Kulturkristendom

Postat den 10 augusti, 2011 av phagman

En av vår tids mest omhuldade dogmer, åtmintone på internet, är den om att religion alltid leder till våld. Påståendet går inte att underbygga med fakta – sedan det moderna religionsbegreppet uppkom på 1600-talet har bara en bråkdel av alla väpnade konflikter haft en religiös dimension, och före det går det inte att urskilja ”religiösa” motiveringar till våld från andra motiv, som personliga eller etniska strävanden efter makt och rikedom.

Ändå finns de många som ser denna dogm som en grundläggande insikt och dessa fick vatten på kvarn av att den norske massmördaren Anders Behring Breiviks kallar sig kristen. Se där – också kristendomen inspiererar trots allt tal om kärlek och fred till obegripliga våldsdåd.

I det kompendium på 1500 sidor som medierna har valt att kalla för manifest samlar Breivik en hel del religiösa texter av olika slag, så det är lätt att se var han hittat sin inspiration. När det gäller Breiviks kristendom skulle jag urskilja tre huvudkällor: Amerikansk högerkristendom, ultrakonservativ katolicism och evangelikal anti-islamsk retorik. Att Breivik inte reflekterar kring hur olika dessa källor är, och hur svåra de är att kombinera visar att kristen tro inte verkar engagera honom på djupet. Orsaken till att kristendomen alls kommer upp verkar vara dels att han påverkats av serbiska extremister, men framför allt att han vill skapa en pan-europeisk nationalism och det finns få andra gemensamma nämnare för alla europeiska länder än just kristendomen.

Men trots att Breivik kopierar in texter från alla dessa olika källor är det tämligen klart att hans egen ”kristedom” är väldigt annorlunda än alla dessa källor. Han gör skillnad på ”religiösa kristna” som har en personlig relation med Jesus och verkligen tror på Gud och ”kulturella kristna” dit han själv räknar sig och som mycket väl kan vara ateister bara man erkänner kristendomens kulturella inflytande på de europeiska länderna.

Det är inte svårt att säga var denna ide om kristendom hör hemma: nämligen just i det liberala och mångkulutrella nordiska samhälle som han så föraktar och vill bekämpa. Breiviks kristendom är så långt från fundamentalism eller bibeltro man kan komma. Han må vara politiskt konservativ men rent religiöst sett är han en tvättäkta liberal. Hans kristendom kräver ingen personlig tro eller avgörande beslut. Man får tro som man vill, alla är välkomna.

Den som vill hitta ”förklaringar” till hur en människa kan göra det Breivik gjorde har många trådar att nysta i: främlingsfientlig populism, facebook, World of Warcraft, tv-serien Dexter och en rad andra fenomen och företeelser som format personen Breivik. Till denna lista kunde man alltså lägga till nordisk liberal kristendom.

Men en viktigare poäng är antagligen att Breivik verka ha nästan ingen verklig erfarenhet av religion, varken kristendom eller Islam. På äkta liberalt manéer fick han ingen religiös uppfostran utan ”valde själv” som femtonåring att ”bli kristen”. Skulle han ha haft någon som helst erfarenhet av hur den kristna kyrkan formar sina medlemmar att se på våld och på människors värde skulle han åtminstone aldrig hittat på att kalla sig själv kristendomens försvarare.

Färsk brittisk forskning visar också att aktiva kyrkobesökande ungdomar tenderar ha en mera positiv syn på medlemmar av andra religioner, inkl. Islam än sekulära ungdomar.

Tänk om det är den liberala sekularismen som är farlig?

Publicerad i Vasabladet 10.8.2011
Publicerat i kolumner | Lämna en kommentar

Per Frostin: Luther’s Two Kingdoms Doctrine. A Critical Study.

Postat den 10 augusti, 2011 av phagman

This book, published posthumously in 1994 is attempt to crticially study if there is such a thing as a Two Kingdoms doctrine in Luther. That Luther writes about two kingdoms and uses this as a tool in his thinking about church and world is clear, but does this thinking have the consistancy and coherence needed for it to be considered a doctrine, and consequnetly binding for those that want to follow Luther? For Frostin the answer is clearly no. I find the following reasons the most important:

1. The dubious background of the ”Luther’s two kingdoms doctrine” as doctrine. The concept of such a doctrine is fairly recent, the term was coined in the late 19th century and became a central notion in the 1930:s Germany. Yep, Nazi-Germany. Essentially it was developed in order to justify that the Christians accepted Hitler’s rule. This is relevant not so much for guilt by association purposes, but it clarifes the political significance of the doctrine. It is a way to stop the church from criticising worldly power.

2. Luther’s use of this ”tool” is far from stable. It changes enormously over time, and Frostin makes a particularly fine job showing how earlier texts by Luther has been interpreted using later texts and modern questions. Also in practice Luther seems to ha shifted positions liberally, from at times coming very close to Christian pacifisim to the notorious ”Kill them all” haranges against the peasant rebels.

3. The way this ”doctrine” is most often intrepreted today, that is that the church should not be politically active, or at least should not try to argue theologically in political matters at any rate finds little support in Luther. In fact he saw critcism of worldly power as an important part of preaching and he was very active himself in political situations. The modern idea that (secular) reason and natural law are the only sources for social ethical reflection is alian to Luther.

So, I learned a lot from this book, and would recommend it, in spite of the a times very bad english, no part a result of its unifinished status at the time of the death of prof. Frostin.

Still. Luther is IMO way to complex a figure for anyone, not to mention the church, to try to build upon.

Publicerat i Books read, work | 1 kommentar

Hjeresen: Den moderna människans dogmer 8

Postat den 9 augusti, 2011 av phagman

”Jag är inte religiös”

Idén om religiösa människor är ett av det liberala samhällets sätt att hantera kristendom. Om man tänker sig religion som en hobby, ett intresse, en läggning, jämförbar med intresse för fotboll, jazz eller matlagning, då passar det bra in i den liberala samhällssynen. ”Om du vill gå i kyrkan, fine, det berör inte mig.”

Problemet är förstås att detta är så långt från vad kristendomen säger om sig själv – när den inte med våld pressas in i liberal tvångströja förstås. Enligt kristendomen är det nämligen helt irrelevant hurruvida du gillar att gå i kyrkan, huruvida du tycker det är viktigt att leva rätt, eller huruvida du har för vana att söka förklaringar till livet som går bortom det strikt materiella. Enligt kristendomen är Gud i alla fall den viktigaste faktorn i ditt liv.

Så dogmen ”jag är inte religiös” handlar alltså om en mer eller mindre medveten omformulering av vad kristendom är, med ett tydligt syfte – att hantera det faktum att man inte vill veta av den. Hjeresen visar att man kan använda den på olika sätt, vissa ganska harmlösa, när man främst syftar på att man inte går så ofta i kyrkan, fast man nog tror (här är jag inte säker på att jag håller med om att detta är harmlöst!). Men alvarligt blir det just när man använder det i betydelsen ”Jag kan inte komma i stämning”

Det är religiös känsla man efterlyser, och med känsla menar man i detta sammanhang precis detsamma, som när det gäller till exempel musik. Om man har religiös känsla, så bör den väl yttra sig i att man kommer i stämning och känner sig helt annorlunda till mods än man gjorde innan man gick till kyrkan eller till ett möte, öppnade Bibeln eller gav sig till att bedja.

(Här har Hjeresen en liten viktig poäng också. Kyrkan hävdar ofta, i Barthiansk anda, att kristendomen inte handlar om religion, att den inte går att jämföra med andra ”religioner”, utan handlar om Guds ord till människan. Det låter fromt och bra, men förbiser att när människor säger att de inte är religiösa är det just kristendomen de tar avstånd från, inte från religioner i andra delar av världen som de knappast har någon förstahandserfarenhet av.)

Hjeresen vill givetvis inte förneka att känslor är relevanta i kristendomen, utan poängen är just att kritisera den reduktion av kristen tro som sker här, ”religion handlar (bara) om känsla”, då kristendomen med rätta talar till hela människan, och människor av alla typer (inte bara ”känslomänniskor”). Tvärtemot känslorus är den naturliga hållningen inför det kristna budskapet ett nyktert mottagande.

Men det finns ytterligare en aspekt. Den religiösa känslan är ingen påhittad sak, och tvärtemot vad ”den moderna människan” påstår är hon i högsta grad ”religiös” i denna mening. Poängen är att hon söker den religiösa känslan i andra sammanhang en kristendomen: vidskepelse, hemliga sällskap, mystiska läror, olika specialfrågor som engagerar (vilka de är har dock förändrats en hel del senda Hjeresen skrev – han räknar upp ”nykterhetsfrågan, råkostsaken, nakenkultursaken, likbränningssaken etc”), personkulter samt givetvis tron på vetenskapen och teknikens frälsande förmåga.

Det ironiska är alltså att den moderna människan försvarar sin religiositet genom att ta avstånd från kristendomen genom att förvränga den till ”religion” och sedan beskriva sig själv som icke-religiös!

Publicerat i Hjeresen | Lämna en kommentar

Frank Herbert: Heretics of Dune, Chapterhouse: Dune

Postat den 27 juli, 2011 av phagman

These are the final two books in the Dune Saga, and to be honest, the only thing that made me read them all the way through is that I am the kind of person that finish books I’ve started. They have very little going for them. Unlike the earlier parts, here there are few new ideas explored, the characters are boring – by now most people are copies of themselves or others, so any development is by definition impossible.

They make up a whole, separated from book four by another few thousand years. The only real power left in the universe are the Bene Gesserit, a kind of postmodern (these are written in the eighties) atheistic female Jesuit order, and a mysterious counterpart that has appeared from the fringes of the known university and are effectively taking over. The books explore the difference between these two orders, which could be interesting, but when it is drawn out over some 900 pages it is just boring.

So, no, these are not worth reading really. Spoils one’s experience of Dune.

Publicerat i Books read | Lämna en kommentar

Intervju med mig om Breiviks kristendom

Postat den 27 juli, 2011 av phagman

Hbl har en intervju med mig i dagens tidning.

I manifestet definierar Breivik sig som kulturellt kristen. Hagman läser texten som en sökares krumsprång.

– Det är inte så viktigt för honom att vara personligt engagerad, men han behöver en gemensam nämnare som kunde ena Europa. Kristendomen blir ett sätt att berättiga en nationalistisk tanke, men eftersom han är mot nynazismen och för Israel så kan han inte grunda sin nationalism på ras. Det ironiska är att han skapar en idé om kristendomen som passar som hand i handske i det liberala och mångkulturella samhälle han vill motarbeta. Det blir en paradox.

Publicerat i Annat | Lämna en kommentar

Recension av Om kristet motstånd

Postat den 11 juli, 2011 av phagman

Kaj Hedman har en fin recension av min bok i dagens Vbl. Han skriver bl.a.

Då man är van med en väldigt strikt luthersk tolkning av synden och nåden är de här raderna befriande: ”Enligt kristendomen är människan innerst inne god, men någonting har gått fel. Detta något är det som kallas arvsynden. Det finns en positiv motkraft till arvsynden. Det är den kristna traditionen som teologiskt förstått är summan av de goda erfarenheter kyrkan gjort genomårhundraden av umgänge med Gud.” Det där är ganska fantastiska rader, och de ger också en kristen anledning att tänaka att det inte är upplysning och modernism som i första hand gjort vår kristna tro och kyrka mer mänsklig och omfamnande, utan att det tvärtom är urkyrkans och framför allt Jesu eget exempel, och hans både politiskt och teologiskt oerhört rättvisa och kärleksfulla lära som är grunden för det bästa vi har av kristendom idag – all fundamentalism och förvärldsligande till trots.

Spännande att läsa en så grundlig recension som denna! Du kan läsa den här.

Publicerat i Om Kristet Motstånd | Lämna en kommentar

Att vara nyttig

Postat den 9 juli, 2011 av phagman

I förra veckan skapades det i Sverige stora rubriker i nyhetstorkan kring en rapport från lobbinggruppen Svenskt Näringsliv (SN). Enligt denna borde man ge lägre stöd åt studenter i humaniora än åt dem som studerar hårda vetenskaper.

Atacken var vältajmad och verkar ha träffat en öm punkt, för Sveriges humanister reagerade med panik, och på ett sätt som jag egentligen tycker är mera skrämmande än Svenskt Näringslivs uttalande i sig.

De flesta bemötanden gick ut på att humanister minsann också bidrar till samhällsnyttan. Vissa betonar att denna nytta är ekonomisk, dvs att SN har fel i sin bedömning. Humanister jobbar till exempel med att lära blivande ekonomer att räkna och skriva. Andra argumenterade för en bredare förståelse av nytta, dvs att SN har felaktiga premisser. Allt i livet går inte att köpa för pengar.

Även om dessa båda grupper givetvis har rätt tror jag ändå kritik av det slaget missar poängen. Det alla dessa tre grupper (SN, deras ”moderata” kritiker och deras lite mera radikala kritiker) verkar vara överens om är att det finns något som en ”samhällsnytta” som vi alla kan vara överens om att stöda. Men om det är sant, då frågar jag mig om inte SN har rätt och humaniora faktiskt är helt onödigt.

Jag menar såhär. Så vitt jag kan bedöma så lyckades SN med det vi kallar en skenmanöver. Att ifrågasätta om humaniora bidrar till ekonomisk tillväxt är faktiskt inte så kontroversiellt, svaret är ”ja men på ett mindre uppenbart sätt en tekniska utbildningar”. Men genom att ställa denna ”provokativa” fråga lyckades man få folk att acceptera deras ideologiskt motiverade åsikt om vad samhällsnytta är. Man lyckades alltså osynliggöra de frågor vi verkligen borde diskutera: hurudant samhälle vill vi ha och hur skall vi nå dit?

För om jag ska försöka karaktärisera mitt jobb, som för ögonblicket får sortera under humaniora, så handlar det väl mera än något annat om att just ifrågasätta den idé om vad som är nyttigt i vårt samhälle som en grupp som SN arbetar för. Jag sätter ner alla min energi på att försöka få människor, studenter och andra, att inse att sådana som de har fel när de likställer nytta med vinst utan att fråga efter varifrån vinsten kommer. Med andra ord, ur deras synpunkt är jag, hoppas jag, ett hot mot ”samhällsnyttan” –just i kraft av den utbildning jag har skaffat mig vid universitetet. Och vice versa jag är lika övertygad om att de är ett hot mot samhällsnyttan – om vi nu ska använda ett så otympligt begrepp – så som jag förstår den.

Om humaniora alltså gör någon ”nytta” så kanske det handlar om att ifrågasätta just sådana som Svenskt Näringsliv, att lära folk avslöja deras retoriska svängar, derast strävan att få deras synnerligen specifika (och ur de breda massornas, för att inte tala om miljöns perspektiv, destruktiva) ideologi att framstå som något självklart, något man inte behöver diskutera. Att SN verkar oroa sig för humaniora är ett gott tecken, men humanisternas respons är inte lika uppmuntrande. Mera oroande är dock att vi alla är så benägna att vara överens i frågor vi helt enkelt inte vet svaret på. Det är just dessa frågor vi borde strida om.

Publicerad i Vasabladet 11.7.2011
Publicerat i kolumner, work | Lämna en kommentar

Frank Herbert: God Emperor of Dune

Postat den 7 juli, 2011 av phagman

This is part four out of the original six books in the Dune Chronicles (Herbert’s son has written a few more), and clearly, for this one Herbert has somewhat painted himself into a corner – once you turned you main character into a god you do not have many options open. So one the surface of things very little happens here. The various powers in the universe plot to kill the worm emperor Leto II, and we witness him being smarter and more powerful than them all. He would not be much of a God if not.

But there is much of interest going on here anyway. I think the most interesting thread Herbert develops in this book is what we could call gender questions. In the first trilogy there were basically two alternative views of women: the desert people, the fremen, who from necessity have developed a kind of equality based on similarity – all fremen regardless of sex perform the same duties, including (especially) fighting. Secondy, among the elite we have a more traditional division of labour where some powerful individuals transcend their traditional gender roles, but in general it is the men’s world.

In this book, Herbert develops a new line of thought. One of the more important reforms the god Leto has made is to abolish male armies, replacing them with an army made up of only females. The concept is discussed in the following dialogue between two mebers of his court.

”Yes. He says that the all-male army was too dangerous to its civilian support base”

”That’s crazy! Without the army, there would’ve been no…”

”I know the argument. But he says that the male army was a survival of the screening function of delegated to the nonbreeding males in the prehistoric pack. He says it was a curiously consistent fact that it was always the older males who sent the younger males into battle.”

”What does that mean, screening function?”

”The ones who were always out on the dangerous perimeter protecting the core of breeding males, females and the young. The ones who first encountered the predator.”

”How is that dangerous to the …civilians?”

Idaho took a bite of the melon, found it ripened perfectly.

”The Lord Leto says that when it was denied an external enemy, the all male army always turned against its own population. Always.”

”Contending for the females?”

”Perhaps. He obviously does not believe, however, that it was that simple.”

”I don’t find this a curious theory.”

”You have not heard all of it.”

”There’s more?”

”Oh, yes. He says that the all-male army has a strong tendency toward homosexual activities.”

Idaho glared across the table at Moneo. ”I never…”

”Of course not. He is speaking about sublimation, about deflected energies and all the rest of it.”

”The rest of what?” Idaho was prickly with anger at what he saw as an attack on his male self-image.

”Adolescent attitudes, just boys together, jokes designed purely to cause pain, loyalty only to your pack-mates… things of that nature.”

Now, this I think is interesting. I have absolutely no personal experience of military life and very little knowledge, but I think Herbert might be on to something here. That the army in peace time is highly destructive for its own people I consider a obvious fact, that ”values” that it imprints on those that go true army training is obviously detrimental. And the theory that it is based on repressed homosexual tendencies? Well, it would explain why openly gay men are much more difficult to accept in today’s armies than women.

The reason that a female army is to prefer is that they have stronger connections to the civil world, since the have children. They supposedly have a clearer sense of who they are protecting.

There does not seem to be a historical example of an all female army, so it is difficult to know if the theory holds, but an army with a large ratio of females  (like the IDF) should show a difference. Does anyone know?

Publicerat i Books read | Lämna en kommentar

Om vänskap

Postat den 6 juli, 2011 av phagman

I en tid när till och med vänskap räknas i antal kan det vara nyttigt att fundera lite på vänskapens historia.

Aristoteles betonade starkt vikten av vänskap för den moraliska människan. För honom var förutsättningen för sann vänskap att vännerna var socialt helt jämställda, att vänskap skulle kunna förekomma mellan personer av olika rang var omöjligt.

Cicero, som skrev en berömd bok om vänskapen, betonade att vänskap handlar om samsyn i alla viktiga frågor, och att vänskap bara var möjlig mellan goda människor.

Som vanligt är det Jesus som är radikal. När Jesus kallar lärjungarna för vänner, inte tjänare, handlar det inte om att han upphöjer dem till samma status som han själv befinner sig på. Han ger en ny definition på vad det innebär att älska en vän: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Vänskap är alltså inte längre något som bygger på vem man är eller vilka åsikter man har, utan vad man gör.

Sedan dess är vänskap en av de viktigaste kristna dygderna, men finns det något sådant som en specifikt kristen vänskap? Ja, möjligen, om vi är på det klara med att det inte handlar om en vänskap som bara kristna är kapabla till. Aristoteles och Cicero hade rätt i en sak – vänskap är en förutsättning för att odla dygder. Det gäller också för en kris ten vänskap. Sanna vänner är människor inför vilka vi blir ärligare, ödmjukare, trofastare, helt enkelt för att det inte går att ljuga, skryta eller svika inför dem.

I vår tid tänker man ofta på vänner som människor som tänker lika som oss själva – ungefär som Cicero, fast tvärtom – man uppfattar att en vän är en människa som låter mig vara som jag är, som inte utmanar min falskhet och mina lögner om mig själv. Vi må trivas i sådana människors sällskap, ha kul tillsammans, men det är inte vänskap. Vänner gör oss bättre.

Och vari består det kristna, då jag hänvisar till hedningar som Cicero och Aristoteles? I den vändning som Jesus gör: Vänskapens utmaning är att vara en sådan vän för andra.

Publicerad i Kyrkpressen 27/2011
Publicerat i kolumner | Lämna en kommentar

Hjeresen: Den moderna människans dogmer 7

Postat den 1 juli, 2011 av phagman

”Religion är en privatsak”

Ok, nu är det allvar, här tar sig Hjeresen an en av det liberala samhällets grundstenar.

Slagordet har uppstått som en fullt berättigad protest mot olika övergrepp, och dels, att det låter så bestickande riktigt. Det är en av dessa halvsanningar, som människor är så förtjusta i, därför att de med deras hjälp kan smita ifrån den verkliga sanningen.

Bakgrunden till denna dogm finns som Hjeresen påpekar utan tvekan i kristendomen själv.

Just därför att det kristna budskapet ställer den enskilda människan inför en personlig avgörelse har det bidragit till att skapa en viss individualism, en utpräglat individuell religiositet. Och när den tiden kom, då kyrkan lät sig påverkas av världslig uppfattning och begick övergrepp mot samvetena, var det allvarliga kristna, som själva först protesterade.

Det som dessa kristna kämpade för var förstås rätten att själv få välja sin tro gentemot en makthavare som ville bestämma över vad individer skall tro, något som är i konflikt med kristendomens inre logik. Men när man idag pratar om religionen som privatsak handlar det i allmänhet om att staten skall vara ”neutral” i fråga om religiösa frågor. Och så länge det handlar om att staten inte favoriserar något speciellt religiöst samfund är Hjeresen (som trots allt var präst i danska kyrkan) positivt inställd.

Problemet uppstår när dogmen får en annan betydelse, ännu vanligare idag, nämligen att

religion endast får vara något inåtvänt, något andligt, utan konsekvenser i det praktiska livet. Från antikristen sida – det må gälla Hitler eller Stalin – har man alltidhaft oerhört brått med att hänvisa kyrkan till hennes ”rätta område”, det vill säga omsorgen om ”själarna”.

Det handlar alltså just om att man vägrar låta kyrkan ha en åsikt i politiska frågor, frågor förtryck i samhället, orättvisor osv. Framför allt är det kyrkan som kritiker av makten man är ute efter, och resultatet är givetvis det som plågar den moderna kyrkan i de flesta former, frågan om ”trons relevans för vardagaslivet”. Denna fråga uppstår först när man accepterat denna i grunden politiska dogm.

Följande steg blir antagandet – som även det fått dogmatisk status – att religion är något som bara är relevant för människor som är religiöst lagda. När man accepterar en sådan tanke har man givetvis givet uppa alla former av sanningsanspråk för kristendomen.

Meningen med denna dogm är alltså att kristendomen är något för den moderna människan fullkomligt likgiltigt och överflödigt. Man kan bara vara neutral i saker, som när allt kommer omkring är tämligen likgiltiga. När det gäller viktiga ting, måste man alltid ta ställning för eller emot. I samma ögonblick som någon gör gällande att religionen är en privatsak, måste man räkna med att han vill försöka inbilla sig själv och andra att kristendomen är något så likgiltigt att han inte behöver träffa någon personlig avgörelse.

Publicerat i Hjeresen | Lämna en kommentar