Etikettarkiv: undervisningsmetoder

Framåt med nya undervisningsformer

Nätstödd undervisning, , , ,

Öppna universitetet vid Åbo Akademis mission – en av dem – är att föra ut kurser och utbildning i regionerna. Som utbildningsplanerare för kurser sedan ca 13 år har mycket hänt, såväl inom kursutbudet så som undervisningsmetoderna. Det gäller liksom att hänga med i svängarna.
En pedagogisk metod som härstammar från 1600 talet är att skriva på tavlan. Då kunde det handla om att rista ner på griffeltavla. Sedan kom vi till krittavla, efter det whiteboard och sedan/ nu ofta powerpoint presentationer. Allt mera sällan sitter studerande och kursdeltagare och antecknar. På gott och på ont. Deltagarna gör ju givetvis en inbesparing på att skaffa litteratur som hör till kursen samtidigt som jag kan känna att det inte gagnar den inre lärandeprocessen lika starkt. Men som med mycket annat är detta individuellt- hur man lär sig och hur man använder kunskapen efteråt.
Långt senare kom John Deweys begrepp ”Learning by doing”. Kanske en reformpedagogik för att betona betydelsen av kunskap och handling.Bland annat scoutrörelsens sätt att arbeta ses som ett gott exempel på Deweys tes.
Alla har vi väl fått pröva på ”kruxa i övningar”. Avsikten med dessa lär vara att uppmuntra studerande att se helheter med hjälp av delar och kunna ta till sig sammanhang. För vissa studerande är detta bra men i det stora hela så gagnade inte syftet framgång.
Vi har väl var till mans prövat på instuderingsfrågor, grupparbeten och PBL ( problembaserat lärande). Tanken var väl med dessa metoder att införa mera forskande, undersökande och elevaktivitet i klassrum och i undervisningen. Nu blev läraren mera något av en handledare och ”coach” i klassrummet.
Detta må stå för en del av resan när pedagoger tagit fram olika undervisningsmetoder för att för att få kunskap att förankras, ge verktyg för reflekterande för den som sitter i undervisning och kunna använda kunskapen ( motsatsen till korvstoppning -alltså).
Med stor säkerhet har vissa pedagogiska metoder från olika tidevarv trillat bort – men du som läsare, se detta mera som ett svep från dåtid till nutid (sedan kan man för sig själv reflektera om nu – sist och slutligen-så mycket har ändrat i sättet att lära ut och i sättet att lära). Människan är ju dock den samma som för tusentals år sedan, det är omvärlden som bjuder oss på nya möjligheter och verktyg.
Själv är jag nu helt tagen av att streama föreläsningar för att sedan lägga upp detta på moodle 2.4. Det är en mycket god kvalitet på filmningen och deltagarna kan sedan backa till baka föreläsningarna för att till sig på bästa sätt för att sedan utföra de prestationer som hör till studierna och kurserna inom en given deadline. Detta har vi prövat nu i ett par år inom idrodrottspsykologin där studiehelheten är i samarbete med Umeå universitet och två av huvudlärarna finns i Umeå och en huvudlärare, Jan- Erik Romar finns vid Pedagogiska Fakulteten i Vasa. Mycket intressant och denna metod har fått bra feedback så detta kommer vi att utveckla.
Sedan skall vi inte glömma att – läraren och mottagaren är de viktigaste personerna i alla skolor och i alla undervisningsformer. Man måste spela på samma spelplan för att lyckas nå det bästa resultatet. Utan goda pedagoger som är villiga att satsa på nytänkande så kommer vi ej framåt. Utan vilja att lära, av kursdeltagare och studerande, så lyckas vi inte heller. Då är risken att vi landar i ett 1600- tals tänk ännu idag trots alla verktyg som utvecklas hela tiden till vårt förfogande. Det har vi inte råd med, vi måste möta de nya generationerna på den spelplan de befinner sig i sättet att ta till sig ny kunskap och för att hålla dem kvar i det livslånga lärandets karusell. Här krävs satsningar av stat, kommuner och samtliga undervisande instanser! Jag vill vara med- så det så.

Alternativa undervisningsformer – ”fusklapp-systemet” ur lärarsynvinkel

IPL, toppenhet för utbildning, ,

Institutionen för psykologi och logopedi (IPL) är för tillfället toppenhet för utbildning vid ÅA, vilket ur lärarsynvinkel har betytt att vi de senaste åren mer än någonsin satsat på kursplanering och kursutveckling. Det har säkert i många fall också lite puffat lärarna till att modigt se över sina kurser och testa nya undervisningsmetoder, något som säkert skulle ha gjorts i mycket mindre utsträckning om vi inte hade haft kvalitetsarbetet som drivkraft och stöd.

I september anordnade IPL ett kvalitetsseminarium (se IPL:s tidigare inlägg i lärarbloggen om seminariet). I samband med seminariet fick personalen många goda idéer om olika pedagogiska metoder som kunde tillämpas i undervisningen då Håkan Hult, professor i medicinsk pedagogik vid Karolinska Institutet, föreläste om alternativa examinationsformer. Flera av dessa alternativa metoder har redan tagits i bruk på kurser vid IPL under höstens lopp. En del av personalmedlemmarna vid IPL, inklusive undertecknad, deltar dessutom för tillfället i en kurs i institutionsspecifik universitetspedagogik som Sari Lindblom-Yläne, professor i universitetspedagogik vid Helsingfors universitet, håller för IPL under detta läsår. Kursdeltagarna utför inom ramen för kursen ett utvecklingsprojekt gällande någon kurs de undervisar i.

Själv valde jag under hösten 2013 att testa en s.k. ”fusklapp-metod” på en grundkurs i kognitiv psykologi och neuropsykologi som jag är ansvarig lärare för. Metoden går ut på att studerande, om de så önskar, får skriva en sammanfattning över varje föreläsning och sammanfattningarna får de ta med till kurstentamen. Sammanfattningar får de skriva endast över de föreläsningar de deltagit i och dessutom måste de delta även på följande föreläsning för att få en stämpel på sammanfattningen och endast stämplade sammanfattningar kan tas med till tentamen. Tanken var att det vore viktigt att studerande gör sammanfattningarna under kursens lopp, inte precis innan tentamen. Med andra ord, systemet fungerar dels som morot för kursnärvaro, men största orsaken att prova just denna metod på denna kurs var att kursinnehållet är omfattande och studerande tidigare år har upplevt att det är svårt att greppa all information inför tentamen. Det är sannolikt att metoden kräver lite finslipning inför nästa läsår (studerande kunde t.ex. lämna in sammanfattningarna via Moodle i framtiden), men i det stora hela fungerade det bra – studerande var ivriga på att skriva sammanfattningar och många tyckte att sammanfattningarna gjorde det lättare att lära sig det rätt omfattande materialet.

Metoden fungerade även som en morot med tanke på närvaro; största delen av kursdeltagarna deltog på så gott som alla föreläsningar, även om den obligatoriska närvaron slopades. Det som ur en lärares synvinkel var utmanande med metoden var att tentamensfrågorna måste röra sig på en väldigt tillämpad nivå, eftersom det inte är meningen att studerande ska sitta och skriva av från sina sammanfattningar vid tentamen, utan vid det laget ska kunna diskutera och reflektera kursinnehållet. När jag i samband med kurstentamen frågade studerande i vilken grad de använde sig av sammanfattningarna vid tentamen, var det glädjande att märka att ett flertal studerande sade att de inte vid tentamen sist och slutligen använde sig så mycket av sammanfattningarna, men att de nog hade haft nytta av dem överlag under kursens gång. Med andra ord verkar metoden åtminstone för en del studerande vara till nytta och om jag håller kursen i framtiden tror jag nog att jag tar metoden i bruk. Detta försök har också gett mig mod att prova på andra alternativa metoder i framtiden. Om man planerar de alternativa metoderna så att de inte blir mera tidskrävande för läraren att utföra än mera traditionella undervisningsformer, så tror jag inte att man som lärare har något att förlora på att modigt testa nya metoder. Däremot kan studerande vinna en hel del på det.

Petra Grönholm-Nyman, FD, forskardoktor (FA)

Hankens höstkonferens: lärande och utveckling av högskolepedagogik

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Studenterna i centrum var namnet på årets höstkonferens – den tredje i ordningen – ordnad av Handelshögskolan vid Åbo Akademi. Nedan följer korta sammandrag av tillställningens föredrag. Kolla även in länkarna till videoinspelningarna!

Jonas Lagerström, akademilektor i nationalekonomi vid Åbo Akademi, tillika årets lärare 2013, inledde konferensen med att tala om hur man får ett ämne på rätt köl. Ämnet nationalekonomi hade under en längre tid tappat popularitet bland ÅAs studerande; antalet huvudämnesstuderande gick, om inte i rasande, så åtminstone i stadig takt nedåt.

Orsaken till det fallande antalet huvudämnesstuderande visade sig vara något oväntad. Föreställningen bland personalen hade varit att ämnet helt enkelt upplevdes som för svårt, men en ingående enkätutvärdering som ämnet gjorde år 2010 visade att situationen snarare var den motsatta. Respondenterna önskade nämligen att ämnet skulle ställa högre krav och erbjuda gedignare kurser.

För att ställa högre krav bör man emellertid se över, eller rättare sagt skära ner, sitt kursutbud, menar Lagerström, vars förebild i sammanhanget är en högklassig restaurangs korta men felfria meny. Mycket är vunnet om ämnesstrukturen inte påminner om något man finner på bordet på en flottig à la carte-sylta. Om en röd, nästan aptitretlig, tråd löper genom ämnets kurser är det lättare för studerande att inse varför en kurs är viktig och hur den hänger ihop med övriga kurser. Som lärare bör man i högre grad involvera ämnets doktorander i undervisningen och be kollegor utvärdera ens kurser, avrundar Lagerström.
Se inspelning av föredraget.

Professor Göran Djupsund från statskunskap i Åbo Akademi (Vasa) fortsatte i samma banor som Lagerström. Djupsund vill försvara dagens studerande mot beskyllningar om lättja och dåliga allmänkunskaper. Problemet i dagens universitet är snarare oreviderade kurser och kortsiktiga undervisningsmetoder. Att i kursuppbyggnaden enbart utgå från substansinnehåll är passé. Kurserna bör i större utsträckning träna färdigheter som studerandena med större säkerhet kan dra nytta av. Att analysera och att lära av varandra är viktigare än att kunna återge ett innehåll, säger Djupsund.

Djupsunds råd är att du som lärare

  • Aktiverar dina studerande istället för att bara föreläsa för dem
  • Kräver mycket av dina studerande både i kvalitet och mängd
  • Sporrar till självständighet och litar på dina studerande

Se inspelning av föredraget.

Finlands studentkårers förbunds högskolepolitiska sekreterare Suvi Eriksson talade om studerandes många roller i universiteten. Eriksson önskade särskilt förespråka ett mera aktivt studerandedeltagande i utvecklingen av universitetens verksamhet. Även om många universitet i otal styrdokument söker inkludera studerande i utvecklingen förhåller det sig sällan så i praktiken, säger Eriksson. Det tilltagande kravet på en effektivare studerandegenomströmning bidrar samtidigt till att studerande erhåller en passiv roll i universitetens verksamhet. Eriksson ser därför gärna initiativ från universitetens personal som skulle motarbeta den här typen av passiv rollbesättning av studerande. Som ett kurexempel nämner Eriksson – likt Djupsund – att lärare reviderar och genomför kurser i samspråk med studerande.
Se inspelning av föredraget.

Ina Biström, Åbo Akademis Studentkårs styrelseordförande, presenterade Studentkårens ambitiösa utredningsprojekt.  Utredningen, som involverade både studerande och personal vid Åbo Akademi, hade som avsikt att utreda hur studier vid Åbo Akademi kan bedrivas effektivare. Utvärderingen har tidigare mynnat ut i en kort och koncis publikation: 59 förslag till smidigare studievägar vid Åbo Akademi. I dagarna kommer en ny, uppföljande publikation (Drömstudent). Nästan allt Biström nämner i sin redogörelse verkar ha en sak gemensamt, nämligen, att ÅA bör förtydliga innebörden av vad det innebär – eller borde innebära – att bedriva studier vid universitetet. Redogörelsen är späckad och omtalar allt från skillnaden mellan högskola och andra gradens utbildning till klargörandet av kursers lärandemål.
Se inspelning av föredraget.

Före lunchpausen dryftades studierelaterade ämnen av en diskussionspanel bestående av fyra ÅA-studerande. Diskussionen tangerade på ett intressant vis många av de tankar som framförts av dagens tidigare föredragare. Diskussionspanelen ger åhörarna – den undervisande personalen – rådet att organisera sin undervisning och sina övningars innehåll på så sätt att de faktiskt blir aktiverande. Att bara dela in klassen i smågrupper och mana till diskussion leder sällan någon vart. Kurser som däremot består av varierande uppgifter tilltalar panelen. En av paneldebattörerna framhäver att variationen gärna också får gälla uppgifternas omfång; ett batteri med mindre uppgifter bör varvas med uppgifter som möjliggör djupdykning i ett avgränsat tema. Än viktigare för studierna, konstaterar en enig panel, är betydelsen av respons på övningar och tentamina. Individuell eller åtminstone kollektiv respons på t.ex. tentamenssvar eller essäer står högt uppe på panelens önskelista. Examinationen ska sålunda inte utformas så att den i första hand är ett instrument för att mäta en studerandes inlärning utan ska snarare fungera som en undervisningsmetod.
Se inspelning av diskussionen.

Efter lunchpausen gjorde universitetslärare Johanna Lindström slag i saken och ordnade en aktiverande övning.

Aktivera

Johan Bärlund, professor i nordisk rätt vid Helsingfors universitet, redogjorde för sina erfarenheter av problembaserat lärande (PBL). I PBL utgör ett konkret problem utgångspunkten för undervisningen. Bärlund menar att detta förfarande har flera fördelar. Att studerande genom en analys av det presenterade problemet på egen hand formulerar inlärningsmålen är den främsta behållningen i PBL. Analysen av problemet medför nämligen att studerandena gör en inventering av sitt eget kunnande och därmed identifierar kunskaps- och färdighetsluckor som bör överbryggas. Detta sker mer sällan i mer traditionell undervisning, hävdar Bärlund. Detta sätt att ta till sig kunskap påminner mycket om arbetsrutinerna på en riktig arbetsplats – en annan fördel enligt Bärlund.
Se inspelning av föredraget.

Nätkurs som metod

HHÅA, toppenhet för utbildning, Nätstödd undervisning, , , ,

Det är nu 16 år sedan jag bekantade mig med nätkurser första gången. Här använder jag begreppet nätkurs medvetet i stället för nätstödd kurs för att antyda att vi talar om kurser som inte enbart har en Moodle-sida för informationsspridning utan sådana där också en betydande del av undervisningen, eller lärandet, sker via en kursplattform. På den tiden var den här formen av undervisning ny och vid ÅA var verksamheten endast i planeringsstadiet. Den nya utvecklingen ledde också till kritiska röster, ”kan man använda sådant här vid universitet?” ”Kan man lära sig teori och kritisk analys tillsammans med en dator i stället för att gå på föreläsningar och sitta på seminarium?” ”Läser någon om man kan googla?” Känns argumenten bekanta? Dagens nya metoder för undervisning och lärande får nog ofta samma mottagande.

Tillbaka till nätkurserna. Har de kanske blivit gammalmodiga nu när olika former av aktiverande metoder och workshoppar upplevs som det som fungerar bäst? Betyder det att nätkurser varit en misslyckad satsning? Nej i bägge fallen, lärarens verktygslåda utökas med allt flera olika redskap som alla har sina egna användningsändamål. Det är också sällan som en kurs kan kategoriseras som endast det ena eller det andra. De flesta kurserna vid ÅA har väl i dag en Moodle-sida eller någon annan form av nätstöd. Detta gör dem inte till nätkurser. Det är knappast heller många kurser vid ÅA som någonsin varit fullständiga nätkurser, dvs. det som någon gång kallats elektroniska brevkurser, utan några fysiska studieträffar alls. Nya teknologier kommer också hela tiden i bruk, nätarbetet kan ta sig många olika former och studieträffarna, ja, de är sällan rena föreläsningar de heller.

Vi har lärt oss att olika människor lär sig på olika sätt och kanske också på olika sätt vid olika tillfällen eller gällande olika former av innehåll. Element som att läsa, tänka och skriva ensam och att kunna vara med i en diskussionsgemenskap utan krav på on-line snabba svar genast låter inte speciellt främmande i en akademisk miljö. Det gör forskare, när de får forska i fred och det gör studerande, på nätkurser. Ok, det ställer krav på läraren också, det tar tid att läsa och kommentera skrivna texter, i synnerhet om man ska göra det skriftligen. Det gäller också att få studerande att förstå idén, att faktiskt läsa tillräckligt, och att satsa på hur man skriver även om texten kanske ibland inte får bli mer än 200 ord lång. Alltid lyckas det inte, men rätt ofta faktiskt.

Man kan också göra en mängd mycket mera aktiva och interaktiva saker på en nätkurs, det är upp till var och en att pröva sig fram. Men, alltid måste man inte. Ur lärarens synvinkel, hur kul är det egentligen att tala till en webbkamera som inte reagerar, vare sig med nickar eller gäspningar? Riktiga, gamla hederliga föreläsningar har också sina fördelar, men man måste inte det heller. På samma sätt som studerande har olika inlärningsstilar har också lärare anlag för olika former av undervisning. Alla är inte fascinerande, medryckande föreläsare som får åhörarna att sitta i trans i 90 minuter oberoende av tema. Alla är inte heller av naturen sporrande och engagerande lagledare som kan få ett team av studerande att på eget bevåg upptäcka, utforska och kläcka idéer med substans. Man kan lära sig mycket, även som lärare, men i någon mån tror jag att också lärarens personlighet spelar in när det gäller att hitta en optimal kombination av tema, inlärningsstil och metod.

Nätkurser har en styrka i att kunna förena studerande, och lärare, som befinner sig på olika ort eller inte har möjlighet att träffas vid en gemensam tidpunkt. Men, nätkurser fungerar faktiskt ännu bättre om deltagarna träffas ibland, eller åtminstone har träffats då kursen inletts. Vid den träffen är också aktiverande metoder nödvändiga.

Det går alltså inte att spela ut olika metoder mot varandra, alla behövs och kompletterar varandra. Olika metoder kan användas för olika element i en kurs men samtidigt behöver vi, om vi ser på saken ur den studerandes synvinkel, tänka tidsmässigt. I rätt långt schemalagda kursprogram är det bra om de kurser en studerande deltar i samtidigt är olika till sin natur. En nätkurs, en projektkurs och en kurs som pågår på en viss plats med en fast tidtabell kompletterar varandra bättre än tre kurser som alla är likadana.

Till slut ska vi ägna en tanke åt ordet nätkurs. En liten sökning på internet ger nästan 50 000 träffar på det här ordet i jämförelse med nätbaserad kurs som ger 15 000. Och det är fortfarande inte, lika lite som i början, fråga om tillverkning av fiskeredskap.

En ganska kortfattad, mycket intressant och någorlunda nytänkande introduktionskurs till ämnet marknadsföring

HHÅA, toppenhet för utbildning, Okategoriserade, , ,

Rubriken är inspirerad av Jim Blythes bok ”En mycket kortfattad, ganska intressant och någorlunda billig bok om att studera marknadsföring” från 2011. En bra bok att läsa ifall du är intresserad av marknadsföring. Jag skulle själv kunna skriva en hel bok om årets version av grundkursen i marknadsföring vid Handelshögskolan vid Åbo Akademi, men den boken får vänta än så länge och istället ska jag här och nu i korthet försöka förklara vad det är som gör kursen mycket intressant och någorlunda nytänkande. För att kunna göra det här måste jag först berätta lite mer om mig själv och vad jag har upplevt under de senaste fem åren.

Jag började undervisa marknadsföring vid Åbo Akademi för fem år sedan med noll undervisningserfarenhet i bakfickan. Jag föreläste, konstruerade tenter, rättade tenter, konstruerade omtenter, föreläste lite mer, rättade omtenter osv. Studenter halvsov sig igenom föreläsningarna och skrev om tenterna gång på gång. Något var på tok, men jag kunde för mitt liv inte förstå varför studenterna inte var lika intresserade och engagerade som jag. Borde inte min entusiasm och mitt eget brinnande intresse för mitt ämne smitta av sig lite mer? Tanken slog mig flera gånger – vad är det för fel på studenterna? I dag, fem år senare, undervisar jag fortsättningsvis marknadsföring vid Åbo Akademi men hela min bild av mig själv och min roll som lärare har vänts upp och ner. Det var aldrig (och är fortsättningsvis inte) något fel på studenterna. Det var inte heller något fel på mig och min entusiasm. Problemet låg i undervisnings- och examinationsmetoderna! Under de senaste fem åren har jag fått upp ögonen för alternativa, aktiverande undervisningsmetoder och handledning och coachning av både enskilda studenter och studentteam, vilket jag är väldigt tacksam över.

Jag upplever inte längre att jag som lärare behöver veta och kunna allt om marknadsföring, kunna svara på alla frågor och kunna servera färdiga lösningar på alla problem. Istället försöker jag med hjälp av olika aktiverande metoder uppmuntra studenterna att själva identifiera problem och frågor och sedan på egen hand hitta lösningar och svar på dessa. Det här sättet att undervisa är oändligt mycket roligare, mer spännande och framför allt mer lärorikt. Det handlar inte om att direkt anpassa gamla kurser till nya metoder (som för övrigt inte alls är nya utan används framgångsrikt i otaliga företag, organisationer och läroinrättningar runt om i världen) utan det handlar om ett annorlunda tankesätt där lärarens roll är en helt annan än vad den traditionellt har ansetts vara.

Ett exempel på hur jag i praktiken har ändrat om en hel kurs utgående från det här ”nya” tankesättet är grundkursen i marknadsföring. Kursen är en ”masskurs” med ca 190 deltagare. I år ligger fokus inom kursen på att studenterna själva läser in sig på olika teman, identifierar egna frågor och problem, aktivt jobbar med att hitta svar på frågorna och lösa problemen och sedan reflekterar över vad de har läst, vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hela kursen bygger på den här grundläggande processen, att läsa – att föra dialog med andra – att reflektera, och samma process upprepas för varje nytt tema vi behandlar. Kursen består av sju centrala temat som pusslats ihop utgående från studenternas egna önskemål. Trots att studenterna i år var de som avgjorde innehållet på kursen ser den innehållsmässigt förvånansvärt likadan ut som tidigare. Det enda temat som kommit till är ”att marknadsföra sig själv”, vilket jag tycker är ett helt fantastiskt tema. Senast då du kommer ut på arbetsmarknaden och söker jobb är det här något du behöver.

Studenternas läsande, dialog och reflektioner stöds på olika sätt under kursen, bl.a. genom att de kontinuerligt skriver ner tankar kring vad de läst, vad de diskuterat, vad de gjort och vad de lärt sig. Olika typer av texter lämnas in varje vecka, inte för att jag nödvändigtvis vill läsa ca 190 texter i veckan, utan för att det här är ett bra hjälpmedel för att fördjupa förståelsen för de grundläggande marknadsföringsteorierna och för att stöda det långsiktiga lärandet. Andra hjälpmedel som används för att ytterligare fördjupa och underlätta lärandet är workshopar och företagsprojekt.

Varje vecka har vi en workshop där studenterna ges en möjlighet att förankra de teorier och modeller de läst om i praktiken. För varje workshop finns specifika mål uppställda och metoderna vi använder anpassas enligt dessa. Ingen workshop är den andra lik vilket bidrar till en intressantare och mer engagerande omgivning att jobba i – du vet aldrig vad du kan förvänta dig då du kliver in genom dörren. Det här är inte bara ett bra sätt att hålla intresset uppe utan också ett effektivt sätt att bryta invanda mönster och förutfattade meningar. Alla workshopar innehåller ändå vissa gemensamma element:

  • de är baserade på teori (som studenterna antingen bekantat sig med på förhand eller bekantar sig med under workshopen)
  • vi jobbar med praktiska case (en referensram för att kunna förstå teorierna)
  • studenterna jobbar aktivt i grupper (för att aktivera och träna färdigheter bl.a. som att arbeta och diskutera i grupp och att kort sammanfatta och visualisera olika teman och diskussioner)
  • en stor del av kommunikationen sker via Twitter (via Twitter kommunicerar handledare med studenter och studenter med både handledare och med varann. Dessutom används Twitter för ”instant feedback” av studenterna).

Företagsprojekten på kursen är mindre projekt där företag/organisationer kommer in som uppdragsgivare. Tanken är att studenterna redan under grundkursen ska få testa på att jobba med marknadsföring ”på riktigt”. Liksom workshoparna så bygger projekten på teori och på den litteratur studenterna kontinuerligt läser. I projektrapporterna som studenterna lämnar in ska de visa hur de använt sig av litteratur för att föra projekten framåt och hitta en lösning till det problem de identifierat inom ramen för uppdraget.

Låter det här sättet att jobba intressant? Jag lovar att det är både roligt och intressant. Jag lär mig själv en massa nytt varje dag och är mer intresserad och engagerad än någonsin tidigare av både marknadsföring och undervisning. Låter det här sättet att jobba lätt? Det är det verkligen inte. Det är utmanande och kräver att du som lärare ifrågasätter alla gamla tankemönster (både hos sig själv och hos andra) och ger upp kontrollen över vad som händer i klassrummet. Dessutom tar det tid att bryta ner allt gammalt och bygga upp något nytt. Själv har jag bara börjat min resa, men det känns som att jag är på väg åt rätt håll. Studentfeedbacken har hittills varit övervägande positiv (inte bara på grundkursen utan också på andra kurser) och många fler studenter är betydligt mer engagerade och intresserade än tidigare.

Trots många positiva reaktioner bland studenter, kolleger, vänner och bekanta är det minst lika många (om inte fler) som ifrågasätter metoderna och arbetssättet. Först kändes det här väldigt orättvist. Varför ska jag vara tvungen att redogöra för och motivera allt jag gör? Hur ofta ifrågasätter någon t.ex. en föreläsning? Efter en tid har jag dock insett att de här reaktionerna är helt naturliga. Det här är något nytt för alla inblandade, och självklart kommer den här typen av reaktioner att uppstå liksom de uppstår till följd av alla andra förändringar och nya fenomen. Visst känns det fortfarande jobbigt ibland att om och om igen förklara och motivera allt jag gör, men samtidigt har jag nu insett att det här egentligen är guld värt. Att ständigt bli ifrågasatt innebär att jag hela tiden måste fundera på vad jag egentligen gör och varför jag t.ex. väljer en metod istället en annan. Det är ett mycket effektivt sätt att förhindra att man fastnar i invanda mönster och i rutiner som sedan kan vara svåra att bryta. Dessutom pushar det här mig ofta in i ett ”obekvämlighetsområde”. Jag måste utmana mig själv för att ta mig ur detta område och på vägen lär mig otroligt mycket nytt både om mig själv och om allt som händer runt omkring mig. Det här är både skrämmande och jobbigt ibland men otroligt roligt!

För att få detta att fungera på en kurs med närmare 200 studenter krävs en hel del jobb, tid och planering, men det är inte omöjligt. Ingenting är omöjligt. Allt fungerar självklart inte utan problem och visst blir t.ex. workshoparna med alla studenter samlade på ett och samma ställe rätt så kaotiska ibland. Men man måste våga testa och våga misslyckas för att sedan lära sig av misstagen och utveckla något bättre. Varför kunde inte alla kurser i fortsättningen vara intressanta och nytänkande?

Min utmaning till dig som läser det här är att våga testa på något nytt! Våga ifrågasätta och bryta gamla vanor och mönster! Våga misslyckas! Våga ge över kontrollen! Våga uppmuntra studenter att ta över kontrollen, att ifrågasätta och att tänka själv! Ju obekvämare situation du kommer att hamna in i, desto mer lär du dig och desto mer kan du utveckla dig själv och din undervisning. Dessutom kommer du att ha otroligt roligt på vägen.

Hankens höstkonferens: ”Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare” 26.10.2012

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Handelshögskolan vid Åbo Akademi arrangerar sin redan årliga Höstkonferens fredagen den 26 oktober2012 kl 9.00-15 i aud. I på Hanken, Åbo.

Dagens tema är ”Aktiverande utbildning, energiöverföring mellan studenter och lärare”. Föreläsarna representerar så väl olika ämnen inom ÅA som experter utifrån. Gemensamt är att nya och inspirerande idéer förs fram med möjlighet till debatt.

För innehållet, se broschyr (pdf).

Några av dagens föreläsare, Thomas Denk t.v. och Joffi Eklund t.h.

Egenlärarverksamheten diskuterades av Linnea Henriksson, Johan Werkelin och Sonja Lillhonga.

Foton: Cecilia Lundberg