Tveksamhet är naturligt

av Laura Brännkärr-Väänänen, doktorand i systematisk teologi, i forskningsprojektet VaccAtt

Det pågår flera konfirmandläger runt om i Finland just nu. I denna hetta, finns det kanske någon som undrar hur mycket man måste tro för att bli konfirmerad. Om man inte vet, kan vara helt och fullt säker, räcker det? När det diskuterades under mitt eget läger, berättade någon av lägerdragarna berättelsen om Tomas, lärjungen som tvivlade. Tomas, som inte trodde på uppståndelsen före han träffade den uppståndne Jesus. Poängen var att Gud hade valt en tvivlare, att det finns rum och vilja att möjliggöra delaktighet också med dem som tvivlar. Bibelberättelsen kan tolkas mycket djupare och på flera sätt, men just nu vill jag enbart ta vara på attityden av att Tomas fick vara med.

Jag önskar att vi oftare hade en likadan attityd – att det finns plats för tvivel och osäkerhet, att man själv och andra får vara med. I livet överlag och gällande hälsa och vaccin i synnerhet. Det finns valida frågor som många ställer före man tar vaccin, och från ett medlevnadsperspektiv ska dessa inte behövas påskyndas för en snabbare vaccineringsrunda. Jag tror något går förlorat om vi är för obekväma med att stanna upp inför tveksamhet och osäkerhet. Vaccin väcker inte funderingar för alla, men för många och det är naturligt och förståeligt, också när man tror att vetenskapen och sjukvården gör sitt bästa.

Vaccinationsvilligheten är hög i Finland och vi har ett utmärkt skydd mot många sjukdomar tack vare vaccin. Samtidigt framkommer tveksamhet i det intervjumaterialet jag arbetar med inom forskargruppen VaccAtt. Flera beskriver sig ha tvekat och oroat sig före och efter vaccinering, fastän det inte är synligt i deras vaccinationshistoria – statistiskt har de tagit emot alla erbjudna vaccin enligt nationella vaccinationsprogrammets tidtabell. Statistik synliggör inte enskilda människors funderingar, frågor eller oro.

Många har också tagit och tar emot de nya vaccinerna mot covid-19. Den snabba utvecklingen av vaccin mot sjukdomen har varit möjligt tack vare flera årtiondens tidigare forskning och utveckling av teknologier. Det har också engagerat massvis med finansiärer och olika yrkesgrupper och hela vetenskapsvärlden har samarbetat på ett helt nytt sätt. Det är otroligt fint.

Under pandemin har finländares vaccinationsvillighet också varit otroligt fint. Det sagt, har säkert flera människor frågor som delvis förblivit obesvarade och många som fortfarande tvekar. Det är här som attityden av att få vara med blir viktigt, man får stanna kvar, man får undra, och man får lita och hoppas.

Tveksamheten behöver tas på allvar för att ta vara på den tillit och villighet finländare har, samtidigt som den inte ska överbetonas. Vi kan erkänna den, vi kan synliggöra den, och vi kan lära oss leva med den på ett bättre sätt. Tveksamhet behöver inte vara en fiende eller en svaghet. Vetenskapen och sjukvården gör sitt bästa, och jag hoppas vi som medmänniskor gör vårt för att stanna och möta varandra.

Om du ännu inte lyssnat, lägg dig i hängmattan och hör på VaccAtts forskningsledare och min handledare, Mikael Lindfelts sommarprat på Yle Vega.

 

[bild: People in the relaxation room of the vaccination centre.jpg]

A hammock by a cornfield: Summer reading for a theologian

Av: Elina Takala, doktorand i systematisk teologi

A couple of years ago I plunged into Elena Ferrante’s famed Neapolitan quartet. I lay in my hammock beside a flowering lilac bush and was transferred to the bustle of an Italian city. After hours of reading I had to blink like someone who steps into the light from a dark room. It took a while until I stopped hearing the shrill voices of the two protagonists and  I could shake off the smell of cigarettes and sounds of screeching car tyres in the streets of Naples.

Marilynne Robinson’s Gilead quartet as my summer reading beckons me to another dimension, turning my hammock into a a flying carpet that takes me to the American Midwest of the 1950s. I have been reading and re-reading Gilead (2004), Home (2005), Lila (2014), and Jack (2020) as I have worked on my doctoral dissertation on these novels. As a theologian I have always been fascinated with people’s life stories and the different ways they construct the narratives of their often hardship-filled everyday existence. For we all have shadows of sorrow in our stories, no matter how brightly and warmly the sun shines on us as we turn the pages of an engrossing book on the lazy days of July.

 

Marilynne Robinsons’ world, set in the fictional town of Gilead, is a much quieter and quainter than the one Ferrante depicts in her novels. In the Gilead quartet violence is subdued, the houses have pretty, if overgrown gardens, church ladies leave casseroles behind the doors of the needy, and the clamor of the outside world seems to be far away. Robinson’s protagonists are studious and theologically well-versed. Her characters express their anger, love, and disappointments more timidly than Ferrante’s Neapolitan workers. The narrative in Robinson’s novels appears often to meander as peacefully as the River Nishnabotna in which one of the protagonists is baptized, but the tranquil surface hides undercurrents as forceful as the emotions encountered in Elena Ferrantes world. In these novels the reader witnesses a pastor’s wife trying to wash away her baptism, a man attempting suicide in his father’s old car, a minister marrying a former prostitute, and an English teacher, a pastor’s daughter and a Christian who is gravely disappointed in her life, dropping a cheap ring and four hundred fifty-two love letters from a deceitful fiancé down a storm drain one midnight. Each character in Gilead quartet carries pain that is unique to them;  pain that has its roots in the search for life’s meaning and in the fear of loneliness, death and the ultimate punishment. The characters try to contain this pain in different ways:  by discussing it, in their constantly ongoing inner monologues, or even writing letters or sermons on the questions that torment them.

 

In Gilead quartet Marilynne Robinson studies how her protagonists try to find meaning for their lives through faith. Their personal theology is an essential building block for their identities. This theology is the structure within which Robinson’s protagonists construct their life narratives. For them – with the exception of Lila Ames, who is baptized as an adult –  Reformed theology feels as natural as the rustle of a Iowan cornfield. Calvinist theology often frustrates them; they cannot live without their faith, but they would often like to forget it in the dusty cabinets of their homes, the two Iowan parsonages. Nevertheless, not even Jack, the black sheep of his mostly pious family and a self-proclaimed atheist, is able to renounce his faith altogether. Marilynne Robinson has written extensively on John Calvin’s theology, especially in her essays. She doesn’t shy away from theological dilemmas in her fiction either, not even doctrinal questions that have been debated during the history of the church, such as the doctrine of predestination. Robinson protagonists can adhere to the theological tradition they have been raised on, but at the same time make it creatively their own by engaging in a painful process of asking if their theology has anything to say about the suffering in their lives

 

But couldn’t we retreat to our hammocks with novels that do not have anything to do with theological scruples or troubling doctrines? The power of Robinson’s fiction lies in her ability to write beautiful prose that invites the reader to ponder questions about the meaning of life, existence, love, and faith in God. The disappointments, shame, guilt, and anger that Robinson’s protagonists experience as they struggle with their faith are depicted in a way that doesn’t leave us unaffected. Moreover, peace, joy, love, grace and tenderness stay with the reader as the shadows lengthen and we reach the last pages of Lila: ”There was no way to abandon guilt, no decent way to disown it. All the tangles and knots of bitterness and desperation and fear had to be pitied. No, better, grace had to fall over them.”

 

(bild: Giovanni Boldini, The Hammock)

 

Exeget bland systematiker – katt bland hermeliner?

Av Risto Nurmela, docent i gammaltestamentlig exegetik

Jag minns att min högt aktade lärare Karl-Johan Illman någon gång sa: ”Exegeter är ju lite annorlunda.” Hans påstående kanske stöds av att fakultetens allround-professor under förra seklet Fredric Cleve hade skött fyra av de då sex professurerna. Vilka var då de två som han aldrig skötte? Jo, NT och GT.

Under mina 40 år vid TF har mitt sociala umgänge på arbetstid alltmer skett med kollegerna inom systematisk teologi. Det hänger ihop med att teologins trikamerala utrymmesdisposition lett till en bikafferal lösning vad gäller pauserna. Jag kom att ha samma arbetsrum i 15 år, och det var i Reuterska huset. De få exegeter som till att börja med fanns där försvann en efter en så att jag till slut var ensam med systematikerna.

1986 arbetade jag faktiskt en termin som assistent i systematisk teologi, min första anställning vid TF. På ett seminarium om Osmo Tiililäs teologi fick vi veta att han ansåg att man som systematisk teolog måste vara troende, medan t.ex. exegeter inte behöver vara det. Skribenten tittade med glimten i ögat på mig.

1988 rapporterade jag till Ekumeniska rådets sektion för lärofrågor från en konferens där jag också var ganska ensam som exeget. Jag tyckte att man hade diskuterat icke-empiriska frågor som om de vore empiriska. Biskop Kalevi Toiviainen undrade om vi överhuvud taget kan prata om någonting om det måste vara empiriskt. Blivande biskop Juha Pihkala tyckte däremot att det är bra att ha exegeter med, de kan sticka hål i en del bubblor. Till det sa metropolit Johannes att han mycket ogärna skulle låta exegeter, allra minst protestantiska sådana, sticka hål i några bubblor.

För mina kolleger på kaffet tror jag dock inte att jag kan slå hål i några bubblor. Jag är aningen stolt över att mina exegetiska arbeten följer en metodik som gör en tvungen att hela tiden arbeta utifrån den hebreiska grundtexten. Men på kaffet har jag fått höra att det ju inte handlar om hur det står exakt. Det måste jag hålla med om, och eftersom jag sedan 10–15 år tillbaka sysslar med modern judaistik har jag egentligen också blivit systematiker. Ändå tycker jag att vi inte kan lägga Bibeln åt sidan eftersom det på ett sätt är där allt får sin början. Men jag har också framhållit att frågan om bibelsyn är något som systematikerna kan syssla med. Jag kan stå till tjänst med ”Bibelfakta i färg”, som jag brukar säga med hänvisning till en boktitel (www.smakprov.se/bok/pocket/bibelfakta-i-farg-9789171947482/). Och visst har kollegerna hjälpt mig komma ihåg att allt som står i Bibeln kanske inte är värt att forska i. Inga avhandlingar om Arons skägg!

Dansens dag – något för kyrkan?

Laura Hellsten, TD, projektforskare

Det var en gång en pandemi. Den samiska teologin lär oss att benämna sjukdomar med sina rätta namn. Gör man det ger man dem inte för mycket kraft och då insjuknar man inte själv i rädsla. Pesten bör heller inte göras vred och upprörd med förlöjligande namn, för då kan den inte ses för vad den är: en förändrande och uppbrytande kraft. Idag vill jag ställa frågan: vad har COVID-19 lärt kyrkorna i Sverige och Finland om Gudstjänstfirandet?

Den här tiden förra året pågick det en ganska stark diskussion om de nya formaten på Gudstjänsterna i och med pandemiläget. Bland annat lyftes frågan upp om möjligheten, eller bristen på den, att fira nattvard virtuellt. Det jag tycker att föll i skymundan med den debatten, och som det kanske kunde vara läge att prata om nu, är frågan om hur församlingen kan tjäna i Gudstjänsten och hur Gudstjänsten kan tjäna sina medlemmar i och med de nya formaten. Framför allt vill jag ställa frågan: vilket sorts kunnande kommer att behövas av församlingens medarbetare i framtiden när det antagligen är så att virtuella Gudstjänster är något vi kommer att få leva med, och njuta av, även efter att COVID-19 ruskat om våra liv?

I Fresta församling utanför Stockholm, skapades en mässa inför Dansens dag den 29. april, 2021. I och med mina kontakter till dansare i Sverige, som uppstått genom min forskning om dans och teologi i västliga kyrkan, blev jag inbjuden att delta. Tyvärr fick jag inte in en passande lucka i min kalender för att bidra. Det är istället nu, efter att ha sett mässan som Kajsa Franke, Titti Hvenare, Martin Östergren och deras team av medarbetare har skapat tillsammans med församlingens medlemmar, som jag är redo att ge mitt bidrag.

En av de första insikter som slog mig när jag såg på mässan (som jag kanske snarare skulle kalla för en förlängd andakt) var att kursen Kristendom, Konst och Kultur, som professor emeritus Tage Kurtén en gång i tiden höll, gjorde någonting  potentiellt oerhört viktigt för blivande systematiska teologer. Jag ser med glädje att en ny kurs för teologer, som ska fokusera på temat konsten och kristendomen, nu håller på att utformas. Frågorna som dansmässan aktualiserar väcker även kritiska tankar i mig angående huruvida den kommande kursen i tillräckligt hög grad kommer att kunna stöda studenter och församlingarnas personal, till exempel med formandet av virtuella mässor. I detta inlägg hoppas jag kunna lyfta fram några av de aspekter som mina frågor kretsar kring.

Spänningen mellan att erfara, tala om och analysera konst utan att spjälka sönder konstverket till obetydligheter är en av de utmaningar som jag tar med mig in i följande diskussion. Min önskan är att du som läser detta inlägg börjar med att stilla dig för att njuta av en andakt som sänder budskap till alla dina sinnen. Efter det tar vi fram vår granskande blick och djupdyker i några av detaljerna.

Det första vi möts av är kyrkoherden, som i egenskap av präst välkomnar oss till gemenskapen och firandet av mässa tillsammans. Han inleder med att försvara dansens plats i gudstjänsten. Med erfarenhet från min forskning förstår jag att en sådan inledning är befogad – dans i kyrkan väcker ofta frågor. Samtidigt tänker jag att jag istället för den mycket förenklade historiska redogörelsen gärna skulle ha hört mer om kroppens teologi och kanske några ord om gudstjänstens plats i församlingen. Han nämner visserligen inkarnationens mysterium och den ordcentrerade lutherska traditionen. Som forskande teolog tänker jag ändå att deltagaren istället kunde få hjälp med att uppleva en inbjudan till alla de möjligheter för hur delaktighet i denna Gudstjänst kunde samskapas. Som deltagande församling är vår uppgift inte enbart att lyssna till ordet som förkunnas, utan vi får kontemplativt betrakta symboliken som utspelas i bildspråket: vi får själva röra oss i rummet i takt med musiken och låta spegelneuronerna mimikera rörelserna av dansarnas lemmar i våra egna kroppar. Vi får stämma in i lovsången med vår egen stämma och låta oss ledas av Den Helige Ande i att höra de budskap om befrielse, helande och återupprättelse av delaktigheten i den större berättelsen som utspelar sig i denna Gudstjänst. I de små detaljerna ligger en djup mystik dold.

Detta är inte första gången som jag märker att just dansare och koreografer är de som lyckats plocka upp den skala av mångtydigheter och flerbottnade meningssammanhang som ett visuellt framförande av Gudstjänst i online-format öppnar upp för. Detta handlar inte om någon ytlig idé om estetik eller marknadsförande “branding” utan om upplevelsen av att ljud, ljus, rörelse, ord och rum invävs i en intrikat ”matta” som ger stöd för att kunna möta Gud. Jag frågar mig själv hur många av Svenska kyrkans eller Borgå stifts medarbetare som har ord för att förklara det som sker. Givetvis: att förklara är inte allt – många saker talar till oss även när vi inte har ord för det. Däremot skulle jag förvänta mig att den teologiska utbildningen gav färdigheter i att kunna skärpa sinnet för att Se, forma hjärtat för att Uppfatta och utrusta med ord för att Medskapa.

Jag skall exemplifiera vad jag tänker mig att en teologiskt skolad blick kunde uppfatta i mässan. Denna är ingen uttömmande förklaring, men litet kött på orden.

Inledningsvis erbjuder den första sången en omfamning av treenigheten som en introduktion för temat “Tillit till Guds omsorg”. Här har vi tre kvinnor som står vid altarkoret i en liknande position som den i den kända ikonen om Guds treenighet. Bildspelet inbjuder till en gemenskap – i samklang med sångtextens ord om att vara älskad, sedd och känd.

Som koreograf bryter Kajsa Franke upp med dansens sjukliga kroppsideal och vårt samhälles fixering vid “perfekta” kroppar. Detta gör hon genom att inbjuda till och öppna upp för, rörelser som utförs av, och passar för, en mångfald av kroppar. Med i denna kropparnas tillbedjan finns kvinnor, män, unga, barn och äldre – i alla former och storlekar.

Det är en förkunnelse om befrielse!

Samtidigt begår hon inte den miss som ofta sker i folkkyrkan när man vill inkludera alla och mässan lätt blir banal. Särdeles väl framkommer spänningen i kristendomens budskap i att få vila i en “mäktig” Gud – där sårbarhet och styrka möts – i det andra stycket: Vila i din Väntan. Någon kanske undrar vad detta är för  slags “spektakel” – att hänga upp en silkestrapets i en medeltida kyrka. Jag önskar att alla teologer visste att just samspelet med under, mänskligt omöjliga skeenden och lekfullhet med kyrkorummets potential är exakt vad den kristna Gudstjänsttraditionen varit oslagbara med att skapa utrymme för. Till exempel biskop Hemmings skrinläggning i Åbo Domkyrka år 1514 beskriver Carl Henrik Martling på följande sätt: “Levande fåglar släpptes lösa i kyrkan och brinnande bollar av blånor och krut bringades att explodera under valven för att ge illusionen av blixt och dunder.” (2001, 58.) Själv skulle jag inte använda ordet illusion utan snarare tala om potentialen av att uppfatta hur den sensoriska känslan i rummet direkt tilltalar kroppens egen intelligens och vara frimodig nog att arbeta utgående från de förutsättningarna.

När Kajsa så skickligt lindar in sig i silket och hänger högt uppe nära taket känns det i magbottnen på mig hur också jag längtar efter att bli buren av så starka händer att jag kan ge mig hän i fritt fall. Samspelet mellan orden i sången om ljus, vår, ångest och smärta porträtteras mästerligt av kroppen som virvlar i luften mellan Jesu Kors och det bländande ljuset från dom välvda öppningarna i stenväggen. Till och med tygstycket som lindar sig på marken under strofen grät – här är det tydligt att det är någon med skolad blick som har klippt ihop bildmaterialet med stor omsorg.

Liturgiskt är det också vist att i sekvensen lägga musiken, bildspelet och kropparnas rörelser före ordet. Först får vi se och uppfatta – sensoriskt förnimma. Det är först när ett rum har skapats i mitt inre som jag är färdig att ta in ordet som prästen förkunnar – mitt lyssnande har någonstans att landa. Samspelet mellan tro, tillit och omsorg får en helt annan betydelse när mina muskler förkunnar känslan av att vara inlindad i ett sidenband som stramar sig om min kropp.

Även andra liturgiska detaljer klaffar – exempelvis de gröna kläderna och hur utmaningen med att porträttera Jesusgestalten som en feminin kraft bemöts när sången talar om styrka. I den kristna traditionen av mystik fungerar just samspelet mellan det maskulina och feminina och övergången från det ena till det andra som sinnebilden av den förvandling vi kan få uppleva när vi växer närmare Gud.

Det enda som för mig ter sig som mindre genomtänkt är placeringen av musikern och ett elpiano inom det “allra heligaste” i altarkoret. I amerikansk och frikyrklig kontext är det väldigt vanligt att lovsångsbandet får uppta hela “scenen” och på ett väldigt problematiskt sätt bli fokuspunkten för tillbedjan. Detta skulle jag önska att inte upprepades i våra online format. Jag är säker på att det finns en kreativ lösning även för detta när kunnandet i församlingarna ökar.

Slutligen knyter även inslagen an till en äldre tradition av kristendom genom att bygga slutvälsignelsen, i en keltisk anda med de talande orden:

Må du vara helig, stark och skapande,
Må du lära känna Jesu glädje,
Må du dansa vilt i andens vinddrag,
Må Guds härlighet få fortsätta att växa i dig,
försiktigt, kraftfullt och ödmjukt.
Må du vaggas av värme och läkedom,
och må du alltid vara i Guds visdom och kärlek…

Med dessa ord och den inbjudan till deltagande i dansen i Guds skapelse som kyrkokören och församlingens dansare stämmer in i vid Postludiet, är jag slutligen närd i kropp, sinne, ande och själ. Detta är vad jag längtar efter att varje Gudstjänst  ska ge – och även kalla mig att föra vidare – in i min vandring med mina medmänniskor. Jag är stärkt, förlöst och fylld med glädje!

Nu vill jag utmana dig att byta ut den teologiskt granskande blicken mot den tillbedjande blicken och sedan delta i mässan på nytt. Kan mässan nu spela i dig på nya strängar? Kanske sådana du inte visste att du hade i dig? Samtidigt vill jag också kasta bollen vidare och fråga dig: vilka verktyg kunde berika din inlärning för att utveckla kapaciteten att skapa Gudstjänster i din församlingsgemenskap med ett likartat djup? Är det månne detta teologernas kommande kurser kunde fokusera på?

Några tankar om patristikens betydelse för nutida teologi

Av Anni Maria Laato, docent, universitetslärare i dogmatik

Först vill jag poängtera att patristik – studiet av den tidiga kyrkans teologi och praxis – är intressant och viktigt i sig självt, och det behöver inte motiveras med dess nytta i nutiden. Detta sagt vill jag ändå nu presentera några teman där fördjupning i den tidiga kyrkans tid kan vara nyttigt idag.

Först en självklarhet: utan att känna till det förflutna kan man inte förstå nutiden. Det är viktigt att veta varifrån vi kommer. De första århundradena efter Kristus var i kyrkan en formativ och kreativ period, då många frågor i den kristna teologin avgjordes på ett sätt som har påverkat den sedan dess. Då skrevs de första bibelkommentarerna, de första predikningarna, de första dogmatikböckerna, de första trosbekännelserna, och de första verken i kyrkohistoria. Etiska och filosofiska frågor (såsom migration, pandemi, lidande) diskuterades för första gången och gudstjänstformer som är i bruk ännu idag utvecklades. Utan rötter blir teologin och kyrkliga praktiker lätt ytliga och alldeles för beroende av tillfälliga strömningar.

För det andra är den patristiska perioden viktig för det ekumeniska arbetet. Även om det fanns olika teologier och grupperingar redan från början, är de förstå århundradena ändå en tid som på många sätt förenar de kristna. Helt konkret ses detta i patristiska vetenskapliga konferenser där forskare med olika konfessionell bakgrund träffas kring gemensamma texter – gemensamt arbete skapar vänskapsband och ökar förståelse. Resultaten av forskningen kan ge nya idéer och verktyg till dem som arbetar med ekumeniska frågor i kyrkorna. Ett exempel av detta är det internationella projektet kring den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, vars frukter kan läsas i dokumentet Bekänna en och samma tro. En ekumenisk utläggning av den apostoliska tron. Ett studiedokument från WCC Faith and Order (Verbum 1991).

Ett tredje tema är hur kristna ska förhålla sig till människor med en annan tro eller med ingen tro alls. I likhet med antiken är kristendomen i många europeiska länder idag i minoritet och kännedom om kristendom och religioner överhuvudtaget (sk. religiös läskunnighet) har minskat. Samtidigt konverterar en del människor från andra religioner till kristendomen. En forskare som menar att vi har mycket att lära från de första kristna apologeterna, är Elaine Graham, som i sin Apologetics without Apology. Speaking of God in a World Troubled by Religion (Cascade Books, 2017) hävdar att såsom de tidiga apologeterna borde även nutida kristna lära sig att tala om sin tro på ett sätt som samtida människor förstår. Apologeterna kände till sin samtids filosofier och litteratur, och använde sina kunskaper när de förde dialog med icke-kristna. Enligt henne är det dock ännu viktigare än att tala om kristendomen att visa kärlek till omgivningen och arbeta för en bättre värld.

För Graham är en enskild människas konvertering till kristendomen inte centralt, men för apologeterna var detta mycket viktigt. Studiet av kristen poesi (t.ex. Probas dikt), konst (Robin Jensen), predikningar, katekeser och teologiska traktater visar hur kyrkomödrar och -fäder arbetade hårt med frågor som ”vad som är centralt i den kristna tron” ”hur ska en kristen människa leva i en icke-kristen omgivning”  eller ”hur ska vi vittna om kristen tro så att andra förstår det”.

Samtidigt är det nödvändigt att studera även det som gick fel. Genom att försöka förstå så bra som man kan t.ex. varför förhållandet mellan kristna och judar blev som det blev, kan vi få verktyg för att göra saker bättre i framtiden.

Det fjärde temat jag vill lyfta fram nu gäller forskning. Inom patristiken har man under de senaste årtiondena börjat arbeta mer och mer tvärvetenskapligt på ett sätt som kan vara en förebild för andra vetenskapsgrenar. Inom Early Christian Studies, som ämnet nuförtiden ofta heter, arbetar teologer, filologer, sociologer, historiker, konsthistoriker och andra tillsammans kring gemensamma teman (så har det vart även tidigare, men nu är det tydligare). En annan förändring är att när äldre forskning ofta fokuserade på studiet av texter, och framförallt ortodoxa texter av centrala kyrkofäder, riktas intresset idag också mot materiella ting, konst, arkitektur, och musik, samt till vanliga människor och deras liv. Under de senaste årtiondena har det publicerats mycket om kvinnor, barn, och olika minoriteter. Även intresset för områden utanför den grekisk-romerska miljön har vuxit. Risken i denna i och för sig positiva utveckling är naturligtvis att kärnan i patristiken försvinner. Vid den senaste Oxford Patristics Conference påpekade professor Kinzig att där presenterades bara några få papers om trosbekännelsen och dess innebörd, men även idag behövs ny forskning kring mera klassiska teman. Moderna diskussioner om försoning, apokatastasis, interreligiösa relationer, ansvar för miljön etc har diskuterats redan i antiken.

Det är inte helt lätt att föra över saker från antiken till nutid. En vän till mig sade en gång att man läser fäder av samma orsak som man läser science fiction: den tidiga kyrkans värld är så fascinerande just därför att den är samtidigt bekant och främmande. Vi förstår en del, men inte allt.

Alldeles kort kan jag säga att för att kunna diskutera med fäder och mödrar och på detta sätt lära sig av dem måste man först försöka förstå dem så bra och så ärligt som möjligt. Det är tidskrävande att lära sig känna till den antika historien och kulturen och att läsa texter på originalspråk, men det är också otroligt givande. Genom att läsa originaltexter, och ännu mera originaltexter, kommer man så småningom in i fädernas värld och börjar förstå dem mer och mer (jag rekommenderar dock att börja med översättningar till eget modersmål). Det publiceras också hela tiden litteratur om den tidiga kyrkans teologi och praxis.

Konst som vetenskapskommunikation

Nu i mars tilldelade Svenska Kulturfonden ytterligare medel till projektet ”Avtryck i det okända – Forcing the Impossible”. Till projektet inbjöds samtliga spetsforskningsenheter vid Stiftelsens för Åbo Akademi och forskningsprofilerna vid Åbo Akademi för att samarbeta med konstnärer. Av dem som tackade ja uppstod 7 olika samarbeten. Syftet är dels att träna forskarna i att tala om sin forskning med utomstående, dels att undersöka vad som händer i samtal mellan forskare och konstnärer.

Resultaten av samarbetet mellan konstnärer och vetenskapsidkare kommer att presenteras vid en Kick-off 25-27 maj, och sedan kommer olika performance, musikframträdanden och konstverk att presenteras i samband med ÅA:s inskription och Vetenskapens natt i september.

I systematikerbloggens andra poddsamtal möts postdoktorandforskaren i systematisk teologi Laura Hellsten och frilansmusikern och teologen Frank Berger. Laura sysslar i sin forskning med att analysera tvärvetenskaplig kommunikation, och är också en av de centrala aktörerna i projektet ”Avtryck i det okända”, medan Frank komponerar musik inspirerad av dialog med en forskare som fördjupat sig i den demokratiska utvecklingen i världen. Samtalet (28 min) leds av professor Björn Vikström.

(Bilderna av Laura och Frank är tagna av Kavilophotography.)

Vaccinkrigarna – poddsamtal med ÅA-forskare

SVT:s tredelade dokumentärserie Vaccinkrigarna har väckt mycket uppmärksamhet under vintern både i Finland och i Sverige. Du hittar programmen bland annat på Arenan.

Journalisterna som producerat dokumentären har under en längre tid infiltrerat nätverk och slutna grupper i sociala medier som samlar både vaccinmotståndare och vaccintveksamma. De har utgett sig för att planera en vaccinkritisk dokumentär, för att få en rad centrala aktörer såväl i USA, i Sverige som i Svenskfinland att öppna sig – dessa har nämligen mer eller mindre kategoriskt vägrat att prata med journalister från etablerad media.

Dokumentären har väckt diskussion om det moraliskt försvarbara i denna typ av journalistik, som bygger på principen ”ändamålet helgar medlen”.  Men framför allt lyfter dokumentären fram en rad viktiga och aktuella frågor som vaccindiskussionen aktualiserar: Hur ser man på kunskap och vetenskaplig expertis, vilken roll spelar föräldrars egna erfarenheter och information inhämtad på sociala medier, hur kan man som förälder få tillförlitlig information om vad som är bäst för ens barn, och hur kan hälsovårdspersonalen stöda föräldrar i deras beslutsångest? Vilka etiska och livsåskådningsmässiga värderingar och övertygelser påverkar människors agerande?

Dokumentären Vaccinkrigarna och de frågor den väcker är ämnet för det första poddsamtalet här på systematiska teologins blogg. De medverkande är doktoranden TM Laura Brännkärr-Väänänen och projektforskaren TD Carolin Ahlvik-Harju, som båda forskar inom det tvärvetenskapliga projektet VaccAtt i samarbete med psykologer. Samtalet leds av professor Björn Vikström.

Här hittar du podden (c.45 minuter)!

 

Sanningen enligt Indiana Jones

Av: Heidi Jokinen, universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi

Indiana Jones är inte bara en modig äventyrare. Han är också professor i arkeologi. I filmen Indiana Jones and the Last Crusade får vi följa honom till klassrummet. Där ger han den odödliga beskrivningen av skillnader mellan arkeologi och filosofi:

Archaeology is the search for fact…not truth. If it’s truth you’re looking for, Dr. Tyree’s philosophy class is right down the hall.

Indiana Jones måste ha gjort det med glimten i ögat men för en religionsfilosof blir detta en öppen inbjudan till debatt. Dessutom har inte kopplingen mellan fakta och sanning förlorat i vikt under de 20 år som har förflutit sedan den nämnda föreläsningen. Trump, Brexit och den ökande populismen som erbjuder enkla svar för komplicerade frågor är ett exempel på detta.

Indiana Jones nöjer sig dock inte med paketlösningar genom att ställa fakta och fiktion, sanning och lögner mot varandra. Smart som han är gör han en skillnad mellan fakta och sanning, två begrepp som många i förbifarten skulle likställa med varandra. Med den säkerhet som Indiana leder sitt sökande efter den heliga gralen, lyckas han påpeka något spännande.

Vad sanningen är för något hör till (religions)filosofernas älsklingsteman. Ett sätt att närma sig frågar är att utgå från att det som är sant och dess negation utesluter varandra. Det är ju vanlig vardagslogik att om våren är på kommande, så är inte vintern på kommande. Men den här standardförklaringen förmår inte alltid beskriva den komplicerade verkligheten. För visst är också vintern på kommande, till slut, efter våren, sommaren och hösten. Då påstår religionsfilosofen att sanningen handlar inte bara om logiken utan även om begreppen. Plötsligt är båda påståenden sanna, att våren är på väg och att vintern är på väg. Det är säkert ungefär här som Indiana Jones tappade tålamodet.

Men att göra en skarp åtskillnad mellan sanning och fakta i stil med dr Jones är problematiskt. Arkeologin har nog genererat en hel del fakta, även för bruket inom teologin. Utgrävningar i Israel har effektivt kompletterat uppfattningar om bibelns uppkomst. Även sanningshalten i vissa bibelberättelser har kunnat fastställas genom arkeologiska fakta. Men att påstå att det finns någon entydiga fakta som gäller en gång för alla och under alla omständigheter är att göra sig skyldig till en grov förenkling av livet, och av vetenskapen.

Även en stor mängd av överensstämmande, sanna fakta kan börja brista när man ska tillämpa det i varierande mänskliga situationer. Tänk bara på frågan om vaccinationsordningen och vem som ska få vaccinet först och varför. Ett bidrag av den systematiska teologin till vetenskapen, och till livet mera allmänt, är att påpeka dessa talrika möjligheter och öppningar inom ramen för religioner och livssyner.

Jag vet inte om dr Tyree fortfarande har sina föreläsningar, men vill du veta mera om sanningen, så är det bara att söka dig till teologin vid ÅA (ansökningstiden mellan 17.-31.3.2021). Eller varför inte ta en av våra kurser vid Öppna universitet.

Om koncentrationslägrens extrema ondska

Av Heidi Jokinen, universitetslärare; Risto Nurmela, docent; Ilona Silvola, doktorand

 

En aktuell och hetsig debatt i kyrkan har uppstått med anledning av Kari Kuulas kolumn ”Eläinten teollinen käyttö muistuttaa Saatanan tuhotekoja – Jeesuksen seuraaja ei voi osallistua nykyiseen kaltoinkohteluun”, i tidningen Kirkko ja kaupunki. Kolumnen riktar hård kritik mot intensivt jordbruk och kritiserar hur produktionsdjuren behandlas. Debatten har synts även i andra medier, bland annat på debattsidorna i Hufvudstadsbladet, och även Helsingin Sanomat.

Det är en komplex debatt som handlar åtminstone om djurens rättigheter, om den kristnas plikter, om yttrandefrihet och om kyrkans stöd till jordbrukarna. Det verkar dessutom vara oklart vem som har förolämpat vem, då såväl ONM (opinionsnämden för massmedier), MTK (Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter), ärkebiskopen som chefredaktören för tidningen Kirkko ja kaupunki alla har  lagt sig i.  Kari Kuula har också hunnit be om ursäkt för de oavsiktliga bilderna som texten gav upphov till – och skriva en ny kolumn där han tar ställning till den ursprungliga kolumnen samt den debatt som uppstod.

Det är dock en punkt som verkar ha glömts bort i den pågående debatten. För att reda ut vad debatten kan handla om och för att söka eventuella utvägar ur den, är det viktigt att klarlägga detta. Kuula skriver om djur som lider i sina koncentrationsläger. Detta för tankarna till Förintelsen. Även Helsingin Sanomat verkade göra den här kopplingen då man rapporterade om debatten passligt på minnesdagen för Förintelsens offer (27 januari).

Förintelsen saknar motstycke.

Det är inte möjligt att likställa förintelsen med någon aktivitet eller händelse utan att ta ställning till graden av ondska i de olika aktiviteterna. Gör man det, råkar man i förbifarten tona ner förintelsens extrema ondska. Detta var knappast någonsin Kuulas avsikt.

Samtidigt ger djurfabriker uttryck för flera olika problem av etiska slag. Dessa problem är inte främmande för kyrkan heller. Uppgiften att bruka och bevara jorden, som härrör ur skapelseteologin, kräver att kyrkan och de kristna ständigt är på jakt efter det rätta, även när intensivekonomi diskuteras. Av rädsla för jordbrukarnas reaktion borde inte kyrkan tiga, utan medvetet söka det goda. Misstag händer, men man lär sig av misstagen.

 

(Bilden av George Morland – Art UK, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=97419407)

Februariseminariet 2021

Av Björn Vikström, professor i systematisk teologi

Februari månads forskarseminarier i systematisk teologi var uppdelade på två dagar, med tre sessioner på torsdagen och två på fredagen (18-19.2.). Vi inledde med att behandla Oskari Juurikkalas artikel om kontemplationens roll och funktion i fundamentalteologin. Som uppskattad expertkommentator fungerade Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi vid Newman-institutet i Uppsala – Ulf har bland annat skrivit en av de nyaste presentationerna av fundamentalteologi på svenska Med tanke på tron (2018). (Fundamentalteologi handlar om hur vi överhuvudtaget kan tala om Gud och veta något om Gud.)

Under torsdagens andra session presenterade Ilona Silvola ett utkast till den andra artikeln i den kommande artikelavhandlingen. Hennes forskning berör hur migrationsmyndigheterna prövar asylsökandes religiösa konversion, för att utreda om denna är grund för beviljande av asyl. Frågor som aktualiseras är hur myndigheterna förstår religion och huruvida, och i så fall på vilket sätt, man kan bedöma om en annan persons religiösa övertygelse är äkta.

Torsdagen avslutas med diskussioner om Nalle Öhmans preliminära tankar kring ett eventuellt projekt kring pilgrimsvandring i skärningspunkten mellan religiösa och sekulära tolkningar och tillämpningar. Vi konstaterade bland annat att det inte är ett nytt fenomen att kommersiella och lokalpolitiska intressen vävs samman med strävan att locka människor till vissa leder. Andra intressant frågor som ventilerades gällde kroppslighet, människosyn och andlighet, samt det fåfänga i att entydigt försöka definiera vad som är en ”religiös” erfarenhet under en vandring.

Fredagsförmiddagen inleddes med Anssi Ollilainens forskningsprojekt kring den västlaestadianska rörelsen i Finland, som för tillfället inrymmer en spänning mellan en mer kyrklig och kyrkokritisk falang. Frågor där denna splittring blir tydlig gäller huruvida icke-prästvigda inom rörelsen skall kunna förrätta dop och leda nattvardsfirandet. Den här problematiken har en aktualitet och relevans i såväl Finland som Sverige, eftersom det också inom vissa andra väckelserörelser torde förekomma interna diskussioner av liknande art.

Därefter diskuterades gränsöverskridande författarskap samt teologisk tolkning av skönlitteratur och annan konst utgående från en artikel skriven av tidigare professorn Tage Kurtén, som också deltog i seminariet. Mycket av diskussionerna kretsade kring likheter och olikheter mellan akademiskt och skönlitterärt skrivande gällande feedback, publicering och bemötande från redaktörer och förlag. Ett annat spår som initierades av Tage gällde vilket etiskt ansvar man har i relation till den författare eller de intervjuobjekt, som man behandlar i artiklar och avhandlingar.

Deltagandet var igen en gång glädjande stort, mellan 13 och 17 deltagare var på plats åt gången, och samtidigt deltog över 20 personer i någon av sessionerna. Den breda erfarenhet och de skiftande infallsvinklar som deltagarna bidrar med är stimulerande för både yngre och äldre forskare. Vi behöver fortsätta att generöst stöda varandra, men också utmana varandra att tänka djupare och formulera oss skarpare.