Jag heter Pernilla Rauma och sedan dryga 15 år tillbaka jobbar jag som utbildningsplanerare på ÖPU. Min väg gick via praktiska yrken såsom trädgårdsmästare och florist och därefter följde pedagogikstudier (PeM) och yrkeslärarbehörighet. Mina ämnen just nu är pedagogik (allmän och vuxen), förskole- och nybörjarundervisning, skolpsykologi, socialpolitik och statskunskap med masskommunikation.
Jag får många frågor om pedagogik och behörighet och jag gläder mig varje gång jag fått hjälpa till på vägen så att den studerande når sitt mål.

Fritiden tillbringar jag oftast hemma och gärna ute i trädgården men i slutet av november blir jag en hängiven julfantast som tillverkar dörrkransar, pyntar och bakar. – Har du frågor och funderingar: tveka inte, ta kontakt!

//Pernilla

Vem är Anette? Din arbetsbakgrund och –erfarenhet
Jag är en 43-årig närpesisk mamma till två döttrar. Jag beskrivs ofta som väldigt ofinländsk då det kommer till min personlighet. Jag pratar ofta, mycket och högt. Jag har lika nära till både skratt och gråt som till många andra av mina känslor.

Jag är utbildad socionom (YH), gått en specialisering i psykiatri samt är legitimerad psykoterapeut med inriktning på familjeterapi. Jag har arbetat både direkt och indirekt med beroende och psykisk ohälsa de senaste 20 åren. Inledde min yrkesbana som anställd på behandlingshem, fortsatte till vuxenutbildningen som ansvarig utbildare och de senaste sex åren har jag arbetat inom den öppna vården, inom missbrukarvården och psykiatrin, både med vuxna, ungdomar och familjer. I år har jag paus från det kliniska arbetet och jobbar på Understödsföreningen för svenskspråkig missbrukarvård med Ninni-verksamheten. Denna verksamhet riktar sig till barn och ungdomar som lever i familjer med beroende och/eller psykisk ohälsa. Vid sidan om arbetar jag med drogförebyggande arbete åt Närpes stad i form av att jag föreläser och diskuterar på föräldramöten samt med elever/studerande i högstadiet och på andra stadiets utbildning.

Processen och utmaningar med att omvandla en närstudiekurs till distanskurs på mycket kort tid, dessutom som förstagångs öpulärare!
Jag har föreläst rätt mycket de senaste åren så i sig var det inte främmande. En ”avdammning”och rejäl uppdatering av materialet var nödvändigt, men annars var jag redo att möta de studerande. Det jag njuter allra mest av är att få möta grupper av människor och i dialog leda inlärningen. Personligen tror jag att detta är ett av de mest effektiva sätten för att inlärning ska ske: att i dialogen möta människorna där de befinner sig just nu och själv, eller via gruppen, ge gensvar. Då kan en förändring ske, en inlärning, som är den egna. I och med att detta är min egen övertygelse så blev det en stor besvikelse då jag insåg att jag inte skulle få jobba i gruppen. Detta följdes av en lätt och övergående skräck-känsla då jag insåg att jag skulle skapa något på Moodle. En plattform som jag, trots ivriga försök, inte lyckats komma överens med tidigare. Tack vare ypperlig handledning och stöd av utbildningsplanerare Pernilla Rauma och ÅA:s helpdesk för oss med IT-handikapp, så lyckades jag lära mig plattformen ganska smidigt. Jag tycker om att vara kreativ och tack vare att jag undervisat och arbetat inom området så visste jag vad jag ville förmedla åt kursens deltagare. Innehållet och strukturen var därför lätt att skapa. Då jag gör det igen så är min önskan och mitt mål att hålla någon del som ett webinarium, vi har blivit duktiga på det under denna tid.

Hur har du upplevt kurstiden? Kontakten till kursdeltagarna, förmedla all den kunskap du vill förmedla, motivera deltagarna osv.
Eftersom jag endast arbetat med vuxenutbildning så har jag länge haft som utgångspunkt att den egna inlärningen och den egna processen är studerandes eget ansvar. Därför bad jag alla deltagare att skriva ned de egna inlärningsmålen och vilken kunskap de behöver, i inledningen av kursen. Detta är således det mål som de själva har, sedan sätter kurskraven och jag som utbildare, ramarna för bedömningen. I studerandes egna målsättningar kan jag till viss del, läsa in intresset och motivationen för kursen, vi har alla olika mått av dessa två inför olika ämnen. Detta blev tydligare för mig att göra i skrift än i dialog.

Kontakten till kursdeltagarna har varit liten, via meddelande och e-post samt den feed-back jag gett på de skriftliga arbetena. Det jag saknat är att debattera och diskutera med gruppen. Jag har funnit mig själv prata högt med skärmen då jag bemött det jag läst. Ämnet som sådant är betjänt av möte mellan utbildare och studerande men i och för sig är även distanskontakt en kontakt.

Dock återstår det att se vad deltagarna tycker om kursen, därför är utvärderingen så pass viktig: jag vet vad jag vill förmedla men att förmedla det på ett sätt så att budskapet blir rätt är den stora utmaningen med all kommunikation och all inlärning.

Bästa händelsen eller känslan eller vad du tar med dig efter den här kursen?
Bästa känslan har jag fått då jag läser i texten att någon har börjat se fenomen och händelser, andra människor eller sig själv ur ett nytt perspektiv. Insikt är inlärning och början på något nytt. Det är det överlägset bästa med både pedagogyrket och terapeutyrket: gåvan att få vara med tillsammans med en annan människa på resan mot förändring.

Sedan hade jag rätt roligt för mig själv då jag spelade in en film på en liten del av studieblocket. Det blev rätt många tagningar då redigeringskunskaperna är mycket små.