månadsarkiv: september 2013

Betydelsen av handledning i avhandlingsprojektet

Årets lärare/handledare

Jag vill lyfta fram några aspekter som gäller handledning av avhandlingsskribenter och betonar att detta är utifrån vad jag upplevt som handledare under ett antal år, inget som specifikt gäller HHÅA.

Jag ser handledarens roll som speciellt viktig i det inledande skedet av hela avhandlingsprojektet. I början gäller det att den studerande kan mobilisera sin energi och tankeverksamhet för att hitta ett relevant ämne och skriva en forskningsplan. Jag vill gärna att de studerande själva är aktiva och föreslår ämnet (eller flera ämnen), som sedan kan diskuteras tillsammans.

Eftersom handledaren ju ofta har mer erfarenhet än skribenten och således bättre borde kunna bedöma hur stora insatser som behövs, är det viktigt att handledaren engagerar sig rätt mycket i början av projektet när ramarna fastställs. En bra början, som bland annat innebär ett klart syfte och tydliga avgränsningar, underlättar både för handledaren och skribenten att bemästra projektet och komma vidare. Avhandlingsprojektet ska ju kunna gå att genomföra inom en rimlig tid och med rimliga resurser.

Hur mycket ska handledaren styra i början? Detta upplever jag dock rätt problematiskt ibland. Dels vill jag att den studerande själv ska söka fram information och komma till insikt, dels anser jag att jag behöver få vägleda honom för att projektet ska bli överkomligt. I synnerhet i situationer när jag inte har undervisat den studerande tidigare eller känner till hans kapacitet, trevar jag mig fram vid den första handledningsträffen och försöker bilda mig en uppfattning om vad den studerande klarar av. Detta gäller inte minst metodfrågor, t.ex. kan en kvantitativ metod rekommenderas eller inte.

Jag upplever att det är viktigt att få en bra kontakt med den studerande. Relationen kan gärna bygga på ett ”kontrakt”, som man uppgör tillsammans vid första handledningsträffen. Vardera berättar vad de förväntar sig av handledningen och handledaren ger också tydliga instruktioner om vad som ska göras.

Det är också viktigt att ta fram att avhandlingsprocessen sällan är bara uppåt utan att motgångar och svackor förekommer. På så sätt kan den studerande förstå att det han kanske upplever är något normalt och en del av processen – i stället för att känna sig misslyckad. Jag uppmanar också den studerande att ta kontakt när han upplever motgångar eller bristande motivation för att vi tillsammans ska kunna diskutera igenom problemen och förhoppningsvis hitta en väg framåt. Ju snabbare problemen åtgärdas, desto bättre för den studerande.

Ska handledaren ge en tidtabell? Jag brukar be den studerande att göra upp sin egen tidtabell, men försöker också styra i viss mån genom att uppgöra ett förslag till seminarietider. Sedan får den studerande bestämma till vilket seminarium han infinner sig. Här kunde givetvis diskuteras, hur många seminarier den studerande ska delta i och när under processens gång.

En avhandling är också långt en fråga om att kunna producera text. Alla har inte lätt för att skriva. Det är viktigt att den studerande sporras att skriva, hellre för mycket text än för litet. Med dagens moderna textbehandlingsverktyg är det också lätt att redigera texten efteråt. Träning i att skriva, i synnerhet för redovisare, glöms ofta bort men är ack så viktigt för att det ska bli en avhandling.

Hur ska jag ge konstruktiv feedback åt skribenten? Här känner jag att jag ännu skulle behöva mera vägledning själv. Hur ska jag uttrycka mig för att uppmuntra och ge förbättringsförslag utan att såra eller vara för otydlig? Hur mycket ska/får jag påverka utan att sätta orden i skribentens mun? Hur kan jag ens veta att min åsikt om förbättringsförslag fungerar? Vi är alla olika och jobbar på olika sätt. Dessutom känns det svårt att avge sakutlåtandet senare om jag själv varit (för) mycket involverad.

Den kanske allra svåraste frågan är hur jag ska motivera de skribenter som inte själva verkar ha funnit motivationen. Ibland hjälper det med en mycket strukturerad process, där skribenten tar sig an en liten bit i gången. Jag har förstått att skribenter med svårigheter ibland försöker greppa hela avhandlingsprojektet på en gång, vilket förstås känns helt oöverkomligt.

Till sist vill jag passa på att tipsa om två böcker som jag själv haft stor nytta av, trots att de främst gäller handledning av doktorander. De är:

Delamont, S., Atkinson, P. & Parry, O. (2004), Supervising the Doctorate, The Society for Research into Higher Education & Open University Press, Oxfordshire, England.

Handal, G. & Lauvås P. (2008) Forskarhandledaren, Studentlitteratur, Lund.

Benita Gullkvist, forskningsledare, akademilektor och docent i redovisning

Kommentera gärna hur ni gör eller dela med er av era tips!

Dags att öppna klassrummen!

Årets lärare/handledare,

Åbo Akademi har just genomlevt några hårda år. Ämnen skärs ner, professurer dras in. Det klagas på reformer och ökad byråkrati. Våra studenter presterar sämst i landet när det gäller antal studiepoäng och genomströmning. Och mössa inomhus! Läget känns hopplöst. Var är repet? Eller finns en väg ut ur mörkret?

Inom ämnet nationalekonomi har vi på några år mer än femdubblat antalet studenter. Samtidigt har genomströmningen ökat markant; drygt hälften tar numera ut sin kandidatexamen på tre år. Fler men bättre studenter? Är det verkligen möjligt?

Här några konkreta tips som har fungerat för oss:

För att bryta den nedåtgående trenden – förödande för både under­visningen och forskningsmiljön – frågade vi våra studenter varför de misslyckas. De anonyma enkätsvaren gav oss mängder av ledtrådar, men två svar dominerade: 1) Ni kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!

Jag tror att problemen med dålig genomströmning faktiskt bottnar i att vi ställer för låga krav på både studenterna och oss själva. Kanske har vi resignerat inför vikande prestationer. Kanske möter vi bristfälliga för­kunskaper med djupa suckar och sänkta krav.

Men alla studenter vill lära sig och hugger gärna i så länge de förstår varför ämnet är viktigt. Vi lägger därför mycket krut på att knyta nationalekonomin närmare verkligheten och satsar våra resurser på färre men bättre kurser. Ingen ska längre behöva undra varför man ska lära sig Stackel­bergs duopolmodell eller varför livet blir lättare om man kan använda klustrade standard­­fel. Utbildningen måste vara utmanande och väcka en glöd hos studen­terna, en stolthet över att man har arbetat hårt och nu behärskar avancerade tekniker som kommer till nytta i arbetslivet.

Att ge trista krysstentor som inte ändrat utseende på decennier, dela ut toppbetyg till snudd på alla eller erbjuda lättare utvägar för den late är däremot en medicin som dödar intresset och viljan att anstränga sig. Varför plugga hårt om man klarar sig fint genom att åka snålskjuts på andra eller ta studierna med en stor portion lättja?

Men höga krav på studenterna måste självfallet mötas av minst lika höga krav på oss själva. Jag tror att vi på allvar måste arbeta med att utveckla undervisningen. Självklart är det en enorm utmaning att plötsligt ställas inför hundratals studenter. Självklart blir det pannkaka i början. Men i de flesta situationer i livet utvecklas vi genom att prata med andra. Undervisning är dock ett undantag: Alla klassrum vid ÅA är alltid stängda. Kurshemsidor är belagda med lösenord. Utvärderingar göms undan och nymodig­heter fördöms. På pedagogiska träffar gapar stolarna tomma. Likt ensamvargar håller vi oss inom vårt revir – vår bubbla – och lägger all energi och tid på att skylla våra misslyckanden på andra: Dagens ungdom! Alltför sofistikerat ämne! MinPlan och Reportronic! Regeringen!

Vi måste tänka precis tvärtom: Har jag något eget ansvar för att studen­terna inte lär sig? Har andra samma problem? Finns det någon som kan hjälpa mig? Måste jag som ämnesansvarig göra rätt för min höga lön och faktiskt våga ta ansvaret för ämnet? Inom mitt ämne har vi pratat ihop oss om utbildningen, men mycket arbete återstår. Det ska finnas en röd tråd från urvalsprovet till steget ut i arbetslivet, och alla lärare ska alltid veta vad som händer på alla kurser.

Men visst står Åbo Akademi också inför strukturella utmaningar. Nyss stegade 1023 nya studenter in genom våra portar – och de ska nu sprida ut sig över drygt 80 olika ämnen. Vi blir därför ett universitet med extremt små ämnen, där några få anställda förväntas ge en attraktiv utbildning som ska stå sig i den allt tuffare internationella konkurrensen. För att det ska gå vägen måste vi arbeta effektivt och hjälpa varandra.

Det andra som överraskar en svensk som kliver in vid Åbo Akademi är att läsåret är så kort, i praktiken ofta under 30 veckor. Att promenera genom akademi­kvarteren i tidig maj påminner mig om min utflykt till staden Prypjat, ett stenkast från Tjernobyl: En otäck tystnad, mörka fönster, kanske en spökgestalt i fjärran. Vi utgår alltså från att studenterna tar åtminstone två studiepoäng i veckan, vilket innebär en arbetsvecka på svettiga 50 timmar. Varför inte skrota jullovet, använda hela maj och dela upp läsåret i fyra lika långa perioder?

Och till sist en käpphäst: Satsa på doktoranderna! De är mer begåvade och jobbar hårdare än alla oss andra, men till en bråkdel av våra löner och med små chanser att få forska vidare i dessa nedskärningarnas tidevarv. Ändå kämpar de oförtrutet vidare med att putta oss stofiler och hela Åbo Akademi in i 2000-talet.

Jonas Lagerström, akademilektor och docent i nationalekonomi

Hur nätstöda studierna?

Nätstödd undervisning

Jag skriver i egenskap av studeranderepresentant i ledningsgruppen för nätstödd undervisning. Som datateknikstuderande väcker begreppet ”nätstödd undervisning” väldigt mycket tankar.

Nätstödd undervisning är inte bara Moodle. I stort är Moodle ett bra verktyg som föreläsaren kan använda för att distribuera kursmaterial och ta emot övningar med, på samma sätt ser studerande Moodle som en möjlighet till distansarbete, mindre papper och färdigt kursmaterial. Det saknas trots det ännu många funktioner som från studerandenas synvinkel skulle göra platformen mer användbar, speciellt vad gäller grupparbeten. Eftersom Moodle ännu saknar de här funktionerna, tycker jag att föreläsarna borde bekanta sig med olika former av nätstödd undervisning och tipsa sina studerande om hjälpmedel som finns för att göra studierna smidigare.

I kurser som bygger på grupparbeten är kommunikation inom gruppen det viktigaste för att få arbetet gjort. För att jobba i grupp krävs såklart diskussioner, vilka kan vara svåra att sätta igång då de flesta personer har en hög tröskel för att skriva mail och långa mail-diskussioner med flera deltagare också blir svåra att hänga med i. De flesta studerande använder sociala media som Facebook eller Google+ i privatlivet, och många använder dem också flitigt för grupparbeten. Att föreläsaren skulle rekommendera olika chat kanaler som verktyg skulle säkert öka på användningen av dem och på det sättet underlätta kommunikationen i gruppen bli enklare. Ibland ligger problemet i att alla i gruppen inte använder sociala media, då är t.ex. Skype ett användbart program för chat-diskussioner. Överlag gäller att tröskeln att delta i diskussioner är lägre i chat program, och ju mer man deltar desto mer får man ut av kursen. Nu kan man ju fråga sig varför studerande inte träffas personligen under grupparbetet, men för att göra arbetet smidigt är face-to-face-kontakt inte alltid det ideala.

Förutom att kommunicera är det viktigt att kunna arbeta ihop och kunna följa med vad som blivit gjort inom gruppen. För att smidigt kunna arbeta på distans tillsammans finns det flera olika verktyg man kan använda. En metod är att dela filer, eller de texter man skrivit, bakgrundsmaterial etc. För det finns det flera olika företag som erbjuder gratiskonton för att enkelt kunna dela filerna mellan gruppmedlemmarna och samtidigt ha en internetbaserad backup av det man producerat. De kanske vanligaste är Dropbox och Copy, men det finns som sagt många flera av dessa molntjänster. Vad händer då om två gruppmedlemmar arbetar samtidigt med samma fil och sparar på skilda håll? Vems version är det som sparas? Ofta är dessa problem redan färdigt lösta, t.ex. Dropbox-programmet upptäcker dubbelsparandet och sparar filerna enskilt och märker dem ”conflicted copy”. Ifall gruppen vill vara ännu effektivare och flera i gruppen vill arbeta samtidigt på samma fil finns det internetbaserade skrivprogram också för det. T.ex. i Google docs kan flera användare editera en text samtidigt och följa med vad de andra skriver i realtid.

Gällande nätstödda studier vill jag ännu påpeka en sista, mycket viktig, sak jag kommit i kontakt med under åren. Backup av filer. De verktyg jag nämnt tidigare går alltså också att använda privat, som ett eget lagringsutrymme. Föreläsare och handledare bör uppmana sina studeranden att hålla en bra backup på sina filer, åtminstone när de går in i gradu-skrivandet och de tillfälligt livsviktiga filerna ska hållas bra i förvar. Det sista man skall göra är att jobba från ett USB minne. Jo, man kan använda USB minnen för att ha en backup eller transportera filer men det skall absolut inte vara den enda kopian man har. Jag har länge försökt lära ut åt mina icke-IT-studerandebekanta att ifall man endast har en kopia av sin fil är den inte sparad utan bara temporärt lagrad. För att kunna garantera att man inte tappar bort filer skall man ha åtminstone två, gärna flera kopior.

De hjälpmedel/program jag har nämnt är som sagt inte de enda som finns, jag vill bara väcka tankar om vad det finns för hjälpmedel som studerande, och varför inte också lärare, kan använda sig av för att utnyttja teknologin bättre.

Andreas Johansson
Datateknikstuderande

Nytänk vid studieintroduktionen

HHÅA, toppenhet för utbildning

Jag har varit med om professorer som glömt bort att hälsa sina nya studenter välkomna till ämnet i sin iver över att demonstrera och informera om tusensidiga luntor som måste och bör tenteras under det första studieåret. I samma veva har datorpresentationer visat upp bildgallerier på samtliga anställda vid ämnet och namn på kurser har svischat förbi i snabbt tempo. Frågan är hur mycket av informationen som regnade ner över gulisgruppen faktiskt stannade kvar i minnet till följande dag? Kanske ett förvirrat och skräckblandat minne över en tjock bok med hotet om en avklarad tent, annars… Tent, förresten. Hur mycket vet en 19-åring direkt från gymnasiet om tenter vid ett universitet? Och hur man förbereder sig inför en sådan?

Det är mycket nytt som välvilliga mänskor vill upplysa de nyinskrivna om vid inträdet till universitetsvärlden. Under studieorienteringsveckan står studiebyrån, studenthälsans representanter och bibliotekspersonalen på kö för att få komma till tals och slåss om tider i ett fullspäckat schema, vid sidan av ämnesrepresentanter och tutorer.

Handelshögskolan ville i år testa ett nytt koncept då ekonomutbildningen skulle presenteras för de nya studenterna. Redan att strömma in till ett stort auditorium utan stolar i snöräta rader borde ha fått gulisarna att inse att eftermiddagen inte var upplagd enligt korvstoppningsprincipen. Det fanns stolar att sitta på, ingen behövde stå. Men alla fick själv se till att organisera sig och på valfritt sätt placera sig tillsammans med sin tutorgrupp.

Introduktionen till studierna fick studenterna genom att fundera och reflektera över en rad frågeställningar. Utgångspunkten var den nuvarande kunskapsnivå – ”Vad vet du nu?” Under eftermiddagens lopp flyttades fokuset vidare till vad de vill veta och om det finns sådant som de i nuläge inte kan något om, men gärna skulle lära sig.

De blivande ekonomerna fick alltså börja sin akademiska bana med att sätt ord på sina tankar och förväntningar. Vad är en ekonom? Vad ska en ekonom kunna? Vad innebär ekonomistudier, vad och hur vill vi lära oss?

Förutom att tänka igenom frågorna själva, uppmanades alla formulera sina tankegångar högt. Att kunna kommunicera med nya mänskor är också viktigt och nödvändigt, både i studierna och kommande arbetsliv. Samtidigt var det ännu ett sätt att lära känna sina nya studiekamrater.

Handelshögskolans alla ekonomiska huvudämnen hade lärarrepresentanter på plats, liksom biämnena handelsrätt, sjörätt och informationssystem. Oraklet på studiefrågor i huset, allt-i-allo-amanuensen, var också där, tjänstledig som hon är. Förutom att presentera sig fanns det tid för personalen att mingla runt och sitta ner med alla grupper för att kunna berätta mera om sitt ämne, studier i allmänhet och svara på frågor.

”En ekonom sitter på kontor och fifflar med nummer.” ”Ekonomer förstår sig på pengar.” ”Ju mer man kan, desto bättre. Är det inte så med alla utbildningar?”

De cirka femtio som satt och funderade på sin framtid, formulerade sig fritt. Avslutningsvis fick de i uppgift att sammanfatta eftermiddagen under frågorna: ”Vad vet vi nu? – Vad ska en ekonom kunna? Hur ska vi lära oss det?” Med lärarna som sekreterare lyftes många viktiga aspekter fram, både ämnesmässigt, men inte minst rent studietekniskt. Det talades om planering och strukturering, samarbete, hantering av feedback – såväl bra som mindre bra.

Vi hoppas att studenterna gillade upplägget och fick ut något som stannar kvar i minnet då studierna drar i gång på allvar.  I alla fall uppskattades det personliga i att få sitta i mindre grupper. Strukturen blev klarare – vad de olika ämnena går ut på och de valmöjligheter som finns att pussla ihop en egen studieprofil. Som en av gulisarna sa: ”Det här visar att universitetsstudier inte är en högre nivå av gymnasiet, utan något mycket mer.”

Det finns planer på att spinna vidare och samla ihop gulisarna för en återträff framåt Vappen. Då har de sitt första studieår bakom sig och samma frågor har säkert väckt nya tankar och fått en del andra svar.