Rapport från en verkstad

Vårt hundraårsjubileum närmar sig och arbetet med det framskrider i de flesta fall på bästa sätt. Jubileumskommittén med ansvar för hela Akademins firande samlas ganska regelbundet och minst en gång månaden har arbetsgruppen som ska verkställa det kommittén behandlat mötts. Vi har haft möten med en designer som planerar våra specialprodukter för jubileet och med Åbo stad som varit ytterst tillmötesgående med stor förståelse för Åbo Akademi och våra värderingar. Det var en ren fröjd att träffa stadens representanter. Johan Berg har som koordinator ersatt Heidi Hietala som är föräldraledig och Anita Sundman från vår enhet i Vasa har anslutit sig för att länken dit ska bli ännu tydligare i arbetsgruppen.

Den 31 december förväntas alla som har något som helst ansvar för att det program de tidigare aviserat ska förverkligas inkomma med detaljer rörande tidpunkt, plats, ansvarsperson m.m. för varje planerat evenemang. Nedanstående brev beskriver läget närmare. Nu frågar vi inte längre efter idéer, utan brevet är riktat specifikt till dem som koordinerar sin enhets verksamhet. Genom att läsa det ser du bland annat datum för när de sex stora gemensamma evenemangen ska äga rum. Nästan alla datum är nu fastslagna för dem. Vik  gärna tid för att delta i dem! Brevet lyder såhär:

”Bästa kollega!

Den 31 december 2016 närmar sig med stormsteg. Det är datum för inlämnande av detaljerad information om vilket program din enhet vill anordna under Åbo Akademis hundraårsjubileumsår. De evenemang som nu listas av din enhet kommer garanterat att synas i jubileumsprogrammet. Ni har alltså nu en unik möjlighet att lyfta fram din enhets verksamhet och ge den största möjliga synlighet.

Som jag skrivit tidigare finns det inte reda pengar att stödja era planer med men ni får hjälp med marknadsföring av alla de slag. Arbetsgruppen för det centrala firandet står till tjänst enligt behov och möjlighet, men om ni kan engagera samarbetsparter utanför Åbo Akademi är det naturligtvis till fördel.

Tidigare har vi föreslagit att ni införlivar alla de verksamheter din enhet även annars skulle ha genomfört som en ingrediens i jubileet. Seminarier, konferenser, kongresser, utställningar, fester, alla slag av under åren regelbundet återkommande tillställningar kan med fördel listas till den 31 december 2016.

Jag bifogar en länk till en blankett som ni borde fylla i så detaljerat som möjligt och returnera senast den 31 december 2016. Följande datum är upptagna av större tillställningar som berör hela Åbo Akademi och allmänheten. Vi inleder firandet den 18 januari, fortsätter med en solenn tillställning den 13 februari, har promotion den 25 maj, inskription med street festival under v. 36, framtidsseminarium den 24 oktober och avslutningsfest i slutet av december 2018 (i Vasa). De dagarna är det bra om du inte lägger in något större program.

Var alltså vänlig fyll i den bifogade blanketten (Blankett för enheternas program för ÅA100), en för varje jippo senast den 31 december.

 

Åbo den 23 november 2016

Ulrika Wolf-Knuts

Kansler, ordförande för jubileumskommittén”

 

Stå på giganters axlar Åbo Akademikers träff i Vasa den 1 september 2016

Att stå på giganters axlar lyder på originalspråket så vitt man vet: ”Nanos gigantum humeris insidentes”, eller ”De små som sitter på jättars axlar”. Bilden av någon liten som sitter på någon stors axlar kommer från den grekiska mytologin. Den jättestora jägaren Orion blev blind som straff för att han var en skrytmåns och inte kunde lämna unga vackra flickor ifred. För att få synen igen fick han rådet av en smed kallad Kedalion (smeder är ofta försedda med speciella egenskaper, antagligen för att de kan betvinga hård metall) att bege sig upp på ett berg och låta morgonsolens strålar falla på hans ögon. Till dess bar han Kedalion på sina axlar. Han fungerade som Orions ögon.

Uttrycket finns belagt hos Bernhard av Chartres på 1100-talet. Bernhard av Chartres brukade jämföra människorna med dvärgar som hade placeras på jättars axlar. Visserligen, sa han, ser vi mera och längre än våra föregångare, men det beror inte på att vi har en bättre syn eller är längre än de, utan på att vi lyfts upp på dem. Uttrycket har använts och förändrats av många, men det som vunnit spridning sägs vara formulerat av Isaac Newton 1676: ”If I have seen further, it is by standing on the shoulders of giants.”

För att kunna stå på giganters axlar behöver man alltså jättar och de ska vara föregångare. Vilka är då jättar? Är jättarna de berömda, de som gjort stora ting, de som förändrat världen eller som satt outplånliga spår i vetenskapen, som exempelvis en Newton? Javisst, men också mindre dramatiska personligheter kan vara jättar i en enskild människas liv. För mig rör det sig om människor som gått före mig i mina olika akademiska uppdrag, men också om dem som lärt mig det jag överhuvudtaget kan.

Vilka är mina föregångare?

Otto Andersson (1878–1969) var professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning, Åbo Akademis rektor, ivrig folkmusikforskare och utövare, grundare av Föreningen Brage, svenskhetspolitiker, förlagsman och mycket mera. Många av hans förmågor saknar jag helt och hållet men han har ändå inspirerat mig att se akademiskt liv som något särskilt: det är inte vilket liv som helst, för vid ett universitet har man som lärare och forskare ansvar för unga människor, eller mera bestämt ansvaret för att kunskap används rätt. Andersson hade själv vissa sympatier med tysklandspolitiken på 1930-talet, men kom lyckligtvis på bättre tankar i tid. Det har lärt mig att fundera över hur kritisk en universitetslärare måste vara i sin roll som modell för unga människor.
En annan av mina föregångare var Haralds Biezais (1909–95) som var professor i religionsvetenskap vid Åbo Akademi. Han kom till Sverige som flykting från Lettland, blev dubbeldoktor och efter att ha lärt sig svenska tillräckligt gjorde han karriär som professor. Han var en gigant i sitt sätt att klara livet. Inte heller här kan jag mäta mig med en föregångare. Jag har inte flytt utan levt ett bekvämt liv i Åbo. Men jag lärde mig noggrannhet i vetenskapligt arbete genom korrekturläsning på lettiska. Jag lärde mig också att skriva litteraturlistor, ett kinkigt arbete då varje punkt och kommatecken är meningsbärande. Men framför allt lärde jag mig att se till kontexten när jag läste källor och fråga vad det står i en text och varför det står just så.
Jan-Öjvind Swahn (1925–2016), professor i folkloristik vid Åbo Akademi var en allmänt känd folklorist med en egen framtoning i sina speciella glasögon med dubbla skalmar. Han var en sann gigant inom sitt ämne, ja, så stor att omgivningen blev avundsjuk och svärtade ner honom. Men han var mycket allmänbildad och kunnig. Av honom lärde jag mig hur viktigt det kulturhistoriska perspektivet är, att det är centralt i all kulturvetenskap och när det gäller förståelsen av människans tänkande, vilket är folkloristikens kärna.
Självfallet kan jag också räkna alla de världsberömda, av alla citerade, men lästa av få, humanistiska forskarna till mina gigantiska föregångare. Dock har deras inflytande varit av mera indirekt art. Att stå på giganters axlar är att ta till sig kunskap som man inte har någon direkt nytta av och sådan som man behöver. Man sovrar i det som lärs ut, man lär sig också inse att allt kan sparas i minnet och fås att dyka upp vid behov. Att stå på giganters axlar förutsätter dessutom att man ser vidare än man själv tror, att man är nyfiken och lägger märke till och memorerar. Ibland är det man lär sig av största betydelse, i andra fall kan man hänföra det till trivia. Så vet jag nu allt om österbottniska lador, varför de förr var glesa och stod tvärs över dikena med den smalaste ytan nedåt. Den kunskapen har jag haft stor glädje av i många sammanhang. Jag vet faktiskt någonting.
Att stå på giganters axlar betyder emellertid också tvekan och skepsis. Man måste fråga sig om den gigant man står på verkligen är värd det. Är det nödvändigt att acceptera gigantens later? Måste man ta sig själv på så stort allvar? Kan man lita på honom eller henne? Är den kunskap hen ger värd att satsa på? I synnerhet vid paradigmskiften har tvivel ansatt mig. Först har jag känt mig helt negativ, sen blir jag försiktigt nyfiken och vilsenheten ökar tills jag en dag plötsligt under en föreläsning hör mig själv använda just precis den uppsättning begrepp som för några månader sedan var fullständigt främmande för mig.

Att själv erbjuda axlar

I ett senare skede gäller det att göra sina egna axlar så breda att andra kan stå på dem. Att handleda studenter är inte bara att säga ”skriv si eller så”. Det är att dela med sig av sin kunskap, men den begränsas inte bara till fakta utan man ska ge studenten tillgång till ens eget sätt att tänka, ens egna värderingar, normer, ja, hela ens livsinställning. Detta ska ske utan att man egentligen påverkar den unga människan, för studentens egen förmåga till kritiskt tänkande ska kunna få plats. Men varje handledare, vare sig hen är en gigant eller inte har känt stor glädje när det hen och studenten samtalat om fallit i god jord, när studenten förstått, börjat argumentera och börjat utvecklas till en självständigt tänkande individ.
Att vägleda en student får ändå inte leda till en för stark bindning. Det är svårt att kritisera och ta emot kritik om man samtidigt är vänner. Ibland kan en student eller doktorand få för sig att man som handledare skyddar honom eller henne. Då kan så en kritisk genomgång av ett skriftligt arbete leda till en lojalitetskonflikt hos bägge parter.

Andra typer av föregångare

Familjen kan bestå av giganter. Tänk er en släkt där det finns fem professorer i rätt nedstigande led, ett flertal doktorer här, någon nobelpristagare. Då är det inte lätt att vara den lilla som ska sitta på alla dessa giganters axlar. Förväntningarna kan upplevas som övermäktiga för den som faktiskt intresserar sig för helt andra ting än akademiskt arbete. Då gäller det för giganterna att vara stora på ett annat plan, på ett mänskligt plan, och få den som sitter på deras axlar att inse att han eller hon borde gå sin egen väg.
I livets allra svåraste stunder har säkert mången tänkt att det vore bra att ha en gammal människa att gå till bara för att fråga hur man ”gör” för att klara av plågsamma eller besvärliga situationer. Hur lär man sig att vissa omständigheter inte kan ändras, hur lär man sig att ha tålamod och vänta ut det som är svårt? Ofta vill man göra någonting, blanda sig i processen, men det finns gånger då detta vore dumt. En gigant i levandets konst kan komma med goda råd.

Den långa kedjan

Allt i världen och livet hänger ihop. Alla människor är beroende av varandra. Det finns inget svar utan en föregående fråga, det finns ingen analys utan en tidigare händelse vare sig inom eller utanför vetenskapen.
Att stå på giganters axlar är (bara?) att vara en av oändligt många i en lång kedja. Från sin upphöjda men ändå ödmjuka position på giganters axlar kan man se framåt och bakåt. Man frågar sig hur man ska göra eller hur de som gick före gjorde? Vad ska eller kan man själv göra? Så växer ansvaret för världen i alla dess dimensioner.
En gigant var Friedrich Wilhelm Christian Karl Ferdinand von Humboldt (1767–1835), en preussisk filosof, lingvist, pedagog och diplomat som stod sin regering nära. Han grundade universitetet i Berlin, som fick sitt namn efter honom, men det skedde faktiskt först 1949. Att bli ihågkommen i sitt eget land över hundra år efter sin död, det är att vara en gigant! Få människor är nämligen profeter i sitt eget land. Vi som lever nu är arvtagare till de giganter som gått före oss. Som sådana har vi något att förvalta. Onekligen är axeln som Wilhelm von Humboldt erbjudit vår undervisningsminister idag både stor och bred. Från den skulle man under optimala förhållanden kunna se sådana värden som var till gagn för mänskligheten i stället för att sköta utbildningsväsendet med Mors-lilla-Olle-aktig blåögdhet.

Inför sommaren en mellanrapport om hundraårsjubileet

I skrivande stund har Åbo Akademis jubileumskommitté fått in flera väldigt fina och inspirerande förslag till hur våra olika enheter vill fira sin andel av jubileet. Vi tackar för dem och konstaterar att det, precis som man kunde gissa, finns en massa kreativa människor i vår skara. Det blir ett tufft jobb att koordinera alla insatser till en spännande helhet, men resultatet blir mycket fint!

Nu gäller det för enheterna och fakulteterna och andra som anmält intresse för att förgylla jubileet att konkretisera idéerna. Kom med en kort beskrivning av temat för evenemanget och ett rubrikförslag, utse ansvarspersoner, tänk ut en tidpunkt och hur evenemanget ska finansieras, boka ett auditorium respektive vik en plats, fundera på vilket slag av teknik som behövs i rummet, fundera på eventuella säkerhetsåtgärder!

Genom att senast den 31 december 2016 meddela jubileumskommittén hur era konkreta och eventuellt reviderade planer ser ut och fylla i en blankett med detaljerna ovan betraktar vi er som registrerade för att aktivt som arrangörer delta i arrangemangen inför hundraårsjubileet. Blanketten kommer att distribueras under senhösten.

Programboken kommer att innehålla alla de programpunkter som är tänkta att gälla allmänheten, eller alla inom och omkring Åbo Akademi. Ju mera man kan koordinera och sammanföra desto större blir publiken. Programpunkter som riktar sig internt eller till en enhets personal kommer att publiceras på jubileets webbsida www.abo.fi/100 och inom respektive enhet.

Nästa viktiga datum är alltså den 31 december 2016.

Men nu är det först dags för ferier och semestrar. Jag önskar alla en vederkvickande sommar där var och en ska få göra precis vad hen själv har lust till.

Aktning

Efterhand som Finland privatiseras och bolagiseras blir det allt viktigare med vänner. Nu menar jag inte vänner som man kan väcka mitt i natten för att prata av sig det som trycker, vänner som är hundraprocentigt pålitliga och solidariska, utan ett helt annat slag av vänner. Det slag av vänskap vi behöver i det här sammanhanget är inte en relation mellan individer utan det bygger på ett system av ”få och ge”.

Universiteten, också Åbo Akademi ger sina studenter olika slag av gåvor i form av undervisning, utbildning, åsiktsutbyte, värderingar, möjligheter att kritiskt granska det de får och omsätta det de lärt sig i praktiken. I Finland är det faktiskt fråga om regelrätta gåvor eftersom allt studerande är gratis. Så länge studenterna studerar är de akademins elever, lärjungar, skyddslingar – eller alumner. Och det är de som tar emot akademins gåva.

Men att ta emot en gåva kräver också en gengåva. Samhället är uppbyggt så att den som ger en gåva också binder mottagaren vid sig. Hos oss sker det genom pengar: Jag får en säck potatis av dig mot att du skänker mig pengar för potatisens värde. Jag kan också få en säck potatis av dig och då förväntar du dig en minst lika stor säck av mig eller ännu hellre lite mera potatis och dessutom en ordentlig säck med morötter. Då måste jag revanschera mig och skänka dig något som är ännu mera värdefullt. Ett återkommande tema i gåvans antropologi är potlatchfesten i Nordamerika. Givaren markerar sin ekonomiska och sociala status genom gåvor som binder mottagaren att försöka överträffa gåvan med en ny och större. Den som läst indianböcker känner säkert igen begreppet.

Efter hand som universiteten privatiseras behöver de vänner. En lämplig grupp kunde utgöras av de alumner som engång varit elever, lärjungar eller skyddslingar. Åbo Akademi arrangerade en mycket välbesökt och lyckad alumnafton i Helsingfors i april 2016. Ett hundratal alumner samlades för att höra vad som är aktuellt vid deras alma mater. Kvartetten Lök inledde med några visor om studielivet. Alla herrarna var studenter vid eller alumner från akademin. Några vältaliga professorer berättade om Åbo Akademis profilområden och huvudinlägget av Alf Rehn behandlade de stora förändringar vårt samhälle genomgår just nu. Kanske har han rätt när han hävdade att vi aldrig förr har upplevt så många stora förändringar på en och samma gång. Men man måste hela tiden komma ihåg att människans upplevelse av förändringar inte sammanfaller med vad som faktiskt hänt. Upplevelser är subjektiva, som bekant.

Behållningen av kvällen var att se att det i och runt Helsingfors finns så många människor som har positiva känslor för akademin. De flesta var unga eller medelålders och de såg ut att ha förvaltat sina gåvor väl. Några av mina egna studenter var också där, det var roligt att se hur de etablerat sig i det finländska samhället. Stämningen var mycket god, inte minst tack vare arrangemangen med intellektuella utmaningar och lekamlig näring. Vi har fina medarbetare vid Åbo Akademi.

Ordföranden för alumnverksamheten Tom Westerén bad åhörarna engagera sig för Åbo Akademi, stödja akademin ekonomiskt och tala vackert om Åbo Akademi. Detta budskap passade bra ihop med Alf Rehns önskan om att vetenskapens företrädare och folket i den så kallade ”verkliga världen” borde visa varandra respekt. Det passar också mycket bra ihop med att ett av akademins stora profilområden är forskning om minoriteter. Vad annat förenar dessa tre fält än behovet av aktning och respekt?

Att förena alumnskap med en önskan om ekonomiskt stöd från enskilda personer är förmodligen nödvändigt i denna tid då man på fullaste allvar tror att pengar och konkurrens, sneglande på grannen med avundsjuka blickar, och skam för den som misslyckas ger framgång. Hittills har den sortens värderingar inte fört något varaktigt gott med sig. Alla framgångar har sitt pris, och ibland är det mycket högt.

Att förena alumnskap med aktning och respekt för en gemensam värdering, en gemensam historia eller en gemensam skyddsling är betydligt mera beundransvärt. Nu är rollerna nämligen ombytta: akademin borde för dem som studerat här och fått alla de gåvor akademin kunnat ge bli deras skyddsling. Vad Åbo Akademi som en utbildningsinstitution utvecklad och upprätthållen av den privata Stiftelsen för Åbo Akademi, och senare också av staten Finland, åstadkommit alltsedan år 1918 under vårt lands olika goda och onda skeden är värt all aktning och all respekt. Ur en sådan inställning borde födas en återkommande önskan om att, som en god vän, lojalt stödja Åbo Akademi i olika sammanhang och på olika sätt. Pengar är förstås välkomna, i synnerhet nu då staten bygger upp universitetsfinansieringen som ett potlatchsystem kombinerat med en springtävling, men aktning och respekt och att ”prata vackert” varar längre och är av högre dignitet.

Om det är tillräckligt bra

För ungefär tjugo år sedan hörde jag ett allvarligt uttalande om att universitetsvärlden var en värld av konkurrens. En äldre, mycket erfaren kollega visionerade och sa att man måste kunna sälja sig själv och det man gjort för att lyckas i framtidens universitet. Han sa mycket annat också under vår promenad, men det jag speciellt minns är svaret på min tvekande kommentar ”En god sak talar väl för sig själv?” Svaret blev: ”Ja, om den är tillräckligt bra.”

Vad betyder det? Vad betyder det att vara tillräckligt bra? Efter det samtalet har konkurrensen om pengar för forskning ökat betydligt och därigenom har också evalueringen av forskningsplaner och ansökningar om pengar för projekt raffinerats. Det är våra egna kollegor som bedömer om vår forskning är värd att satsa på, om den är tillräckligt bra. Men hur kan man veta om ett projekt är bra? Kriterierna är färdigt formulerade av dem som utlyser forskningsmedel. Uppfyller man inte dem så som de är definierade redan i annonsen om tillgängliga pengar har man ingen chans. Ens forskning är då inte tillräckligt bra, man får inga pengar och därigenom äventyras ens chans att få en befattning vid universitetet, för förmågan att skaffa externa medel bedöms som vilken merit som helst. När man forskar gäller det alltså att böja sig, att omformulera sig, att kanske rentav skifta fokus för det man gärna vill ha reda på för att passa penningbeviljarnas önskemål. Detta kallas fri forskning.

Det är som sagt våra egna kollegor som avgör om vårt projekt är tillräckligt bra. Det är också våra egna kollegor som avgör om ett manuskript till en artikel är tillräckligt bra. Hur kan de veta det? Det som kan gå att väga och mäta kan man kanske bedöma. Man kan kanske genom ett upprepat experiment under samma förutsättningar som det som beskrivits i ansökan verifiera eller falsifiera hypotesen. Men hur kan man i vetenskaper som bygger på tolkning avgöra om en projektplan är tillräckligt bra? Varför är min tolkning sämre än din eller din riktigare än min? Dessutom finns alltid risken att ett planerat projekt är alltför vågat. Går ens projekt eller ens artikelmanus utanför forskningskonvenansens gränser kan det bli tummen ner. Konvenansen kräver att en forskare ska göra sådant arbete där bedömarna känner igen sig. Är man alltför fantasirik eller intuitiv kan det bli ett nej. Kommer man alltför nära det som den bedömande kollegan ser som sitt eget skötebarn kan det också gå illa. Då är forskningsprojektet eller utkastet kanske vetenskapligt alldeles utmärkt men inte tillräckligt bra av andra, dunkla, orsaker. Detsamma gäller om kollegan har en favoritteori eller favoritmetod som skribenten helst borde använda för att vara tillräckligt bra. Ska hen då bygga om sin artikel till något helt annat än hen från början själv avsett?

Hur bedömer man vad som är tillräckligt bra med hänsyn till tid och rum? Någonstans i världen kan forskningen kring ett visst tema vara uttömmande och befinna sig i ett sådant skede att ”allt” är sagt. Men annanstans kan temat vara helt outforskat och borde därför få stöd. Är det säkert att bedömarna förstår detta? Idag kanske någon enskild individ på sin fritid gör forskning om något specifikt som väckt hens nyfikenhet trots att hen är fullt medveten om att hens tema definitivt inte skulle få pengar för att det anses vara helt inaktuellt. Ett tiotal år senare blir temaområdet igen intressant, kanske för att andra hittat nytt material eller för att det blivit ett mode att tillämpa en viss metod eller teori – och plötsligt är den gammaldags, dammiga, förlegade analysen högaktuell. Då visade det sig att den idag kunde vara mera än tillräckligt bra. Som vi ser finns det en subjektiv komponent i vårt system för att avgöra vad som kan få finansiering och kunna publiceras. Denna komponent har säkerligen alltid funnits. Men månne den som före referee-systemet skrev för ett visst forum gjorde ett grundligare arbete än nu?

Idag har man en känsla av att själva hantverket försummas då så många av de texter som når en referee-person har en sådan kvalitet att publicering är helt otänkbar. Kan det vara så att referee-systemet har lett till att författarna slarvar med arbetet för att det vet att de efter att några referees sett texten ändå blir tvungna att skriva om sin artikel ännu ett par gånger och det ofta enligt diametralt motsatta önskemål? Författaren ids helt enkelt inte göra sitt arbete färdigt för hen vet att det ändå inte duger förrän det likriktats tillräckligt. Frågan är då vilken nytta sådan forskning har som bara bygger vidare på redan accepterade rön och som ett korollarium följer frågan hur det någonsin ska vara möjligt att föra fram helt nya idéer. Ansatser till sådana måste bedömas av storsinta, välpålästa kollegor utan egna trasor i byken. Ansvaret för att hitta dem och engagera dem ligger helt hos redaktörerna som också måste vara tillräckligt storsinta och välpålästa för att alls bry sig om att söka reda på lämpliga referees.

Vad är ”tillräckligt bra”? Den frågan kan inte besvaras för den beror så mycket på omständigheterna. Men den är farlig för den kan också leda tankarna till frågan ”vem är tillräckligt bra?” Den frågan är svår att brottas med för den som inte har ett gott självförtroende och den som har det är ofta förblindad av det. Den frågan ligger ofta implicit till grund för hur man fattar beslut om vem som ska anställas och har en bärvidd som vida överstiger vad som är tillräckligt bra. Kanske det ändå har blivit humanare på detta område, då man inte bara söker kompetens utan också lämplighet för en alldeles speciell befattning eller uppgift. Men om man sågar forskares arbete för att det just nu, just här inte är tillräckligt bra har man en alltför snäv och inskränkt livsinställning.

Vad vi fått av Åbo Akademi. Brahebalen 2016

Det här talet ska vara ett tacksamhetens tal. Först och främst vill jag tacka för maten, läcker var den, vacker upplagd och vällagad. Den som är ens lite antropologiskt bevandrad vet att en gåva kräver en gengåva. Har jag blivit bjuden på mat borde jag bjuda igen, men tyvärr har jag inte möjligheter att bjuda närmare 200 personer på middag, så min gengåva blir en historia i stället.

Jag vill berätta historien om den alumn som inte fått någonting av Åbo Akademi. Jag var på ett seminarium, jag minns inte mera om vad det handlade, men en av inledarna fick frågan om vad hen hade fått av Åbo Akademi. Svaret kom prompt, klart och tydligt: ”Ingenting”! Det här hände långt före alumnbegreppets tidevarv, så det må vara hen förlåtet.

Jag baxnade och fastän det säkert är närmare trettio år sedan detta skedde har jag inte glömt det. Idag måste jag tänka på vad som skulle hända med akademin om våra alumner gick ut och var så där kategoriska. Nu har alumner blivit allt viktigare, för universiteten ska knytas närmare samhället. Alumnerna utgör ett nätverk när universiteten behöver stöd av folk som lever och arbetar i det som man tror är en verkligare värld än universitetens. Det gäller inte bara att i denna nedskärningarnas tid samla reda pengar bland alumnerna, utan också att bereda studenterna möjlighet att lära sig olika yrken, att få arbetspraktik, kanske rentav i ett gesäll-mästarförhållande. Det finns otaliga uppgifter för uppfinningsrika alumner.

Brahebalen har blivit en tradition. Traditioner är viktiga, de håller ihop en grupp men de måste ha ett eller flera mål för att bestå. Brahebalen kan bestå bara om den fyller en funktion. Jag tror att vi vill träffas för att umgås och minnas vår ungdom, kanske rentav känna oss unga några timmar, men också helt enkelt för att upprätthålla kontakten med varandra utöver det man kan göra per telefon eller e-post. Under en kort tid vill vi låta ungdomens kamratskap hjälpa lite mot rädslan för ålderdomens isolering. Därför håller vi liv i ÅA-andan, men också för att påminna oss och varandra om att det svenska i Finland har ett existensberättigande och hålla oss informerade om Åbo Akademi och dagsläget inom universiteten. Det har blivit något helt annat än för några decennier sedan. Det är inte mycket vi skulle känna igen av studierna om vi ens för en enda dag levde en students vardagsliv. Det är något helt annorlunda än förr.

Vad var det vi fick av Åbo Akademi – eller var det verkligen så att vi ingenting fick? Jag kan förstås bara tala för mig själv men jag tror vi kan enas om att vi fick förmågan att läsa – och försöka förstå det vi läst. Det var en mycket komplicerad process och den gick vi igenom utan att egentligen riktigt inse vad det var frågan om. Vi fick också förmågan att tala och försöka göra oss förstådda, något som inte var en mindre komplicerad eller mindre påtaglig process. För många var det här det värsta, att tala inför andra, en förmåga som är absolut nödvändig för den som går ut i arbetslivet.

Några av oss fick förmågan att räkna, på senare tid gäller den alla: alla måste kunna räkna pengar, arbetstid, personalstyrka förutom hållfasthet, hastighet eller tänka på vad som sker i Hilbertrummet.

Vi fick alltså en utbildning, som i många fall ledde oss vidare till en yrkesutbildning och ett yrke. Den kunskapen gav oss ett arbete och slutligen en utkomst som gjorde det möjligt för oss att få mat på bordet och tak över huvudet. I bästa fall räckte pengarna till att flera i samma hushåll kunde få mat och tak över huvudet. Det kunde med tiden rentav bli en liten peng över.

Men Åbo Akademi gav oss också vänner och bekanta. Vi byggde, utan att ens känna till begreppet, nätverk både i jobb och privat. Hur det än gick till fick vi hjälp med att skapa kontakter. Alla har vi väl någon gång frågat oss: ”Vem känner jag som kan …?“ när vi hamnat i en situation där våra egna kunskaper varit otillräckliga. En alldeles speciell kategori av vänner måste nämnas. Jag – och jag är sannerligen inte den enda – har i varje fall själv fått en livskamrat och genom honom barn och barnbarn, något som fyller mitt liv med mening varje dag.

Därifrån är steget inte långt till att konstatera att Åbo Akademi har gett oss värden, värderingar som med olika uppfattningar om etik och moral i bottnen format en livsåskådning, gett oss en uppsättning hållbara tankar att bygga vår framtid på. I själva verket är Åbo Akademi en smältdegel där många olika människors livssyn möts, krockar med varandra, slipas och får nytillskott. Så blir vår livsåskådning förhoppningsvis nyanserad och klok.

Allt detta och mycket därtill hade min sagesman fått, men var knappt medveten om det. Det är inte lite. Förutsättningarna för att vi ska ha fått ett rikt liv har funnits för oss alla. En annan sak är sedan om vi förstått det och tagit vara på chansen.

Därför: Nästa gång vi ses firar vi Åbo Akademis hundraårsjubileum. Låt oss till dess av tacksamhet till vår ungdom göra allt vi kan för att Åbo Akademi ska kunna fortsätta att existera och göra akademin ännu bättre än den är idag. Åbo Akademi är värt vårt engagemang – på alla de sätt vi bara kan bidra med.

ÅA 100 år – En mellanrapport

Kansler Ulrika Wolf-KnutsSom alla säkert vet kommer vi att fira hundraårsminnet av att ett universitet i Kungliga Akademiens i Åbo anda, kallat Åbo Akademi år 1918 kunde återskapas med hjälp av medel som Stiftelsen för Åbo Akademi förvaltade. I dagarna går det ut ett brev till alla dekaner, fakultetskoordinatorer, de fristående inrättningarnas direktörer, Kåren, fackföreningarna och förvaltningsdirektören där organisationskommittén för festligheterna i samband jubileet vill sätta igång processen kring de programpunkter som mottagarnas enheter kan bidra med. Meningen är att alla anställda, studenter, alumner och vänner av Åbo Akademi ska göra vårt hundraårsjubileum 2018 oförglömligt.

Vi vill att så många som möjligt berörs av jubileet på så många sätt som möjligt och på så många ställen som möjligt både inom och utom akademin. Därför får de som mottar brevet sätta igång med att aktivera sina kollegor och be dem komma in med förslag till vad de vill göra. Det kan vara fråga om utställningar, föredrag, konferenser, konserter, middagar, vandringar i staden eller omgivningarna, utfärder, ja, vad som helst som de engagerade tycker vore värt att visa upp för varandra och allmänheten. Ju flera som berörs både inom och utom akademin dess bättre. Samarbetsprojekt uppmuntras särskilt, t.ex. en utfärd för att titta på naturen under sakkunnig ledning, där det ingår musikinslag och varför inte en middag på slutet är en möjlighet. Bara som förslag. Gränser sätter bara fantasin! Tyvärr är kassan ytterst skral. Stöd kan de som medverkar få i form av PR-material och utrymme i det tryckta programblad som ska ges ut, men i övrigt måste programmet präglas av uppfinningsrikedom. Vid vårt Alma Mater har vi massvis av kunniga, intressanta kollegor som är vana att uppträda, arrangera konferenser och göra livet vetenskapligt intressant och dessutom få folk att trivas, så det kan inte råda någon brist på idéer.

Tidtabellen är lagom stram: i maj 2016 ska de preliminära idéerna vara samlade och skickade till heidi.hietala@abo.fi som är huvudorganisatör för hela årets insatser. I december 2016 ska det finnas realiserbara planer för hur de tilltänkta jippona ska förverkligas – detta för att garantera att idéerna inte bara ska förbli idéer. I december 2017 ska alla detaljer, ex. aktörer, lokaler, eventuella tillstånd m.m. vara uttänkta och kontaktade resp. bokade och anhållna om.

Hela året ska vi fira. Fem huvudprogrampunkter ska förekomma. Dem har organisationskommittén för hela jubelåret på sitt ansvar att realisera. Det blir många konserter, olika slag av seminarier, folkfester och promotion. Något för en var, alltså! Vi tackar alla dem som redan kommit med goda idéer. Heidi Hietala och jag bär huvudansvaret men för att alla ska kunna njuta av det fina vi har i Åbo Akademi vill vi gärna invitera så många som möjligt att vara med och fira. Visserligen är det gästerna som gör festen, men de som står bakom arrangemangen är nog förutsättningen för att gästerna alls ska infinna sig.

 

Mera information:
www.abo.fi/100
#ÅA100, #Åboakademi100, #Aboakademi100
PR-material som logo, brev- och presentationsunderlag: http://www.abo.fi/personal/aa100

uwolf@abo.fi
hhietala@abo.fi

”Om jag hade pengar”

Förr i världen skrev rektor och kansler alltid brev till varandra till julen. Alltså

 

Herr Rektor! Kära Mikko!

 

Nu har det snart gått ett år sedan vi utsågs till våra poster inom Åbo Akademi. För egen del har jag njutit av att ha precis lagom mycket att göra, lagom inspirerande intellektuella och andra utmaningar och också en tillhörighet med ett visst ansvar. Jag tackar för samarbetet detta år.

 

Du har haft det betydligt jobbigare än jag. Vi vet alla att ett par stora ärenden har sysselsatt dig. Här senast misstänker jag att regeringens planer och beslut fått dig att gnola Jerry Bocks och Sheldon Harnicks sång ur Fiddler on the Roof när fadern till döttrarna som lever ett modernt liv i motsats till honom själv pratar med sin Gud:

 

”Om jag hade pengar, jabba dabba dibi dibi dibi dibi dibi daj

bara gå omkring och rabbadam; hela fickan full med guld.

Jobba när jag ville. [—]

Om jag bara vore lite rik [—]

jag skulle bygga mig ett jättestort hus, precis här i hjärtat utav stan,
med koppartak och golv gjort av ädelträ. En trapp som går högt upp till tak

och ännu en som går ner, fast likadan, och sen en tredje trapp att skryta med…

På gården skulle jag ha ankor och höns, ja, fåglar och djur av alla slag
skulle fritt få simma och skutta runt. Till deras kvackkvack, kuckeliki, gobbeligobb skulle jag lyssna varje dag. Få leva så, det vore välan sunt?

Och stadens alla styresmän som kom och kröp för mig, de skulle fråga mig om allting: vis som Salomo jag var. -Som ni vill Ers Höghet, -Oh, förlåt Ers Höghet.
Vilket fjäskande och krypande det blev och det skulle inte betyda nånting vad jag gav för svar
för är man rik så har man alltid rätt!

 

Du som skapat öken och oas

kan du ändra ödet lite grann? Skulle dina planer gå i kras om jag var en burgen man?”

 

Ja Mikko, om du var en burgen man, om Åbo Akademi hade pengar, om vår regering inte vore så bildningsfientlig, ja rentav utbildningsfientlig och om den inte hattade runt med försök till beslut som visar sig vara lagvidriga, ja om!! Hade inte om varit i vägen, skulle kärringen ha bitit vargen.

 

Men nu är om i vägen, och det riktigt ordentligt. Jag skulle vilja säga till oss allesammans att vi befinner oss i ett ytterst allvarligt läge med ett stort deficit i ekonomin och samarbetsförhandlingar som en följd av det. Men det behöver jag inte brodera ut, det vet vi alla redan. Jag skulle därför vilja koncentrera mig på vad vi har inom Åbo Akademi, vad vi kan bygga vidare med och på.

 

För det första har vi en infrastruktur som fungerar. De flesta ämnena sitter i goda utrymmen i synnerhet om man jämför med många utländska universitet där man sällan har ett eget arbetsrum.

 

Vi har en klar uppfattning om vad som är målet med vårt arbete. Vi utbildar inte vem som helst och borde därför inte konkurrera med landets övriga universitet. Vi utbildar klart definierat för de svenska behoven i Finland. Behoven gäller lärare på alla nivåer från barnträdgården till universitetet och inom alla ämnen. De gäller också alla slag av tjänstemän i landet som säger sig vilja vara tvåspråkigt. Vidare gäller vårt arbete att upprätthålla och sprida den finlandssvenska identiteten. Identitet anses idag av forskarna inte vara en statisk egenskap man får med födelsen utan den kan förändras och är valbar — och därigenom också möjlig att välja bort.

 

Vi har en språkkunnig personal. Det innebär att vi kan resa utomlands, arbeta där, skaffa erfarenheter och se hur man också kan lösa olika problem och ta lösningarna med hem för att förbättra vårt universitet. Det innebär även att vi kan locka utländska såväl forskare, lärare som administrativ personal från utlandet till Åbo Akademi i samma syfte. Man lär sig alltid något av folk som arbetat på andra ställen.

 

Vi har en duktig personal. Jag minns början av denna så kallade strukturomvandlingsprocess för ett tiotal år sedan. Då var jag förvånad över att någonting överhuvudtaget kunde fungera då det kom direktiv från myndigheter utanför akademin som krävde än det ena, än det andra och ofta med kort varsel och framför allt ofta stick i stäv med senaste direktiv. Men en god personal klarar också sådant rådd, som vi ser.

 

Vi har en kreativ personal. Det finns idéer om allt möjligt. Det gäller att hålla öron och ögon öppna och på något sätt befria sig från ingrodda vanor och förutsättningar och med friskt mod gå in i det nya. Det låter hurtigt, men jag säger det för jag vet att människan är mera tålig och mera påhittig än man ofta tror. Också här kan det hjälpa att se hur andra universitet eller företag löst sina problem och i tillämplig grad föra över de goda lösningarna till oss.

 

Framför allt har vi en solidarisk personal. Det är ett gammaldags ord, jag vet. Men ändå vill jag ta det i min mun. Personalen är väldigt engagerad i sitt arbete och är för Åbo Akademi, den är trogen och arbetar mycket, mycket mera än arbetslagstiftningen förutsätter. När vi nu går in för förändringar i sammansättningen gäller det att inte mista modet även om alla kanske inte är kvar om ett år. Det gäller också att komma ihåg att de som blir kvar kan behöva stöd. Jag vet från litteratur om krig att det inte är lätt att acceptera och förstå hur valet ser ut när en blir kvar då kamraten försvinner.

 

Mikko: Om du hade pengar skulle du kunna göra en massa, bygga ett nytt Gadolinia och Axelia med trappor som går upp – och ned, och några trappor att skryta med, fylla labben med höns och ankor och försöksdjur och kemikalier av alla de slag och jobba om du hade lust. Du har visserligen för lite pengar, men du har det som är mycket värdefullare i längden, nämligen din personal. Ta vara på den! Lyssna, diskutera så mycket det bara går. Så byggs förtroende, så kan man komma vidare – också med mindre pengar. Vi måste alla stödja varandra i vardagen. Då står vi inte maktlösa, precis som man kan läsa i ledaren i det senaste numret av MfÅA.

 

Jag tackar för samarbetet och önskar dig och din familj och dina kära en riktigt god jul och ett gott nytt år.

 

Varma hälsningar

Ulrika

Tanzaniska intryck

Alltsedan 1995 har Åbo Akademi haft en livlig verksamhet i Tanzania. Våra pedagoger har på olika sätt bidragit till fortbildningen av lärare och framför allt till forskarutbildningen bland pedagoger där. År 2014 avslutade de två sista av elva doktorander sina studier och fick sin examen.

Universitetslagen formulerar sig i stora ord genom att föreskriva att universiteten ska ”tjäna mänskligheten” (2§). Det kan på många sätt diskuteras vad detta betyder, men ett av dem är med ganska stor säkerhet att utbilda personer som kan utbilda lärare, för av vad utgörs ”mänskligheten” om inte av små barn som växer sig stora. Åbo Akademi kan alltså med gott samvete hävda att vi försökt tjäna mänskligheten åtminstone på detta sätt. Hur det slår ut kan ingen veta, det beror på om de som tar emot undervisning och utbildning använder dem på bästa sätt. Var och en kan ju välja om hen vill bli en glupsk egoist eller filantrop och en god medmänniska.

Tre pedagoger från Åbo Akademi i Vasa, nämligen professorerna Sven-Erik Hansén, Ulla Lahtinen och Kristina Ström och jag gav oss iväg. Två av pedagogerna representerade också den mycket livliga u-landsföreningen i Vasa som initierat projektet och skaffat fram pengarna för det. Vi skulle vara med om att fullfölja och avsluta ett treårigt fortbildningsprojekt på två orter, ett i norra Tanzania och ett i Dar es Salaam. Först bodde vi en vecka i en liten by som heter Boma N’gombe och ligger i distriktet Hai nära Moshi. Vårt projekt var förlagt till granndistriktet Siha och dess huvudort Sanja Juu. Under tre dagar redogjorde låg- och högstadielärare från trakten för de utvecklingsprojekt de under den tre år långa fortbildningen arbetat med. Någon hade utvecklat läroplaner, någon annan hade ett projekt om hur man i stora klasser med mellan 80 och 120 elever kan integrera barn med olika funktionshinder. Någon hade utarbetat redskap för att få barn med läs- och skrivsvårigheter att följa med och lära sig de här grundläggande färdigheterna. Någon hade planerat och genomfört en idé om hur man kunde göra skolgårdarna trivsammare och någon hade lärt barnen och kollegerna avfallshantering. Tomma vattenflaskor av plast ligger överallt längs gator och vägar, de används med stor förtjusning av pojkar som fotbollar men efter att de blivit flata får de ligga kvar tillsammans med stora mängder av annat skräp. Sopsortering och återvinning är honnörsord. Ett projekt visade också hur man genom sopsortering och återanvändning kunde uppmuntra till företagsamhet genom att förvandla tomma rissäckar till säljbara mattor.

I Sanja Juu avslutades alltså ett treårigt projekt som bestod av fortbildning för lärare. Utbildningen genomfördes av Åbo Akademi i Vasa i samarbete med Institute of Adult Education i Tanzania och med projektmedel från utrikesministeriet i Finland. Handledare i utbildningen var de doktorer som fått sin examen hos oss. Så fick de också sin praktiska erfarenhet av att sprida sin kunskap. Trots att de alla hade goda anställningar inom stat och kommun och vid flera tanzaniska universitet genomförde de detta extra arbete. Särskilt beundransvärd är insatsen från båda kategorierna av lärare när man betänker omständigheterna kring infrastrukturen i landet. Någon hade kunnat åka ett halvt dygn med buss för att nå ett ställe där det fanns en dator med internetuppkoppling bara för att finna att strömmen just när hen kom fram var borta. Strömavbrott hörde till vardagens återkommande upplevelser och ingen visste någonsin hur länge de skulle komma att vara. Det var bara att åka hem igen och försöka återkomma en annan gång. Den fuktiga värmen var inte heller bra för vare sig datorer eller papper. Med det här vill jag ha sagt att i detta land ses utbildning som något eftersträvansvärt, något som det lönar sig att anstränga sig för.

Motsvarande procedur genomfördes under den andra veckan i Dar es Salaam. Som socker på bottnen delades det ut betyg under mycket högtidliga omständigheter med föredrag bland annat av direktören för den högre utbildningen vid undervisningsministeriet i Tanzania, professor Sylvia Shayo Temu. Sammanlagt mottog ett knappt fyrtiotal lärare sina diplom. Att folk på ömse håll var stolta gick det inte att ta miste på. Måste också tillägga att det vid honnörsbordet i Dar es Salaam satt fyra kvinnor och två män. Kvinnan i Tanzania var välrepresenterad och de jag hade mera att göra med var också starka och målmedvetna.

Så kommer man då hem. Vår regering råddar på som vanligt, kastar ut brandfacklor som andra måste släcka i ilfart för att regeringen inte ska hamna i en grundlagsvidrig härva av olagliga reformer, far fram med osanningar, luras genom vaga formuleringar och hemstickade sifferkombinationer, kommer med det ena invektivet efter det andra för att nå sina mål att slakta utbildningen i Finland, den utbildning som verkligen har varit en stolthet för oss. Visserligen har våra universitet inte kammat hem särskilt många nobelpris hittills men efter den här reformrumban är det inte säkert att blir några på ett tag heller. Man vill minska arbetslösheten och det sker genom att man tar arbetet från dem som har ett! Logiken är inte helt glasklar här. Säkert finns det mycket att förbättra i Finland som på andra ställen, säkert kan mycket effektiviseras och säkert kan många arbeta hårdare än de gör. Men bra vore det om man först planerade ordentligt och såg efter vad konsekvenserna av reformerna skulle kunna tänkas bli. Ännu bättre vore det om budet om förändringar kom utan grötmyndighet och patriarkalisk maktutövning gentemot de mindrevetande undersåtarna som helst ska sänkas i ett ännu djupare träsk av okunnighet genom att herrar och damer ministrar med låg eller ingen akademisk utbildning låtsas vara förståsigpåare och förminskar det vi åstadkommit under tiotals år. Fast nobelprisen lyst med sin frånvaro har ändå den genomsnittliga allmänna bildningsnivån varit bättre än på många andra håll. Nu ska bildningen bort och utbildningen minskas till ett minimum. Sorgligt, mycket sorgligt!

Att i mitten av november tillbringa några veckor i Tanzania är inte det värsta. Ljuset, värmen, de granna färgerna och vänligheten kontrasterar kraftigt mot vårt mörker, vår gråhet och vår kyla. Vänligheten i Finland i november är inte heller överhövan imponerande. Men allra mest kontrasterar synen på bildning och utbildning i Tanzania mot vårt utbildnings- och bildningsfientliga samhälle. Det enda goda med den process Finland nu genomgår är förhoppningsvis att våra barnbarnsbarn har möjligheten att arbeta för att återuppbygga förtroendet för kunskap och vetenskap och bygga upp det goda samhälle som deras förfäders generation har demolerat.

Lärarutbildning

Så är det då dags igen! Med jämna mellanrum måste tydligen finlandssvenskarna vädra sina konflikter. Här senast gäller konflikten klasslärarutbildningen och skiljelinjen går mellan Helsingfors universitet och Åbo Akademi. Fast det beror på hur man ser det. I Vasa tycks man anse att skiljelinjen går mellan det som där kallas för Södra Finland och Österbotten, i Helsingfors går den mellan huvudstadsregionen och allt annat. Några frågor som i den allmänna mer eller mindre sakliga debatten inte är klart belysta finns ännu att få svar på.

 

  1. Vad betyder ”Södra Finland”? Vad betyder ”huvudstadsregionen”? Är ”Södra Finland” allt utom svenska Österbotten? Eller är det i själva verket Helsingfors med vissa grannkommuner, såsom Esbo och Vanda? Är ”huvudstadsregionen” kanske bara Helsingfors? Något av det allra viktigaste när man diskuterar är att definiera begreppen. Det har man tydligen inte gjort nu. Att i Österbotten mena något med ”Södra Finland” och i Mellersta Nyland inklusive Helsingfors tala om ”huvudstadsregionen” är att föra folk vilse med luddiga begrepp. Är dessa storheter kompatibla och kommensurabla? Talar man kanske rentav om gärdsgård och prästgård?
  2. Var ska de nya klasslärarna få arbete? Man säger sig på några år kunna utbilda över 1100 nya lärare om man ger klasslärarutbildning både i Vasa och Helsingfors. Låter man Helsingfors universitet utbilda hälften av dessa har vi 550 nya lärare som inom några år ska placeras i huvudstadsregionen. Låt vara att flera tjänster blir lediga genom pensioneringar men samtidigt dras skolor in, skolor slås samman till större enheter med större klasser och antalet barn minskar. Var i huvudstadsregionen ska 550 nya klasslärare placeras? Har vissa kommuner förbundit sig/kommer att förbinda sig att ta emot dem? Inte ens i ”Södra Finland” kommer behovet sannolikt att bli så stort.
  3. Bägge dessa frågor bygger på ett märkligt faktum. Varför är det så otroligt svårt at få fram en siffra på hur stort behovet i ”Södra Finland” respektive huvudstadsregionen verkligen är? Annars kan vi minsann räkna och skriva siffror inom universitetsvärlden. Varenda gång en universitetsanställd drar andan ska det bokföras och statistik finns ad nauseam. Det minsta man kan begära är att Helsingfors universitet ror fram med hur man har beräknat behovet av nya lärare i de berörda kommunerna, vilka de nu är. En tillförlitlig faktabasis som utarbetats med hjälp av en klart redovisad och transparent metodik är a och o när underlag för beslut och resultat ska tas fram – åtminstone i vetenskapliga sammanhang. Vad är det med lärarbehovet i ”Södra Finland”-huvudstadsregionen som gör det så diffust att man inte ens med avancerade prognostiska kalkyler kan få fram ett riktgivande tal som tål dagsljus? Man frestas formulera frågor om avsikten med dubbleringen av klasslärarutbildningen. Vill man avhjälpa en eventuell temporär klasslärarbrist eller vill man inrätta en komplett och permanent lärarutbildning i Helsingfors med allt vad det innebär av kostnader för tillräcklig, behörig och kompetent personal, övningsskola och praktikskolor? Det är inte förvånande att ärendet med dessa fundamentala oklarheter väcker misstänksamhet.
  4. Åbo Akademis pedagogiska fakultet har under årtionden i Helsingfors stått till tjänst med kompletterande behörighetsgivande utbildning för obehöriga lärare. Har man rett ut vilken effekt denna utbildning haft? Var har dessa nybehöriga lärare placerat sig? Om inte i skolan är det skäl att fråga: ”Varför inte i skolan?” Kom inte och hävda att Åbo Akademi inte i tillräcklig utsträckning har accepterat dem som sökt sig till den utbildningen. Självfallet kan inte alla aspiranter accepteras oberoende av lämplighet eller brist på densamma och oberoende av tidigare utbildning. Att ta in personer med en tidigare examen eller erfarenhet helt vid sidan av läraryrket och ge henne/honom behörighet löser ingenting. Vi vill ju ha lärarutbildade lärarbehöriga klasslärare, inte personer med vilken utbildning som helst och didaktisk påbyggnad. Eller hur?
  5. När ska man vid Helsingfors universitet börja förundra sig över att det i den stora ekonomiska nedskärningens tidevarv finns miljoner euro för en dubblerad klasslärarutbildning bland finlandssvenskarna på knappa 300.000 individer? Och vad kommer detta att få för en effekt på synen på finlandssvenskarna? Cementeras inte fördomarna om dem som barn och arvtagare till bergsråd, adelsmän och Kroisos själv?

 

Det förefaller onekligen som om den gamla diskussionen om spänningen i mentaliteten i Österbotten och Helsingfors lever kvar. För huvudstadsregionens representanter är Vasa och ”det lilla obskyra landsortsuniversitetet Åbo Akademi” (citat efter tal av en SFP-politiker) efterbliven landsbygd från vilken intet gott kan komma (trots att Vasaregionen nu är ekonomiskt mycket blomstrande) medan företrädarna för den andra falangen anar ugglor i mossen och inte tror sig kunna lita på ”herrarna i Helsingfors”. Bara framtiden kan utvisa om parterna kan mötas i positiv anda med en gemensam vilja att på svenska föra de senaste internationella kvalitativt högtstående didaktiska rönen till blivande klasslärare. Eller behöver vi en gemensam utomstående fiende att vända oss emot? Då står den finländska rasismen parat bakom knuten.