Av Mikael Nilsson, doktorand i systematisk teologi.
Till en början var det tonfall, tystnad, blickar, kroppsspråk. Ett finstilt uteslutande som gick så långsamt att jag först inte la märke till det, men som gav mig en flackande känsla av att hamna allt mera fel.
Många lyckligt lottade har nu återvänt till arbetet efter en välbehövlig sommarvila. Förhoppningsvis har semestern dessutom följts av efterlängtade återseenden av kollegorna. För somliga har dock upplevelsen av arbetet tagit en olycklig vändning, vilket det inledande citatet är ett träffsäkert uttryck för. Författaren, Josefin (fingerat namn), är en av dem som bidragit till min forskning med sin berättelse om utsatthet för mobbning i arbetslivet.
Mobbning. Ordet för lätt tanken till pojken på skolgården som ensam hamnat vid sidan av fotbollsplanen och sorgset ser på när klasskamraterna, till synes oberört, fortsätter spela. Han är inte nödvändigtvis ditkommenderad, men tonfall, tystnad, blickar och kroppsspråk har fört honom till en plats utanför spelplanen, utanför kamraternas synfält.
De senaste 30 åren har ett växande forskningsfält kunnat peka på hur liknande mekanismer är verksamma bland vuxna i arbetslivet. Ett tydligt framträdande mönster i de gångna årens studier är att mobbning tenderar att eskalera från knappt märkbara signaler till allvarliga kränkningar. Den upplevelse som Josefin ger uttryck för hör till en inledande fas då mycket lite går att bevisa, fastställa eller ens anklaga någon för. Trots det läggs då grunden för en process som riskerar att bli mycket skadlig för den utsatte.
Flera av de berättare som hittills bidragit till min studie har beskrivit hur subtila tendenser till mobbning gått att urskilja i själva arbetskulturen. Mobbning utvecklas inte ur ingenting. Från ett narrativt perspektiv kan mobbning sägas förutsätta en specifik berättelse för att kunna fortgå med den tysta massans lika tysta godkännande. När den franske filosofen René Girard läser Shakespeares pjäs Julius Caesar finner han i karaktären Brutus ord ett exempel på den bakomliggande berättelsens betydelse för huruvida mordet på Caesar ska vinna åskådarnas samtycke: ”Låt oss offra, inte slakta Cassius (…) låt oss karva honom till föda för gudar / inte stycka honom till benhög för hundar (…) Så / ska allt se ut som nödtvång, inte hat; / och när det förefaller så för folk / kallas vi rensare, inte mördare.” Mordet ska se ut som en nödvändig och allmänt accepterad offerrit inför vilken åskådarna väntas nicka instämmande eller bara likgiltigt.
Den som föresätter sig att avslöja mobbning i sin arbetsmiljö bör vara noggrant uppmärksam på att den utifrån kan se ut på olika sätt. Sällan som hat. Oftare som nödtvång. Och att berättelsens inledande sekvenser ofta nedtecknas finstilt, med tonfall, tystnad, blickar som knappt syns alls. Varje sund arbetskultur tål självkritisk granskning, och under höstens uppstartsveckor kan några frågor utöver standardfrågor om nästa årsbudget och nya arbetsrutiner vara väl värda att ställa. Vilken berättelse berättar vi om våra arbetsorganisationer? Vem är tongivande i berättandet? Vem är berättelsens odiskutabla hjältar? Vem syns och vem höljs i dunkel? Riskerar någon att offras om den förhärskande intrigen vidmakthålls?
(bild från Pixabay)