Till kåreniterna på Kårens 99 årsfest den 18 februari 2017

Temat för året är ”kärlek”. Kärleken har många ansikten, faderskärlek, moderskärlek, nästankärlek, kärlek mellan två individer av samma eller olika kön, ålder, härstamning. Kärlek mellan människa och djur. Detta är bara några exempel. Jag vill nu berätta en sann historia om kärlek vid Åbo Akademi.

Det hände sig en gång år 1938 – och den av er som vet någonting om historien vet att 1930-talet var ett mycket laddat decennium – att en ung man befann sig på en kongress i Sverige. En dag fick han ett telefonsamtal och den som ringde sa att det förelåg fara för hans liv om han återvände hem till sitt eget land. Det var ett budskap som måste tas på allvar. I hans hemland hade det några månader tidigare blivit mord och upplopp kring människor av ett visst slag, med eller utan en viss sorts tro, och oron i landet var mycket stor. Ett budskap om livsfara måste tas på allvar.

Den unga mannen blev kvar i Sverige med det bagage han hade med sig, de kläder han hade på sig och utan någonstans att ta vägen. Han hade plötsligt blivit flykting. Han var ingen ekonomisk flykting, ingen klimatflykting, ingen invandrare som sökte arbete utan en flykting som för sina åsikters skull och för att han samarbetat med människor vilkas åsikter inte passade i det landets officiella profil inte kunde vara kvar i sitt fosterland.

För att göra en lång historia kort hittade han människor i Sverige som kunde hjälpa honom. Han fick nånstans att bo och med tiden också ett arbete. Det arbetet fick han här i Finland, här vid vårt universitet. Åbo Akademi visade respekt för en människa från ett annat land, en människa som var förföljd för åsikter som han hade. Tänk om de åsikterna också hade varit farliga i Finland, tänk om de hade varit samhällsomstörtande eller skadat akademin som gett honom mat för dagen och tak över huvudet, ja, lön av en sådan kaliber att han med tiden kunde gifta sig och få barn med en invandrare från ett tredje land! Det var tillit som ledde akademins rektor till ett beslut om att engagera vår protagonist.

Med den här historien vill jag visa er att det faktiskt kan vara djupaste allvar när en människa blir flykting. Det är inte nånting man beräknar och planerar och verkligen tänker över utan det kan bli ett plötsligt avgörande med allt vad det innebär av avbräck i kontakterna med nära och kära, avbräck i ens sociala relationer, avbräck i ens arbete. Det behöver inte vara beräkning att man byter fosterland och skaffar sig helt nya sammanhang. Vi som har det rysligt bra i vårt land ska ta hand om dem som har det så här. Tänk dig själv in i situationen: Inget språk, inget hem, inget arbete, ingenting alls att göra, ingenstans att vara ensam och sig själv, inget sammanhang, allt är osäkert.

I Finland fick man engång hjälp när man behövde den. Låt det ske igen, igen och igen! Och dessutom måste jag påminna er om att vi finländare också fått hjälp när vi behövt den. Hur många finländare har inte farit till andra länder för att arbeta för att det inte var tillräckligt goda villkor här. Hemmanen var för små, maten räckte inte till, vädret var eländigt, militärtjänstgöringen varade i åratal och det var krig. Hundratals tusen människor har gett sig iväg härifrån och många gör så än idag. Inte flöt det nya landet alltid av mjölk och honung, förhållandena i gruvor, fabriker, finare familjer var säkert inte alltid bekväma och behagliga. Säkert har inte ens de som invandrade till Sverige alltid behandlats så värst bra, men hjälp har de fått och inte har de avsiktligt hindrats i att skaffa sig bättre och tryggare livsvillkor. Inte heller stod amerikaner eller svenskar i rader och förklarade hur eländigt deras länder var för att skrämma bort flyktingar och invandrare. De fattade att invandrare av olika slag kunde bli till nytta för landet. Finland behöver nödvändigt mera folk!

Som akademianknuten är jag otroligt stolt över det vi har här vid ÅA. Ni kåreniter är en del av oss. Vi ska alla vara öppna för att hjälpa människor i nöd, att ge dem det stöd vi kan. Det kan vara i form av verklig och äkta samvaro, i form av att ha tålamod med stapplande svenska eller finska, tålamod med avvikande beteende, som att inte vara punktlig eller ordentlig på samma sätt som vi. Det kan vara i form av tillfälliga jippon där man träffar varandra och så ger varandra omväxling och innehåll i vardagen, det kan vara i form av att avstå från varma kläder och skor eller genom att skänka pengar till sådana organisationer som hjälper mera konkret. Allra, allra viktigast är till att börja med att inte flytta gränsen för vad som kan och får sägas. Man ska inte ens berätta fula vitsar om människor med en främmande hudfärg, en annan religion, ett annat kön och bortförklara sitt beteende med humor. Om skamgränsen flyttas blir också förståelsen för mångfald försvagad. Humor är bra, men den är mycket farlig som vapen, som åsiktsspridare och som fördomsförstärkare. Under slöjan av en rolig historia kan man förstöra livet för många människor.

Just nu har vi asylsökande i vårt land. Som ni vet är vi snåla med asyl. De idéerna kommer tyvärr från högsta ort bland landets beslutsfattare. Måtte många av er skaffa er en utbildning som ger er jobb på Migri så att ni har en chans att ändra på inställningen där. Måtte många av er bli politiker, socialarbetare, tolkar, vad som helst som kan återställa ett Finland som engång var ett mera generöst land. Vi vet hur integreringen gått till i det övriga Europa, ni kan nu lära er något av alla de misstag som gjorts. Lär er språk, studera kulturmöten, ta reda på hur en lyckad integrering ska gå till, se de pedagogiska möjligheter som finns i den processen. Börja med att delta i eller stödja den verksamhet som redan finns inom Åbo Akademi eller samhället i övrigt. Kåreniter ska visa vad civilisation står för! Till civilisation hör en grundläggande utgångspunkt: en människa är lika mycket värd som människa oberoende av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, sexuell läggning eller någon annan jämförbar orsak. Så kan vi med människokärlek djärvt åstadkomma äkta delaktighet som leder till ett hållbart och öppet samhälle och gemensamt fosterland. Det här borde vara varje kårenits mål med studierna, med det så kallade studielivet och med hens eget vardagsliv. Finland fyller hundra år i år. Vad vore väl ett bättre sätt att fira det än att föra en generös asylpolitik? Åbo Akademi fyller hundra år om ett år. Också vi kan bidra till ett inkluderande, mångkulturellt samhälle om universiteten i Finland systematiskt skulle börja tänka i sådana banor att en studentkår ska bestå av människor från många olika kulturer med många olika – bekväma och obekväma – bakgrunder. Alltså studenter, ut och gör! Gör Finland till ett bättre land för minoriteter, av vilket slag de vara må, att bli hemma i. Gör Åbo Akademi till landets mest inkluderande universitet! Friskt vågat är hälften vunnet!

Om ett år har vi redan börjat fira Åbo Akademis hundraårsjubileum. Jubileumskommittén har slagit fast hur programmet kommer att se ut. Till den 31 december 2016 skulle alla enheter komma in med skildringar av vad och hur de vill göra för att fira och vem som ska ansvara för det. Vi fick in 66 beskrivningar, som vi tackar för. Jubileumskoordinatorn sammanställer svaren så att vi ser hur programmet fördelar sig över året och mellan Akademins enheter. Några centrala tillställningar kommer också att finnas. Var och en av dem har sin egen arrangörsgrupp som redan har gjort ett utmärkt arbete. Sammantaget kommer vi att ha ett festligt år fullt av evenemang.

Jag vill också påminna om att den 31 maj 2017 kommer att vara det definitivt sista datumet för inlämning av de sista detaljerna kring vad enheterna inom Akademi vill bidra med. Senast då måste all planering vara genomförd om arrangörerna önskar att deras programpunkter ska få utrymme i jubileumsskriften. Den kommer att redigeras och tryckas under hösten 2017.

Redan den 18 januari 2018 ses vi nämligen alla på en inledningsfest: studenter, anställda av alla slag från förr och nu och alla andra som vill vara med om att fira akademin. Då sätter vi igång med fart. Inledningsfesten och alla andra större fester och evenemang ska vara öppna för alla, vilket verkligen betyder alla som kan ha ett intresse av att vara med. Stora och små, alla sorters enheter från hela fakulteter till enskilda ämnen eller avdelningar inom den administrativa delen av Akademin är välkomna! Folk i Jakobstad, Vasa, Åbo och Helsingfors eller från vilken annan ort som helst i landet eller utomlands är välkomna. Alla enheter kan vara med om att visa intresserade vad som sker bakom våra dörrar. Låt föräldrar, vänner, skeptiker och beundrare se vårt arbete! Det vi gör är ingenting att skämmas för. Hundra år för ett universitet i det självständiga Finland är verkligen något att fira grundligt.

Det är att önska att det mellan Åbo och Vasa går många bussar fyllda med akademifolk. Vi är ett enda universitet, vi ska fira tillsammans för så stärks samhörigheten. Prata med varandra och med folk utanför Akademin. Alla våra vänner är välkomna att delta på något sätt. Det behövs nu mera än på många årtionden. Ensam är inte stark idag när de svenska domänförlusterna också i Österbotten drabbar oss slag i slag.

Om ett knappt år, alltså den 18 januari 2018 inleds jubileumsfirandet. Och vi vill att varenda en av akademins anställda och studerande deltar i vårt gemensamma jubileum.

Åbo den 21 december 2016

Herr Rektor, kära Mikko!

Just nu befinner sig Finland i en mera kaotisk fas av sin självständighet än jag tror vi någonsin tidigare gjort under fredstid. Idag är kyrkan och rättsväsendet de två organ som åtminstone enligt mitt sätt att se på världen är mest pålitliga. Kyrkan går sin egen väg och har en norm att gå efter, nämligen nästankärleken, medmänskligheten. Därför kan den erbjuda kyrkoasyl och hjälpa asylsökande flyktingar på många olika sätt – och också stå med när de negativa besluten i Migri fattas som ibland rentav skickar människor i döden. Rättsväsendet har också en norm att gå efter. Därför kan Migris beslut åtminstone i vissa fall äntligen omprövas och frångås.

Vi lever alltså i en tid då två normbundna institutioner behövs för att hålla landet på fötter. De som borde tillämpa normerna, nämligen landets ledning är produkter av den poststrukturalistiska era där normer inte anses behövas, lagar enligt ett centeruttalande är till för att kringgås och där var och en är sin egen expert på allt. Att man manipulerar landets mediabolag Yle pekar på ytterligare snedvridet självförtroende respektive en servilitet som saknar sin like. Att man rentav anser sig ha kompetens att strunta i vad landets grundlag stipulerar är närmast kriminellt. Så kan det inte fortgå. Var och en är inte expert på någonting annat än sig själv. Det brukar dock inte bära särskilt långt att bara se ner i sin egen navel.

En tredje institution finns i Finland som kunde gå fram orädd och påtala de fel som begås dagligen i landets ledning, nämligen universiteten. Vi har vetenskapens klara normer för hur man skapar kunskap. Genom normtroget vetenskapligt arbete har vi också kunskap om hur det gått när egenmäktigt, vinstcentrerat tänkande fått råda. Vi behöver bara tänka på våra egna grannländer i öst och syd under 1930- och 1940-talen.

Ordet ’professor’ betyder ’den som bekänner’, ’den som öppet deklarerar’ någonting. Den som är professor borde inte bara vara expert på sitt eget ämnesområde utan borde också oförväget och med stort mod gå ut i världen och övertyga alla dessa privatexperter om att kunskap inte bara är nödvändig utan också en grundförutsättning för ett rättskaffens liv. Det förakt som nu finns för kunskap, i synnerhet högre kunskap särskilt bland dem som han ansvar för vårt land, och i all synnerhet humanvetenskaplig kunskap är förskräckande – och vi ser spåren då allt vi gör ska rendera ekonomisk vinst. Helsingfors universitets tidigare kansler Ilkka Niiniluoto har nyss deklarerat att humanism och humaniora behövs. För egen del understöder jag honom naturligtvis. Att kunna behandla mängder och siffror är bra, men att kunna tänka efter vad som blir följden av att ha räknat och beräknat är inte bara bättre utan ett villkor för samliv i ett samhälle. Nu gäller det återigen att fundera på vad sanning är, vad människovärde är och vad ett människovärdigt liv är. För min del är jag helt övertygad om att en så kallad hemsnickrad men tilltalande post-sanning inte behövs i ett universitet, lika lite som ett samhälle behöver den. Unifis rektorer har en stor uppgift i att föra fram universiteten i debatten.

Vårt uppdrag vid Åbo Akademi är att utbilda svenskspråkiga experter för Finlands behov. Just nu ser jag detta som en av våra allra viktigaste uppgifter. Tvåspråkighet är bra, flerspråkighet är ännu bättre, men modersmålet är a och o. Åbo Akademis uppgift är att se till att svenskan kan leva vidare i Finland. I den miljö vi lever i, där tvåspråkiga arbetsmiljöer blir allt vanligare, där omgivningen inte är svensk, där landets ledning helst såg att finlandssvenskarna gömmer sig och sen dör på finska, just där ska Åbo Akademi stå fram och förfäkta rätten att leva och verka på svenska i Finland. Det är en kamp, en ständig kamp men den skadar ingen utan tvärtom berikar den vårt land. Jag har med glädje sett hur du av hela ditt hjärta försökt föra den kampen. På alla sätt måste vi hävda vår rätt till vårt modersmål men undvika ett språkstrider igen ska prägla landet.

Mycket fint har hänt inom Åbo Akademi allt detta rikspolitiska och internationella skeende till trots. Många forskningsprojekt har fått finansiering, många enskilda individer har fått pris för sitt arbete, många unga människor har fått sin examen, penningdonationerna rasslar in, arbetet för flyktingar är synnerligen beundransvärt och våra egna ansträngningar för att göra ett bättre universitet av Åbo Akademi pågår. Vi kan rentav yvas lite över årets nobelpris i ekonomi, för Bengt Holmström fick faktiskt en professur vid Åbo Akademi. ”Det smakar ändå karl, sa kärringen, och kysste tuppen.”

Jag har inte på länge varit stolt över att vara finländare. Men jag är mycket stolt över att vara finlandssvensk och vi alla kan alla vara stolta över vårt universitet. Vi måste vid sidan av alla internationaliseringssträvanden komma ihåg grundförutsättningen för vår existens, nämligen den svenska befolkningen i Finland. Med de orden vill jag tacka dig för ett alldeles utmärkt samarbete och önska Dig och de Dina en fridfull jul och ett gott nytt år!

Varma hälsningar

Ulrika

Vårt hundraårsjubileum närmar sig och arbetet med det framskrider i de flesta fall på bästa sätt. Jubileumskommittén med ansvar för hela Akademins firande samlas ganska regelbundet och minst en gång månaden har arbetsgruppen som ska verkställa det kommittén behandlat mötts. Vi har haft möten med en designer som planerar våra specialprodukter för jubileet och med Åbo stad som varit ytterst tillmötesgående med stor förståelse för Åbo Akademi och våra värderingar. Det var en ren fröjd att träffa stadens representanter. Johan Berg har som koordinator ersatt Heidi Hietala som är föräldraledig och Anita Sundman från vår enhet i Vasa har anslutit sig för att länken dit ska bli ännu tydligare i arbetsgruppen.

Den 31 december förväntas alla som har något som helst ansvar för att det program de tidigare aviserat ska förverkligas inkomma med detaljer rörande tidpunkt, plats, ansvarsperson m.m. för varje planerat evenemang. Nedanstående brev beskriver läget närmare. Nu frågar vi inte längre efter idéer, utan brevet är riktat specifikt till dem som koordinerar sin enhets verksamhet. Genom att läsa det ser du bland annat datum för när de sex stora gemensamma evenemangen ska äga rum. Nästan alla datum är nu fastslagna för dem. Vik  gärna tid för att delta i dem! Brevet lyder såhär:

”Bästa kollega!

Den 31 december 2016 närmar sig med stormsteg. Det är datum för inlämnande av detaljerad information om vilket program din enhet vill anordna under Åbo Akademis hundraårsjubileumsår. De evenemang som nu listas av din enhet kommer garanterat att synas i jubileumsprogrammet. Ni har alltså nu en unik möjlighet att lyfta fram din enhets verksamhet och ge den största möjliga synlighet.

Som jag skrivit tidigare finns det inte reda pengar att stödja era planer med men ni får hjälp med marknadsföring av alla de slag. Arbetsgruppen för det centrala firandet står till tjänst enligt behov och möjlighet, men om ni kan engagera samarbetsparter utanför Åbo Akademi är det naturligtvis till fördel.

Tidigare har vi föreslagit att ni införlivar alla de verksamheter din enhet även annars skulle ha genomfört som en ingrediens i jubileet. Seminarier, konferenser, kongresser, utställningar, fester, alla slag av under åren regelbundet återkommande tillställningar kan med fördel listas till den 31 december 2016.

Jag bifogar en länk till en blankett som ni borde fylla i så detaljerat som möjligt och returnera senast den 31 december 2016. Följande datum är upptagna av större tillställningar som berör hela Åbo Akademi och allmänheten. Vi inleder firandet den 18 januari, fortsätter med en solenn tillställning den 13 februari, har promotion den 25 maj, inskription med street festival under v. 36, framtidsseminarium den 24 oktober och avslutningsfest i slutet av december 2018 (i Vasa). De dagarna är det bra om du inte lägger in något större program.

Var alltså vänlig fyll i den bifogade blanketten (Blankett för enheternas program för ÅA100), en för varje jippo senast den 31 december.

Åbo den 23 november 2016

Ulrika Wolf-Knuts

Kansler, ordförande för jubileumskommittén”

Att stå på giganters axlar lyder på originalspråket så vitt man vet: ”Nanos gigantum humeris insidentes”, eller ”De små som sitter på jättars axlar”. Bilden av någon liten som sitter på någon stors axlar kommer från den grekiska mytologin. Den jättestora jägaren Orion blev blind som straff för att han var en skrytmåns och inte kunde lämna unga vackra flickor ifred. För att få synen igen fick han rådet av en smed kallad Kedalion (smeder är ofta försedda med speciella egenskaper, antagligen för att de kan betvinga hård metall) att bege sig upp på ett berg och låta morgonsolens strålar falla på hans ögon. Till dess bar han Kedalion på sina axlar. Han fungerade som Orions ögon.

Uttrycket finns belagt hos Bernhard av Chartres på 1100-talet. Bernhard av Chartres brukade jämföra människorna med dvärgar som hade placeras på jättars axlar. Visserligen, sa han, ser vi mera och längre än våra föregångare, men det beror inte på att vi har en bättre syn eller är längre än de, utan på att vi lyfts upp på dem. Uttrycket har använts och förändrats av många, men det som vunnit spridning sägs vara formulerat av Isaac Newton 1676: ”If I have seen further, it is by standing on the shoulders of giants.”

För att kunna stå på giganters axlar behöver man alltså jättar och de ska vara föregångare. Vilka är då jättar? Är jättarna de berömda, de som gjort stora ting, de som förändrat världen eller som satt outplånliga spår i vetenskapen, som exempelvis en Newton? Javisst, men också mindre dramatiska personligheter kan vara jättar i en enskild människas liv. För mig rör det sig om människor som gått före mig i mina olika akademiska uppdrag, men också om dem som lärt mig det jag överhuvudtaget kan.

Vilka är mina föregångare?

Otto Andersson (1878–1969) var professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning, Åbo Akademis rektor, ivrig folkmusikforskare och utövare, grundare av Föreningen Brage, svenskhetspolitiker, förlagsman och mycket mera. Många av hans förmågor saknar jag helt och hållet men han har ändå inspirerat mig att se akademiskt liv som något särskilt: det är inte vilket liv som helst, för vid ett universitet har man som lärare och forskare ansvar för unga människor, eller mera bestämt ansvaret för att kunskap används rätt. Andersson hade själv vissa sympatier med tysklandspolitiken på 1930-talet, men kom lyckligtvis på bättre tankar i tid. Det har lärt mig att fundera över hur kritisk en universitetslärare måste vara i sin roll som modell för unga människor.
En annan av mina föregångare var Haralds Biezais (1909–95) som var professor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Han kom till Sverige som flykting från Lettland, blev dubbeldoktor och efter att ha lärt sig svenska tillräckligt gjorde han karriär som professor. Han var en gigant i sitt sätt att klara livet. Inte heller här kan jag mäta mig med en föregångare. Jag har inte flytt utan levt ett bekvämt liv i Åbo. Men jag lärde mig noggrannhet i vetenskapligt arbete genom korrekturläsning på lettiska. Jag lärde mig också att skriva litteraturlistor, ett kinkigt arbete då varje punkt och kommatecken är meningsbärande. Men framför allt lärde jag mig att se till kontexten när jag läste källor och fråga vad det står i en text och varför det står just så.
Jan-Öjvind Swahn (1925–2016), professor i folkloristik vid Åbo Akademi var en allmänt känd folklorist med en egen framtoning i sina speciella glasögon med dubbla skalmar. Han var en sann gigant inom sitt ämne, ja, så stor att omgivningen blev avundsjuk och svärtade ner honom. Men han var mycket allmänbildad och kunnig. Av honom lärde jag mig hur viktigt det kulturhistoriska perspektivet är, att det är centralt i all kulturvetenskap och när det gäller förståelsen av människans tänkande, vilket är folkloristikens kärna.
Självfallet kan jag också räkna alla de världsberömda, av alla citerade, men lästa av få, humanistiska forskarna till mina gigantiska föregångare. Dock har deras inflytande varit av mera indirekt art. Att stå på giganters axlar är att ta till sig kunskap som man inte har någon direkt nytta av och sådan som man behöver. Man sovrar i det som lärs ut, man lär sig också inse att allt kan sparas i minnet och fås att dyka upp vid behov. Att stå på giganters axlar förutsätter dessutom att man ser vidare än man själv tror, att man är nyfiken och lägger märke till och memorerar. Ibland är det man lär sig av största betydelse, i andra fall kan man hänföra det till trivia. Så vet jag nu allt om österbottniska lador, varför de förr var glesa och stod tvärs över dikena med den smalaste ytan nedåt. Den kunskapen har jag haft stor glädje av i många sammanhang. Jag vet faktiskt någonting.
Att stå på giganters axlar betyder emellertid också tvekan och skepsis. Man måste fråga sig om den gigant man står på verkligen är värd det. Är det nödvändigt att acceptera gigantens later? Måste man ta sig själv på så stort allvar? Kan man lita på honom eller henne? Är den kunskap hen ger värd att satsa på? I synnerhet vid paradigmskiften har tvivel ansatt mig. Först har jag känt mig helt negativ, sen blir jag försiktigt nyfiken och vilsenheten ökar tills jag en dag plötsligt under en föreläsning hör mig själv använda just precis den uppsättning begrepp som för några månader sedan var fullständigt främmande för mig.

Att själv erbjuda axlar

I ett senare skede gäller det att göra sina egna axlar så breda att andra kan stå på dem. Att handleda studenter är inte bara att säga ”skriv si eller så”. Det är att dela med sig av sin kunskap, men den begränsas inte bara till fakta utan man ska ge studenten tillgång till ens eget sätt att tänka, ens egna värderingar, normer, ja, hela ens livsinställning. Detta ska ske utan att man egentligen påverkar den unga människan, för studentens egen förmåga till kritiskt tänkande ska kunna få plats. Men varje handledare, vare sig hen är en gigant eller inte har känt stor glädje när det hen och studenten samtalat om fallit i god jord, när studenten förstått, börjat argumentera och börjat utvecklas till en självständigt tänkande individ.
Att vägleda en student får ändå inte leda till en för stark bindning. Det är svårt att kritisera och ta emot kritik om man samtidigt är vänner. Ibland kan en student eller doktorand få för sig att man som handledare skyddar honom eller henne. Då kan så en kritisk genomgång av ett skriftligt arbete leda till en lojalitetskonflikt hos bägge parter.

Andra typer av föregångare

Familjen kan bestå av giganter. Tänk er en släkt där det finns fem professorer i rätt nedstigande led, ett flertal doktorer här, någon nobelpristagare. Då är det inte lätt att vara den lilla som ska sitta på alla dessa giganters axlar. Förväntningarna kan upplevas som övermäktiga för den som faktiskt intresserar sig för helt andra ting än akademiskt arbete. Då gäller det för giganterna att vara stora på ett annat plan, på ett mänskligt plan, och få den som sitter på deras axlar att inse att han eller hon borde gå sin egen väg.
I livets allra svåraste stunder har säkert mången tänkt att det vore bra att ha en gammal människa att gå till bara för att fråga hur man ”gör” för att klara av plågsamma eller besvärliga situationer. Hur lär man sig att vissa omständigheter inte kan ändras, hur lär man sig att ha tålamod och vänta ut det som är svårt? Ofta vill man göra någonting, blanda sig i processen, men det finns gånger då detta vore dumt. En gigant i levandets konst kan komma med goda råd.

Den långa kedjan

Allt i världen och livet hänger ihop. Alla människor är beroende av varandra. Det finns inget svar utan en föregående fråga, det finns ingen analys utan en tidigare händelse vare sig inom eller utanför vetenskapen.
Att stå på giganters axlar är (bara?) att vara en av oändligt många i en lång kedja. Från sin upphöjda men ändå ödmjuka position på giganters axlar kan man se framåt och bakåt. Man frågar sig hur man ska göra eller hur de som gick före gjorde? Vad ska eller kan man själv göra? Så växer ansvaret för världen i alla dess dimensioner.
En gigant var Friedrich Wilhelm Christian Karl Ferdinand von Humboldt (1767–1835), en preussisk filosof, lingvist, pedagog och diplomat som stod sin regering nära. Han grundade universitetet i Berlin, som fick sitt namn efter honom, men det skedde faktiskt först 1949. Att bli ihågkommen i sitt eget land över hundra år efter sin död, det är att vara en gigant! Få människor är nämligen profeter i sitt eget land. Vi som lever nu är arvtagare till de giganter som gått före oss. Som sådana har vi något att förvalta. Onekligen är axeln som Wilhelm von Humboldt erbjudit vår undervisningsminister idag både stor och bred. Från den skulle man under optimala förhållanden kunna se sådana värden som var till gagn för mänskligheten i stället för att sköta utbildningsväsendet med Mors-lilla-Olle-aktig blåögdhet.

I skrivande stund har Åbo Akademis jubileumskommitté fått in flera väldigt fina och inspirerande förslag till hur våra olika enheter vill fira sin andel av jubileet. Vi tackar för dem och konstaterar att det, precis som man kunde gissa, finns en massa kreativa människor i vår skara. Det blir ett tufft jobb att koordinera alla insatser till en spännande helhet, men resultatet blir mycket fint!

Nu gäller det för enheterna och fakulteterna och andra som anmält intresse för att förgylla jubileet att konkretisera idéerna. Kom med en kort beskrivning av temat för evenemanget och ett rubrikförslag, utse ansvarspersoner, tänk ut en tidpunkt och hur evenemanget ska finansieras, boka ett auditorium respektive vik en plats, fundera på vilket slag av teknik som behövs i rummet, fundera på eventuella säkerhetsåtgärder!

Genom att senast den 31 december 2016 meddela jubileumskommittén hur era konkreta och eventuellt reviderade planer ser ut och fylla i en blankett med detaljerna ovan betraktar vi er som registrerade för att aktivt som arrangörer delta i arrangemangen inför hundraårsjubileet. Blanketten kommer att distribueras under senhösten.

Programboken kommer att innehålla alla de programpunkter som är tänkta att gälla allmänheten, eller alla inom och omkring Åbo Akademi. Ju mera man kan koordinera och sammanföra desto större blir publiken. Programpunkter som riktar sig internt eller till en enhets personal kommer att publiceras på jubileets webbsida www.abo.fi/100 och inom respektive enhet.

Nästa viktiga datum är alltså den 31 december 2016.

Men nu är det först dags för ferier och semestrar. Jag önskar alla en vederkvickande sommar där var och en ska få göra precis vad hen själv har lust till.

Efterhand som Finland privatiseras och bolagiseras blir det allt viktigare med vänner. Nu menar jag inte vänner som man kan väcka mitt i natten för att prata av sig det som trycker, vänner som är hundraprocentigt pålitliga och solidariska, utan ett helt annat slag av vänner. Det slag av vänskap vi behöver i det här sammanhanget är inte en relation mellan individer utan det bygger på ett system av ”få och ge”.

Universiteten, också Åbo Akademi ger sina studenter olika slag av gåvor i form av undervisning, utbildning, åsiktsutbyte, värderingar, möjligheter att kritiskt granska det de får och omsätta det de lärt sig i praktiken. I Finland är det faktiskt fråga om regelrätta gåvor eftersom allt studerande är gratis. Så länge studenterna studerar är de akademins elever, lärjungar, skyddslingar – eller alumner. Och det är de som tar emot akademins gåva.

Men att ta emot en gåva kräver också en gengåva. Samhället är uppbyggt så att den som ger en gåva också binder mottagaren vid sig. Hos oss sker det genom pengar: Jag får en säck potatis av dig mot att du skänker mig pengar för potatisens värde. Jag kan också få en säck potatis av dig och då förväntar du dig en minst lika stor säck av mig eller ännu hellre lite mera potatis och dessutom en ordentlig säck med morötter. Då måste jag revanschera mig och skänka dig något som är ännu mera värdefullt. Ett återkommande tema i gåvans antropologi är potlatchfesten i Nordamerika. Givaren markerar sin ekonomiska och sociala status genom gåvor som binder mottagaren att försöka överträffa gåvan med en ny och större. Den som läst indianböcker känner säkert igen begreppet.

Efter hand som universiteten privatiseras behöver de vänner. En lämplig grupp kunde utgöras av de alumner som engång varit elever, lärjungar eller skyddslingar. Åbo Akademi arrangerade en mycket välbesökt och lyckad alumnafton i Helsingfors i april 2016. Ett hundratal alumner samlades för att höra vad som är aktuellt vid deras alma mater. Kvartetten Lök inledde med några visor om studielivet. Alla herrarna var studenter vid eller alumner från akademin. Några vältaliga professorer berättade om Åbo Akademis profilområden och huvudinlägget av Alf Rehn behandlade de stora förändringar vårt samhälle genomgår just nu. Kanske har han rätt när han hävdade att vi aldrig förr har upplevt så många stora förändringar på en och samma gång. Men man måste hela tiden komma ihåg att människans upplevelse av förändringar inte sammanfaller med vad som faktiskt hänt. Upplevelser är subjektiva, som bekant.

Behållningen av kvällen var att se att det i och runt Helsingfors finns så många människor som har positiva känslor för akademin. De flesta var unga eller medelålders och de såg ut att ha förvaltat sina gåvor väl. Några av mina egna studenter var också där, det var roligt att se hur de etablerat sig i det finländska samhället. Stämningen var mycket god, inte minst tack vare arrangemangen med intellektuella utmaningar och lekamlig näring. Vi har fina medarbetare vid Åbo Akademi.

Ordföranden för alumnverksamheten Tom Westerén bad åhörarna engagera sig för Åbo Akademi, stödja akademin ekonomiskt och tala vackert om Åbo Akademi. Detta budskap passade bra ihop med Alf Rehns önskan om att vetenskapens företrädare och folket i den så kallade ”verkliga världen” borde visa varandra respekt. Det passar också mycket bra ihop med att ett av akademins stora profilområden är forskning om minoriteter. Vad annat förenar dessa tre fält än behovet av aktning och respekt?

Att förena alumnskap med en önskan om ekonomiskt stöd från enskilda personer är förmodligen nödvändigt i denna tid då man på fullaste allvar tror att pengar och konkurrens, sneglande på grannen med avundsjuka blickar, och skam för den som misslyckas ger framgång. Hittills har den sortens värderingar inte fört något varaktigt gott med sig. Alla framgångar har sitt pris, och ibland är det mycket högt.

Att förena alumnskap med aktning och respekt för en gemensam värdering, en gemensam historia eller en gemensam skyddsling är betydligt mera beundransvärt. Nu är rollerna nämligen ombytta: akademin borde för dem som studerat här och fått alla de gåvor akademin kunnat ge bli deras skyddsling. Vad Åbo Akademi som en utbildningsinstitution utvecklad och upprätthållen av den privata Stiftelsen för Åbo Akademi, och senare också av staten Finland, åstadkommit alltsedan år 1918 under vårt lands olika goda och onda skeden är värt all aktning och all respekt. Ur en sådan inställning borde födas en återkommande önskan om att, som en god vän, lojalt stödja Åbo Akademi i olika sammanhang och på olika sätt. Pengar är förstås välkomna, i synnerhet nu då staten bygger upp universitetsfinansieringen som ett potlatchsystem kombinerat med en springtävling, men aktning och respekt och att ”prata vackert” varar längre och är av högre dignitet.

För ungefär tjugo år sedan hörde jag ett allvarligt uttalande om att universitetsvärlden var en värld av konkurrens. En äldre, mycket erfaren kollega visionerade och sa att man måste kunna sälja sig själv och det man gjort för att lyckas i framtidens universitet. Han sa mycket annat också under vår promenad, men det jag speciellt minns är svaret på min tvekande kommentar ”En god sak talar väl för sig själv?” Svaret blev: ”Ja, om den är tillräckligt bra.”

Vad betyder det? Vad betyder det att vara tillräckligt bra? Efter det samtalet har konkurrensen om pengar för forskning ökat betydligt och därigenom har också evalueringen av forskningsplaner och ansökningar om pengar för projekt raffinerats. Det är våra egna kollegor som bedömer om vår forskning är värd att satsa på, om den är tillräckligt bra. Men hur kan man veta om ett projekt är bra? Kriterierna är färdigt formulerade av dem som utlyser forskningsmedel. Uppfyller man inte dem så som de är definierade redan i annonsen om tillgängliga pengar har man ingen chans. Ens forskning är då inte tillräckligt bra, man får inga pengar och därigenom äventyras ens chans att få en befattning vid universitetet, för förmågan att skaffa externa medel bedöms som vilken merit som helst. När man forskar gäller det alltså att böja sig, att omformulera sig, att kanske rentav skifta fokus för det man gärna vill ha reda på för att passa penningbeviljarnas önskemål. Detta kallas fri forskning.

Det är som sagt våra egna kollegor som avgör om vårt projekt är tillräckligt bra. Det är också våra egna kollegor som avgör om ett manuskript till en artikel är tillräckligt bra. Hur kan de veta det? Det som kan gå att väga och mäta kan man kanske bedöma. Man kan kanske genom ett upprepat experiment under samma förutsättningar som det som beskrivits i ansökan verifiera eller falsifiera hypotesen. Men hur kan man i vetenskaper som bygger på tolkning avgöra om en projektplan är tillräckligt bra? Varför är min tolkning sämre än din eller din riktigare än min? Dessutom finns alltid risken att ett planerat projekt är alltför vågat. Går ens projekt eller ens artikelmanus utanför forskningskonvenansens gränser kan det bli tummen ner. Konvenansen kräver att en forskare ska göra sådant arbete där bedömarna känner igen sig. Är man alltför fantasirik eller intuitiv kan det bli ett nej. Kommer man alltför nära det som den bedömande kollegan ser som sitt eget skötebarn kan det också gå illa. Då är forskningsprojektet eller utkastet kanske vetenskapligt alldeles utmärkt men inte tillräckligt bra av andra, dunkla, orsaker. Detsamma gäller om kollegan har en favoritteori eller favoritmetod som skribenten helst borde använda för att vara tillräckligt bra. Ska hen då bygga om sin artikel till något helt annat än hen från början själv avsett?

Hur bedömer man vad som är tillräckligt bra med hänsyn till tid och rum? Någonstans i världen kan forskningen kring ett visst tema vara uttömmande och befinna sig i ett sådant skede att ”allt” är sagt. Men annanstans kan temat vara helt outforskat och borde därför få stöd. Är det säkert att bedömarna förstår detta? Idag kanske någon enskild individ på sin fritid gör forskning om något specifikt som väckt hens nyfikenhet trots att hen är fullt medveten om att hens tema definitivt inte skulle få pengar för att det anses vara helt inaktuellt. Ett tiotal år senare blir temaområdet igen intressant, kanske för att andra hittat nytt material eller för att det blivit ett mode att tillämpa en viss metod eller teori – och plötsligt är den gammaldags, dammiga, förlegade analysen högaktuell. Då visade det sig att den idag kunde vara mera än tillräckligt bra. Som vi ser finns det en subjektiv komponent i vårt system för att avgöra vad som kan få finansiering och kunna publiceras. Denna komponent har säkerligen alltid funnits. Men månne den som före referee-systemet skrev för ett visst forum gjorde ett grundligare arbete än nu?

Idag har man en känsla av att själva hantverket försummas då så många av de texter som når en referee-person har en sådan kvalitet att publicering är helt otänkbar. Kan det vara så att referee-systemet har lett till att författarna slarvar med arbetet för att det vet att de efter att några referees sett texten ändå blir tvungna att skriva om sin artikel ännu ett par gånger och det ofta enligt diametralt motsatta önskemål? Författaren ids helt enkelt inte göra sitt arbete färdigt för hen vet att det ändå inte duger förrän det likriktats tillräckligt. Frågan är då vilken nytta sådan forskning har som bara bygger vidare på redan accepterade rön och som ett korollarium följer frågan hur det någonsin ska vara möjligt att föra fram helt nya idéer. Ansatser till sådana måste bedömas av storsinta, välpålästa kollegor utan egna trasor i byken. Ansvaret för att hitta dem och engagera dem ligger helt hos redaktörerna som också måste vara tillräckligt storsinta och välpålästa för att alls bry sig om att söka reda på lämpliga referees.

Vad är ”tillräckligt bra”? Den frågan kan inte besvaras för den beror så mycket på omständigheterna. Men den är farlig för den kan också leda tankarna till frågan ”vem är tillräckligt bra?” Den frågan är svår att brottas med för den som inte har ett gott självförtroende och den som har det är ofta förblindad av det. Den frågan ligger ofta implicit till grund för hur man fattar beslut om vem som ska anställas och har en bärvidd som vida överstiger vad som är tillräckligt bra. Kanske det ändå har blivit humanare på detta område, då man inte bara söker kompetens utan också lämplighet för en alldeles speciell befattning eller uppgift. Men om man sågar forskares arbete för att det just nu, just här inte är tillräckligt bra har man en alltför snäv och inskränkt livsinställning.

Det här talet ska vara ett tacksamhetens tal. Först och främst vill jag tacka för maten, läcker var den, vacker upplagd och vällagad. Den som är ens lite antropologiskt bevandrad vet att en gåva kräver en gengåva. Har jag blivit bjuden på mat borde jag bjuda igen, men tyvärr har jag inte möjligheter att bjuda närmare 200 personer på middag, så min gengåva blir en historia i stället.

Jag vill berätta historien om den alumn som inte fått någonting av Åbo Akademi. Jag var på ett seminarium, jag minns inte mera om vad det handlade, men en av inledarna fick frågan om vad hen hade fått av Åbo Akademi. Svaret kom prompt, klart och tydligt: ”Ingenting”! Det här hände långt före alumnbegreppets tidevarv, så det må vara hen förlåtet.

Jag baxnade och fastän det säkert är närmare trettio år sedan detta skedde har jag inte glömt det. Idag måste jag tänka på vad som skulle hända med akademin om våra alumner gick ut och var så där kategoriska. Nu har alumner blivit allt viktigare, för universiteten ska knytas närmare samhället. Alumnerna utgör ett nätverk när universiteten behöver stöd av folk som lever och arbetar i det som man tror är en verkligare värld än universitetens. Det gäller inte bara att i denna nedskärningarnas tid samla reda pengar bland alumnerna, utan också att bereda studenterna möjlighet att lära sig olika yrken, att få arbetspraktik, kanske rentav i ett gesäll-mästarförhållande. Det finns otaliga uppgifter för uppfinningsrika alumner.

Brahebalen har blivit en tradition. Traditioner är viktiga, de håller ihop en grupp men de måste ha ett eller flera mål för att bestå. Brahebalen kan bestå bara om den fyller en funktion. Jag tror att vi vill träffas för att umgås och minnas vår ungdom, kanske rentav känna oss unga några timmar, men också helt enkelt för att upprätthålla kontakten med varandra utöver det man kan göra per telefon eller e-post. Under en kort tid vill vi låta ungdomens kamratskap hjälpa lite mot rädslan för ålderdomens isolering. Därför håller vi liv i ÅA-andan, men också för att påminna oss och varandra om att det svenska i Finland har ett existensberättigande och hålla oss informerade om Åbo Akademi och dagsläget inom universiteten. Det har blivit något helt annat än för några decennier sedan. Det är inte mycket vi skulle känna igen av studierna om vi ens för en enda dag levde en students vardagsliv. Det är något helt annorlunda än förr.

Vad var det vi fick av Åbo Akademi – eller var det verkligen så att vi ingenting fick? Jag kan förstås bara tala för mig själv men jag tror vi kan enas om att vi fick förmågan att läsa – och försöka förstå det vi läst. Det var en mycket komplicerad process och den gick vi igenom utan att egentligen riktigt inse vad det var frågan om. Vi fick också förmågan att tala och försöka göra oss förstådda, något som inte var en mindre komplicerad eller mindre påtaglig process. För många var det här det värsta, att tala inför andra, en förmåga som är absolut nödvändig för den som går ut i arbetslivet.

Några av oss fick förmågan att räkna, på senare tid gäller den alla: alla måste kunna räkna pengar, arbetstid, personalstyrka förutom hållfasthet, hastighet eller tänka på vad som sker i Hilbertrummet.

Vi fick alltså en utbildning, som i många fall ledde oss vidare till en yrkesutbildning och ett yrke. Den kunskapen gav oss ett arbete och slutligen en utkomst som gjorde det möjligt för oss att få mat på bordet och tak över huvudet. I bästa fall räckte pengarna till att flera i samma hushåll kunde få mat och tak över huvudet. Det kunde med tiden rentav bli en liten peng över.

Men Åbo Akademi gav oss också vänner och bekanta. Vi byggde, utan att ens känna till begreppet, nätverk både i jobb och privat. Hur det än gick till fick vi hjälp med att skapa kontakter. Alla har vi väl någon gång frågat oss: ”Vem känner jag som kan …?“ när vi hamnat i en situation där våra egna kunskaper varit otillräckliga. En alldeles speciell kategori av vänner måste nämnas. Jag – och jag är sannerligen inte den enda – har i varje fall själv fått en livskamrat och genom honom barn och barnbarn, något som fyller mitt liv med mening varje dag.

Därifrån är steget inte långt till att konstatera att Åbo Akademi har gett oss värden, värderingar som med olika uppfattningar om etik och moral i bottnen format en livsåskådning, gett oss en uppsättning hållbara tankar att bygga vår framtid på. I själva verket är Åbo Akademi en smältdegel där många olika människors livssyn möts, krockar med varandra, slipas och får nytillskott. Så blir vår livsåskådning förhoppningsvis nyanserad och klok.

Allt detta och mycket därtill hade min sagesman fått, men var knappt medveten om det. Det är inte lite. Förutsättningarna för att vi ska ha fått ett rikt liv har funnits för oss alla. En annan sak är sedan om vi förstått det och tagit vara på chansen.

Därför: Nästa gång vi ses firar vi Åbo Akademis hundraårsjubileum. Låt oss till dess av tacksamhet till vår ungdom göra allt vi kan för att Åbo Akademi ska kunna fortsätta att existera och göra akademin ännu bättre än den är idag. Åbo Akademi är värt vårt engagemang – på alla de sätt vi bara kan bidra med.