God fortsättning på det nya året och välkomna att delta i personalutbildning!

Personalutbildning, UniPeda modul3

En av examinationsuppgifterna inom universitetspedagogikens modul 3 är att skriva ett blogginlägg samt att kommentera två tidigare inlägg. I instruktionerna för uppgiften står att man t.ex. kan reflektera över den viktigaste lärdomen utifrån skuggning av en kollegas undervisning. Man kan skriva om de nyttigaste kortkurserna eller videoföreläsningarna som man tagit del av och man ska också motivera sitt val. Ytterligare ett alternativ är att redovisa för den nyttigaste litteratur man läst och då också motivera sitt val. Skribenten ska ge exempel på något man avser att tillämpa i sitt eget arbete. Inläggen har handlat om allt från utvärdering, bedömning, reflektionsbaserade aktiviteter, e-böcker, litteracitet, kursplanering, Blooms taxonomi m.m. Skribenterna har lyft fram angelägna ämnesområden som kan tjäna som både information och inspiration för hela personalen.

Universitetspedagogik kan läsas upp till 25 sp och ingår i det utbildningsutbud som erbjuds personalen vid akademin. Deltagarantalet har varit stigande under de senaste åren. När det gäller kortkurser i praktisk pedagogik inom personalutbildningen var antalet deltagare flera än 800 år 2015, varav mera än 300 på distans. Välkomna till personalutbildning också detta år!

Monica Nerdrum, FD, utbildningsplanerare, tentator för modul 3 inom universitetspedagogik

Logopedins och psykologins kvalitetsseminarium på Svartå Slott ur studentperspektiv

IPL, toppenhet för utbildning, , , , , , , , , , ,

Skribenter: Linnéa Lindholm och Elin Sundqvist

En strålande vacker torsdag i början av september hoppade vi på bussen tillsammans med ett blandat gäng av professorer, lärare, doktorander och studeranderepresentanter från utbildningslinjerna för psykologi och logopedi. Destinationen för resan var Svartå Slott i Raseborg, där vi skulle delta i det femte och sista kvalitetsseminariet inom ramen för ett flerårigt gemensamt projekt. Under de senaste åren har det på båda utbildningslinjerna gjorts en extra insats för undervisningens kvalitet, vilken möjliggjorts av ett bidrag som mottagits för detta ändamål.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott. Då vi hade checkat in och fått våra rum, kommit med många imponerade kommentarer angående det fantastiska landskapet, samt blivit styrkta av en liten salt bit, var vi redo att sätta igång.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Efter någon timmes resa klev vi av bussen och möttes av underbart solsken och den idylliska trädgården som ramar in hela det natursköna området kring Svartå slott.

Eftermiddagen inleddes med en kort introduktion till seminariets tema, nämligen ”Yrkesidentitetens utveckling, klinisk expertis och evidensbaserad praxis”, och följdes av en föreläsning om en avhandling som gjorts kopplad till precis detta. Fokus i avhandlingen låg på hur talterapeuter och talterapistuderande identifierar sig med sin yrkesroll, hur väl de lyckats skapa sig en yrkesidentitet och hur den ser ut, samt hur kompetenta de känner sig inom sitt område. Föreläsningen väckte diskussion om hur man under utbildningen skulle kunna arbeta för att främja utvecklandet av en stark yrkesidentitet och kompetens redan under studietiden på våra utbildningslinjer. Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen. Detta och annat som tagits upp under dagen diskuterades av många deltagare ända in på småtimmarna, trots att det varit en lång dag.

Önskemål om mera praktik under studietiden har kommit från studerande och talterapeuter som nyligen utexaminerats, men faktum är ju att utbildningen redan innehåller en hel del praktiska element, och att det inte finns resurser att öka på dessa. En lösning kunde snarare vara att finna metoder där studerande skulle inse värdet och generaliserbarheten av de kunskaper de redan nu får i utbildningen.

Fredagens program började efter en gedigen frukost. Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott. Det var precis så där magiskt, med dimma över vattnet och en ödmjuk morgonsol, att det bara började spritta i tårna. Här skulle man bo minsann!

Katarina Finnilä avbröt våra drömmar om en evig framtid vid Svartå slott, och började dagens med att berätta om sin kurs “Evidensbaserad praxis och klinisk beslutsfattning”. Under gårdagens diskussioner hade det kommit fram att föreläsarna behöver mer information om stoffet i de andra föreläsarnas kurser för att minimera onödigt överlapp och maximera fördelaktig repetition. ”Evidensbaserad praxis och kliniskt beslutsfattning” visade sig vara en kurs som tar upp mycket matnyttigt angående evidensbaserat tänkande och handlande både i teorin och i praktiken. Trots att många kurser på psykologin (och logopedin) tangerar ämnet, verkade det som att alla höll med om att ämnet är så relevant att det också förtjänar en egen kurs.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Vi var något sömndruckna av gårdagens och kvällens långdragna diskussioner, men flera av oss steg ändå upp extra tidigt för att ha tid att spana in omgivningarna kring Svartå slott.

Seminariet avslutades med en gästföreläsning av dr Vuokko Wallace som gick in på djupet i den psykologiska metoden ”psykologisk fallformulering”, och skillnaden mellan detta tillvägagångssätt och diagnostisering. Föreläsningen väckte stort intresse, speciellt hos dem av åhörarna som arbetar kliniskt. Det tycktes också som om denna metod, som tar i beaktande ett flertal aspekter av det fall man arbetar med, är mer komplex än man kunde tro. Metoden förekommer redan på flera kurser i ämnet psykologi.

Dagen och seminariet kulminerade med att resultaten från de gruppdiskussioner som pågått efter föreläsningarna under de två dagarna presenterades. En av frågorna som lyftes fram var att det behövs mer utrymme för argumentation och reflektion i utbildningarna, samt mer feedback studeranden emellan, inte enbart mellan studeranden och föreläsare. Mer argumentation och studerandeintern respons skulle ge studerande möjlighet att precis som yrkesverksamma kliniker förbättra sin förmåga att reglera och utveckla det evidensbaserade resonerandet och beslutsfattandet. Mycket av de konstruktiva förslagen på vad som kunde göras på universitetsnivå i dessa frågor utgick från att använda de resurser som  redan finns, ett hållbarhetstänk som är nödvändigt i nedskärningstider.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter. Ett steg i rätt riktning för att åstadkomma det här kunde vara att ta i bruk ett självutvärderingsformulär enligt den modell som presenterades av två av logopedins doktorander under smågruppsarbetena. Att regelbundet stanna upp och reflektera efter varje slutförd kurs eller praktik och dokumentera vad man kan och vilka områden man vill utvecklas inom, är en bra metod för att själv påminnas om hur långt man har kommit och vart man är på väg.

Yrkesidentitet verkar för oss ännu inte färdigbakade studerande som något som växer fram under studiernas gång, om man bara arbetar aktivt för att pussla ihop de glimtar av kunskap man uppnår i varje enskild kurs till kunskapshelheter.

Det var för oss studerande mycket givande att delta i seminariet , dels för insikten om hur mycket insatser som gjorts för utbildningarna, och dels för att vi hade möjligheten att föra våra medstuderandes talan i viktiga utbildningsfrågor. Ytterligare en positiv sak var att vi blev påminda om hur vi som studerande hela tiden borde komma ihåg vår aktiva roll som utvecklare av utbildningen samt vårt eget ansvar att se till att på olika kreativa sätt inhämta den kunskap som förväntas av oss och därtill komma ihåg att be om den hjälp vi behöver för att komplettera den på egen tid inhämtade kunskapen.

Att det ordnas kvalitetsseminarier är fantastiskt med tanke på att kvaliteten på en utbildningslinje är en process och att man hela tiden borde sträva efter att bli bättre och utveckla undervisningen. Vi borde sträva efter att kontinuerligt föra denna typ av öppen och konstruktiv dialog mellan personal och studerande. Kvalitetsseminariet på Svartå var verkligen ett viktigt och värdigt avslut på kvalitetsarbetet, och visade att det finns potential och vilja för utvecklig bland både studerande, anställda och psykologer och logopeder på fältet.

 

 

Engagera dig!

HHÅA, toppenhet för utbildning, , ,

Och engagera dina studenter! Handelshögskolans femte höstkonferens fredagen den 23 oktober hade i år budskapet ”Engagerat lärande”. Det handlade alltså om lärmiljöer och digital kompetens.

Aktuella teman bägge två. Kreativa klasslärare som slängt ut pulpeter och satsat på lärande utanför traditionella ramar har vi läst om i dagspressen. Hela grundskolan stegar mot en ny läroplan från och med nästa höst. Bland annat ska det satsas på programmering, multilitteracitet och mångvetenskap. Våra gymnasier håller på och förbereder sig inför den digitala studentexamen. Ibland känns det som om högskolevärlden hamnar på efterkälken gällande teknik, pedagogik och nytänk.

Den bästa medicinen mot en förändring är ändå att inte göra det för dramatiskt och ödesmättat. Det blir lätt kontraproduktivt att tala med universitetslärare och –lektorer i termer som att ”missa tåget”. Mats Cullhed, pedagogisk utvecklare vid Uppsala universitets Learning Lab poängterade istället att fokusera på vägen till målet. Finns det ny teknik, metoder, verktyg som kan underlätta för både studenter och lärare att genomföra en kurs? Ibland kan det vara så enkelt att det hänger på möblerna och möbleringen av ett rum.

Nyckeln till lärande är inte fast i teknik, utan i pedagogik. Därmed inte sagt att e-lärande inte kan berika din kurs. Viktigt är också att öppna upp diskussionen kring lärande på en kollegial nivå. Finns det tid är allting möjligt. Saknas tiden, är det önskvärt om ledningen kan ge lärarna utrymme till mer tid för pedagogisk utveckling och diskussion i arbetsplanerna.

Höstkonferensen både inleddes och avslutades av presentatörer med förkärlek för metaforer. I övrigt var Mats Cullhed och Alastair Creelman också rörande eniga i det mesta. Utan att på något sett upprepa varandra, kompletterade de varandra och ringade in dagens tema.

Alastair Creelman är specialist på e-lärande på Linnéuniversitetets bibliotek i Kalmar. Han avrådde starkt att låta sig dras in i en antingen-eller diskussion gällande e-lärandet. Att jämföra traditionell undervisning och e-lärande är som att välja mellan äpplen och päron. Vanligen är det en kombination av metoder som ger det bästa resultaten. Precis som Mats betonade Alastair pedagogiken som ledstjärna för lärandet. I kombination med en attraktiv lärmiljö. Är rummet oinspirerande, oberoende om det handlar om ett fysiskt rum eller en lärplattform, hämmas lärprocessen. Vilket egentligen är ganska självklart.

Alastair Creelman från universitetsbiblioteket i Kalmar är engagerad i e-lärande.

Alastair Creelman från universitetsbiblioteket i Kalmar är engagerad i e-lärande.

Alastair är en stor vän av creative commons (http://creativecommons.fi/, http://www.creativecommons.se/ ) och ifrågasätter behovet att låsa in kunskap. Är ditt material så unikt att ingen annan kan göra det bättre? Okej. I annat fall – dela, låna och anpassa enligt dina behov. För att bäst förbereda sig själv och studenterna för framtiden handlar det om att lära sig att lära. Alastair hårdrar detta genom att tala om att gå från charterturism till backpackning. Traditionell utbildning är som en charterresa. Intressant, lärorikt och planerat. Men planerat och arrangerat av någon annan. Du kan inte upprepa allt innehåll själv efteråt. Inte heller sitta passiv och vänta på att kursen designad just för dig ska dyka upp. För den kommer aldrig. Istället kommer arbetslivet att uppskatta backpackers, de som planerar och gör upp programmet själva. Efter en kurs eller utbildning har de kunskap att jobba själva i fortsättningen.

Jenny Sylvin, doktorand i nordiska språk och för tillfället tf lektor vid Soc och Kom i Helsingfors, pratade kring egna erfarenheter av såväl universitetspedagogik som att använda metoden omvända klassrummet (flipped classroom) i olika typer av kurser. Samtidigt fick Jenny tillfälle att presentera den pinfärska antologin ”Hur svårt kan det vara”. Sjutton lärare från Helsingfors universitet diskuterar hur de utvecklat och förnyat sin undervisning. Boken finns inte till försäljning, men är fritt tillgänglig på adressen: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/157590/hur_sv_rt.pdf?sequence=1

Jenny Sylvin presenterar antologin "Hur svårt kan det vara?".

Jenny Sylvin presenterar antologin ”Hur svårt kan det vara?”.

Lärare från handelshögskolan delade också med sig av erfarenheter kring engagerat lärande. Margrét Halldórsdóttir berättade om kursen Matematik för nationalekonomer där hon testat flipped classroom. Som uppbackning berättade Jasmine Nedergård hur hon upplevt kursen ur studentperspektiv. Anna Sell presenterade programmet Socrative. Med hjälp av verktyget är det lättare att kommunicera och nå ut till stora undervisningsgrupper. Johanna Lindström pratade om fördelar och nackdelar med kursbloggar. Från ÅA:s biblioteks del marknadsförde Rasmus Rantala en ny elektronisk ämnesguide, LibGuide, som kommer att lanseras senare i höst.

Synen på omvända klassrummet ur lärar- och studentperspektiv: Margrét Halldórsdóttir och Jasmine Nedergård.

Synen på omvända klassrummet ur lärar- och studentperspektiv: Margrét Halldórsdóttir och Jasmine Nedergård.

Efter att ha hållit i trådarna för de fyra senaste höstkonferenserna, tycker jag att det är roligt att så många haft intresse att engagera sig. I år lyckades vi samla 80 personer som antingen följde med hela eller delar av dagen, på plats eller på distans. Deltagarantalet har ökat för varje år sedan den första höstkonferensen 2011. Jag hoppas att det finns möjlighet till engagemang också framledes, även sen handelshögskolans period som kvalitetsenhet inom utbildning slutar nu vid årsskiftet. Uppenbarligen finns det intresse för ett gemensamt pedagogiskt forum inom Åbo Akademi.

Cecilia Lundberg

Projektkoordinator

Materialet från höstkonferensen hittas på: https://www.abo.fi/personal/videoseminarier

Handledning av blivande talterapeuter

Årets lärare/handledare

Logopedin vid Åbo Akademi fyller 10 år i höst. När logopediprogrammet startade i augusti 2005 började också mitt arbete vid Åbo Akademi. Jag blev lärare i programmet som vår dåvarande professor Susanna Simberg hade planerat.

Att bli nominerad till årets handledare på magisternivå var en överraskning för mig och jag sänder en varm tanke till våra studerande som har gett den här positiva feedbacken i studieklimatundersökningen.

Innan jag började min tjänst vid Åbo Akademi hade jag arbetat länge som klinisk talterapeut eller ledande talterapeut och bara några år i universitetsvärlden. Kanske har en lång erfarenhet som talterapeut varit en fördel i handledningsarbetet. Barbara Czerniawska, som handledarpristagaren från i fjol, professor Mikael Lindfelt, citerar i sitt lärarbloggsinlägg, beskriver ju att ”en handledare är både terapeut och bokredaktör ”.

Logopedin är en humanistisk-beteendevetenskaplig disciplin med ett stort inslag av medicin, eftersom kommunikationsproblem ofta hör ihop med någon neurologisk, audiologisk eller foniatrisk sjukdom eller funktionsnedsättning. Logopedin har sitt forskningsfokus på olika uttrycksformer av störningar i röst, tal, språk och kommunikation, i eventuella orsaker till dessa störningar, logopedisk behandling och effekten av denna behandling. Magisterexamen med logopedi som huvudämne ger behörighet att arbeta som talterapeut. Legitimation söks från Valvira.

Under de gångna 10 åren har nästan alla som antagits till logopedistudierna slutfört sina studier. Det, att utbildningen leder till en viss profession och att det är lätt att få arbete är goda motivationsfaktorer för studerande. Inom logopedi finns det även mycket intressanta forskningsfrågor att undersöka. Den första disputationen hade vi i juni 2015 och fem av de 60 magistrar som hittills har utexaminerats från logopedin är nu våra doktorander.

Talterapeuter arbetar mycket självständigt inom hälsovården. Med en ny klient gör man först en undersökning för att utreda typen av kommunikationsstörning. Med stöd av undersökningsresultaten, väljs behandlingsmetod, behandling ges och därefter utvärderas behandlingsresultaten. Processen påminner mycket om en fallstudie. Trots att alla utexaminerade inte behöver bli forskare, borde alla lära sig ett vetenskapligt förhållningssätt som stöd för sitt kliniska arbete. Det är viktigt att lära sig använda evidens från vetenskaplig litteratur som stöd för sina vardagliga beslut. Därför är metodstudier viktiga och en egen empirisk studie i form av en avhandling pro gradu i slutet av studierna ytterst betydelsefull.

Jag vet inte om flera av lärarna delar min känsla av en viss osäkerhet man då och då har inför handledning av studeranden. Man funderar om man har kunnat ställa rätta frågor för att föra dem vidare i deras tankegångar, stöda dem i genomförandet av den empiriska studien och slutföra den skriftliga rapporten. Har man gett tillräckligt med stöd men ändå inte för mycket? Har man kunnat stöda studerandena i att utveckla sina kunskaper i att bedriva forskning och tillämpa andras forskningsresultat i sitt blivande arbete? Eller har man i handledningen koncentrerat sig mera på detalj och formalia i texten än på de kunskaper som de studerandena egentligen borde lära sig? De här är frågor som jag oftare borde ställa mig själv för att vidare utveckla mina handledningskunskaper.

Välmående, studiemotivation och framtidsplaner – byggstenar för studiegången

Stödmaterial

Ens studietid kan ibland kännas mer som en livsstil än som något som förekommer vid sidan av det egna livet. För en del kan studierna kännas som en sista milstolpe innan det hägrande slutmålet: arbetslivet. För en del är det lätt att fastna i ”bubblan” och det kan kännas motigt att lämna den. Genomströmning är ett slagord som hörts och manifesterats redan en längre tid; det tar för lång tid för studerande att bli utexaminerade, personalen försöker hitta på nya sätt för att få ut studerande i arbetslivet snabbare, det kommer krav från olika håll och så vidare. Allt detta påverkar studerandenas upplevelser av studietiden, men också personalen. Vi lever i ett samhälle som dessutom värdesätter produktivitet, prestation och perfektion. I viss mån är det nödvändiga målsättningar, men det kan också gå för långt och få negativa följder.

Studieklimatundersökningen skickas årligen ut till alla första, tredje och femte årets studerande och är ett av Åbo Akademis verktyg för att kartlägga studerandenas upplevelser, erfarenheter och situation. Det är också ett verktyg för att kartlägga hur saker och ting fungerar vid Akademin ur studerandesynvinkel. Resultaten i årets undersökning följer rätt långt den linje som framkommit i tidigare års undersökningar, men några saker väljer jag att lyfta fram. Dessa har direkt inverkan på studerandenas studieförmåga och kan bidra till ökad studieglädje och således snabbare genomströmning. Resultatrapporten finns här och det finns också en powerpoint-presentation med alla tabeller och figurer, samt några centrala resultat.

Det första jag vill ta upp är studerandenas välmående. I undersökningen framkom att rätt många upplevt osund stresskänsla på grund av ogjorda studier eller på grund av oklara förväntningar. Många har också upplevt nedstämdhet på grund av studier eller något utanför studierna och en del upplever ensamhet. Det är självklart att stress, oklara förväntningar, nedstämdhet och ensamhet direkt påverkar studieförmågan. Som undervisande personal är det skäl att ingripa ifall man lägger märke till något sådant. Om du som lärare märker att någon studerande inte verkar må bra, kan du alltid försöka prata med henom. Ifall det behövs kan du uppmuntra henom att kontakta ÅA:s studiepsykolog, SHVS:s psykologer eller att diskutera med någon annan. Om du som studerande upplever att du inte vet vad som förväntas av dig eller om du upplever att du har för mycket på gång eller ogjorda uppgifter, prata med din egenlärare, den som håller kursen eller studiepsykologen/SVHS:s psykologer. Du kan diskutera med din lärare och försöka komma överens om när och hur du ska göra dina uppgifter. Ifall stressen beror på att du har för mycket att göra, är det skäl att gå igenom ditt schema och se vad som först måste åtgärdas och sedan beta av uppgift för uppgift. Även om det är viktigt att göra annat än att studera, måste du komma ihåg att universitetsstudier tar mycket tid och är krävande, men inte på något sätt oöverkomliga. Framför allt måste du komma ihåg att för många fritidsaktiviteter som fyller din tid också kan påverka ditt välmående negativt. Ibland är det som behövs en helt ledig stund då du inte gör något alls.

Det andra jag vill ta upp är studiemotivation och framtidsplaner. I undersökningen framkom det att en långsammare studietakt ofta beror på bristande studiemotivation. I kommentarerna var det många som skrev att de skulle önska mer konkret information om vad man kan göra efter examen och denna osäkerhet uppgavs i många fall som bidragande orsak till bristande studiemotivation. Ifall studerande inte vet vad deras studier och till och med enskilda kurser kan öppna för möjligheter, kan det leda till en stressande osäkerhetskänsla. Som lärare kan det vara svårt att ge tydliga svar på frågan, eftersom sanningen är att universitetsstudier kan öppna så ofantligt många dörrar och även överraskande möjligheter kan dyka upp. Här tror jag att skillnaden i tankesätt bidrar till osäkerheten. Som studerande kan det löna sig att tänka längre än specifika yrken, medan det som lärare kan löna sig att se saken ur studerandenas synvinkel. Några skrev i kommentarerna att de skulle önska tydligare kontakt mellan studierna och arbetslivet, till exempel genom att utexaminerade skulle komma och berätta om vad de gjort efter studierna och mer praktik. Detta är förstås saker som redan ordnas, men det vore skäl att utreda möjligheterna för detta inom alla utbildningsområden vid Akademin. Ifall man märker att något ämne eller någon utbildningslinje har ett välfungerande system, anamma det. Samarbete inom hela Akademin är en av våra styrkor som borde utnyttjas till fullo.

Jag vill avsluta med några uppmaningar till studerande och lärare.

Studerande,
• strukturera din tid så att du hinner med det du vill göra,
• planera inte in för mycket, studierna är trots allt det viktigaste just nu,
• kom ihåg att koppla av ibland,
• kontakta din egenlärare eller den som håller kursen ifall du märker att du har problem med dina uppgifter,
• kom ihåg att du själv ansvarar för dina studier,
• fråga igen vad som förväntas av dig ifall du är osäker,
• sök hjälp och stöd ifall du upplever stress, nedstämdhet eller ensamhet och det påverkar din studieförmåga och livet överlag, det finns många olika stödtjänster vid Akademin.

Lärare,
• var lyhörd för dina studerandes önskemål och behov,
• försök tänka dig in i deras situation och svara så tydligt du kan på deras frågor om arbetsliv, studiekrav och så vidare,
• ifall du märker att någon studerande inte mår bra, prata med henom eller vägled henom vidare
• uppmuntra och försök lösa problematiska situationer hellre än att underkänna direkt, men inom ramarna för likabehandling,
• ställ krav på dina studerande, men sådana krav som hjälper dem att höja sin egen nivå och gå framåt som universitetsstuderande,
• ge tydliga instruktioner, förklara vad som menas med uppgiften och försök kontextualisera det du behandlar i undervisningen.

Årets lärare och handledare har utsetts

Årets lärare/handledare

I samband med Åbo Akademis inskription delades det ut pris till Årets lärare och handledare.
Saara Haapamäki, professor i svenska, blev årets lärare, medan Pirkko Rautakoski, akademilektor i logopedi, blev årets handledare på magisternivå, och Anna Forsman, universitetslärare i utvecklingspsykologi, årets handledare på kandidatnivå.

Motiveringarna hittas här – vi ser att det som uppskattas bl.a. är att lärarna har tid för studenterna och engagerar sig i dem (tiden är ju en begränsad resurs, men årets lärare och handledare verkar kunna fokusera på och prioritera det som studenterna behöver). Men också krav och tydlighet uppskattas.

Årets lärare och handledare gratuleras!

Både årets lärare och handledare nomineras av studenterna (årets handledare nomineras i studieklimatundersökningen).

Om att bedöma utan grund – Specificering av utvärderingskriterier

UniPeda modul3, ,

Ett genomgående tema inom modern universitetspedagogik är konstruktiv samordning, dvs kort och förenklat: det vi vill att studenterna skall lära sig, det skall vi också undervisa (genom val av vettigt innehåll), på ett sätt som säkerställer inlärning (genom val av ändamålsenliga undervisningsformer), samt bedöma på ett sätt som mäter just den önskade inlärningen (och inget annat). Många har kanske noterat att förslaget till ny ”Instruktion för examination och bedömning (EB) vid Åbo Akademi” innehåller ett intressant samordnande element som tagits emot med blandade känslor. Den 27 § föreslår så här:

”Bedömningsgrunderna anger hur bra en studerande enligt vitsordsskalan uppnått lärandemålen. Bedömningsgrunder ska formuleras för varje godkänt vitsord i alla kursbeskrivningar (jfr UniL 44 §)”  (EB 27 §).

Nu är det förstås ingalunda klart att så här kommer att bli fallet, snarare sagt det motsatta om man lystrar till korridorsnacket. Låt oss dock spekulera i av vad en dylik anvisning skulle innebära, för förr eller senare tror (och hoppas) jag vi står inför en sådan.

Det är kanske bra att börja med att konstatera att det hela bottnar i studentens rättsskydd. I Finland är vi rent av lite dåliga att värna och utnyttja vårt rättsskydd. De som gör det uppfattas ofta som lite udda och rent av irriterande typer som har svårt att acceptera sin situation. Undervisar själv en hel del utbytesstudenter och bland dem hittar man ofta sådana som minsann behärskar konsten och använder den utan att skämmas (trots att de många gånger i övrigt beter sig mera hövligt och respektfullt gentemot den undervisande personalen, och t.ex. tilltalar en ynka akademilektor ”professor”). I vårt land hart det kanske ringa betydelse om det står en trea (3) eller fyra (4) på ditt kursbetyg, men t.ex. i Tyskland eller Kina har det mera sannolikt långtgående följder för hur din framtida karriär utvecklas. Och då har det en betydelse om du och jag som universitetslärare gjort det klart för studenterna hur vi kommer att bedöma dem, dvs vad krävs för trea (3) och vad för en fyra (4).

Däremot vill nog våra inhemska studenter gärna få feedback på sin inlärning. Ett vitsord utgör förstås ett led i att uppfylla en dylik ambition (jag tror också det här är ett symptom på nånting jag kallar prestationsmentalitet, som jag skall återkomma till nedan).

Oberoende av studenternas motiv, hur skall man då som lärare gå tillväga för att konkretisera dessa mål? EB ger oss en del färdkost, bl.a. att:

”Lärandemålen utgör betygskriterier, så att en studerande som har godkänts har bedömts uppfylla alla lärandemål” (EB 29 §).

På skalan 1-5 skulle alltså då en etta (1) innebära att samtliga lärandemål uppfyllts. Men vad blir då en tvåa (2), en trea (3) osv? EB ger oss visserligen en lätt utväg här:

”En godkänd studieprestation kan även ges bedömningen godkänd om studieprestationen är av ett sådant slag att en gradering inte är meningsfull” (EB 29 §).

Det här känns ju väldigt lockande, men jag vill tillsvidare undvika frestelsen och istället försöka problematisera detta på ett detaljplan. Här finns många aspekter att betraka. Givetvis är skillnaden ämnena emellan stor, grovt indelad i naturvetenskaper och teknik å den ena sidan, och humaniora och samhällsvetenskaper å den andra. Lärandemålen i de förstnämnda kretsar ofta kring inlärningen av olika metoder, tekniker och räknesätt (därtill kan jag tänka mig att så också är fallet inom t.ex. språk, psykologi och psykologi, dvs ämnen som ger en klar behörighet). Inom de senare ter sig lärandemålen (för en oinvigd) ofta mera abstrakta. En annan aspekt är nivån på kursen.

En sak som ganska fort står väldigt klart är hur snedvriden en traditionell tentamen är i ljuset av konstruktiv samordning. Återigen är en traditionell tentamen med på måfå utvalda frågor och där 40% – 60% av det totala poängantalet utgör gräns för godkänt, och därpå följande vitsord kan definieras i jämna poängintervall. Om man då tänker sig att (i bästa fall) varje fråga motsvarar ett lärandemål så betyder det ju att man kan bli godkänd i kursen trots att man fått nollpoäng på en viss fråga och därmed inte uppnått ett visst lärandemål (Nota Bene: utifall att varje tentfråga faktiskt skulle motsvara ett visst lärandemål så borde ju poängskalan vara samma som kursens betygskala). Det här sopar (vi) ”lata” lärare gärna under mattan, för en traditionell tentamen erbjuder oss de facto ett ur vår synvinkel effektivt sätt att betygsätta studenter (trots att det inte nödvändigtvis alls mäter specifika inlärningsmål). Lyckligtvis ger EB:s 16 § en rad nyttiga verktyg och definierar åtta olika examinationsformer.

Likväl återstår frågan hur man successivt skall höja ribban (t.ex. från ett (1) till fem (5), såsom i mitt fall). Själv frestas jag vända mig till farbror Bloom, som så många tidigare under mina studier i universitetspedagogik: kunde vi tänka oss att konstruera en vitsordskala längs dennes berömda taxonomi (se också Lena Englunds inlägg i Lärarbloggen från den 13.4.2015)? I första hand tänker man sig väl att man rör sig längs Blooms taxonomi från vänster till höger när man går från grundkurser till ämnesstudier och vidare till fördjupade kurser, men varför skulle inte taxonomin kunna tillämpas som en sorts vitsordsskala inom en kurs?

Jag har också en viss farhåga, som jag tillkännagivit flera gånger under mina Unipeda-studier: är det så att en dylik specificering av undervisningen (notera den smidiga övergången till ett lärarcentrerat angrepp) leder till att vi sist och slutligen nu bygger den korvfabrik som man så högljutt motsatte sig och målade upp i slutet på 90-talet, speciellt från studentkårs- och humanistiskt håll? Är det här ett uttryck för den prestationsmentalitet som allt starkare råder bland våra studenter: ”berätta för oss vad vi skall göra, när vi skall göra det och hur vi skall göra det när sen vi gör det (för att klara av kursen och kunna övergå till nästa så att vi kan bli klara fort)”.

Kommer det att för oss universitetslärare då gå som för smeden i Zolas roman: den fina handkonsten får sakta men oundvikligt ge vika för ångpannans övermakt (får i alla fall hoppas att vi i så fall inte fastnar i samma Fälla som naturalimens mästare så levande och avskyvärt skildrar)? Vår ångpanna är då å ena sidan kvalitetssystem a la EB som strävar till att kodifiera vår tysta kunskap och å andra sidan internet som en överlägsen distributionskanal för sådan kodifierad kunskap.

Istället för att uppvigla oss själva i bottenlös självömkan och byråkratiförakt tror jag det finns en ljusare sida på det hela. Jag ser framför mig framtida karriär som undervisningsarkitekt.  EB ger ju mig de facto å den ljusare sidan mig befogenheter att specificera vad som är viktigt inom mitt område och hur det skall mätas. Vi får ju heller inte glömma universitets grundläggandeuppgift i att ”erbjuda på forskning baserad undervisning” och då duger det inte med mikrovågsuppvärmd skåpmat. Det här är två uppgifter som ingen ångpanna ännu kan lika bra som universitetsläraren (vill jag tänka).

Ser ni samma framtid som jag?

Magnus Hellström, akademilektor i industriell ekonomi (FNT)

Reflekterande lärande: reflektion som verktyg i undervisning

UniPeda modul3, ,

Det här inlägget fokuserar på reflektion som pedagogisk metod utgående erhållna erfarenheter i att undervisa en kurs i datorförmedlad diskurs och kommunikation. Som ni konstaterar är inlägget i sig en reflekterande aktivitet om just reflektion.

För att vara mer specifik så används begreppet reflektion i relevant litteratur nästan liktydigt med reflekterande lärande (eng. reflective learning). Det sistnämnda syftar till både en individuell, inre kognitiv process och en pedagogisk metod eller snarare ett tillvägagångssätt till vad anses som meningsfullt lärande (Biggs & Tang, 2007; Brockbank & McGill, 2007).

Frågorna som genast uppstår är vad reflektion innebär i praktiken och hur vi kan tillämpa den som verktyg i undervisning. Reflektion som process sker i princip rutinmässigt i vardagen, i en inlärningsprocess och -kontext likaså. Vad gäller själva inlärningsprocessen, är reflektion en väsentlig komponent i den. Genom att reflektera bearbetar studenterna förvärvad kunskap, identifierar behov av ytterligare kunskap, hittar kopplingar, bedömer sitt eget lärande, och på så sätt utvecklar sitt kritiska tänkande. Studenternas reflekterande förväntas påvisas och synliggöras genom att skriva uppsatser och tenter, göra uppgifter, delta i diskussioner, fylla i kursfeedback och dylikt. Men frågan kvarstår i olika diskussioner om reflekterande lärande: hur kan vi använda reflektion som ett ännu mer konkret verktyg som främjar och leder till meningsfullt lärande? Allt detta är en utmaning som man står inför som lärare, inklusive skribenten själv.

I sin detaljerade diskussion om reflekterande lärande på universitets- och högskolenivå menar Brockbank & McGill (2007) att en viktig uppgift av reflekterande lärande som pedagogisk metod är det följande: att få studerande att fokusera på och reflektera över relationen mellan ett (specifikt) fenomen eller tema och deras egna erfarenheter och upplevelser. Författarna baserar sin diskussion på lärarnas och universitets- och högskolestuderandenas erfarenheter av reflektionsbaserad undervisning. Min tolkning av deras diskussion är att läraren bör sträva efter att använda olika reflektionsbaserade undervisningsmetoder i form av aktiviteter.

Denna insikt om att koppla det man undervisar till studenternas egna erfarenheter och upplevelser med reflektion som verktyg blev utgångspunkten för att tänka om och ändra på undervisningsmetoderna för min kurs i datorförmedlad diskurs och kommunikation. I korthet ger kursen i fråga en överblick på hur språket (i det här fallet det engelska språket) och mediet påverkar varandra. Målet är att beskriva och analysera språkets form och funktion såväl på mikro- som på makronivå i datorförmedlad kommunikation. Kursen behandlar allt från förkortningar, fonetiska stavningar, och syntaktiska strukturer i t.ex. Twitter, till olika interaktionsfenomen t.ex. språkväxling, turtagning i chat, samspelet mellan språk och andra icke-verbala kommunikationssätt samt språkets funktion i sociala aktiviteter i virtuella miljöer.

Nästa steg var att arbeta fram olika aktiviteter var reflektion spelar en central roll som verktyget. Olika aktiviteter eller uppgifter som förespråkas i relevant litteratur för att stödja och stimulera studenternas reflekterande lärande är till exempel dagboksskrivande, gruppdiskussion, tankekartor, och skrivande av blogginlägg för att nämna några. Jag valde att arbeta med två reflektionsbaserade aktiviteter som undervisningsmetoder, nämligen workshop med grupparbete och skapande av tankekartor vid två olika undervisningstillfällen. Båda metoder valdes istället för att hålla ett vanligt seminarium som jag gjort förut dvs. hålla föredrag i vilket jag presenterar ett visst tema och ha en gruppdiskussion efteråt. Nedan kommer jag att diskutera workshopen och hur den fungerande som reflektionsbaserad aktivitet.

Temat för workshopen var språk som resurs för sociala relationer i datorförmedlad kommunikation. Som förberedelse inför workshopen läste studenterna en artikel som ger en allmän introduktion till språkets funktion som resurs för att bygga upp, upprätthålla, utmana eller bryta ner sociala relationer. Upplägget på workshopen var att studenterna skulle analysera ett visst material, i detta fall inlägg i diskussionstrådar från olika forum, tillsammans i smågrupper och sen diskutera resultaten med varandra. Syftet var att beskriva och kartlägga på basis av tidigare kunskaper och artikeln de läst vilka språkmekanismer och lingvistiska fenomen de hittar som påvisar språkets sociala dimension. Själv agerade jag facilitator. Som nästa steg sammanställde vi och jämförde gruppernas resultat. Studenterna ombads efteråt att reflektera över resultaten, söka förklaringar till de lingvistiska fenomen de hittat och generalisera kring dem för att sen ha en gemensam slutdiskussion. Som en del av slutdiskussionen uppmanades de att reflektera över och berätta om sina egna erfarenheter vad gäller val av språkliga och icke-språkliga strategier för att etablera och upprätthålla sociala relationer i datorförmedlade kommunikationsplattformer.

Vad var resultatet? För det första var workshopen ett bra sätt att aktivera studenterna till egen inlärning och kollaborativt lärande. Istället för att bara sitta och lyssna på ett föredrag var de aktiva deltagare i att analysera materialet, redogöra för sina slutsatser tillsammans och diskutera temat utifrån eget perspektiv. Detta kom fram tydligt i deras sammanställning av analysresultat, i kommentarerna i gruppdiskussionerna och slutdiskussionen. Hela aktiviteten och dess delar var egentligen en interaktiv reflektionsprocess mellan studenterna själva och till slutet mellan mig som lärare/facilitator och dem. Samtidigt visade studenterna i slutdiskussionen att de fått en djupare insyn i temat när de tänkte aktivt på vilka språkliga strategier de själva använder i sociala medier och andra “online-miljöer” i samband med språkets sociala funktion. Enligt min åsikt var det ett lyckat val att inkludera den här typen av reflektionsbaserad aktivitet i den nämnda kursen eftersom studenterna fick en aha-upplevelse.

Litteratur

Biggs, J. & Tang, C. 2007. Teaching for Quality Learning at University. Maidenhead, UK: Open University Press.

Brockbank, A. & McGill, I. 2007. Facilitating Reflective Learning in Higher Education. Maidenhead, UK: Open University Press.

 

 

 

 

 

 

 

Några tankar kring kursböcker och litteracitet

UniPeda modul3, , , ,

Under de två senaste åren har jag läst både bokhistoria vid Lunds universitet och Universitetspedagogik vid ÅA. Bokhistoria är ett spännande, tvärvetenskapligt ämne, som omfattar både bokens materialitet och läsandets historia. Där snuddar man förstås lite på inlärning och läsning. Minuskler, kapitälband och blocktryck i alla ära, men det är läsandet som intresserar mig mest. Läsandets historia och samhälleliga villkor, och läsfärdigheter i dagens digitala värld. Läsandet som en del av inlärningen.

Beställningsrundan för årets kursböcker är över – en tidskrävande process med många moment. Kalkylering av antal böcker per kurs, prisjämförelser, förhandskatalogisering. Beställningar som skickas via förvärvsavdelningen till bokhandeln. Brevväxling med ämnena om upplagor, utmönstring av äldre, obsolet litteratur. Nästa arbetsmoment är då böckerna anländer i maj-juni: uppackning, check av fakturor, ryggmärkning, stämpling, katalogisering och indexering av kursböckerna. Och till sist: Uppställning av nya fräscha böcker i bibliotekshyllan. Eller nya fräscha e-böcker i våra digitala samlingar!

Det är förstås inte där processen slutar – utan nu tar det viktigaste vid om man fokuserar på studenternas lärande: När studenterna lånar och hur de läser böckerna, eller laddar ner e-böcker/texter: Kunskapsinhämtning. Pluggande. Uppsatsskrivning. Hemuppgifter på nätet. Anteckningar, reflektioner, associationer. Dialoger. Böckerna är inte längre bara ett objekt bibliotekarien hanterat, utan föremål med immateriellt informations- eller kunskapsinnehåll, som på olika sätt används i olika ämnen.

Traditionellt har de humanistiska och rättsvetenskapliga ämnena varit mer ”boktunga” än naturvetenskap och teknik, men även här ser vi en övergång till digitala texter, dvs. e-böcker och elektroniska artiklar. Dels beror detta på förändringar i den vetenskapliga publikationsverksamheten, men även på de olika pedagogiska metoderna ämnena tillämpar. Med dagens teknik har vi fantastiska möjligheter att kombinera olika metoder och medier och stimulera inlärning på ett annat sätt än tidigare.

Det finns mycket tyckande och tänkande kring läsning. Kan man mäta läsfärdigheter, och hur gör man det? I debatten kring läsfärdigheterna nämns ofta PISA-resultaten, och ”raset” under de senaste åren i Sverige och Finland. PISA-mätningarna utförs vart tredje år och mäter skolungdomars färdigheter i matematik och naturvetenskaper samt läsfärdigheter. Finland har legat i topp, men har tappat många poäng och ligger nu på sjätte plats när det gäller läsförståelse (2009). Det är vanskligt att säga vad som ligger bakom raset, men åtminstone kan man dra den slutsatsen att unga läser på ett annat sätt än tidigare. Det är också intressant att konstatera att de svenskspråkiga skoleleverna i Finland klarade sig sämre än de finskspråkiga, men bättre än elever i övriga nordiska skolor.
Man kan ställa sig kritisk till denna typ av ranking, där länder med helt olika ekonomier och kulturer jämförs med varandra. Å andra sidan är läskunnighet en viktig framgångsfaktor, men det finns en risk för övertolkning och utpekande av syndabockar för ”raset” (skolan, samhället, politikerna, medierna, TV:n, datorerna, mobiltelefonerna…), som följt i debatten efter publiceringen av PISA-resultaten. Det är viktigt med en nyanserad diskussion kring frågorna.

Alla typer av läsarundersökningar visar sig vara knepiga att tolka. Det är svårt att få pålitliga uppgifter, och enkäter är inte alltid tillförlitliga. I flera svenska läsarundersökningar och menar att det skett små förändringar under en lång tidsperiod, men att det har skett ett större glapp mellan de som läser mycket och icke-läsare. Det intressanta är också att det skett stora förändringar i läsvanorna, sådana förändringar man inte kan mäta genom statistik: Människor hanterar, diskuterar och interagerar med litteratur på ett annat sätt än tidigare. Detta beror inte minst på den digitala utvecklingen. I mitt tycke är datorerna inte ett hot mot läsandet, utan ett medel för en annan typ av läsning och datorer och surfplattor ger läsarna möjligheter att reflektera offentligt över sin läsning genom bloggning eller delning av egna texter. Detta kan förstås också göras i akademiska studier. Vi bör också stimulera den visuella läskunnigheten hos våra studerande. Bilder och texter samverkar mycket mer i nymedier än i tryckta böcker.

Läsforskaren Carita Kiili från Jyväskylä universitet har i sin doktorsavhandling och i flera artiklar betonat de bl.a. de digitala och kollaborativa läsfärdigheterna i dagens universitetsstudier. I hennes modell för akademisk litteraritet stöder de olika färdigheterna varandra i utvecklande av ny kunskap och aktiva medborgarfärdigheter.

kiili

Ur Kiili, Mäkinen, Coiro: Rethinking Academic literacies. Designing multifaceted academic literacy experience for preservice teachers. Journal of Adolescent & Adult Litearcy 57 (3) November 2013.

För att återgå till vardagen: Utlåningen eller nedladdningen av e-böcker har stadigt ökat (likaså utbudet) vid våra universitetsbibliotek. Trots att vi lever i ett postdigitalt samhälle, kan biblioteket tyvärr inte av bl.a. server- och upphovsrättsliga skäl köpa in enskilda titlar. Det finns uppenbara fördelar med e-böcker (t.ex. tillgänglighet och hyresinbesparingar) och det skall bli intressant att se hur lärare och studerande upplever e-boksläsning vid ÅA. En gradu är under arbete vid Informationsvetenskap.

Eva Costiander-Huldén, ledande informationsspecialist, Åbo Akademis bibliotek