Stå på giganters axlar Åbo Akademikers träff i Vasa den 1 september 2016

Att stå på giganters axlar lyder på originalspråket så vitt man vet: ”Nanos gigantum humeris insidentes”, eller ”De små som sitter på jättars axlar”. Bilden av någon liten som sitter på någon stors axlar kommer från den grekiska mytologin. Den jättestora jägaren Orion blev blind som straff för att han var en skrytmåns och inte kunde lämna unga vackra flickor ifred. För att få synen igen fick han rådet av en smed kallad Kedalion (smeder är ofta försedda med speciella egenskaper, antagligen för att de kan betvinga hård metall) att bege sig upp på ett berg och låta morgonsolens strålar falla på hans ögon. Till dess bar han Kedalion på sina axlar. Han fungerade som Orions ögon.

Uttrycket finns belagt hos Bernhard av Chartres på 1100-talet. Bernhard av Chartres brukade jämföra människorna med dvärgar som hade placeras på jättars axlar. Visserligen, sa han, ser vi mera och längre än våra föregångare, men det beror inte på att vi har en bättre syn eller är längre än de, utan på att vi lyfts upp på dem. Uttrycket har använts och förändrats av många, men det som vunnit spridning sägs vara formulerat av Isaac Newton 1676: ”If I have seen further, it is by standing on the shoulders of giants.”

För att kunna stå på giganters axlar behöver man alltså jättar och de ska vara föregångare. Vilka är då jättar? Är jättarna de berömda, de som gjort stora ting, de som förändrat världen eller som satt outplånliga spår i vetenskapen, som exempelvis en Newton? Javisst, men också mindre dramatiska personligheter kan vara jättar i en enskild människas liv. För mig rör det sig om människor som gått före mig i mina olika akademiska uppdrag, men också om dem som lärt mig det jag överhuvudtaget kan.

Vilka är mina föregångare?

Otto Andersson (1878–1969) var professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning, Åbo Akademis rektor, ivrig folkmusikforskare och utövare, grundare av Föreningen Brage, svenskhetspolitiker, förlagsman och mycket mera. Många av hans förmågor saknar jag helt och hållet men han har ändå inspirerat mig att se akademiskt liv som något särskilt: det är inte vilket liv som helst, för vid ett universitet har man som lärare och forskare ansvar för unga människor, eller mera bestämt ansvaret för att kunskap används rätt. Andersson hade själv vissa sympatier med tysklandspolitiken på 1930-talet, men kom lyckligtvis på bättre tankar i tid. Det har lärt mig att fundera över hur kritisk en universitetslärare måste vara i sin roll som modell för unga människor.
En annan av mina föregångare var Haralds Biezais (1909–95) som var professor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Han kom till Sverige som flykting från Lettland, blev dubbeldoktor och efter att ha lärt sig svenska tillräckligt gjorde han karriär som professor. Han var en gigant i sitt sätt att klara livet. Inte heller här kan jag mäta mig med en föregångare. Jag har inte flytt utan levt ett bekvämt liv i Åbo. Men jag lärde mig noggrannhet i vetenskapligt arbete genom korrekturläsning på lettiska. Jag lärde mig också att skriva litteraturlistor, ett kinkigt arbete då varje punkt och kommatecken är meningsbärande. Men framför allt lärde jag mig att se till kontexten när jag läste källor och fråga vad det står i en text och varför det står just så.
Jan-Öjvind Swahn (1925–2016), professor i folkloristik vid Åbo Akademi var en allmänt känd folklorist med en egen framtoning i sina speciella glasögon med dubbla skalmar. Han var en sann gigant inom sitt ämne, ja, så stor att omgivningen blev avundsjuk och svärtade ner honom. Men han var mycket allmänbildad och kunnig. Av honom lärde jag mig hur viktigt det kulturhistoriska perspektivet är, att det är centralt i all kulturvetenskap och när det gäller förståelsen av människans tänkande, vilket är folkloristikens kärna.
Självfallet kan jag också räkna alla de världsberömda, av alla citerade, men lästa av få, humanistiska forskarna till mina gigantiska föregångare. Dock har deras inflytande varit av mera indirekt art. Att stå på giganters axlar är att ta till sig kunskap som man inte har någon direkt nytta av och sådan som man behöver. Man sovrar i det som lärs ut, man lär sig också inse att allt kan sparas i minnet och fås att dyka upp vid behov. Att stå på giganters axlar förutsätter dessutom att man ser vidare än man själv tror, att man är nyfiken och lägger märke till och memorerar. Ibland är det man lär sig av största betydelse, i andra fall kan man hänföra det till trivia. Så vet jag nu allt om österbottniska lador, varför de förr var glesa och stod tvärs över dikena med den smalaste ytan nedåt. Den kunskapen har jag haft stor glädje av i många sammanhang. Jag vet faktiskt någonting.
Att stå på giganters axlar betyder emellertid också tvekan och skepsis. Man måste fråga sig om den gigant man står på verkligen är värd det. Är det nödvändigt att acceptera gigantens later? Måste man ta sig själv på så stort allvar? Kan man lita på honom eller henne? Är den kunskap hen ger värd att satsa på? I synnerhet vid paradigmskiften har tvivel ansatt mig. Först har jag känt mig helt negativ, sen blir jag försiktigt nyfiken och vilsenheten ökar tills jag en dag plötsligt under en föreläsning hör mig själv använda just precis den uppsättning begrepp som för några månader sedan var fullständigt främmande för mig.

Att själv erbjuda axlar

I ett senare skede gäller det att göra sina egna axlar så breda att andra kan stå på dem. Att handleda studenter är inte bara att säga ”skriv si eller så”. Det är att dela med sig av sin kunskap, men den begränsas inte bara till fakta utan man ska ge studenten tillgång till ens eget sätt att tänka, ens egna värderingar, normer, ja, hela ens livsinställning. Detta ska ske utan att man egentligen påverkar den unga människan, för studentens egen förmåga till kritiskt tänkande ska kunna få plats. Men varje handledare, vare sig hen är en gigant eller inte har känt stor glädje när det hen och studenten samtalat om fallit i god jord, när studenten förstått, börjat argumentera och börjat utvecklas till en självständigt tänkande individ.
Att vägleda en student får ändå inte leda till en för stark bindning. Det är svårt att kritisera och ta emot kritik om man samtidigt är vänner. Ibland kan en student eller doktorand få för sig att man som handledare skyddar honom eller henne. Då kan så en kritisk genomgång av ett skriftligt arbete leda till en lojalitetskonflikt hos bägge parter.

Andra typer av föregångare

Familjen kan bestå av giganter. Tänk er en släkt där det finns fem professorer i rätt nedstigande led, ett flertal doktorer här, någon nobelpristagare. Då är det inte lätt att vara den lilla som ska sitta på alla dessa giganters axlar. Förväntningarna kan upplevas som övermäktiga för den som faktiskt intresserar sig för helt andra ting än akademiskt arbete. Då gäller det för giganterna att vara stora på ett annat plan, på ett mänskligt plan, och få den som sitter på deras axlar att inse att han eller hon borde gå sin egen väg.
I livets allra svåraste stunder har säkert mången tänkt att det vore bra att ha en gammal människa att gå till bara för att fråga hur man ”gör” för att klara av plågsamma eller besvärliga situationer. Hur lär man sig att vissa omständigheter inte kan ändras, hur lär man sig att ha tålamod och vänta ut det som är svårt? Ofta vill man göra någonting, blanda sig i processen, men det finns gånger då detta vore dumt. En gigant i levandets konst kan komma med goda råd.

Den långa kedjan

Allt i världen och livet hänger ihop. Alla människor är beroende av varandra. Det finns inget svar utan en föregående fråga, det finns ingen analys utan en tidigare händelse vare sig inom eller utanför vetenskapen.
Att stå på giganters axlar är (bara?) att vara en av oändligt många i en lång kedja. Från sin upphöjda men ändå ödmjuka position på giganters axlar kan man se framåt och bakåt. Man frågar sig hur man ska göra eller hur de som gick före gjorde? Vad ska eller kan man själv göra? Så växer ansvaret för världen i alla dess dimensioner.
En gigant var Friedrich Wilhelm Christian Karl Ferdinand von Humboldt (1767–1835), en preussisk filosof, lingvist, pedagog och diplomat som stod sin regering nära. Han grundade universitetet i Berlin, som fick sitt namn efter honom, men det skedde faktiskt först 1949. Att bli ihågkommen i sitt eget land över hundra år efter sin död, det är att vara en gigant! Få människor är nämligen profeter i sitt eget land. Vi som lever nu är arvtagare till de giganter som gått före oss. Som sådana har vi något att förvalta. Onekligen är axeln som Wilhelm von Humboldt erbjudit vår undervisningsminister idag både stor och bred. Från den skulle man under optimala förhållanden kunna se sådana värden som var till gagn för mänskligheten i stället för att sköta utbildningsväsendet med Mors-lilla-Olle-aktig blåögdhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta är för att förhindra skräppost): * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.