Av: Heidi Jokinen, universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi
Indiana Jones är inte bara en modig äventyrare. Han är också professor i arkeologi. I filmen Indiana Jones and the Last Crusade får vi följa honom till klassrummet. Där ger han den odödliga beskrivningen av skillnader mellan arkeologi och filosofi:
Archaeology is the search for fact…not truth. If it’s truth you’re looking for, Dr. Tyree’s philosophy class is right down the hall.
Indiana Jones måste ha gjort det med glimten i ögat men för en religionsfilosof blir detta en öppen inbjudan till debatt. Dessutom har inte kopplingen mellan fakta och sanning förlorat i vikt under de 20 år som har förflutit sedan den nämnda föreläsningen. Trump, Brexit och den ökande populismen som erbjuder enkla svar för komplicerade frågor är ett exempel på detta.
Indiana Jones nöjer sig dock inte med paketlösningar genom att ställa fakta och fiktion, sanning och lögner mot varandra. Smart som han är gör han en skillnad mellan fakta och sanning, två begrepp som många i förbifarten skulle likställa med varandra. Med den säkerhet som Indiana leder sitt sökande efter den heliga gralen, lyckas han påpeka något spännande.
Vad sanningen är för något hör till (religions)filosofernas älsklingsteman. Ett sätt att närma sig frågar är att utgå från att det som är sant och dess negation utesluter varandra. Det är ju vanlig vardagslogik att om våren är på kommande, så är inte vintern på kommande. Men den här standardförklaringen förmår inte alltid beskriva den komplicerade verkligheten. För visst är också vintern på kommande, till slut, efter våren, sommaren och hösten. Då påstår religionsfilosofen att sanningen handlar inte bara om logiken utan även om begreppen. Plötsligt är båda påståenden sanna, att våren är på väg och att vintern är på väg. Det är säkert ungefär här som Indiana Jones tappade tålamodet.
Men att göra en skarp åtskillnad mellan sanning och fakta i stil med dr Jones är problematiskt. Arkeologin har nog genererat en hel del fakta, även för bruket inom teologin. Utgrävningar i Israel har effektivt kompletterat uppfattningar om bibelns uppkomst. Även sanningshalten i vissa bibelberättelser har kunnat fastställas genom arkeologiska fakta. Men att påstå att det finns någon entydiga fakta som gäller en gång för alla och under alla omständigheter är att göra sig skyldig till en grov förenkling av livet, och av vetenskapen.
Även en stor mängd av överensstämmande, sanna fakta kan börja brista när man ska tillämpa det i varierande mänskliga situationer. Tänk bara på frågan om vaccinationsordningen och vem som ska få vaccinet först och varför. Ett bidrag av den systematiska teologin till vetenskapen, och till livet mera allmänt, är att påpeka dessa talrika möjligheter och öppningar inom ramen för religioner och livssyner.
Jag vet inte om dr Tyree fortfarande har sina föreläsningar, men vill du veta mera om sanningen, så är det bara att söka dig till teologin vid ÅA (ansökningstiden mellan 17.-31.3.2021). Eller varför inte ta en av våra kurser vid Öppna universitet.
Roligt att Indiana Jones får vara med i sökandet efter sanning.
En betydelsefull svensk teolog, religionsfilosof, professor och biskop i Lund på 1900-talet, Anders Nygren, hade ett enkelt och träffande sätt att fastslå vad vi normalt menar när vi talar om sanning och om att något är sant: ”Om något är sant så ÄR det faktiskt så.” – Kunde vi säga att han därmed en gång för alla har undergrävt Indiana Jones’ uppdelning mellan fakta och sanning?
En ole katsonut kyseistä Indiana Jonesin filmiä, vaikka se toki kuuluisi yleissivistykseen, etenkin jos kutsuu itseään arkeologiksi kuten minä. Minua on jopa kutsuttu Suomen Indiana Jonesiksi lukuisien Israeliin tekemieni kaivausmatkojen vuoksi.
Mitä taas kevään ja talven lähestymiseen tulee, niin Suomessahan se menee niin, että ensin tulee kevät sitten takatalvi ja taas uusi kevät jne. Joten totuus on todellakin aika monimutkaista tämän esimerkin valossa.
Entä arkeologiassa faktat ja totuus? Otan esimerkin alueelta, joka sivuaa arkeologiaa. En ole geologian paleontologian, kosmologian ja sen kaltaisten tieteiden asiantuntija, mutta olen niistä kiinnostunut. Kaiken lukemani perusteella pidän päivän selvänä, että maailmankaikkeus on miljardeja vuosia vanha ja maapallommekin 4,5 miljardia. Luotan main line -tieteeseen ja pidän sen tuloksia riittävän hyvin perusteltuina. Törmään kuitenkin alituisesti somessa, lehtien palstoilla ja ns. kreationistien kirjallisuudessa väitteisiin, että totuus onkin jotain aivan muuta. Joudun törmäyskurssille siksi, että olen itse kirjoituksissani puolustanut maailman pitkää ikää.
Jos lukee ainoastaan kreationistien kirjallisuutta, eikä tiedä muusta tutkimuksesta, saa vaikutelman hyvin perustelluista tieteellisistä faktoista. Jos sitten avaa muita kirjoja, hämmentyy tästä ”vaihtoehtoisesta totuudesta”. Keskustelu näiden ”totuuksien” välillä on vaikeaa.
Jos minä sanon, että maailman pitkää ikää osoittavat mittausmenetelmät ovat luotettavia ja keskustelukumppanini väittää, että näin ei ole, siinä näyttäisi olevan vain sana sanaa vastaan. Todellisuudessa edellisen puolesta on vuosikymmenten massiivinen, monien eri tieteenalojen tuottama, vertaisarvioitu aineisto ja suuri konsensus. Jälkimmäisen puolesta sen sijaan löytyy joitakin terävästi hiottuja poimintoja tutkimuksen heikoista kohdista tai puhtaasti näennäistieteellisiä väitteitä, joita asiaan perehtymätön luulee faktoiksi. Sitten kuulen väitteen, että tiedehän ei ole mikään lopullinen totuus ja se korjaa alati itseään – ja tästä on tietenkin oltava samaa mieltä.
On siis faktoja ja ”faktoja” ja totuutta ja ”totuutta”. Pitäisikö näiden paremmuus siirtää arkeologeilta ja eksegeeteiltä systemaatikoille ja filosofeille? Vai suostua yhä uudelleen esittämään perusteluja parempien faktojen puolesta?
Eero Junkkaala, TT (ÅA:ssa väitellyt VT:n arkeologiasta)
Paul Ricoeur, min gamla ”husgud”, skiljer i en artikel mellan sanning som korrespondens, koherens och manifestation. Sanning som korrespondens är väl det som både Eero och Tage (eller Anders Nygren) avser med fakta som bygger på vetenskaplig forskning; sanning är hur det ”egentligen” är. Denna sanning kan naturligtvis omprövas och justeras, men det sker genom en intern diskussion mellan väl meriterade forskare.
Men det finns andra vetenskapsgrenar där sanning inte kan definieras så enkelt. Inom historieforskningen har man ju tagit avstånd från anspråket att kunna entydigt beskriva ”wie es eigentlich gewesen war”. Uttolkarens, historikerns, perspektiv och syfte färgar av sig på valet av källor och på tolkningen av dem. Det här betyder ju inte att historikerns arbete kan jämföras med skönlitterär fiktion (en relation som för övrigt Ricoeur också ägnat mycket uppmärksamhet åt), eftersom historikern i motsats till den skönlitterära författaren för att vara trovärdig är bunden till sina källor och dokument och andra ”spår” som tidigare generationer lämnat efter sig.
Om koherens används som kriterium på sanning är det överensstämmigheten med andra påståenden och övertygelser som prövas: det anses inte trovärdigt att samma person omfattar åsikter eller övertygelser som står i strid mot varandra. Det här kriteriet är relativt lätt att omfatta i teorin, men i praktiken tror jag att de flesta av oss upplever att det inte är så lätt att alltid vara konsekvent. Livet och livshållningar kan inte alltid inordnas i logiskt vattentäta system.
Ricoeur laborerar med ett tredje sanningsbegrepp: sanning som manifestation. Det bygger på en föreställning om att verkligheten öppnar sig för oss via tolkning. (Det gav mig för övrigt idén till titeln på min doktorsavhandling ”Verkligheten öppnar sig”) Ricoeur motsätter sig tanken att vi har något slags intuitiv tillgång vare sig till den fysiska omvärlden, till den transcendenta verkligheten eller ens till vår egen identitet. Vi förstår oss själva och vår värld bara indirekt, via tolkning av tecken, handlingar, ord, texter, konstverk etc.
Att försöka tolka sådana tecken och därigenom lära sig mer om vad det betyder att vara människa är väl någonting som förenar humanistiska och teologiska discipliner. Tanken på en ”vittnesbördets hermeneutik” är ju på inget sätt främmande heller för hur till exempel Jesus talar om Guds rike och Guds handlande i världen.
En annan fråga där fakta och åsikter blandas samman idag är inställningen till vaccin. Inom kort skall vi publicera vår första ”blogg-pod” här på systematikernas bloggsida, där jag kommer att samtala med våra vaccinforskare Carolin Ahlvik-Harju och Laura Brännkärr-Väänänen utgående från den aktuella dokumentären ”Vaccinkrigarna”.
Ett litet tillägg till Björns tolkning av mitt Nygren citat: Vad jag avsåg var inte nödvändigtvis en korrespondensteori för sanning. Citatet uttrycker endast rätt enkelt vad vi normalt menar med ”att något är sant”.
Den intressanta följdfrågan är sen hur vi avgör ifall något (vanligen ett påstående) är sant eller inte. Och där finns det ett otal möjligheter, beroende på vad det hela handlar om. Och vetenskapen står bara för ett av de sammanhang där vi har metoder att avgöra vad som uppfattas som sant. I olika sammanhang är det olika saker som hjälper oss att skilja mellan sant och falskt.
Poängen är alltså att hur vi avgör vad som sant är något som vi lär oss i olika sammanhang, från att vi fostras in i samhället som barn, fram till att vi utbildas till specialister inom olika områden. – Och i många fall är det väl rätt lätt för oss att vara överens om vad som gäller. Men ibland är det inte lika självklart. Kanske kunde man säga att det som uppfattas som fakta är det som gör ett påstående sant och i så fall blir ’fakta’ och ’sanning’ närmast två sidor av samma mynt…
Tack så mycket Heidi och ni andra som kommenterat. Mycket spännande tankegångar har redan passerat genom denna konversation som alla tillför viktiga aspekter av detta med fakta och sanning.
Av allt det som redan är sagt fortsätter jag något lite där Björn slutade med Ricoeurs tanke på sanning som manifestation och att vi ges tillgång till verkligheten via våra egna subjekt och tolkningar. I detta verklighetstolkande arbete uppfattar jag teologin som en viktig resurs, då den öppnar ett rum för tolkning som förenar människor från olika tider och kulturer. I Bibeltexterna finns det exempelvis gott om exempel på hur människor i vissa ’heliga ögonblick’, eller genom en lång personlig resa, uppfattar sin historia, sin situation och sin framtid på nya sätt och går vidare med ett nytt namn.
För mig har det varit till stor hjälp att få ihop detta med en objektiv verklighet och subjektivt tolkad erfarenhet genom det som i fenomenologin kallas livsvärld. Världen framträder med nödvändighet för människan, en situerad och involverad människa som förstår världen inifrån sin egen position och sitt perspektiv. Samtidigt är livsvärlden den värld som delas av andra, vilket utmanar mig att inte röra mig med privata ’sanningar’ som inte prövas och möter igenkänning hos andra människor eller hos annan kunskap. Att utveckla en förståelse av det sanna är följaktligen något vi gör tillsammans, mellan människor, mellan kulturer och mellan olika vetenskaper.
Detta medför därmed också en etisk aspekt av själva sanningssökandet. Lyssnandet, respekten för dem jag inte förstår och generositeten att lika nyfiket beakta dominerande röster som minoritetsröster blir således egenskaper som behöver prägla det gemensamma sökandet efter sanning. Samtidigt som sanningssökandet är kollektivt utvecklar vi våra egna tolkningar som kommer att skifta. Vi är således ansvariga för våra egna tolkningar, och utmanas att nyansera och berika dem den dag då tolkningarnas rum utvidgas och världen ’öppnas’ på nytt. Med tanke på detta uppskattar jag mycket att verka i en god och engagerad forskargemenskap vid Åbo Akademi, som kritiskt men kärleksfullt, prövar varandras tolkningar och sanningsanspråk.