också dumdristig, övermodig och våghalsig. Djärvhet måste alltså alltid kombineras med framsynthet och förnuft.

Jag tackar för gott samarbete denna termin och önskar en god och vederkvickande sommar!

Åbo Akademi firar. Vill Du vara med?

Kansler Ulrika Wolf-KnutsÅr 2018 blir ett jubileumsår. Det är då ett sekel sedan det förnyade universitetet i Åbo, Åbo Akademi, hade inrättats 1918. Det skedde endast nittio år efter att den Kungliga Akademien i Åbo, grundad 1640 av Drottning Kristina och generalguvernören över Finland, Per Brahe, hade brunnit ner till grunden tillsammans med resten av Åbo. Återuppbyggnaden av staden skedde långsamt men ändrade i sak inte på stadens namn eller funktion. Återuppbyggnaden av Akademien i Åbo gav ett mera sammanhållet namn, Åbo Akademi, men ändrade i sak inte heller på funktionen. Academia Aboensis Rediviva förlades till de ursprungliga kvarteren som kulmen på den långa traditionen av bildning och utbildning i skuggan av katedralen från 1300-talet. Många anställda räknar i sitt stilla sinne med att akademin har flera hundra år av anor.

Det var några rika Åbobor med höga ideal som i slutet av 1800-talet igen ville göra Åbo till en universitetsstad då det alltmer förfinskade universitetet i Helsingfors inte ansågs kunna ge den svenskspråkiga ungdomen utbildning på modersmålet. 1917 blev Finland en självständig tvåspråkig republik. Trots ett mycket turbulent läge i landet grundades Stiftelsen för Åbo Akademi samma år för att finansiera Akademin som ­­­– igen i Åbo – skulle bli ett svenskt universitet. Studentkåren inledde sin verksamhet 1919. Åbo Akademis mecenater, såsom släkterna Dahlström, Hjelt, Reuter eller Spoof, donerade både reda pengar och fastigheter för den goda saken. Fastigheterna råkade ligga längs Biskopsgatan, alltså där den ursprungliga Akademien legat. I dem finns fortfarande idag mycket av vår verksamhet. Historiens vingslag inte bara susar utan stormar om öronen på oss när vi går till vårt dagliga arbete.

Idag har Åbo Akademi moderna ideal. Vi bygger på våra traditioner men ser också framåt. Vi har ett autentiskt universitet, inte bara en social konstruktion. Mångfald garanterar möjligheter till utbildning för alla oberoende av språk, nationalitet, ålder, kön, politiska preferenser eller religion. Öppenhet står för en välkommen kommunikation inom universitetet och med det ständigt föränderliga samhället utanför. Delaktighet ger alla en chans att kritiskt ta emot eller förkasta idéer och forskningsresultat. Djärvhet är det mellanstora och nyskapande universitetets särmärke. Hållbarhet har vi visat under nästan 380 år för det finns fortfarande en Akademi i Åbo!

Vi jubilerar med en medelinsamling (www.abo.fi/donera) bland Akademins vänner så att vi ska kunna utbilda och forska ännu mera och ännu bättre. Vi anordnar seminarier och symposier, utställningar, konstevenemang och fester. Icke minst publicerar vi en ny historik i tre band. Vi vill rikta oss till alla som känner varmt för Åbo Akademi, studenter, anställda och till ”vetenskapens idkare, nyttjare och vänner” också utanför universitetet.

Åbo Akademis litenhet ger möjlighet till självförverkligande och mognad på svenska i en tvåspråkig miljö med transnationell prägel. Vi vänder oss till Dig för att ta reda på hur Du tycker att Åbo Akademis jubileum kunde firas och vad just Du kunde bidra med. Du som studerat vid Åbo Akademi och tillbringat dina bästa ungdomsår här, du som aldrig lämnat akademin och du, student idag men alumn i morgon: Kom med förslag! Vi vill ha Dina idéer senast den 31 maj 2015.

 

Ulrika Wolf-Knuts

Stora stövlar

Kansler Ulrika Wolf-KnutsKansler Jarl-Thure Eriksson avgick i december 2014 och lämnade efter sig stora stövlar att stiga i. Han hade varit rektor för ett tekniskt universitet och hade förhandlat med myndigheter och ministerier och visste precis hur en kanslers slipsten ska dras. De erfarenheterna hade inte jag när jag i januari efterträdde honom. Min bakgrund är i den humanistiska fakulteten, med religionsvetenskap som huvudämne i licentiatexamen och, o fasa, ett ämnesbyte så att jag blev folklorist genom min doktorsexamen. I bägge fallen var det den icke-officiella sidan av religion och religionsutövning som intresserade mig mest. Myndigheter och ministerier hade jag inte haft att särskilt mycket göra med, inte ens som dekanus eller prorektor.

Förväntningarna, nyfikenheten och stoltheten tog efter en viss betänketid överhanden när jag blivit tillfrågad. Förväntningarna gällde i första hand den nya organisationen inom universitetet. Universitetslagen hade införts medan jag var en professor i ledet, en ganska trött och besviken sådan, och förändringarna påverkade i första skedet inte de enskilda ämnena så de inverkade inte på studenternas eller min vardag. Tröttheten försvann under en längre vistelse som forskarprofessor i Tyskland och en sex månaders sabbatstermin. En utlandsvistelse borde göras obligatorisk för varje universitetslärare. Klart att familj, hund och häst kan hindra, men allt måste inte göras när man är ung. Också en femtioplussare som kan lämna de sociala förpliktelserna för några månader kan lära sig någonting nytt utomlands. Och de som blir kvar därhemma inser kanske äntligen att man gjort någon nytta där.

Samtidigt som den nya lagen infördes ändrades också strukturen vid Åbo Akademi. Det gjordes möjligtvis i bästa välmening, då allt ändå stod på huvudet på grund av lagen. I vardagen och på det så kallade verkstadsgolvet påverkade den här förändringen arbetet mycket mera än lagen i sig. Gamla invanda och fungerande rutiner frångicks och man blev förvirrad och därför ilsken och började strunta i alltsammans. Människan kan som bekant vänja sig vid mycket, hon blir bara likgiltig. Många kände det så, men inom några få år fanns det styrka nog att väcka förslaget att igen göra en reform. Täta och stora så kallade strukturförändringar är trendiga och signalerar kommande salighet. Därför är det förståeligt att förväntningarna på den nya strukturen är stora, hos andra och också hos mig. Kreativa, förstående och kommunikativa chefer kan åstadkomma mirakel i vår nya sammansättning om medarbetarna entusiasmeras.

Nyfikenheten handlade naturligt nog om vad som förändrats sedan jag senast var med. Hade de gamla problemen lösts? Vilka var de nya? Det visade sig att pengarna fortfarande inte räckte till, att kraven på ”produktion” av det ena och det andra måste fyllas, att byggnaderna ibland hade mögelproblem eller borde rivas, bland annat. Sådana problem är vardagsmat och kommer aldrig att lösas definitivt. Intressant var att se massor av nya ansikten i korridorerna. Mina tidigare samarbetspartner hade i många fall blivit pensionerade, nya hade anställts för att sköta deras uppgifter. Den nyfikenheten består: Vad är det för folk? Hur är de att fungera med? Därför har jag satt mig i sinnet att tala med så många som möjligt. Jag vill ha en överblick över vad som är till glädje och till bekymmer för dem som arbetar inom Åbo Akademi. Bara på det sättet tror jag det går att utveckla akademin med motiverade anställda, och bara på det sättet går det försöka minska bekymren i vardagen.

Stoltheten var förstås en mycket personlig upplevelse. Åbo Akademi med alla dess delar i norr, söder och öster har alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag anser det vara en fantastisk bragd av alla våra företrädare att under dessa århundraden med de förutsättningar som finns för en svensk akademi i Finland kunna hålla igång ett universitet av hög standard, i synnerhet med hög kvalitet i forskningen. Men jag fick kalla fötter när jag kom att tänka på mina hänsovna kollegor Per Brahe och Rabbe Axel Wrede, den ene generalguvernör, den andre betydelsefull politiker kring sekelskiftet, en ytterst komplicerad tid i landets historia. Inte var jag man och inte hade jag pipskägg. Mina nya stövlar skulle i sanning bli enorma. Men tiderna har förändrats, kansler har andra uppgifter och med stöd av alla dem som arbetar, studerar och på andra sätt hyser varma känslor för vårt universitet ska det nog gå.

Ulrika Wolf-Knuts