av Laura Brännkärr-Väänänen, doktorand i systematisk teologi, i forskningsprojektet VaccAtt

Det pågår flera konfirmandläger runt om i Finland just nu. I denna hetta, finns det kanske någon som undrar hur mycket man måste tro för att bli konfirmerad. Om man inte vet, kan vara helt och fullt säker, räcker det? När det diskuterades under mitt eget läger, berättade någon av lägerdragarna berättelsen om Tomas, lärjungen som tvivlade. Tomas, som inte trodde på uppståndelsen före han träffade den uppståndne Jesus. Poängen var att Gud hade valt en tvivlare, att det finns rum och vilja att möjliggöra delaktighet också med dem som tvivlar. Bibelberättelsen kan tolkas mycket djupare och på flera sätt, men just nu vill jag enbart ta vara på attityden av att Tomas fick vara med.

Jag önskar att vi oftare hade en likadan attityd – att det finns plats för tvivel och osäkerhet, att man själv och andra får vara med. I livet överlag och gällande hälsa och vaccin i synnerhet. Det finns valida frågor som många ställer före man tar vaccin, och från ett medlevnadsperspektiv ska dessa inte behövas påskyndas för en snabbare vaccineringsrunda. Jag tror något går förlorat om vi är för obekväma med att stanna upp inför tveksamhet och osäkerhet. Vaccin väcker inte funderingar för alla, men för många och det är naturligt och förståeligt, också när man tror att vetenskapen och sjukvården gör sitt bästa.

Vaccinationsvilligheten är hög i Finland och vi har ett utmärkt skydd mot många sjukdomar tack vare vaccin. Samtidigt framkommer tveksamhet i det intervjumaterialet jag arbetar med inom forskargruppen VaccAtt. Flera beskriver sig ha tvekat och oroat sig före och efter vaccinering, fastän det inte är synligt i deras vaccinationshistoria – statistiskt har de tagit emot alla erbjudna vaccin enligt nationella vaccinationsprogrammets tidtabell. Statistik synliggör inte enskilda människors funderingar, frågor eller oro.

Många har också tagit och tar emot de nya vaccinerna mot covid-19. Den snabba utvecklingen av vaccin mot sjukdomen har varit möjligt tack vare flera årtiondens tidigare forskning och utveckling av teknologier. Det har också engagerat massvis med finansiärer och olika yrkesgrupper och hela vetenskapsvärlden har samarbetat på ett helt nytt sätt. Det är otroligt fint.

Under pandemin har finländares vaccinationsvillighet också varit otroligt fint. Det sagt, har säkert flera människor frågor som delvis förblivit obesvarade och många som fortfarande tvekar. Det är här som attityden av att få vara med blir viktigt, man får stanna kvar, man får undra, och man får lita och hoppas.

Tveksamheten behöver tas på allvar för att ta vara på den tillit och villighet finländare har, samtidigt som den inte ska överbetonas. Vi kan erkänna den, vi kan synliggöra den, och vi kan lära oss leva med den på ett bättre sätt. Tveksamhet behöver inte vara en fiende eller en svaghet. Vetenskapen och sjukvården gör sitt bästa, och jag hoppas vi som medmänniskor gör vårt för att stanna och möta varandra.

Om du ännu inte lyssnat, lägg dig i hängmattan och hör på VaccAtts forskningsledare och min handledare, Mikael Lindfelts sommarprat på Yle Vega.

[bild: People in the relaxation room of the vaccination centre.jpg]

Av: Elina Takala, doktorand i systematisk teologi

A couple of years ago I plunged into Elena Ferrante’s famed Neapolitan quartet. I lay in my hammock beside a flowering lilac bush and was transferred to the bustle of an Italian city. After hours of reading I had to blink like someone who steps into the light from a dark room. It took a while until I stopped hearing the shrill voices of the two protagonists and  I could shake off the smell of cigarettes and sounds of screeching car tyres in the streets of Naples.

Marilynne Robinson’s Gilead quartet as my summer reading beckons me to another dimension, turning my hammock into a a flying carpet that takes me to the American Midwest of the 1950s. I have been reading and re-reading Gilead (2004), Home (2005), Lila (2014), and Jack (2020) as I have worked on my doctoral dissertation on these novels. As a theologian I have always been fascinated with people’s life stories and the different ways they construct the narratives of their often hardship-filled everyday existence. For we all have shadows of sorrow in our stories, no matter how brightly and warmly the sun shines on us as we turn the pages of an engrossing book on the lazy days of July.

Marilynne Robinsons’ world, set in the fictional town of Gilead, is a much quieter and quainter than the one Ferrante depicts in her novels. In the Gilead quartet violence is subdued, the houses have pretty, if overgrown gardens, church ladies leave casseroles behind the doors of the needy, and the clamor of the outside world seems to be far away. Robinson’s protagonists are studious and theologically well-versed. Her characters express their anger, love, and disappointments more timidly than Ferrante’s Neapolitan workers. The narrative in Robinson’s novels appears often to meander as peacefully as the River Nishnabotna in which one of the protagonists is baptized, but the tranquil surface hides undercurrents as forceful as the emotions encountered in Elena Ferrantes world. In these novels the reader witnesses a pastor’s wife trying to wash away her baptism, a man attempting suicide in his father’s old car, a minister marrying a former prostitute, and an English teacher, a pastor’s daughter and a Christian who is gravely disappointed in her life, dropping a cheap ring and four hundred fifty-two love letters from a deceitful fiancé down a storm drain one midnight. Each character in Gilead quartet carries pain that is unique to them;  pain that has its roots in the search for life’s meaning and in the fear of loneliness, death and the ultimate punishment. The characters try to contain this pain in different ways:  by discussing it, in their constantly ongoing inner monologues, or even writing letters or sermons on the questions that torment them.

In Gilead quartet Marilynne Robinson studies how her protagonists try to find meaning for their lives through faith. Their personal theology is an essential building block for their identities. This theology is the structure within which Robinson’s protagonists construct their life narratives. For them – with the exception of Lila Ames, who is baptized as an adult –  Reformed theology feels as natural as the rustle of a Iowan cornfield. Calvinist theology often frustrates them; they cannot live without their faith, but they would often like to forget it in the dusty cabinets of their homes, the two Iowan parsonages. Nevertheless, not even Jack, the black sheep of his mostly pious family and a self-proclaimed atheist, is able to renounce his faith altogether. Marilynne Robinson has written extensively on John Calvin’s theology, especially in her essays. She doesn’t shy away from theological dilemmas in her fiction either, not even doctrinal questions that have been debated during the history of the church, such as the doctrine of predestination. Robinson protagonists can adhere to the theological tradition they have been raised on, but at the same time make it creatively their own by engaging in a painful process of asking if their theology has anything to say about the suffering in their lives

But couldn’t we retreat to our hammocks with novels that do not have anything to do with theological scruples or troubling doctrines? The power of Robinson’s fiction lies in her ability to write beautiful prose that invites the reader to ponder questions about the meaning of life, existence, love, and faith in God. The disappointments, shame, guilt, and anger that Robinson’s protagonists experience as they struggle with their faith are depicted in a way that doesn’t leave us unaffected. Moreover, peace, joy, love, grace and tenderness stay with the reader as the shadows lengthen and we reach the last pages of Lila: ”There was no way to abandon guilt, no decent way to disown it. All the tangles and knots of bitterness and desperation and fear had to be pitied. No, better, grace had to fall over them.”

(bild: Giovanni Boldini, The Hammock)