Nätstödd undervisning kan bli en ödesfråga. Är lärarna flaskhalsen?

Nätstödd undervisning

Skribent: Helena Hurme

För en timme sedan (innan jag blev påmind om att jag under hösten lovat skriva i Lärarbloggen) avslutade jag en av de trevligaste undervisningsstunder jag haft under mina nästan fyrtiosju år som lärare. Det var fråga om en liten grupp studerande på kursen Fördjupad utvecklingspsykologi, sju studerande.

På kursen har vi gått igenom boken ”Advanced developmental science”, som innehållsmässigt är väldigt bra men som ser ganska trist ut: mycket text och några få svartvita bilder. Studerandena har presenterat var sitt kapitel som PowerPoint, där de klippt in länkar, bland annat YouTube-snuttar. Dessutom har de varje vecka på moodle diskuterat föregående veckas kapitel  och  jag har sedan kommenterat inläggen. Jag har också läst kapitlen och ofta sträckläst dem, för innehållet är så intressant (också en studerande använde ordet sträckläsa när hon berättade om hur hon förberett sin presentation). Studerandena tycks också ha trivts. En studerande sa en gång att ”det harmade mig så att jag inte kunde vara närvarande” och det är inte ofta man får höra det!

Det som gjorde den här gången så unik var, att en studerande under diskussionen frågade om hon får visa en filmsnutt med Sir Ken Robinson http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U eller www.vimeo.com/29485820 . Detta var helt oplanerat och ledde till att många av oss, mig inkluderad,  för första gången såg denna absolut fantastiska och tankeväckande presentation som faktiskt har att göra med inlärning. Situationen påminner om det som den kända antropologen  Margaret Mead kallar för ett postfigurativt samhälle i motsats till co-figurativa och  prefigurativa samhällen (Margaret Mead, Culture and Commitment: A Study of the Generation Gap (Garden City, N.J.: Natural History Press, 1970) . Enligt henne lever vi idag i ett postfigurativt samhälle där inlärningen inte sker enbart från den äldre generationen till den yngre eller mellan jämnåriga, utan också från de yngre generationerna till de äldre. Detta har inneburit en verkligen behövlig uppluckring av hierarkierna inom undervisningsstrukturerna. Nätstödd undervisning kommer in i denna process på åtminstone två sätt: För det första anammas den teknologiska utvecklingen lättare av de yngre generationerna, som inte är fast i cementerade tankemönster och sätt att utföra saker och ting på.  För det andra innebär närvaron av teknisk utrustning (Smartboards, datorer i klasserna, tabletter, smartphones) en större flexibilitet i att presentera material som man kommit i kontakt med under andra lektioner eller utanför universitetet. Båda dessa faktorer ökar de co-figurativa och postfigurativa inslagen i undervisningen. Det enda som behövs är att lärarna är beredda att låta detta ske.

ÅA har redan, trots nedskärningarna, det mesta i utrustningsväg när det gäller nätstödd undervisning och dessutom har många studerande en egen dator, pekplatta eller smartphone. Med dessa kan man koppla upp sig mot ÅA:s homeserver och mot världen och följa med undervisningen från nästan vilket ställe som helst. Jag är rädd för att flaskhalsen inte är studerandena, utan just lärarnas cementerade sätt att se på undervisningen.

Bilden visar, att man kan koppla upp sig mot moodle fast hemma på motionscykeln.

Det ska bli intressant att se, hur länge det tar innan trycket blir så stort, att alla lärare är tvungna att gå över till nätstödd undervisning. Trycket kan för det första komma från studenterna, som både i skolan och privatlivet vuxit upp med elektronisk utrustning och anser det vara en självklarhet också vid universitetet. För det andra kan universitetens försämrade ekonomiska situation leda till krav på att i allt större grad använda sig av nätstödd undervisning. Det är dyrt att hyra utrymmen, som står tomma en del av tiden. Kanske en viss del av undervisningen i framtiden förläggs till utrymmen som hyrs ut av firmor vid behov i stället för att universiteten själva hyr dem flera år i sänder eller äger dem? Man kan till och med föreställa sig nästan utrymmeslösa universitet i framtiden, för redan nu är det möjligt att tillgodogöra sig föreläsningar på nätet  när man vill eller till och med ha onlinediskussioner med upp till åttio samtidiga deltagare (som Adobe Connect). Vid sådana utrymmeslösa universitet är nätstödd undervisning ett måste.

En annan trend som skapar tryck på lärarna att börja använda nätstödd undervisning är också  bunden till universitetens sparkrav. Pengar måste fås in från olika källor och en sådan är produktion och försäljning av kurser. Jag har redan länge förutspått att också finländska universitet kommer att vara tvungna att gå med i denna konkurrens och inte enbart skaffa  kurser från de stora universiteten utan producera egna kurser. ( De stora universiteten har samlat sina gratiskurser på en webbsajt, http://www.openculture.com/freeonlinecourses. Dessutom finns det direktlänkar till universitetens egna gratiskurser, till  exempel Harvard och MIT  (se https://www.edx.org/school/harvardx/allcourses).) Också Coursera (se https://www.coursera.org/ ) har många onlinekurser gratis.

Det är också möjligt att framtidens studenter är mera rörliga än studenterna är nu. Studenterna kan också skriva in sig för nätstödd undervisning vid universitet runt om i världen i stället för just vid vårt lilla universitet.  I detta fall kan vi förlora studenter och därmed finansiering, som åtminstone i dagens läge är beroende på antalet studerande. För ÅAs del innebär det att ett möjligt bortfall av svenskspråkiga studerande måste kompenseras med antingen finska studenter eller svenskspråkiga studerande från de andra nordiska länderna eller alternativt av produktion av engelskspråkiga moduler som kan säljas på en global utbildningsmarknad. Då krävs bra färdigheter i produktion av nätstödda kurser.

Summa summarum tycker jag att man inte nog kan poängtera vikten av att alla lärare förstår, att det redan har skett en brytning i sättet att se på undervisning och att en förändring i sättet att undervisa är en nödvändighet av ovan nämnda orsaker. Det kanske börjar vara på tiden att belöna dem som infört nätstödd undervisning eller rent av att göra en del av lönen beroende av detta.

Helena Hurme, professor i utvecklingspsykologi

Hankens höstkonferens: lärande och utveckling av högskolepedagogik

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Studenterna i centrum var namnet på årets höstkonferens – den tredje i ordningen – ordnad av Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Nedan följer korta sammandrag av tillställningens föredrag. Kolla även in länkarna till videoinspelningarna!

Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, tillika årets lärare 2013, inledde konferensen med att tala om hur man får ett ämne på rätt köl. Ämnet nationalekonomi hade under en längre tid tappat popularitet bland ÅAs studerande; antalet huvudämnesstuderande gick, om inte i rasande, så åtminstone i stadig takt nedåt.

Orsaken till det fallande antalet huvudämnesstuderande visade sig vara något oväntad. Föreställningen bland personalen hade varit att ämnet helt enkelt upplevdes som för svårt, men en ingående enkätutvärdering som ämnet gjorde år 2010 visade att situationen snarare var den motsatta. Respondenterna önskade nämligen att ämnet skulle ställa högre krav och erbjuda gedignare kurser.

För att ställa högre krav bör man emellertid se över, eller rättare sagt skära ner, sitt kursutbud, menar Lagerström, vars förebild i sammanhanget är en högklassig restaurangs korta men felfria meny. Mycket är vunnet om ämnesstrukturen inte påminner om något man finner på bordet på en flottig à la carte-sylta. Om en röd, nästan aptitretlig, tråd löper genom ämnets kurser är det lättare för studerande att inse varför en kurs är viktig och hur den hänger ihop med övriga kurser. Som lärare bör man i högre grad involvera ämnets doktorander i undervisningen och be kollegor utvärdera ens kurser, avrundar Lagerström.
Se inspelning av föredraget.

Professor Göran Djupsund från statskunskap i Åbo Akademi (Vasa) fortsatte i samma banor som Lagerström. Djupsund vill försvara dagens studerande mot beskyllningar om lättja och dåliga allmänkunskaper. Problemet i dagens universitet är snarare oreviderade kurser och kortsiktiga undervisningsmetoder. Att i kursuppbyggnaden enbart utgå från substansinnehåll är passé. Kurserna bör i större utsträckning träna färdigheter som studerandena med större säkerhet kan dra nytta av. Att analysera och att lära av varandra är viktigare än att kunna återge ett innehåll, säger Djupsund.

Djupsunds råd är att du som lärare

  • Aktiverar dina studerande istället för att bara föreläsa för dem
  • Kräver mycket av dina studerande både i kvalitet och mängd
  • Sporrar till självständighet och litar på dina studerande

Se inspelning av föredraget.

Finlands studentkårers förbunds högskolepolitiska sekreterare Suvi Eriksson talade om studerandes många roller i universiteten. Eriksson önskade särskilt förespråka ett mera aktivt studerandedeltagande i utvecklingen av universitetens verksamhet. Även om många universitet i otal styrdokument söker inkludera studerande i utvecklingen förhåller det sig sällan så i praktiken, säger Eriksson. Det tilltagande kravet på en effektivare studerandegenomströmning bidrar samtidigt till att studerande erhåller en passiv roll i universitetens verksamhet. Eriksson ser därför gärna initiativ från universitetens personal som skulle motarbeta den här typen av passiv rollbesättning av studerande. Som ett kurexempel nämner Eriksson – likt Djupsund – att lärare reviderar och genomför kurser i samspråk med studerande.
Se inspelning av föredraget.

Ina Biström, Åbo Akademis Studentkårs styrelseordförande, presenterade Studentkårens ambitiösa utredningsprojekt.  Utredningen, som involverade både studerande och personal vid Åbo Akademi, hade som avsikt att utreda hur studier vid Åbo Akademi kan bedrivas effektivare. Utvärderingen har tidigare mynnat ut i en kort och koncis publikation: 59 förslag till smidigare studievägar vid Åbo Akademi. I dagarna kommer en ny, uppföljande publikation (Drömstudent). Nästan allt Biström nämner i sin redogörelse verkar ha en sak gemensamt, nämligen, att ÅA bör förtydliga innebörden av vad det innebär – eller borde innebära – att bedriva studier vid universitetet. Redogörelsen är späckad och omtalar allt från skillnaden mellan högskola och andra gradens utbildning till klargörandet av kursers lärandemål.
Se inspelning av föredraget.

Före lunchpausen dryftades studierelaterade ämnen av en diskussionspanel bestående av fyra ÅA-studerande. Diskussionen tangerade på ett intressant vis många av de tankar som framförts av dagens tidigare föredragare. Diskussionspanelen ger åhörarna – den undervisande personalen – rådet att organisera sin undervisning och sina övningars innehåll på så sätt att de faktiskt blir aktiverande. Att bara dela in klassen i smågrupper och mana till diskussion leder sällan någon vart. Kurser som däremot består av varierande uppgifter tilltalar panelen. En av paneldebattörerna framhäver att variationen gärna också får gälla uppgifternas omfång; ett batteri med mindre uppgifter bör varvas med uppgifter som möjliggör djupdykning i ett avgränsat tema. Än viktigare för studierna, konstaterar en enig panel, är betydelsen av respons på övningar och tentamina. Individuell eller åtminstone kollektiv respons på t.ex. tentamenssvar eller essäer står högt uppe på panelens önskelista. Examinationen ska sålunda inte utformas så att den i första hand är ett instrument för att mäta en studerandes inlärning utan ska snarare fungera som en undervisningsmetod.
Se inspelning av diskussionen.

Efter lunchpausen gjorde universitetslärare Johanna Lindström slag i saken och ordnade en aktiverande övning.

Aktivera

Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet, redogjorde för sina erfarenheter av problembaserat lärande (PBL). I PBL utgör ett konkret problem utgångspunkten för undervisningen. Bärlund menar att detta förfarande har flera fördelar. Att studerande genom en analys av det presenterade problemet på egen hand formulerar inlärningsmålen är den främsta behållningen i PBL. Analysen av problemet medför nämligen att studerandena gör en inventering av sitt eget kunnande och därmed identifierar kunskaps- och färdighetsluckor som bör överbryggas. Detta sker mer sällan i mer traditionell undervisning, hävdar Bärlund. Detta sätt att ta till sig kunskap påminner mycket om arbetsrutinerna på en riktig arbetsplats – en annan fördel enligt Bärlund.
Se inspelning av föredraget.

Deadlines med Moodle

Nätstödd undervisning, ,

Min närmaste – och bästa, icke självgående – samarbetspartner i mitt värv som lärare är Moodle. Jag gillar Moodle. Fanns en tid då jag saknade den tidigare partnern, Blackboard, men som tur är är minnet flyktigt så idag utgör Moodle fundamentet och stabiliteten i mitt lärarvärv. I Moodle har jag allt och lite till jag behöver för min undervisning. Plockar in material i kurser och skyfflar om det, meddelar studenter än det ena än det andra och allt detta via Moodle. Experimenterar och prövar på alla rackerier men framförallt med Moodles förträffliga hjälp kan jag kräva av mina studenter att lämna in sina alster i tid, för Moodle stänger elegant inlämningsboxen då tiden för inlämning gått ut. Att en och annan liten student ödmjukt kommer in med sina försenade inlämningsuppgifter via dörren, som oftast står uppe på vid gavel, är sen en annan historia. Det här med att hålla deadlines är en av de återkommande ”stora” frågorna bland oss lärare. Hur få studerande att förstå att deadlines är ju till för deras eget bästa och givetvis för att underlätta arbetet för oss lärare? Det är ju ändå bara att hålla reda på sin kalender och allokera sin tid förnuftigt – enkelt och behändigt och dessutom med alla tidtabeller väldefinierade i Moodle.

Som sagt gillar jag Moodle. Då grannuniversitetet här i stan erbjöd en intressant nätkurs via Moodle anmälde jag mig med tanken att kursen fyller ju två syften; kursinnehållet fungerar som fortbildning och att kursen dessutom går på Moodle gav ju möjlighet att spionera lite på hur andra jobbar med Moodle.

Kursen började med en lång introduktionsföreläsning som fanns på Moodle att ta del av när man ville. Nu vet jag att det är synnerligen långrandigt att se på ett guppande huvud i 136 minuter på en skärm, ingenting att ta efter där inte. Efter huvudguppandet var det dags för kursens Modul 1, tidpunkten var given i den första beskrivningen som öppnades i Moodle. Modulen sku avverkas under tre givna veckor och som alla vanliga studerande lämnade jag öppnandet av själva innehållet i modulen till den sista veckan. Vid det laget hade redan en deadline passerat och den följande deadlinen var samma dag. En synnerligen prekär situation – läraren, som till vardags missionerar om det fundamentala i att hålla deadlines, strular till det redan i första modulen av en nätkurs – skämdes nog lite grann.

Det är mycket hälsosamt att var studerande ”på riktigt” i en nätkurs. Fastän jag som lärare kan byta roll till studerande med ett klick i Moodle och se hur studeranden ser på kursen ur sin vy, är det ljusår från den verklighet man som riktig studerande och deltagare möter i en Moodlekurs. Det är inte alltid så rätlinjigt och klart att orientera sig igenom en nätkurs som är uppbyggd med en annan lärares logik. Jag börjar känna en ödmjuk respekt för våra studerande, som lyckas med att orientera sig igenom instruktioner, material, inlämningsuppgifter, videosnuttar, meddelanden, diskussioner och rubbet på Moodle, i ett upplägg som  läraren finner helt åskådligt och logiskt, men som kan uppfattas som något helt annat för en deltagare. Inte undra på att deadlines då kan bli något som passerar obemärkt förbi.

Appar att prova på?

Nätstödd undervisning, , , ,

Via Facebook följer jag med de artiklar/inlägg som TeachThought gör. Organisationen  TeachThought hittas också på http://www.teachthought.com/ där man kan läsa att TeachThoughts mantra är “learn better”. Vidare beskriver man sig så här:  “TeachThought, LLC is a fluid platform dedicated to supporting educators in evolving learning for a 21st century audience.” Artiklarna vänder sig ganska ofta till grundskollärare och andra stadiets lärare, men idéer kan man alltid snappa upp ändå.

En av deras artiklar som igen en gång fick mig att fundera på hur nätundervisningen kunde utvecklas för oss alla men kanske främst med tanke på den generation som kallas för google-generationen (födda 1994 eller senare) var:  ”The 55 Best Free Education Apps For iPad”. Alltså  fritt tillgängliga appar som bara borde vara att ta i bruk. Det är klart det kräver ju att studenten har en iPad eller en annan tablett, eftersom många av de nämnda apparna också fungerar på andra tabletter än enbart iPads. Men en tablett har säkert redan många av våra studenter idag.

Artikeln ger tips om appar som kan användas i undervisningen. En så enkel sak som ”Google Maps Street View” nämns och den kunde vi kanske utnyttja då vi pratar om arkitektur eller det kunde ju vara intressant att t.ex. på latinlektionerna söka upp texter på latin på olika historiska byggnader. En annan app ”Phrasal Verbs Machine”, där man på ett roligt sätt utgående från korta animationer väljer rätt partikelverb. Jag måste ju erkänna att jag kanske är lite för gammal för den, men rolig är den ändå 🙂 För att nämna ett tredje exempel ”Scoopit” där man kan samla sina webbtips och andra kan ta del av dem på ett enkelt och tillgängligt sätt.

Jag nämnde google-generationen som man ju kunde anta är informationskompetenta, men forskning visar att det inte alla gånger är så, de är inte så duktiga och effektiva på att söka information och utvärdera den som man kunde tro. En artikel som belyser detta och som kan vara värd att läsa är Google-generationen en myt?

Betydelsen av handledning i avhandlingsprojektet

Årets lärare/handledare

Jag vill lyfta fram några aspekter som gäller handledning av avhandlingsskribenter och betonar att detta är utifrån vad jag upplevt som handledare under ett antal år, inget som specifikt gäller HHÅA.

Jag ser handledarens roll som speciellt viktig i det inledande skedet av hela avhandlingsprojektet. I början gäller det att den studerande kan mobilisera sin energi och tankeverksamhet för att hitta ett relevant ämne och skriva en forskningsplan. Jag vill gärna att de studerande själva är aktiva och föreslår ämnet (eller flera ämnen), som sedan kan diskuteras tillsammans.

Eftersom handledaren ju ofta har mer erfarenhet än skribenten och således bättre borde kunna bedöma hur stora insatser som behövs, är det viktigt att handledaren engagerar sig rätt mycket i början av projektet när ramarna fastställs. En bra början, som bland annat innebär ett klart syfte och tydliga avgränsningar, underlättar både för handledaren och skribenten att bemästra projektet och komma vidare. Avhandlingsprojektet ska ju kunna gå att genomföra inom en rimlig tid och med rimliga resurser.

Hur mycket ska handledaren styra i början? Detta upplever jag dock rätt problematiskt ibland. Dels vill jag att den studerande själv ska söka fram information och komma till insikt, dels anser jag att jag behöver få vägleda honom för att projektet ska bli överkomligt. I synnerhet i situationer när jag inte har undervisat den studerande tidigare eller känner till hans kapacitet, trevar jag mig fram vid den första handledningsträffen och försöker bilda mig en uppfattning om vad den studerande klarar av. Detta gäller inte minst metodfrågor, t.ex. kan en kvantitativ metod rekommenderas eller inte.

Jag upplever att det är viktigt att få en bra kontakt med den studerande. Relationen kan gärna bygga på ett ”kontrakt”, som man uppgör tillsammans vid första handledningsträffen. Vardera berättar vad de förväntar sig av handledningen och handledaren ger också tydliga instruktioner om vad som ska göras.

Det är också viktigt att ta fram att avhandlingsprocessen sällan är bara uppåt utan att motgångar och svackor förekommer. På så sätt kan den studerande förstå att det han kanske upplever är något normalt och en del av processen – i stället för att känna sig misslyckad. Jag uppmanar också den studerande att ta kontakt när han upplever motgångar eller bristande motivation för att vi tillsammans ska kunna diskutera igenom problemen och förhoppningsvis hitta en väg framåt. Ju snabbare problemen åtgärdas, desto bättre för den studerande.

Ska handledaren ge en tidtabell? Jag brukar be den studerande att göra upp sin egen tidtabell, men försöker också styra i viss mån genom att uppgöra ett förslag till seminarietider. Sedan får den studerande bestämma till vilket seminarium han infinner sig. Här kunde givetvis diskuteras, hur många seminarier den studerande ska delta i och när under processens gång.

En avhandling är också långt en fråga om att kunna producera text. Alla har inte lätt för att skriva. Det är viktigt att den studerande sporras att skriva, hellre för mycket text än för litet. Med dagens moderna textbehandlingsverktyg är det också lätt att redigera texten efteråt. Träning i att skriva, i synnerhet för redovisare, glöms ofta bort men är ack så viktigt för att det ska bli en avhandling.

Hur ska jag ge konstruktiv feedback åt skribenten? Här känner jag att jag ännu skulle behöva mera vägledning själv. Hur ska jag uttrycka mig för att uppmuntra och ge förbättringsförslag utan att såra eller vara för otydlig? Hur mycket ska/får jag påverka utan att sätta orden i skribentens mun? Hur kan jag ens veta att min åsikt om förbättringsförslag fungerar? Vi är alla olika och jobbar på olika sätt. Dessutom känns det svårt att avge sakutlåtandet senare om jag själv varit (för) mycket involverad.

Den kanske allra svåraste frågan är hur jag ska motivera de skribenter som inte själva verkar ha funnit motivationen. Ibland hjälper det med en mycket strukturerad process, där skribenten tar sig an en liten bit i gången. Jag har förstått att skribenter med svårigheter ibland försöker greppa hela avhandlingsprojektet på en gång, vilket förstås känns helt oöverkomligt.

Till sist vill jag passa på att tipsa om två böcker som jag själv haft stor nytta av, trots att de främst gäller handledning av doktorander. De är:

Delamont, S., Atkinson, P. & Parry, O. (2004), Supervising the Doctorate, The Society for Research into Higher Education & Open University Press, Oxfordshire, England.

Handal, G. & Lauvås P. (2008) Forskarhandledaren, Studentlitteratur, Lund.

Benita Gullkvist, forskningsledare, akademilektor och docent i redovisning

Kommentera gärna hur ni gör eller dela med er av era tips!

Dags att öppna klassrummen!

Årets lärare/handledare,

Åbo Akademi har just genomlevt några hårda år. Ämnen skärs ner, professurer dras in. Det klagas på reformer och ökad byråkrati. Våra studenter presterar sämst i landet när det gäller antal studiepoäng och genomströmning. Och mössa inomhus! Läget känns hopplöst. Var är repet? Eller finns en väg ut ur mörkret?

Inom ämnet nationalekonomi har vi på några år mer än femdubblat antalet studenter. Samtidigt har genomströmningen ökat markant; drygt hälften tar numera ut sin kandidatexamen på tre år. Fler men bättre studenter? Är det verkligen möjligt?

Här några konkreta tips som har fungerat för oss:

För att bryta den nedåtgående trenden – förödande för både under­visningen och forskningsmiljön – frågade vi våra studenter varför de misslyckas. De anonyma enkätsvaren gav oss mängder av ledtrådar, men två svar dominerade: 1) Ni kräver för lite av oss! 2) Kurserna hänger inte ihop!

Jag tror att problemen med dålig genomströmning faktiskt bottnar i att vi ställer för låga krav på både studenterna och oss själva. Kanske har vi resignerat inför vikande prestationer. Kanske möter vi bristfälliga för­kunskaper med djupa suckar och sänkta krav.

Men alla studenter vill lära sig och hugger gärna i så länge de förstår varför ämnet är viktigt. Vi lägger därför mycket krut på att knyta nationalekonomin närmare verkligheten och satsar våra resurser på färre men bättre kurser. Ingen ska längre behöva undra varför man ska lära sig Stackel­bergs duopolmodell eller varför livet blir lättare om man kan använda klustrade standard­­fel. Utbildningen måste vara utmanande och väcka en glöd hos studen­terna, en stolthet över att man har arbetat hårt och nu behärskar avancerade tekniker som kommer till nytta i arbetslivet.

Att ge trista krysstentor som inte ändrat utseende på decennier, dela ut toppbetyg till snudd på alla eller erbjuda lättare utvägar för den late är däremot en medicin som dödar intresset och viljan att anstränga sig. Varför plugga hårt om man klarar sig fint genom att åka snålskjuts på andra eller ta studierna med en stor portion lättja?

Men höga krav på studenterna måste självfallet mötas av minst lika höga krav på oss själva. Jag tror att vi på allvar måste arbeta med att utveckla undervisningen. Självklart är det en enorm utmaning att plötsligt ställas inför hundratals studenter. Självklart blir det pannkaka i början. Men i de flesta situationer i livet utvecklas vi genom att prata med andra. Undervisning är dock ett undantag: Alla klassrum vid ÅA är alltid stängda. Kurshemsidor är belagda med lösenord. Utvärderingar göms undan och nymodig­heter fördöms. På pedagogiska träffar gapar stolarna tomma. Likt ensamvargar håller vi oss inom vårt revir – vår bubbla – och lägger all energi och tid på att skylla våra misslyckanden på andra: Dagens ungdom! Alltför sofistikerat ämne! MinPlan och Reportronic! Regeringen!

Vi måste tänka precis tvärtom: Har jag något eget ansvar för att studen­terna inte lär sig? Har andra samma problem? Finns det någon som kan hjälpa mig? Måste jag som ämnesansvarig göra rätt för min höga lön och faktiskt våga ta ansvaret för ämnet? Inom mitt ämne har vi pratat ihop oss om utbildningen, men mycket arbete återstår. Det ska finnas en röd tråd från urvalsprovet till steget ut i arbetslivet, och alla lärare ska alltid veta vad som händer på alla kurser.

Men visst står Åbo Akademi också inför strukturella utmaningar. Nyss stegade 1023 nya studenter in genom våra portar – och de ska nu sprida ut sig över drygt 80 olika ämnen. Vi blir därför ett universitet med extremt små ämnen, där några få anställda förväntas ge en attraktiv utbildning som ska stå sig i den allt tuffare internationella konkurrensen. För att det ska gå vägen måste vi arbeta effektivt och hjälpa varandra.

Det andra som överraskar en svensk som kliver in vid Åbo Akademi är att läsåret är så kort, i praktiken ofta under 30 veckor. Att promenera genom akademi­kvarteren i tidig maj påminner mig om min utflykt till staden Prypjat, ett stenkast från Tjernobyl: En otäck tystnad, mörka fönster, kanske en spökgestalt i fjärran. Vi utgår alltså från att studenterna tar åtminstone två studiepoäng i veckan, vilket innebär en arbetsvecka på svettiga 50 timmar. Varför inte skrota jullovet, använda hela maj och dela upp läsåret i fyra lika långa perioder?

Och till sist en käpphäst: Satsa på doktoranderna! De är mer begåvade och jobbar hårdare än alla oss andra, men till en bråkdel av våra löner och med små chanser att få forska vidare i dessa nedskärningarnas tidevarv. Ändå kämpar de oförtrutet vidare med att putta oss stofiler och hela Åbo Akademi in i 2000-talet.

Jonas Lagerström, akademilektor och docent i nationalekonomi

Hur nätstöda studierna?

Nätstödd undervisning

Jag skriver i egenskap av studeranderepresentant i ledningsgruppen för nätstödd undervisning. Som datateknikstuderande väcker begreppet ”nätstödd undervisning” väldigt mycket tankar.

Nätstödd undervisning är inte bara Moodle. I stort är Moodle ett bra verktyg som föreläsaren kan använda för att distribuera kursmaterial och ta emot övningar med, på samma sätt ser studerande Moodle som en möjlighet till distansarbete, mindre papper och färdigt kursmaterial. Det saknas trots det ännu många funktioner som från studerandenas synvinkel skulle göra platformen mer användbar, speciellt vad gäller grupparbeten. Eftersom Moodle ännu saknar de här funktionerna, tycker jag att föreläsarna borde bekanta sig med olika former av nätstödd undervisning och tipsa sina studerande om hjälpmedel som finns för att göra studierna smidigare.

I kurser som bygger på grupparbeten är kommunikation inom gruppen det viktigaste för att få arbetet gjort. För att jobba i grupp krävs såklart diskussioner, vilka kan vara svåra att sätta igång då de flesta personer har en hög tröskel för att skriva mail och långa mail-diskussioner med flera deltagare också blir svåra att hänga med i. De flesta studerande använder sociala media som Facebook eller Google+ i privatlivet, och många använder dem också flitigt för grupparbeten. Att föreläsaren skulle rekommendera olika chat kanaler som verktyg skulle säkert öka på användningen av dem och på det sättet underlätta kommunikationen i gruppen bli enklare. Ibland ligger problemet i att alla i gruppen inte använder sociala media, då är t.ex. Skype ett användbart program för chat-diskussioner. Överlag gäller att tröskeln att delta i diskussioner är lägre i chat program, och ju mer man deltar desto mer får man ut av kursen. Nu kan man ju fråga sig varför studerande inte träffas personligen under grupparbetet, men för att göra arbetet smidigt är face-to-face-kontakt inte alltid det ideala.

Förutom att kommunicera är det viktigt att kunna arbeta ihop och kunna följa med vad som blivit gjort inom gruppen. För att smidigt kunna arbeta på distans tillsammans finns det flera olika verktyg man kan använda. En metod är att dela filer, eller de texter man skrivit, bakgrundsmaterial etc. För det finns det flera olika företag som erbjuder gratiskonton för att enkelt kunna dela filerna mellan gruppmedlemmarna och samtidigt ha en internetbaserad backup av det man producerat. De kanske vanligaste är Dropbox och Copy, men det finns som sagt många flera av dessa molntjänster. Vad händer då om två gruppmedlemmar arbetar samtidigt med samma fil och sparar på skilda håll? Vems version är det som sparas? Ofta är dessa problem redan färdigt lösta, t.ex. Dropbox-programmet upptäcker dubbelsparandet och sparar filerna enskilt och märker dem ”conflicted copy”. Ifall gruppen vill vara ännu effektivare och flera i gruppen vill arbeta samtidigt på samma fil finns det internetbaserade skrivprogram också för det. T.ex. i Google docs kan flera användare editera en text samtidigt och följa med vad de andra skriver i realtid.

Gällande nätstödda studier vill jag ännu påpeka en sista, mycket viktig, sak jag kommit i kontakt med under åren. Backup av filer. De verktyg jag nämnt tidigare går alltså också att använda privat, som ett eget lagringsutrymme. Föreläsare och handledare bör uppmana sina studeranden att hålla en bra backup på sina filer, åtminstone när de går in i gradu-skrivandet och de tillfälligt livsviktiga filerna ska hållas bra i förvar. Det sista man skall göra är att jobba från ett USB minne. Jo, man kan använda USB minnen för att ha en backup eller transportera filer men det skall absolut inte vara den enda kopian man har. Jag har länge försökt lära ut åt mina icke-IT-studerandebekanta att ifall man endast har en kopia av sin fil är den inte sparad utan bara temporärt lagrad. För att kunna garantera att man inte tappar bort filer skall man ha åtminstone två, gärna flera kopior.

De hjälpmedel/program jag har nämnt är som sagt inte de enda som finns, jag vill bara väcka tankar om vad det finns för hjälpmedel som studerande, och varför inte också lärare, kan använda sig av för att utnyttja teknologin bättre.

Andreas Johansson
Datateknikstuderande

Nytänk vid studieintroduktionen

HHÅA, toppenhet för utbildning

Jag har varit med om professorer som glömt bort att hälsa sina nya studenter välkomna till ämnet i sin iver över att demonstrera och informera om tusensidiga luntor som måste och bör tenteras under det första studieåret. I samma veva har datorpresentationer visat upp bildgallerier på samtliga anställda vid ämnet och namn på kurser har svischat förbi i snabbt tempo. Frågan är hur mycket av informationen som regnade ner över gulisgruppen faktiskt stannade kvar i minnet till följande dag? Kanske ett förvirrat och skräckblandat minne över en tjock bok med hotet om en avklarad tent, annars… Tent, förresten. Hur mycket vet en 19-åring direkt från gymnasiet om tenter vid ett universitet? Och hur man förbereder sig inför en sådan?

Det är mycket nytt som välvilliga mänskor vill upplysa de nyinskrivna om vid inträdet till universitetsvärlden. Under studieorienteringsveckan står studiebyrån, studenthälsans representanter och bibliotekspersonalen på kö för att få komma till tals och slåss om tider i ett fullspäckat schema, vid sidan av ämnesrepresentanter och tutorer.

Handelshögskolan ville i år testa ett nytt koncept då ekonomutbildningen skulle presenteras för de nya studenterna. Redan att strömma in till ett stort auditorium utan stolar i snöräta rader borde ha fått gulisarna att inse att eftermiddagen inte var upplagd enligt korvstoppningsprincipen. Det fanns stolar att sitta på, ingen behövde stå. Men alla fick själv se till att organisera sig och på valfritt sätt placera sig tillsammans med sin tutorgrupp.

Introduktionen till studierna fick studenterna genom att fundera och reflektera över en rad frågeställningar. Utgångspunkten var den nuvarande kunskapsnivå – ”Vad vet du nu?” Under eftermiddagens lopp flyttades fokuset vidare till vad de vill veta och om det finns sådant som de i nuläge inte kan något om, men gärna skulle lära sig.

De blivande ekonomerna fick alltså börja sin akademiska bana med att sätt ord på sina tankar och förväntningar. Vad är en ekonom? Vad ska en ekonom kunna? Vad innebär ekonomistudier, vad och hur vill vi lära oss?

Förutom att tänka igenom frågorna själva, uppmanades alla formulera sina tankegångar högt. Att kunna kommunicera med nya mänskor är också viktigt och nödvändigt, både i studierna och kommande arbetsliv. Samtidigt var det ännu ett sätt att lära känna sina nya studiekamrater.

Handelshögskolans alla ekonomiska huvudämnen hade lärarrepresentanter på plats, liksom biämnena handelsrätt, sjörätt och informationssystem. Oraklet på studiefrågor i huset, allt-i-allo-amanuensen, var också där, tjänstledig som hon är. Förutom att presentera sig fanns det tid för personalen att mingla runt och sitta ner med alla grupper för att kunna berätta mera om sitt ämne, studier i allmänhet och svara på frågor.

”En ekonom sitter på kontor och fifflar med nummer.” ”Ekonomer förstår sig på pengar.” ”Ju mer man kan, desto bättre. Är det inte så med alla utbildningar?”

De cirka femtio som satt och funderade på sin framtid, formulerade sig fritt. Avslutningsvis fick de i uppgift att sammanfatta eftermiddagen under frågorna: ”Vad vet vi nu? – Vad ska en ekonom kunna? Hur ska vi lära oss det?” Med lärarna som sekreterare lyftes många viktiga aspekter fram, både ämnesmässigt, men inte minst rent studietekniskt. Det talades om planering och strukturering, samarbete, hantering av feedback – såväl bra som mindre bra.

Vi hoppas att studenterna gillade upplägget och fick ut något som stannar kvar i minnet då studierna drar i gång på allvar.  I alla fall uppskattades det personliga i att få sitta i mindre grupper. Strukturen blev klarare – vad de olika ämnena går ut på och de valmöjligheter som finns att pussla ihop en egen studieprofil. Som en av gulisarna sa: ”Det här visar att universitetsstudier inte är en högre nivå av gymnasiet, utan något mycket mer.”

Det finns planer på att spinna vidare och samla ihop gulisarna för en återträff framåt Vappen. Då har de sitt första studieår bakom sig och samma frågor har säkert väckt nya tankar och fått en del andra svar.

Mångkultur i studierna – ett kursexperiment över ämnes- och universitetsgränserna

IPL, toppenhet för utbildning, , , , , , , , , , , , , ,

Denna vår har magisterstuderande vid Institutionen för psykologi och logopedi fått delta i en ny, praktiskt inriktad kurs med mångkultur och flerspråkighet i det kliniska arbetet som huvudtema. Kursen, som startade i början av året, har pågått intensivt hela våren, och måndagen den 30.4 kulminerade slutspurten i ett avslutande seminarium där studerande fick presentera sina erfarenheter av kursexperimentet för lärare och samarbetspartners.

”Utredning och behandling i en mångkulturell kontext” riktade sig till både psykologi- och logopedistuderande i slutet av magisterstudierna och har förverkligats i samarbete med Åbo universitets psykologi- och logopediämnen inom ramen för Turku School of Behavioural Sciences, ett samarbetsverk mellan de åboländska universiteten, samt dagvårdsföreningen Sateenkaari Kotos två daghem VillaSukka och Halikolo.

Bakgrunden till kursens uppkomst är det växande behovet av kunskap om flerspråkighet och mångkulturell kännedom på arbetsmarknaden; i början av år 2013 hade 13 % procent av Åbos barn i daghemsåldern ett annat modersmål än finska och svenska och inom dagvården i Åbo talas förutom svenska och finska 49 stycken andra språk. De psykologer och logopeder som i dagarna utexamineras kommer med största sannolikhet att förr eller senare arbeta med klienter som kommer från en annan kulturell och språklig bakgrund än den finländska, men till dags dato har det inte funnits några möjligheter att i undervisningen speciellt beakta de särskilda frågor som aktualiseras när man arbetar med en klient som t.ex. inte behärskar finska och svenska eller som nyligen anlänt till landet, kanske med flyktingstatus, och ännu inte blivit bekant med vare sig språket eller kulturen.

Kursens syfte har följaktligen varit att göra en kartläggning av ett barns språk- och inlärningsfärdigheter, på både finska och modersmålet, och genom detta bekanta studeranden med olika aspekter av det kliniska arbetet såväl gällande det fysiska mötet med en klient med mångkulturell bakgrund, den problematik som möter en person som kommer till Finland från ett annat land samt den finländska administrativa praxisen kring mångkulturellt klinikarbete.

Kursen är tudelad och inleddes med en räcka gästföreläsningar av experter inom olika delområden. Teman som har behandlats är bland annat flerspråkighet, barns roll i olika kulturer, de finländska minoritetsreligionerna, samt hur man utför utredningar och behandlingar med hjälp av tolk, både ur logoped-, psykolog- och tolksynvinkel. Åbo stads representanter berättade också under en gästföreläsning om stadens praxis i dessa frågor.

Kursdeltagarna har fått möjlighet att reflektera över de särskilda villkor som gäller i utredningssammanhang där klienten inte är finländsk: undersökningsverktygen är vanligtvis normerade för klienter med finländsk bakgrund. I vilken omfattning kan man då använda dessa när det gäller personer från andra kulturer och med annat modersmål, och hur ska man tolka resultaten?

Under kursens praktiska del har studerande delat in sig i par bestående av en psykolog och en logoped och arbetat med varsitt barn, barnets föräldrar, tolk och daghemspersonal. Under slutseminariet fick studerande ventilera sina erfarenheter av det praktiska arbetet. Via arbetet på daghemmen fick kursdeltagarna konkret erfarenhet av att jobba med barn och föräldrar med en annan kulturbakgrund och ett annat modersmål, vilket upplevts som krävande men lärorikt – i en sådan kontext ställs helt annorlunda krav på kommunikations- och kontaktförmåga.

De praktiska arrangemangen ställer högre krav än vanligt på studerandes flexibilitet – varje träff med barnet bör schemaläggas så att tiderna passar både studerande, daghem och tolk, och ibland även barnets föräldrar, och de testverktyg som ska användas bör bokas separat. Som i det kommande yrkeslivet är det många pusselbitar som måste falla på plats, och det har ställvis varit utmanande att få allt att gå ihop.

Att arbeta med tolk och med en klient som har ett annat modersmål än finska eller svenska skapar många utmaningar som kursdeltagarna konkret har fått konfrontera: man måste se till att informationen faktiskt vidareförmedlas på ett adekvat sätt och att tolken har fått tillräckligt med bakgrundsinformation så att kommunikationen löper. Tolkens yrkeskunnighet är av avgörande betydelse: hen måste kunna skapa kontakt till klienten och vara objektiv i förhållande till denna – möjligheten är stor att en tolk för ett litet språkområde personligen känner den som tolkas. I sådana fall är det viktigt att psykologen/logopeden kan lita på att tolken inte säger sådant som inte hör till uppgiften, eller t.ex. hjälper klienten under testningarna. Att döma av studerandes erfarenheter är ett gott tolksamarbete avgörande för hur arbetet med klienten fungerar.

Oberoende av språk och kultur är barn alltid barn, och kursdeltagarna har fått fundera över hur man bäst kan hålla en femåring koncentrerad ända till slutet av testsessionen: lek- och springpauser har varit standardinslag under mötena med barnen. Stor självständighet har krävts av kursdeltagarna i upplägget och planeringen av sessionerna, även om handledning getts. Friheten och möjligheten till att ”tänka själv” har både upplevts som tung och som en av kursens styrkor.

Föräldrarna till de barn som deltog i kursen har överlag varit mycket angelägna om att få veta hur de på bästa sätt kan stöda sitt barns språkinlärning, och nyfikna på vad som kommit fram i kartläggningen. Under ett feedbacktillfälle med föräldrarna i slutet av kursen har teamet gett rekommendationer om hur språkinlärningen ytterligare kunde stödas i det specifika fallet. Generellt sätt bygger en effektiv inlärning av ett nytt språk på ett starkt modersmål, vilket betyder att det också är viktigt att hemspråket upprätthålls, även om föräldrarna i vissa fall varit så måna om att barnet ska lära sig en god finska, att de övergått till att tala finska med barnet även hemma.

Att arbeta tillsammans i ett team med en person från en annan studieinriktning har upplevts som mycket berikande; psykologers och logopeders fokus och sätt att arbeta kan skilja sig mycket från varandra, och genom att tillsammans utföra en kartläggning av ett barns inlärningsfärdigheter har studerande fått bredda synfältet och fått nya perspektiv på det kliniska arbetet. Även om man som psykolog och talterapeut i yrkeslivet oftast jobbar i mångprofessionella team, är detta den enda kursen under utbildningen där studerande har fått möjlighet att öva sig på detta.

Också samarbetet med Åbo universitet har uppskattats – under kursen har svenska och finska smidigt talats om vartannat och i teamen ingick en person från vartdera universitetet. Föreläsarna har fått använda det språk de själva vill. Kursen fungerar som ett exempel på ett levande samarbete med grannuniversitetet och arbetslivet, som vi hoppas kunna upprätthålla i framtiden.

Yasmin Nyqvist, kurskoordinator och amanuens, psykologi, IPL