Av Mikko Leistola, doktorand i systematisk teologi
Den ortodoxa kyrkokalendern innehåller fyra årliga fastetider. De två viktigaste, stora fastan och julfastan, varar båda i 40 dagar. Längden på dessa två fastor är symbolisk och påminner oss om den fastan Jesus hängav sig åt ute i öknen efter att ha blivit döpt i Jordanfloden av Johannes. Längden på de båda fastetiderna är den samma, men karaktären hos dessa två fastor skiljer sig avsevärt ifrån varandra. Stora fastan, som leder oss fram till stora veckan och påsken, påverkar kyrkans utformning av den liturgiska ordningen synnerligen markant. Från och med fastlagsveckan får vi konstatera, att allt i kyrkan avviker ifrån det vi är vant oss vid. Ingen kyrkobesökare kan förbli oberörd inför inledningen av stora fastan.
Julfastan däremot inleds mindre iögonenfallande, nästan som i smyg. Naturen bereder sig för sin vintervila, vintermörkren sänker sig över världen, fåglarna har flyttat söderut och björnarna gått i ide. Lika diskret påbörjar de ortodoxa kristna sin 40 dagar långa julfasta – alltså redan den 15 november. Den ortodoxa kyrkan är inte särskilt känd för sina jultraditioner, hon är ju hellre den ”offentliga påsk-kyrkan i Finland”. Men trots detta påbörjar hon faktiskt förbereda sig tämligen tidigt inför julen. Tillsammans med bland annat de mest ivriga tingeltangelförsäljarna och andra apostlar av den sedvanliga sekulära konsumtionsjulen.
Adventstiden i den västra kristendomen och julfastan i den ortodoxa kyrkan är teologiskt och historiskt sett en och samma sak. Det är ju fråga om att förbereda sig inför julen, inför Kristi födelsefest. Förberedelsen innebär bakning, städning, pyntande av hemmet. Ogjorda saker och ting måste redas upp. Men förberedelsen betyder också att man besinnar sig, lugnar sig ner, minskar på sin konsumtion, förenklar sin vardag och tömmer sin själ på allt onödigt. I julpredikans anda kunde man säga, att man vill ’göra jul i sitt hjärta’, just så, som Vexi Salmi skriver i en av de mest populära nyare finska julvisorna. Julpredikans förkunnelse är den samma utöver hela den kristna världen, såväl i öst som i väst: ”Förbered er! Omvänd er! Himmelriket är nära.”
Fastandet omfattar mycket konkreta åtgärder: personlig måttfullhet, bön, kamp mot frestelser…Men lika viktigt är det att hjälpa andra och att dela med sig av vårt materiella och sociala goda till förmån för alla dem som lider nöd. Fastandet är praxis, inte bara teori. Det är viktigt att människan har påtagliga och konkreta verktyg med vilka hon under fastetid kan bygga upp någonting nytt – men samtidigt riva ner någonting gammalt. Det är ju sist och slutligen just fråga om att förändra sinnesriktning, metanoia. Det handlar om att man konkret gör slut med det gamla och invanda och förbereder sig för något nytt och okänt. Här är det fråga om eskatologi.
Eskatologi? – på vilket sätt då? Jo, det latinska ordet adventus liksom motsvarande grekiska ordet parousia pekar mot det, som komma skall. Och det som komma skall är någonting ”oändligt och obegripligt”. Advent är ett inväntande av någonting radikalt nytt. En helt annorlunda verklighet, en verklighet vi aldrig kunde ha föreställt oss, bryter sig in i vår vardagliga värld. Adventstiden innebär en väntan på Kristi ljus, ett hopp om Skapelsens fulländande, förklarning och fullkomnandet.
Vår mänskliga förståelse för hur framtiden gestaltar sig bygger sig på erfarenhet – på allt det vi har erfarit hittills. Till denna framtid hänvisar vi med begreppet futurum eller på grekiska ta mellonta. Vi förutspår framtiden på basen av det förgångna, av det förflutna: att bruttonationalprodukten kommer fortfarande att stiga, att staten kommer fortfarande att skuldsätta sig, att den sociala ojämlikheten blir allt värre, att vintrar i Åbo kommer att bli allt kortare, mörkare och våtare. Så kommer det att gå eftersom så har det också gått förut, sådan är trenden just nu, prognoserna får stöd av långsiktig statistik.
Adventus har ingenting att göra med futurum. Adventus är någonting helt annat. Adventus innebär eskatologisk optimism, sist och slutligen en tragisk optimism, som strider mot allt sunt förnuft. Adventus sätter allt sitt hopp till evangeliets ord: ”den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det” (Matt. 10:39).
Enligt den ortodoxa kalendern börjar julens förberedande fest den 20 december. Trots detta fortsätter fastandet ända fram till och med julaftonen. I vårt sekulära julfirande har däremot denna förberedande fest urartat sig till en tid av karneval som synes pågå hela adventstiden. December är full av firmajulfester och andra lilljuls-jippon. Vi slösar bort själva festen och firar jul på förhand. Och somliga av oss festar faktiskt som om varje dag vore den sista.
Vårt liv blir fattigare när vi förlorar den hisnande spänningen av förväntning och uppfyllelse. Det är synd, men det är inte min sak att moralisera. Däremot, om vi tänker på den världsomfattande eskatologiska adventus-tiden, vår planet just nu befinner sig i – jag syftar alltså till den ekologiska krisen vi lever i – måste man fråga sig, hur förhåller det sig att vi faktiskt tycks leva som om varje dag vore den sista? Mig synes att vi sannerligen upplever en rätt så unik eskatologisk tidsperiod – åtminstone kulturellt. Domedagsandan har smugit sig in i vår kultur och i hela vårt vardagliga liv. I min barndom var domedagsprofeten en ständigt återkommande figur i tidningarnas karikatyrer och tecknade serier. Harmlös byfåne med sin skrattretande plakat och sitt långa skägg. Man levde mitt i det kalla kriget, men man kunde fortfarande uppleva återuppbyggnadstidens hurtig optimism. Nu har domedagsprofeter ersatts med en tickandet klimatklocka. Tiden rinner ut, den åtrådda gränsen på 1,5 grader tycks fjärma sig gång efter gång. Var mötet i Glasgow ett genombrott eller en urvattnad kompromiss? Ingen tycks veta.
Att en enskild kristen försöker följa traditionen för julfastan, är ett pyttelitet trevande steg mot en mera allmän asketisk livsstil och kultur. Men det är i alla fall någonting, det är en meningsfull individuell gest. En nu redan avliden grekisk exeget, Savas Agouridis, lanserade redan på 1990-talet begreppet ”eskatologisk asketism”. Som förebild hade han ökenfäder från den tidiga kyrkans tid. Enligt Agouridis kan vi urskilja i fädernas livsstil ett ”horisontellt semitiskt eskatologiskt perspektiv” som på ett intressant sätt uppkom inom den kristna asketismen, fastän kyrkan teologiskt sett hade orienterat sig starkt efter platonsk tänkande, som i sin dualism glömde bort världen och historia.
I dagens läge har vi inte råd att glömma världen och dess historia. Fast vi talar om eskatologi, borde vår eskatologi vara horisontalt. Jo, vi kristna följer korset, men tyngdpunkten må ligga på den vågräta balken: rättvis fördelning av resurserna, solidaritet och ekologisk jämlikhet. I ekumenisk anda lyfter Agouridis fram Fransiskus av Assisi, som med sitt kompromisslösa krav på en absolut fattigdom är en arvtagare till ökenfädernas anda par excellence.
Människan är starkt rotfast i sina vanor. Det är inte svårt att göra saker så, som man alltid har gjort dem. Det svåra är att bli barn på nytt, visa sig svag, liten och skör – och se världen fördomsfritt med helt nya barnaögon. Hur skulle man då förbereda sig för det okända som är på kommande? Skulle man fasta, dela med sig och ta hand om medmänniskorna och ”medskapelsen”? Eller skulle man hamstra, slösa och konsumera så länge varorna bara räcker till, skulle man hos det materiella försöka hitta mening åt sitt liv – ända tills det att de allra sista hyllorna av den planetära mega-marketen är tomma? Den sista kunden får sedan släcka ljuset!
Det går inte att köpa sig frälsning och en trygg framtid. Vi delar en gemensam planet. I klimatfrågor finns det inga lokala lösningar. Den enda möjligheten vi har, är en Fransiskus-artad hela vår planet omfattande solidaritet. En solidaritet, som präglar ”eskatologisk asketism” i bästa julfastans anda.
Kristus födes – lovsjungen!
(bilden av Jukka Vehkaoja)