frequently asked questions

Politiker under press säger intressanta saker. Till exempel är det slående hur självklart försvarsminister Stefan Wallin utgår ifrån att politiker ljuger. Till Yles svenska nyheter sade han den 19.3 såhär: ”Vi ska komma ihåg att det här är ett politiskt spel och det finns alltid de som har politiska intressen i blöt, inte minst oppositionen. Inte är de heller sanningsvittnen här. Vi ska komma ihåg att det är ett tufft spel och spelet blir hela tiden hårdare.”

Nu kunde man invända att jag tolkar Wallin väl hårt. Han påstår ju faktiskt inte att någon ljuger eller ha ljugit. Men det han säger är att det finns ett politiskt spel där sanningen sätts på undantag. Han tar inte heller avstånd från detta spel utan betraktar det som en naturlig del av den politiska kultur där han själv ingår.

Min poäng här är inte att peka ut Wallin, inte heller att försvara honom. Som en beskrivning av fakta är det han säger något jag tror de flesta av oss kunde omfatta. Min fråga är: Vad händer med ett samhälle där de styrande på ett så här självklart sätt accepterar att det är för mycket begärt att man skall vara ärlig? För just ärlighet diskuteras alltid, medan lögn och sanning, och hur man skall bestämma vad som är vad ofta, som i citatet ovan och den situation som kommenteras, just utgör kärnan i det politiska spelet: Kan politiker X hävda att politiker Y ljög när han/hon sade Z, så tar politiker X hem spelet och politiker Y förlorar. Vad Z egentligen handlade om är sekundärt.

Vad skulle hända om en politiker i en sådan här kultur verkligen skulle vara ärlig? Man kan spekulera: Den svenska författaren Maria Küchen gör det i sin roman De heliga från 2006. En kvinnlig politiker gör kommetkarriär eftersom hon så totalt sticker ut ur mängden politiker med sitt raka och ärliga sätt att kommunicera. Eftersom hon blir ytterst populär får hon en ministerpost, antagligen för att de mera garvade politikerna i hennes parti antar att de kan styra henne – det finns komplicerade samband och likheter mellan ärlighet och naivitet. Konflikten mellan systemet och den ärliga politikern blir ändå för stark och det hela slutar i katastrof: i en desperat handling tänder hon av oklar anledning eld på sig själv i direktsändning i tv.

Den hårda sanningen är nog att en genuint ärlig människa aldrig skulle kunna nå en så hög post i det politiska systemet. Även om det är vanligt idag med personer får höga politiska poster och mest verkar vara galjonsfigurer för bakgrundskrafter så är nog förutsättningen att de spelar spelet.

Varför är det så? Därför att både lögn och ärlighet är sociala verksamheter. Ingen kan vara ärlig ensam. Och även om vi alla kan ta till lögn då och då är den sortens stora farliga lögner som förekommer i det politiska systemet – och många andra gemenskaper – av det slaget att de blir ett slags konspirationer: Jag accepterar din lögn om du accepterar min. Så kan falskhet binda människor samman och upprätthålla ett system som konsekvent exkluderar den som inte ”spelar spelet” och därmed hotar avslöja de andras lögner.

På motsvarande sätt kräver ärlighet en ”sanningens konspiration”, där vi som gemenskap vägrar tolerera varandras lögner, och därför helt enkelt inte kan ljuga, varken för oss själva eller för andra.

Publicerat i Vasabladet 23.3.2012

För att förstå det offentliga samtalet i dagens värld är det viktigt att förstå skillnaden mellan det som olika aktörer säger och det som de egentligen tror på. När politiker, ekonomer och andra personer i eller runt makteliten säger till exempel att privatisering leder till effektivare service är det ju inte något som bygger på en analys av verkligheten utan det är propaganda, ett sätt att sälja en politik.

Det är därför fel att säga att dogmer som att konkurrens sovrar fram den högsta kvaliteten eller att tillväxt är nödvändigt för välfärden i samhället är en del av den nyliberala ideologin. Sådana tankar, tillsammans med idéer som ”trickle-down economy”, tanken att de rikas rikedom så småningom kommer även de fattiga till gagn, är en del av den nyliberala propagandan. Det är argument som är skapade för att få dem som aldrig kan ha något att vinna på det nyliberala handlingsprogrammet att ändå acceptera det. I dagligt tal brukar man kalla detta för lögner.

Den nyliberala ideologin handlar om helt andra saker. Där finns, precis som i alla politiska ideologier en vision om idealsamhället. Det är inte ofta nyliberalerna öppet berättar hur detta ser ut, propagandatalet är väl inlärt, men ibland glimtar den underliggande ideologin fram. I tv-programmet Voimala 6.3 ”försäger” sig professor Paul Lillrank, som annars gärna sprider sin propaganda, t.ex. i kolumner i Hbl, och berättar att det han eftersträvar faktiskt är ett nytt klassamhälle. Tanken på ett jämlikt samhälle, förklarar han, bygger på en illusion som bara existerat under en kort tid i historien. Problemet med ett sådant samhälle är att medelklassen blir så starkt normativ att de fattiga (som enligt honom vanligtvis är fattiga för att de är lata eller saknar kognitiva förmågor) inte kan leva som ”hedervärda fattiga, goda fattiga” som trots sin fattigdom kan leva värdiga liv.

I stället tänker sig professor Lillrank att vi kunde ha ett nytt klassamhälle där ”de utslagna” bildar en egen samhällsklass, som umgås med varandra, bor nära varandra, lever på utkomststöd och njuter av sin heder. (Det där sista var mitt tillägg).

Den nyliberala ideologin syftar alltså inte till att ”rädda välfärdsstaten” utan till att montera ner den och i stället skapa strukturer som gynnar den elit som omfattar denna ideologi. Syftet med att privatisera vården är inte att göra den effektivare, det är att öppna upp nya marknader som skapar vinster åt samma elit. Syftet med att effektivera statsförvaltningen, universiteten, kommunerna, är inte att spara pengar för att kunna göra livet bättre för den breda befolkningen, utan att omforma strukturerna så att makten i allt högre grad koncentreras till denna samma elit.

Det finns emellertid ett intressant drag i denna propaganda som skiljer den från mycket annat politiskt tal. Det är inte alls säkert att det ens är meningen att man skall tro på den. Snarare verkar tanken vara att man när man genomskådar den skall känna sig delaktig i den elit som gagnas av ideologin, känna att man är ”med på skämtet”. Och det fungerar: undersökningar visar att långt fler tror att de hör till den lilla minoritet som gagnas av åtgärder som gynnar de rikaste. Häri ligger nyckeln till nyliberalismens framgångar. Folk vill inte höra till medelklassen, de vill höra till eliten. Och om det inte är möjligt föredrar de att leva i illusionen.

Publicerat i Vasabladet 12.3.2012

Har du tänkt på det politiskt radikala med att sjunga i kyrkokör? Det här slog mig för ett tag sedan när jag lyssnade på en radiogudstjänst där en kyrkokör medverkade. Klangen var långt ifrån idealisk men kanske just därför tänkte jag: Vilken fantastisk sak kyrkan är! Var annanstans i vårt samhälle får vem som helst vara med i en kör utan att det frågas efter sångförmåga? Och inte nog med det, sedan bestämmer någon att just den gruppen nog ska uppträda i radion! 08.03.2012

Jag är inte sarkastisk. Det här är kyrkans politik. Att följa och skapa egna regler för hur vi umgås tillsammans i världen. I stället för att som i världen först kräva att man bevisar att man lever upp till en viss nivå för att få vara med (för att inte tala om att synas) tror kyrkan på att välkomna människor in i gemenskapen utan att fråga efter kvalifikationer, erfarenheter, referenser eller talanger.

Det är i sådant som kyrkokörer, basarer, ungdomsgrupper och syföreningar som kyrkan visar att den tror på en annanslags gemenskap. Den är inte en gemenskap som finns till för att producera, som ett företag. Den är inte en gemenskap som finns till för att styra och kontrollera, som en stat. Den är inte en gemenskap som finns till för att underhålla, som en idrottsförening, orkester eller teatergrupp. Alla de har sin plats och nytta, men kyrkan är annorlunda.

Kyrkan är en gemenskap som finns till för att visa hurudan vår Gud är. Det här gäller allt kyrkan gör, från predikan till snöskottningen på parkeringen utanför församlingshemmet, men framför allt givetvis i gudstjänsten. Inte så att gudstjänsten alltid är det mest synliga uttrycket för hurudan Gud är, utan för att det är där vi lär oss se på vilket sätt våra liv tillsammans kan reflektera Gud.

Vi tillber en Gud som vill bli tillbedd genom att vi lever tillsammans på ett särskilt sätt, ett sätt som motsvarar hans natur och sätt att behandla oss. I kristendomen kan man inte skilja på tillbedjan och efterföljelse. Vår gudstjänst är inte något vi gör vid sidan av vårt liv, den är vårt liv. Det betyder att när kyrkan gör något så finns det alltid en koppling till gudstjänsten där, vare sig vi vill det eller inte. Frågan är bara om det vi gör som kyrka på ett sant sätt reflekterar den Gud vi tillber eller inte.

Kyrkokören pekar på en Gud som inte bedömer oss efter våra missgärningar, som skapat oss olika för att vi ska ingå i en större harmoni än den som mänskliga försök till kontroll kan uppnå. Välkommen med i revolutionen!

Publicerat i Kyrkpressen 8.3.2012