Av Tage Kurtén, professor

Under andra världskriget skrev filosofen Karl Popper boken ”The Open Society and its Enemies”. Alltifrån Platon har det, enligt Popper, funnits uppburna tänkare som beskrivit det ideala samhället. Dessa utopier har underbyggt auktoritära politiska system som hyllat principen ”ändamålet helgar medlen”. För att nå det goda samhället kan man inte ge undersåtarna något inflytande. Systemet är slutet. Dessa tänkare, och de makthavare som följer deras idéer, är därför fiender till det öppna samhället.

I det öppna samhället får individen delta i beslut om gemensamma frågor. Olika sätt att förstå både det goda samhället och hur man kan arbeta för det får komma till tals. Varje makthavare måste vara underkastad kontroll – av de övriga. Ett öppet samhälle förutsätter därför demokrati. Ingen part får ges all makt. Det öppna samhället innebär ett ständigt ifrågasättande, av makthavare och av idéer.

Öppenhet och slutenhet gäller inte bara samhälle och politik. Alla sidor av vår mänskliga kultur präglas av samma spänning. Den kristna enhetskulturen var t.ex. stark i Finland ända in på 1900-talet. Kyrkans maktposition gick hand i hand med en given uppfattning om vad som är rätt och fel inom kulturens olika områden. Öppenheten var kringskuren.

Ända in på 1960-talet uppfattade t.ex. de flesta att kyrkan på något sätt står för moral och etik. Idag kan man diskutera moralfrågor helt utan sidoblickar på vad kyrkan anser (också om Päivi Räsänen skulle önska att det vore annorlunda).

Mycket tidigare, i början av 1900-talet, lösgjorde sig litteratur och författarskap från kyrkligt förmyndarskap. Den kulturkampen har bl.a. förra ärkebiskopen, Kari Mäkinen, undersökt i sin doktorsavhandling. De förändringarna sågs som en befrielse av författarskrået. En sluten kulturell atmosfär byttes ut mot frihet och öppenhet.

Är alltså den öppna kulturens fiende idag nedlagd? Det tror jag knappast. Men idag är det andra institutioner som bestämmer inom kulturens olika sfärer.

Framväxten av vår moderna, sekulariserade kultur bygger idémässigt på arv från renässansen och upplysningen. Dagens vetenskap är ett av de starkaste institutionella uttrycken för denna modernitet. Men denna institution har många ansikten. Den ökade kunskap vetenskapen ger oss är i princip något gott. Men också den tas emellanåt i bruk på ett problematiskt sätt. I fel händer kan också den bli till öppenhetens fiende.

I min bok ”Moralisk öppenhet” (2016) vill jag visa hur upplysningens tro på förnuftet bl.a. kunnat leda till tanken att vi kan lösa etiska problem på teoretisk och rationell väg. En vetenskapsgren, etiken, har hos vissa av dess företrädare utvecklats till en normativ lära. Tanken på en rad etiska experter angående olika delar av våra liv har vuxit fram.

Då är det inte längre kyrkan som hotar vår moraliska frihet. Ett normativt regelverk läggs utifrån på oss av en annan instans. Och den instansen riskerar i sin tur bli en fiende till en öppenhet i vår kultur.

Något liknande kan vi se på litteraturens område. För hundra år sen tändes en hoppets låga hos den enskilda författaren. Nu skulle hen få skriva som hen själv ville. Och på många  sätt försöker man också idag uppmuntra till kreativt skrivande. Men också på det litterära fältet finns tendenser som verkar i motsatt riktning.

Det litterära etablissemanget innehåller en rad olika instanser. Förlagens ekonomer och litterära redaktörer, kulturredaktörer i tidningar och tidskrifter, litteraturkritiker och –recensenter, fondmecenater, alla anlägger de innehållsliga synpunkter på en författares alster. Och författarens frihet kringskärs på många sätt. Många ser sannolikt det här som en naturlig del av det samspel som utgivande av litteratur kräver. Författarens ensamrätt till sin text består bara så länge den ligger i skrivbordslådan.

Men liksom i fråga om etik kan vi också här stöta på ett fenomen i anslutning till humanistisk vetenskap. Många av de ovannämnda aktörerna inom det litterära etablissemanget är nämligen utbildade litteraturvetare. Det är gott och väl, så länge systemet inte sluter sig.

Liksom etiska experter, kan också experter på litteratur övergå från att analysera och tolka sitt föremål (litteratur) till att normera hur föremålet bör vara. Istället för en kyrklig förmyndare får då författaren dras med en vetenskaplig ”expert”.

Med några exempel har jag här försökt antyda att våra humanistiskt inriktade vetenskaper, som velat öppna upp olika kulturella uttrycksformer, under vissa omständigheter kan förvandlas till den öppna kulturens fiender. Öppenheten i vår kultur kringskärs i så fall av en mäktig institution.