Av Philip de Croy, thanatolog och doktorand i systematisk teologi

”Det går ju människors barn som det går djuren, det går dem alla lika. Den enes död är som den andres. Alla har samma livsande. Människan har inte mer att komma med än djuren. Allt är förgängligt.”  (Predikaren 3:19)

Genom Evelyn Waughs roman ”Den käre bortgångne” kan man besöka begravningsbyrån Sällare jaktmarker. Här erbjuds människor som förlorat sina husdjur både kistor, gravstenar och till och med sista hälsningar till eller från hundhimlen. Det är vänligt, det är värdigt och det är en satir.

I alla fall sågs den som sådan när boken gavs ut 1948. Historiskt har det nämligen funnits en skarp gräns mellan människor och djur i både liv och död. Djur har gärna fått tjäna människan antingen som bruksdjur eller sällskapsdjur, men aldrig bli hennes jämlike. Och när livsanden lämnat oss har den avlidna människans kropp förvandlats till kvarlevor och stoft medan djuren blivit till kadaver. Men så är det inte längre, tvärtom har verkligheten överträffat dikten.

I dag läggs kvarlevorna efter kaniner, hundar och hamstrar i kistor och urnor inför den kremering som är ett krav i de flesta västländer. Sen kan Stampes, Bellas eller Kiros stoft spridas i en minneslund eller jordfästas på en djurkyrkogård. Och vid graven genomförs idag lånade ritualer och symboler från kyrkans och andra religioners värld såsom kvistkors och gravstenar samtidigt som nätet erbjuder både minnessidor, gravpoesi och medaljonger med lite sparad aska i.

Så har gränsen mellan liv och död och mellan människa och djur tunnats ut. Men som minnen ur en förlorad värld dröjer sig normer, språk och regelverk kvar och fortsätter dra gränser och visa på skillnaderna. När den svenske skådespelaren Uffe Larsson ville begravas med sina hundar slog Länsstyrelsen fast att; ”gravsätta husdjur inom en allmän gravplats får vidare anses strida mot allmänna pietetskrav och rådande moraliska värderingar i samhället.” (Länsstyrelsen i Västmanland Dnr 204-1355-2010).

Men trots gamla gränsdragningar och nya beslut står vi där med vår sorg och saknad efter våra icke-mänskliga vänner och familjemedlemmar. Där finns de som tröstat när dagen varit svår, de gått trogen vid vår sida och som älskat oss så innerligt och villkorslöst. Och så finns de plötsligt inte mer. Och precis som allt liv som slocknat lämnar de efter sig både sorg och saknad men också en tystnad. För medans människor som förlorat sin medmänniska fångas upp av ett juridiskt ramverk, en förstående omgivning och en själavårdande kyrka lyser allt detta med sin frånvaro när det kommer till sorg efter avlidna husdjur. Men även om sorgen, smärtan och saknaden kanske är annorlunda är den faktisk och konkret och den förvärras av tystnaden. Kanske är det därför som allt fler samlas till husdjursbegravningar? För att i en trädgård, vid en sjö eller på en djurkyrkogård få sätta ord och ton på sin saknad, för att dela sorg men andra som kanske kan förstå och för att få en ritual som skiljer liv från död också för de som i päls har mött döden? För det är genom riten som vi ges synliga tecken på  att det som varit inte längre är och samtidigt få en slutpunkt att navigera vidare ifrån. För efter döden kommer livet efter detta, inte bara för troende i olika livsåskådningar utan framför allt för dem som blir kvar på jorden med sin sorg och saknad. Den sorgen borde kyrkorna bli bättre på att möta i både själavård och i rit. Inte för att kyrkan ska följa tidsandan utan för att hon vill ledsaga människor i både nöd och lust. Den kärleken och den omsorgen måste kunna sträcka sig också till den som sörjer en död hund. Och när kyrkan gör just det, speglar den samtidigt evangeliets kärlek till hela skapelsen.

(Bilden tagen av skribenten: Highgate Cemetary i London)