Ett olyckligt visumbeslut

Bästa läsare,

Jag tänkte skriva ett informativt och underhållande blogginlägg om grön kemi och grön teknologi. Det får bli till ett annat tillfälle i framtiden, för någonting mycket mera akut har skett under de senaste dagarna.

Min doktorand, diplomingenjör från Åbo Akademi, Erfan Behravesh, finsk och iransk medborgare, ska disputera för teknologie doktorsgraden vid Åbo Akademi den 6 mars 2020. Temat för avhandlingen är spännande och högaktuellt: användning av mikroreaktorteknologi och guldkatalysatorer för partiell oxidation av etanol (etylalkohol) till värdefulla intermediärer. Bioetanol finns rikligt i världen och det gäller att förädla det vidare, och inte enbart använda det som bränsle. Det är i högsta grad fråga om ny, miljövänlig, grön processteknologi. Erfan har gjort ett fint jobb och vi väntar med spänning på disputationen. Professor Lars Pettersson från KTH, Stockholm kommer som opponent.

Allt fint kunde man tro – vetenskapligt nog, men för några dagar sedan kom en iskall dusch från Finlands ambassad i Teheran, som nekade Abbas Behravesh visum till sin sons disputation vid Åbo Akademi. Flygbiljetterna är köpta, men han får inget inresetillstånd till Finland. Abbas Behravesh bor i familjens hemland Iran. Han har tidigare rest till Åbo för att hälsa på sin son, som avlade diplomingenjörsexamen i kemiteknik vid Åbo Akademi innan doktorsstudierna. Då var det inga problem att få ett visum.

Beslutet är fullkomligt absurt. Det är ett normalt familjebesök, det är väldigt vanligt att föräldrar reser till sina barns disputationer. Jag har medarbetare i laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik från ca 15 olika länder för tillfället och hittills har allas visumansökningar löpt relativt problemfritt. Det aktuella visumet nekades på alldeles förkastliga grunder. Enligt det dokument som Behraveshs far fick finns det tre orsaker till att han inte fick visum till Finland. En av orsakerna är att man inte kan lita på orsaken till resan. – Obegripligt: en doktorsdisputation är en offentlig tillställning; det är möjligt att när som helst att kontrollera att en disputation på riktigt äger rum vid Åbo Akademi.

Vid ett negativt visumbesked kan det ta två månader att få det omprövat men nu är det endast två veckor kvar till disputationen. Finlands ambassad i Teheran har ett dåligt rykte och kunderna behandlas på ett inkonsekvent, slumpmässigt och förnedrande sätt. Jag  är övertygad om att det finns en hemlig agenda, där man vill refusera en del av ansökningarna från Iran på grund av det politiska läget och därmed bemöta USA:s kolonialistiska och imperialistiska utrikespolitik. Vi är rädda för USA och president Trump, även president Niinistö, tror jag. Jag har skrivit ett brev till utrikesminister Haavisto och till vissa andra politiker om detta fall, som är ett skam för Finland. Jag kräver att verksamheten vid Finlands ambassad i Teheran utsätts för en grundlig utredning och vi har lämnat in en rättelseyrkan till utrikesministeriet.

Jag avslutar med att citera den svenska wikipedian:

’Kyros cylinder eller Kyroskrönikan är en cylinder av lera, daterad till 500-talet f. Kr., upptäckt 1879 i Babylon, där den persiske akemeniderkungen Kyros II lät inskriva information om sin härstamning, sin seger över Babylonien och de förtryckta folkens befrielse. Proklamationen, som utfärdades 538 f.Kr. berör religionsfrihet och rättstrygghet och har betraktats som den första människorättsliga förklaringen.’

Cylindern finns i British Museum, London och delar av texten finns ingraverad över ingången till FN -högkvarteret i New York och krönikan har inspirerat eftervärlden, bl.a USA:s grundlagsfäder.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

From Morocco to Finland – An international research exchange

Since August 2019, I have been here at Åbo Akademi University on the Research mobility programme. My name is Maryam El Hajam and I am a researcher from Sidi Mohamed Ben Abdelah University, Morocco. The research project proposed for this visit falls in scope with the activities of Molecular Process and Material Technology. This profile area focuses on chemical engineering and material aspects in the bio-economy, which is connected to the advanced utilization of nature-based compounds in this internationally recognized area of research. Our work combines biomass and inorganic material chemistry, which is in agreement with the goals of this profile area that aim to shift from technologies and products based on fossil sources to novel alternatives built on renewable resources. Therefore, the use of wood residues to produces novel nanocomposites and nanostructured ceramics is not only local but as well, global interest, and it can also be valuable to the finish forest industry. This visit is well fitted with the approach of Molecular Process and Material Technology, which is mainly applied to molecules originating from biomass.

I perfectly know that this opportunity constitutes an advantage on my resume. This visit presents an unprecedented opportunity for any researcher in the world and, more precisely, the Moroccan ones in the field of molecular process and material technology, in search of a unique experience that will strengthen their theoretical achievements and scientific research. This visit allowed me to work and collaborate with a leadership team in the field of wood materials in Finland. Through this visit, I could further my research in this area using different new methods and sophisticated instruments. The impressive reputation of Åbo Akademi University and the quality of supervision of the staff in the Laboratory of Wood and Paper Chemistry allowed me to learn many things such as research methodology, group work, problems resolution, and stress management, which will enable me to integrate the professional life more easily in the future.

International Mobility and Partnership

International partnerships are exceedingly valuable. The key benefit of the two universities partnership related to my visit is collaborative research, which builds capacity in research team members, research staff, and me as a student working on research projects. Through this visit, joint research has allowed maximizing scarce resources more effectively and facilitate greater generalizability of results.

Research mobility presents an integral part of research at ÅA. It is like a windows trough it the university can broaden new relations and collaboration either in hosting or sending researchers. It allows us to foster cross-disciplinary research within Åbo Akademi and to bring together researchers from different countries to learn about the ongoing research activities and to spark new ideas for new international collaborations in the future.

One in five of the world’s scientific papers is co-authored internationally. Because of the expansion of communication methods and the ease of international travel, academics and researchers are finding it easier than ever to collaborate with their foreign counterparts, making the exchange of academic ideas much simpler to organize.

The ability to scrutinize, debate, and share experience are essential for academic and scientific accomplishment. Constructively challenging accepted opinions and ideas is central to their development, and international collaborations through such mobility help to facilitate this.

Åbo Akademi’s institutional strategy is built on internationalization. The main emphasis is on mobility-related actions. For this reason, Åbo Akademi University encourages students and staff to be internationally mobile and appreciates international experience in recruitment.

Living abroad – a complex experience

For me, to live and work in another country was and still is an excellent and exciting adventure. This is my second experience abroad, and I have appreciated it. I have always heard from friends and some of the family members who have lived in other countries that it was hard for them. Whenever we met, they did not end with complaints about the hardness of living there. Fortunately, their claims did not affect my thoughts. On the other side, it made me yearn to live this experience according to my personality and perspectives. Therefore, to make your visit successful, it is your own choice and challenge. It is not so hard, but it needs self-preparation, enthusiasm, and a great curiosity; you should establish your world in another place based on a foreign culture and new people. According to that, you will be able to take advantage and benefit as much as possible of what is available to you, because this opportunity is not given to everyone.  This kind of experience allowed us to be independent, responsible, and especially it can teach us a lot about personal and professional life, how to deal with people in work and outside. In this case, you can know well who you are and what you want. I want to thank “Åbo Akademi University Research Mobility” for the chance that it gave me, because of this program.

This visit makes me much more self-reflective. It strengthens my ability to confront changing environments, and it helps me get to know myself better. I face challenges I have never encountered before. Therefore, this kind of visit helps us to see who we are through the differences and similarities we observe within other cultures and through several situations. It is a real chance for personal growth; it is a study into who you are and what you want. The good thing is, going on this journey does not just help you see these new aspects of yourself, but it also gives you the power to both face changes, and make changes.

When you go to another country, there is usually no other way to communicate than in a language different from your own. You have to use languages that you may not have fully mastered. However, practice makes perfect and improves proficiency. What is more, I do not just improve the languages I already know, I often start learning a new one!

Going abroad for a semester or two is usually linked to an increase in qualities, which employers are looking for. It means you are open to new experiences, you can be independent, and you have at least some intercultural sensitivity (and that last one is especially valuable to international companies). Therefore, it was a personal experiment without any doubt very enriching.

Advise for other researchers interested in an international experience

I advise every person who wants to apply to this program to focus on a good research project with international interest to increase his/her chance to be accepted. The research project should fall in scope with the activities of the laboratory and the area that you will choose in the application.  You should be aware of the existence of the entire instrument you need for your project in the host laboratory and all the facilities that can offer to you during your visit. The most important thing that I can give as advice is to make sure that the proposed project can be done during the stay period; if not, please make it shorter according to the time that will be offered to you to accomplish your work.

I strongly encourage others to take part in this research mobility program because it is an outstanding experience. I´m confident that they will like it and they will learn a lot through it. This experience will be an advantage for their resumes like a professional purpose and their personal life also. For every person like me, who has been prevented by material conditions from traveling abroad for study, research, or tourism, I say this is an excellent opportunity to achieve your dream. The program will offer you a scholarship that will allow you to live in this country and travel around, and maybe it will be a step for another next collaboration.  So, apply for this program and take part in it, don’t waste your opportunity. For interested incoming researchers do not forget, experiencing a sauna is necessary for any visit to Finland!

Learning & researching on the move

Thanks to the ÅAU Research Mobility Grant, I had the opportunity to be a visiting PhD student in the Department of Sociology at the University of Alberta in Edmonton on Treat 6 Territory, in what is currently known as Canada, between September and December 2019. Being the home of many Indigenous communities, including the Cree, Saulteaux, Nakota Sioux, Blackfoot and the Métis Nation, Edmonton’s traditional name is Amiskwaciy Waskahikan in Nehiyawak (Cree). My main goal there was to work with one of my supervisors, Prof. Shirley Anne Tate, on my research on ‘mixed-race’ identity in Kanaky-New-Caledonia (KNC). As a PhD in the Minority Research profile, the visit allowed me to further explore the ways in which global systems of domination work together to oppress, exclude and disappear Black and Indigenous peoples. As a researcher, I was able to attend a variety of events organized by staff and students at the University of Alberta, such as events organized for the International Year of Indigenous Languages and the Working the Intersections of Gender conference.

After collecting my student card for the semester

The view of the city on my walk to the university

I was fortunate to be able to audit two classes at the university: Studies in Indigenous Theatre, Performance and Politics with Dr Selena Couture, and Colonialism, Postcolonialism and Globalization with Prof Shirley Anne Tate, as well as take a free online class hosted by the Faculty of Native Studies: Indigenous Canada. This allowed me to make links between the issues faced by Indigenous nations in Canada but also the legacy of slavery and ongoing anti-blackness in the Transatlantic region and elsewhere around the globe, with the continuing colonialism and racism predominantly experienced by kanak in Kanaky-New-Caledonia. I also paid attention to the ways in which people resisted settler colonialism within and outside the institution and attempted to make links with settler-Indigenous relations in the Pacific and the struggle for sovereignty in KNC. One such ways is the PÎTOS-MÂMITONEYIHTAMOWIN (REIMAGINE) UALBERTA website which was created “to highlight Indigenous, or perceived Indigenous places, spaces & art located on the University of Alberta North Campus. The website is home to a hub of alternative perspectives around Indigenous or perceived Indigenous statutes, artwork, places & spaces at the University of Alberta”. 

At the ᐄᓃᐤ (ÎNÎW) River Lot 11∞ (click on the link to read a guide written by Mackenzie Brown on Exploring Indigenous Edmonton) Preparing to Cross the Sacred River by Marrianne Nicolson

At the ᐄᓃᐤ (ÎNÎW) River Lot 11∞ Isoktew by Amy Malbeuf

Taking courses was beneficial to my research as auditing a course in the Department of Drama encouraged me to engage with critical work and artistic practices outside of my study area and explore my research topic from a variety of standpoints. In fact, reading Indigenous playwrights and critical pieces on Indigenous theatre and performance on a weekly basis inspired me to write one of the papers for the PhD on the politics of ‘mixed-race’ identity in Jenny Briffa’s “Fin Mal Barrés !”, a local play on independence/referendum politics. It was also beneficial to my teaching practice as it enabled me to observe different pedagogical methods and learn collectively with other postgraduate students and teachers. As a teacher, I appreciated seminars like ”Approaches to the Inclusive Classroom” and the ability to discuss how we can change our practices as teachers in order to facilitate disability justice, anti-racism, anti-colonialism and feminism in the classrooom. As a PhD student, I was happy that ”Writing Bootcamps” were organised by the Faculty of Graduate Studies, which provided us with a booked room, writing tips and food and beverages throughout the day to allow us to focus on writing.

Marie Clements’s play ”The Unnatural and Accidental Women” which we read and saw live as part of the course in Indigenous theatre

The University of Alberta has around 40,000 students and employs more than 14,400 people. Contrastingly, about 5,500 students are registered at Åbo Akademi and the university has about 1,100 employees. This has an impact on the resources allocated to research and the variety of research fields and programmes offered at both universities. Indeed, the University of Alberta library had access to a significant amount material in my fields of interest. Thanks to having access to many journals and books, I was able to read and collect material that I will be using in future articles.

One of the many books I borrowed from the Rutherford library

The view from the Rutherford library once it started snowing

During my stay, I also had the opportunity to present a methods paper in one of the Department of Sociology’s seminars entitled “Accidental (Critical) Ethnography: Doing research on métis-se identity at a time of decolonization in Kanaky-New-Caledonia”. This was a good occasion to share my research process and project, raise awareness on the political stakes in KNC and get feedback on the research.

From a personal perspective, I enjoyed being in a larger city (Edmonton is about 5 times bigger than Turku and 1.5 times bigger than Helsinki!) where events were happening on a weekly basis. I went to public readings, standups, art exhibitions, screenings… I had also missed independent (secondhand) bookshops that sell anglophone or francophone literature and came back with suitcases mostly full of books. If Edmonton happened to be much colder than Turku at the beginning of winter, the beautiful Saskatchewan river divides the city in two, much like the Aura does Turku – although, again, there was quite a size difference! While most of my time was spent in the university library or in cafés reading and writing, I managed to make a bus trip to Calgary where I met a friend who drove us to Banff National Park. There, we saw a frozen Ho-Run-Num-Nay (“Lake of the Little Fishes” in Stoney Natoka) also known as “Lake Louise”. I was thankful for the opportunity to see these beautiful landscapes before flying back to Europe.

Screening of Tasha Hubart’s documentary ”nîpawistamâsowin: We Will Stand Up” on the racism of the Canadian justice system and Colten Boushie’s family’s fight for justice, at Garneau Theatre.

Banff National Park

At Ho-Run-Num-Nay (”Lake of the Little Fishes”)

Research mobility is an important part of my research as the focus of my study is the Pacific and I am based in Finland. Being able to share your approaches, ideas, process with other scholars and students and to learn from their own research and teaching practice is a real advantage in research. Therefore, research mobility should be accessible to all at ÅAU. As a PhD candidate, I am very aware that accessing this grant was only possible because I am one of the few salaried postgraduate students. Many colleagues do not have this opportunity because they are unsalaried.

The Mobility Grant is a wonderful opportunity to meet scholars in other parts of the world and to be able to make transnational connections. My advice for future applicants would be to pick a university and department(s) that are dynamic in their various fields of interest but that are also lively outside of the university. In my case, the city was very rich in cultural and political events. Also, I would encourage everyone to take the opportunity to learn from other scholars in seminars but also courses offered by the university (even if one is no longer a student!).

ÅAs bästa kurs

”Jag har hört att det här är ÅAs bästa kurs!”. Det var en av kommentarerna jag fick då jag träffade anmälda till kursen Den Nordiska rättegångstävlingen och frågade vad som hade fått dem i rummet att söka sig just till denna kurs. Inte nog med det, de andra intresseanmälda nickade samstämmande med. Det är ju kanske inte helt vanligt att få så spontan feedback, så den omedelbara reaktionen var en slags (urfinsk?) paffhet och generation. Ganska snabbt övergick dock detta i en känsla av glädje. Vintermörkret glömdes bort för en stund och en ny iver och energi infann sig. Man kan väl inte annat än att bli lite smickrad också. Tack för det!

Jag hoppas på och tror att många lärare fått motsvarande feedback. Jag vill alltså inte göra anspråk på att verkligen dra ”ÅAs bästa kurs”. Skulle absolut inte vilja se någon sådan jämförelse göras heller, för den delen. Jag vågar också påstå att alla som har fått spontan positiv feedback känner en känsla av att ha lyckats i sitt arbete – i alla fall för just den kursens del. Det är denna känsla som sporrar mig till att fundera vidare på vad som kan ligga bakom att just denna kurs upplevs som ”ÅA:s bästa”. Vad är speciellt med denna kurs? Kunde element av ”det bästa” kanske introduceras även i andra kurser? Jag vill ju givetvis att alla mina kurser är ”ÅA:s bästa” (även om tanken är något kontradiktorisk).

Till att börja med tolkar jag responsen som att kursen har ett gott rykte. Eftersom ett rykte inte uppkommer över en natt, så betyder det också att det måste vara många studerande som har gillat kursen under en längre period. Ja, jag måste berätta att kursen faktiskt har en egen alumniverksamhet. Tidigare tävlande, som sedan länge har utexaminerats från ÅA, deltar årligen i lagets arbete samt driver en understödsförening. Tänk om samma entusiasm kunde uppnås kring kursen Folkrättsligt ansvar…

Kursen går ut på deltagande i en simulerad rättsprocess, där studerande (såväl rättsnotarier som politices-studerande med folkrätt som huvudämne) tävlar mot sex-persons lag från andra nordiska länder. Huvudsakligen är deltagarna från ÅA, men kursen är även öppen för juristuderande vid Åbo universitet. Inom ramen för tävlingen deltar studerande i en kurs om mänskliga rättigheter i Europa, gör forskning i Europadomstolens rättspraxis och skriver två 20-sidiga inlagor, övar på muntlig framställning såväl inför kollegor, vid tingsrätten i Åbo, och högsta domstolen i Helsingfors. Kursen kulminerar i muntlig argumentering inför domare från Nordiska länders högsta domstolar vid det så kallade finalveckoslutet. Formatet är med andra ord så långt ifrån traditionell katederundervisning som det går att komma. Det kan knappast tillämpas på andra kurser, eller? Till exempel Grundkurs i juridik kunde knappast följa detta format? Fast vänta lite – jag har ju faktiskt tillämpat samma idé inom ramen för den argumentationsanalysbit som jag drar inom FSEs fakultetsallmänna kurs Metod 3 med 50 deltagare. Varför kunde ett slags rollspel inte också kunna fungera för att bekanta sig med grunderna…

Nåväl, den tankegången får jag löpa fullt ut nån annan gång. Tillbaka till tävlingen. Kursen tar ungefär ett halvt år. Den medför en arbetsmängd som inte på något vis motsvarar de futtiga 15 studiepoäng som deltagarna utdelas. Det skriftliga arbetet under mars-april är så intensivt att det kan vara svårt att bedriva andra studier under skrivperioden. Det muntliga å sin sida medför att deltagarna gång på gång måste utmana sig själva och överkomma en eventuell nervositet för muntlig framställning, får utstå feedback som oundvikligen tar fasta på personlighetsdrag (röstanvändning, manér vid uppträdande, uttal, osv.), samt får/måste kommunicera med mottävlande som talar andra nordiska språk. Detta oaktat så har Club Åbo (fråga inte mig varav den konstiga stavningen) haft representation kontinuerligt i tävlingen i 15 år! Anmärkningsvärt tycker jag, med tanke på vårt universitets litenhet.

Eftersom studerande enligt min erfarenhet tenderar att föredra koncisa kurser kan knappast kurslängd förklara det goda ryktet. Kursen medför dessutom arbete långt in i Juni! Också en snabb kalkyl av arbetsmängd i förhållande till studiepoäng borde utlösa varningsklockor. Givetvis så söker sig sådana studerande till denna kurs som har bedömt att de har en färdighet att uppträda, samt en möjlighet till den tidsanvändning som krävs. Samtidigt betyder ju inte det per automatik att deltagandet blir en positiv upplevelse.

Hur är det med den pampiga inramningen då? Finalveckoslutet sker i en nordisk huvudstad (i år i Köpenhamn) under pompa och ståt. Det är mottagning vid stadshus, tal av borgmästare, cocktails vid anrika advokatbyråer, exkursioner och bankett med efterfest. Deltagare får individuella diplom och olika pris utdelas (t.ex. för bästa pläderare). Resan till finalveckoslutet och det faktum att arbetsgivare inom juridik tenderar att uppskatta denna typs erfarenhet kan locka till kursen kan jag tänka mig. Å andra sidan, ett par dagars resa i Norden kunde knappast kompensera ifall det halvår som arbetet tar i övrigt skulle upplevas som oinspirerande.

Av allt att döma får deltagarna alltså ut något ur kursen som är dåligt reducerbart till kursens enskilda element. Vad är det egentligen som händer under halvåret då? Jag skulle beskriva kursen som en resa. Det är en resa med ett slutmål, men framför allt så är det en resa som deltagarna gör tillsammans. Kursen kunde också beskrivas som ett gemensamt projekt. Samtidigt så tycker jag att själva begreppet projekt är för snävt och på något sätt statiskt i jämförelsen med rese-metaforen. Jag associerar en resa med erfarenheter och upplevelser, överraskningar och vidgade vyer. En resa framskrider inte alltid rätlinjigt, och kommer även att medföra motgångar. Här, tror jag, börjar vi närma oss kärnan i kursen. Då laget skapas i januari och vi förbinder oss till att hoppa på denna resa tillsammans, är det en samling för varandra okända individer som sitter samlade. Men under resan händer något som gör kursen till mer än ett projektarbete. En gemenskap växer fram, och då laget splittras efter sex månader är det ofta känsloladdat och med visst vemod som deltagarna åker iväg åt sina håll (till sitt ”normala liv” som en tidigare deltagare uttryckte det).

Jag håller inte några föreläsningar under kursen. Inte heller lär jag ut substans (tack Catarina för undervisning i Europakonventionen!). Det finns ingen tentamen och inga skrivarbeten som ska ges vitsord. Jag finns givetvis alltid till lagets förfogande, jag kommenterar och simulerar domare. Och så ser jag till att alla infinner sig i rätt stad, vid rätt domstol, i rätt tid. Men egentligen försöker jag synas så lite som möjligt. Resans mål, tänker jag, kan bäst uppnås genom att jag tar några steg tillbaka och lyser med min frånvaro. Det är studerande själva som uppfinner sitt sätt att arbeta och som tar ansvar för att resan framskrider samt slutförs. Det är studerande själva som lär sig att jämka mellan olika personligheter och arbetssätt. Det är studerande själva som utvecklar sätt att ta itu med motgångar och känsliga frågor utan att förstöra sammanhållning och gruppdynamik. Jag försöker enligt bästa förmåga ”känna pulsen” på laget för att kunna bidra med allt från extra uppmuntran till humanitär intervention vid behov. Ifall min insats inte behövs alls – ja då uppfyller kursen i mitt tycke sina målsättningar perfekt! Det är nog också vikten av att ha tillit till studerande samt tålamodet att tona ner min roll som lärare, som jag upplever som den personligen viktigaste lärdomen.

Okej, så jag har lärt mig något, men vad lär sig deltagarna då? De blir experter på Europeiska människorättskonventionen och de lär sig att processa vid internationell domstol. De blir bekanta med nordisk rättspraxis och nordiska rättssystem, för att inte tala om alla så kallade allmänfärdigheter som kursen uppövar. Men genom det ansvar som deltagarna axlar, den ångest som delas och därmed överkoms, och den sammanhållning som uppstår senast inför intensiva genrep och finalen, lär sig deltagarna framför allt något om sig själva. Jag tror att det är något i just det utrymme för självreflektion som kursen erbjuder (eller till och med framtvingar), som får studerande att känna att kursen för med sig något extra. Detta ”extra” upplevs så värdefullt att kursens alumner vid sidan av jobb och andra sysslor regelbundet vill hjälpa sina yngre kollegor att vara med om samma resa. Och trots att detta ”extra” tar sig olika former för varje deltagare, är det för mig som ”utomstående” år efter år lika häpnadsväckande som det är uppenbart då laget splittras, att var och en har lärt sig något för livet.

Hur har det gått för laget då under dessa 15 år av tävlande? Nja, låt oss säga som så att det skulle vara dags att ta sig till final! Årets lag, om ni läser detta så ska ni sluta här. Vi ses snart och drar en första pläderingsövning. I år gäller det! Till alla andra läsare har jag en sista hälsning. Från ett inlärningsperspektiv är framgången i själva tävlingen egentligen inte relevant. För att dra till med ett slitet uttryck: Det är inte målet som är det viktiga, det är resan.

På resa med kanslers guldkant

Av: Maria Nyman och Kati Palmberg, kommunikationslärare vid Språkcentret

Idéregn på Studie- och språkverkstaden i Stockholm.

Tack vare ett resestipendium utfärdat av tidigare kansler Ulrika Wolff-Knuts hade vi i oktober möjlighet att besöka Stockholms och Uppsala universitet, för att bekanta oss med språkverkstäderna vid lärosätena. Kanslers initiativ att möjliggöra studieresor för undervisande personal värmer; som universitetslärare vid Åbo Akademi upplever vi det naturligtvis positivt att universitetet vid sidan av forskningen också vill utveckla undervisningen och stödet till universitetets viktigaste resurs, de studerande.

En viktig del av vårt arbete är att handleda studerande i deras skrivande. De studerande behöver hjälp med olika saker, som att komma till rätta med det akademiska skrivandet i kontrast mot de texter de har skrivit före studierna, att bemästra svenskan som andraspråk eller ibland helt enkelt med att åstadkomma en koherent text. Vår handledning i huvudsak gällt avhandlingar på kandidat- och magisternivå. En del av det arbetet sker inom ramen för de obligatoriska kurserna i kommunikation, men studerande söker sig också till oss utanför kurserna för att få respons och hjälp. Många utnyttjar till exempel möjligheten att boka tid för skrivhandledning då de bearbetar sina texter. Eftersom vi upplever att många studerande behöver hjälp i sitt skrivande redan tidigare i studierna erbjuder Språkcentret sedan hösten 2019 en drop in-mottagning i Arken G 108, Textverkstaden, som är öppen varje onsdag vid lunch (12.00–13.00).

För att få möjlighet att utbyta tankar med kolleger och få idéer för att utveckla Textverkstaden ville vi besöka svenska språkverkstäder med delvis samma typ av verksamhet som vi har. Både Stockholms universitet och Uppsala universitet har välfungerande språkverkstäder, men samtidigt skiljer sig deras profiler från varandra. Genom att besöka dem båda fick vi en mer mångfacetterad inblick än om vi endast skulle ha mött kollegor vid ett universitet.

I Stockholm fick vi följa med både handledningssamtal med studerande och föreläsningar, och framför allt fick vi möjlighet att diskutera och lära oss av våra gästfria värdar. Vid Stockholms universitet riktar sig mycket av verksamheten mot studievägledning och studieteknik, vilket var nytt för oss. Inriktningen återspeglas också i enhetens namn – Studie- och språkverkstaden. De studerande erbjuds enskild handledning, workshoppar, föreläsningar och skrivargrupper. Utöver det har Studie- och språkverkstaden också drop in-mottagning varje vecka. Frågorna som väcks i handledningssituationerna visade sig delvis vara de samma som hos oss, även om en påtaglig skillnad som påverkar är heterogeniteten och mängden andraspråkstalare bland de studerande i Stockholm. Många behöver stöd för sin svenska, speciellt i början av sina studier.

Språkverkstaden vid Uppsala universitet hör i motsats till Studie- och språkverkstaden vid Stockholms universitet till en institution, Institutionen för nordiska språk. Fokus ligger där också mer på språkbehandlingen i texter, men studerande erbjuds också möjlighet att boka handledning för muntliga uppgifter som presentationer, även om det i praktiken är rätt ovanligt. Vi fick följa med individuella skrivhandledningar och förde också givande diskussioner med värdarna om de institutionella förutsättningarna för verksamheten, om vilka arbetssätt och arbetsbilder vi har vid respektive universitet, och om vilka de studerandes behov är. Diskussionerna berörde också läs- och skrivsvårigheter, som är en av våra uppsaliensiska värdars expertisområde.

Vi beslutade redan i ett tidigt skede av planeringen inför resan att vi också ville passa på att träffa svenska forskare på relevanta områden. Till vår glädje fick vi möjlighet att diskutera med inte bara våra värdar vid språkverkstäderna, utan också både Jeanna Wennerberg vid Institutionen för svenska och flerspråkighet i Stockholm och Andreas Nord vid Uppsala universitet. Wennerberg är specialiserad på studerandes läs- och skrivfärdigheter och gav oss många insikter. Bland annat fick vi upp ögonen för i vilken utsträckning läsförståelsen kan påverka skrivandet. Med Nord fick vi  möjlighet att reflektera över arbetslivsrelevansen i studierna och problematiken kring hur vi som lärare kan arbeta med arbetslivskommunikation.

Väl hemma igen är det dags att packa upp våra mentala resväskor – vad fick vi med oss? Mycket. Vi inspirerades av skrivargrupperna i Stockholm, att sitta ner i grupp och arbeta tillsammans och samtidigt på en text som en gruppmedlem skrivit. Vi fick bekräftelse på att vi behöver nå ut till de studerande i ett tidigare skede i deras studier. Vi fick upp ögonen för vikten av att synliggöra grunderna för verksamheten och föra en intern dialog kring vilken bild vi vill förmedla. Vi imponerades av de välstrukturerade arbetssätten hos kollegorna i samband med individuella handledningar, och hämtade med oss impulser som berikar vårt arbete. Vi har blivit stärkta i tron på att det vi gör är rätt, men att vi kan göra det ännu bättre. Godiset vi köpte med hem till våra kollegor är slut, men de här karamellerna suger vi på ännu länge.

Bästa Kolleger – My Best Colleagues!

Nu vid juletider vill jag passa på att önska alla kolleger en god start på det nya året. Det finns egentligen flera orsaker till att varför jag nu (äntligen) skriver mitt första blogginlägg:

 

  • Juletiden är en passlig punkt i året då man får en chans att pusta ut och samla sina tankar, samt reflektera över vad som hänt det gångna året
  • Jag har länge beundrat vår Professor Tapio Salmis otaliga talangfulla, lärofulla (men ändå humoristiska) blogginlägg. Mina favoriter kan läsas här, här, här, här, här, och här. Kanhända kan jag även själv generera mina tankar på motsvarande sätt?
  • Jag har ett par år sedan påbörjat universitetspedagogiska studier (Modul-3), men några uppgifter blev och hänga, bl.a. ”övningsuppgift 4a: Att skriva ett blogginlägg till personalbloggen”. Jag blev länge grubblande om vilket tema jag kunde skriva om
  • Sist men inte minst – så vill jag tacka alla mina kolleger och vänner vid ÅA. Inför sommaren 2019 fick jag nämligen motta nyheten om att jag hade blivit utvald till Åbo Akademis Årets kollega – en erkännelse som ordandes för första gången till två kollegor. Priset och diplomet delades ut till Gunilla Widén och mig i samband med Rektors julkaffeservering

Det är den sistnämnda punkten som jag tänkte en aning diskutera om idag. Sedan jag fick den glada nyheten i juni så har jag haft mycket tid att fundera – varför har just jag blivit utsedd, vad förväntas av mig nu, och vad kännetecknar en god kollega överhuvudtaget? Jag tror definitivt det finns otaliga andra som förtjänade detta pris mera än vad jag gör, så vad kan vara orsaken…?

En snabb googling visar att det finns tonvis av relaterad litteratur om hur man skall vara en god kollega. Jag måste erkänna att jag inte har läst en ända bok eller artikel om detta. Det man hittar från nätet som kännetecknar den ideala kollegan  t.ex. har ett perfekt organiserat arbetsrum, alltid bjuder på sötsaker, alltid bjuder på hjälp vid ett problem, har en lugnande effekt och hittar de rätta orden då samkollegan har det dåligt, är lojala och etiska vid alla situationer, är roliga och energiska… listan är lång! Några av dessa kan jag kanske känna igen mig från – jag har så länge jag kommer ihåg, iallafall sedan lågstadietiden, haft det enkelt att stöda de klasskamrater i skolan som känt sig ensamma eller blivit rent av retade. När jag flyttade till Åbos Studentby, var jag troligen den enda från Finland som umgicks tillsammans med utbyteseleverna i det gemensamma köket, hade dörren till rummet öppen och de fick komma och titta på TV tillsammans – mitt sovrum blev deras vardagsrum! Än idag har jag otaliga vänner som jag träffade under dessa 12 första månader i Åbo. Om vi spolar tillbaka till nutiden, så kan en likartad trend observeras – men adressen är Axelia. Sedan jag påbörjade min forskningskarriär (diplomarbete och doktorsavhandling) vid laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik, så har mina professorer låtit mig ta hand om alla inkommande praktikanter, nya diplomarbetare samt doktorander, vilka, oftast i vårt labb, kommer utomlands ifrån. Alla nykomlingar till labbet måste ju förstås köras in på rätt sätt till den finländska livsstilen – SIM-kort, sjukhus, möbler, flyttning, Facebook Fleamarket, gemensamma lunchstunder, bastu, ishockey, fotbollstippning, karting, frisbeegolf, restauranger osv… mycket att sköta för att få allting att rulla! Och så klart har jag hjälpt till där det behövs. Jag minns att jag läste nyligen om att en ideal arbetare använder 80% av tiden till själva arbetet och resterande 20 %  för att diskutera och med kollegerna, modifierat från den såkallade Paretoprincipen. I mitt fall kunde jag påstå att jag nog spenderat 80% av tiden för arbetet, men sedan ytterligare 80 % för kollegerna, så en del stor del spenderat utanför den egentliga arbetstiden, på familjetidens bekostnad. Här får jag tacka hustrun och dottern för stort tålamod!

Men summa summarum: Dessa små saker har troligen alstrat den positiva energi som slutligen ledde till att mina kära kolleger röstade för mig till en av Årets kollega. Jag borde främst tacka här mina två doktorander Adriana och Soudabeh, samt prof. TS vilka jag misstänker att var grundarna av motionen. Detta var ungefär vad jag hade förberett mig att säga, ifall given ordet, vid prisutdelningen. Tiden var ändå begränsad vid Rektorskaffet så jag fick inte mikrofonen. Men efter ceremonin fick jag tillfället att snabbt byta några ord med vår nya Rektor (Moira). Jag tackade henne för det fina diplomet samt ÅA-designade manschett-knapparna, och lovade henne att, fastän jag nu fått priset för årets kollega, så kommer jag ändå inte att sluta att vara najs, utan kommer nog ändå att försöka bli en ännu bättre kollega det kommande året! Moira skrattade glatt och önskade lycka till i det nya året 2020.

Så, kära goda kolleger, jag önskar er nu en effektiv och hygglig start på det nya decenniet tjugo-tjugo. Kom ihåg att vara snälla och öppna, kom ihåg att ha roligt även utanför arbetstiden med varandra, och kom ihåg att diskutera vid kaffebordet även om annat än arbetet, ansökningar och artiklar, så kommer arbetsatmosfären automatiskt att förbättras. En trevlig arbetsplats är ett ställe dit man längtar att komma på morgonen.  Vem vet – kanske just DU blir vald till detta års kollega!

    Åbo Akademis Linkedin post av evenemanget här   

Leve öppenhet – eller inte

Öppenhet

Min far hamnade som ung soldat till Hangöfronten efter att fortsättningskriget bröt ut i juni 1941. Fredsavtalet från vinterkriget 1939–1940 var strängt mot Finland, som hamnade att avstå från stora delar av Karelen, speciellt Finlands näststörsta och mest kosmopolitiska stad, Viborg. Ett öppet sår i den unga republikens kropp blev Hangö, Ultima Thule i det allra sydligaste Finland. Denna vackra och eleganta stad med starka industriella traditioner utarrenderades som militärbas till Rådsförbundet (faktiskt: man kallade Sovjetunionen ’Rådsförbund’ i finländsk politisk jargong under flera årtionden). Fronten var livsfarlig pga. att avståndet mellan skyttegravarna endast var några hundra meter, men unga pojkar var unga pojkar: de lyfte upp en hjälm på en stav ovanför skyttegraven. Efter några minuter träffades hjälmen av en kula. Min far skrev om dessa händelser till sin fru i Pargas. Brevet kom snabbt fram (Finlands Post var en effektiv och centralstyrd organisation dåförtiden, inte som idag…). Min mor öppnade brevet med stor glädje: han är vid liv fortfarande. Innehållet var dock förbryllande: största delen av brevet var täckt av bläck (eller trycksvärta). Krigscensuren hade öppnat brevet och strukit alla militära detaljer och pessimistiska känsloyttringar; kvar blev endast personliga nyheter: vi mår bra och jag älskar dig. Senare i familjekretsen skrattade vi åt detta: under krigets tid kan man inte berätta om vad som helst; en fullkomlig öppenhet är otänkbar, men det viktigaste är budskapet: jag lever och jag älskar dig…

Yttrandefrihet och pressfrihet är självklarheter i dagens västerländska demokratier, men ett ord som i ökande grad missbrukas är öppenhet. Det ska skrivas in i alla strategiska dokument, från den minsta fiskarföreningen till regeringsprogrammet. Många företag definierar ’öppenhet’ som en av sina centrala värden, för att inte tala om offentliga institutioner som universitet. Företagen måste kunna behålla affärshemligheter och utveckla långtidsstrategier osynliga för konkurrenter, men universiteten i vårt land – även de två stiftelseuniversitet som vi har –  finansieras huvudsakligen av offentliga medel, skattebetalarnas pengar från statsbudgeten, så slagordet ’öppenhet’ borde betyda någonting i verkligheten och inte bli enbart tom propaganda.

I och med att den s.k. nya universitetslagen instiftades för ca tio år sedan inskränktes den interna demokratin avsevärt och öppenheten vid finländska universitet minskade radikalt: ett universitet ska de facto bli ett toppstyrt företag. Universitetsstyrelsen är efter lagförändringen minimal till sin storlek och valet av universitetets högsta makthavare, Rector magnificus, sker helt i kulisserna. Under demokratins tid behövde en rektorskandidat vid Åbo Akademi få det stora valkollegiets majoritet bakom sig (kollegiet bestod av över hundra medlemmar), nu räcker det med att få sex styrelseledamöter av tio bakom en kandidat för att bli vald. Så gick det till med den organiserade statskuppen mot rektor Jorma Mattinen år 2014. Efter en förlängd procedur plockades fram konkurrerande kandidater och slutresultatet i omröstningen blev: rektor, professor Jorma Mattinen (organisk kemi) 2 röster; professor Pekka Santtila (psykologi) 2 röster; prorektor, professor Mikko Hupa (oorganisk kemi) 6 röster. Valet var klart med minsta möjliga majoritet. Bra så, men ingen god utgångspunkt för en nyvald rektor. Ingen förklaring gavs till den stora allmänheten och det blev fullständigt oklart huruvida dessa kandidater representerade olika strategiska visioner eller olika programförklaringar för Akademins framtid. Detta var ett mörkt ögonblick i Åbo Akademis historia vad öppenhet och demokrati beträffar. Vem var bakom denna smutsiga kupp, hemlighetsmakeri, subjektiv maktgirighet eller personliga sympatier och antipatier? I alla fall; detta blev det fulaste rektorsvalet i den moderna Akademins (1918-) historia. Professor emerita Marianne Stenius, f.d. styrelseordförande för Åbo Akademi kunde kanske avslöja mera, men det kräver en attityd av öppenhet och en moralisk självrannsakan.

Så blev det då, men idag installerar man kulisserna på ett betydligt skickligare sätt: nya ledare väljs formellt enhälligt, de nya rektorerna vid Åbo Akademi och Åbo universitet är härligt enhälligt valda av respektive styrelser i ett fullständigt vakuum, från vilket ingen information läcks ut. Vi på gräsrotsnivån vet ingenting om bakgrundsdiskussionerna, vi har inte givits en minsta möjlighet att ta ställning till en kandidats framtidsvisioner, vi har förvandlats från medlemmar av det akademiska samfundet till undersåtar, vilkas främsta uppgift är att producera ekonomiska resultat (observera: främst ekonomiska, ej vetenskapliga resultat) så effektivt som möjligt. Jämfört med makthavarna i vårt land är ledarna av Folkrepubliken Kina mer framsynta: de vill i första hand premiera vetenskapliga framgångar och de ger tillräckliga resurser till de mest framgångsrika grupperna i riket.

Stiftelseuniversiteten i vårt land är regeringarnas älsklingsbarn; de får extra tillgångar från statens kassa utan att behöva tävla om ekonomiska resurser på samma villkor som de övriga högskolorna. En av mina mest begåvade och fantasirika doktorander sökte en befattning vid superuniversitetet Aalto. Han fick inte befattningen men på begäran fick han se sakkunnigutlåtandena: de var strålande för honom men vissa delar av utlåtandena var täckta av svart färg, t.ex. kommentarer om hans konkurrenter. Inofficiellt fick vi veta: vi ska inte välja honom till Aalto, för han har en alltför stark koppling till professorerna Tapio Salmi och Dmitry Murzin vid Åbo Akademi. Såhär, i andan av öppenhet för vi Finlands vetenskap vidare. Texten såg visuellt ut som min fars brev från Hangöfronten till världens mest eleganta och mest älskade kvinna… Jag beundrade henne som barn: hon var så oerhört vacker och intelligent.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

 

 

 

 

 

Digital didaktik – en skiss

Digital didaktik – en skiss

Charlotta HilliUnder hösten har jag föreläst i olika sammanhang om digital didaktik. Didaktik är lärarens vetenskap och redskap för att granska, planera och reflektera över undervisningen. Didaktiken har alltid en teoretisk och en praktisk dimension. Den mer teoretiska bildningstanken är tätt sammanlänkad med didaktiken som förutsätter en autonom och reflekterande lärare och målsättningen är en fritt reflekterande och kreativ studerande. Här skissar jag på en idé för digital didaktik och erbjuder lärare några förhoppningvis relevanta frågor.

Digital didaktiska frågor:

  • Varför är det digitala mediet relevant i din kurs?
  • På vilket sätt stöder det digitala mediet deltagarens förståelse av innehållet?
  • Vad ska deltagaren göra med det digitala mediet?
  • Kan deltagarna hantera/kommer de åt det digitala mediet?
  • Är det digitala materialet överskådligt och logiskt strukturerat?
  • Är det digitala materialet relevant med tanke på kursens innehåll?
  • Har du tillstånd att dela det digitala materialet?
  • Är det digitala innehållet ändamålsenligt upplagt och strukturerat? 
  • Är det digitala innehållet av hög kvalitet (t.ex. läsbarhet, ljus, ljud, bild)?
  • Hur kontrollerar du att kursdeltagare förstått innehållet? 
  • Var, när och hur ges eventuell (digital) respons?

Är Comenius den första didaktikern?

Johann Amos Comenius (på tjeckiska Jan Amos Komenský) skrev Didactica Magna (1628/1638) i exil mitt under det 30-åriga kriget.  Hans devis var ”Omnes omnia omninó”.  Eetu Pikkarainen (2012) sammanfattar den som att alla människor (oavsett kön och bakgrund) har rätt till en djupgående (inte bristfällig eller ytlig) kunskap om allt (Gud och universum). Verkets målgrupp är lärare och innehåller praktiska råd och teoretiska överväganden. I verket Orbis Sensualium Pictus (1658, The World in Pictures) inkluderade han revolutionerande nog texter på latin och tjeckiska och bilder för att illustrera hur barn lär sig språk.

När jag ber kursdeltagare analysera delar av Comenius verk är de vanligtvis överraskade över hur modern han var när det gäller undervisning. Han ansåg att alla oavsett bakgrund och kön har rätt till grundläggande och andra stadiets utbildning, medan de mest begåvade ska ha rätt till universitetsutbildning. Pikkarainen menar dock att Comenius var ett barn av sin tid och hans syn på bildning var att människan ska vara så sanningsenlig som möjligt gentemot bilden av Gud (imago Dei). Sven-Eric Liedman poängterar att denna version av bildning innebär ett fastställt (kristet) ideal för eller ett mål med processen. Den moderna synen på bildning innebär en fri, kreativ och öppet reflekterande process utan förutbestämda mål.

Ur didaktisk synvinkel finns det en spänning mellan det innehåll som ska läras och individens subjektiva process att förstå innehållet. Bildning har generellt förknippats med litteratur, konst och filosofi och därmed har innehållet fått en humanistisk prägel. Begreppet har stötts och blötts i flera hundra år. Det har kritiserats för att vara elitistiskt, högborgerligt, världsfrånvänt och totalt oanvändbart. Ändå finns det kvar och finska statsrådet beskriver kunskap, bildning och innovation som målsättningar med den finländska utbildningen fram till år 2030.

Berlinmodellen eller tysk systematik?

Paul Heimann är den tyska lärarutbildaren som egentligen inte ville skriva fram en bildningsteoretisk didaktik, men som ändå gjorde det (Jank & Meyer, 2003). Han utvecklade sin modell i Västberlin under 1960-talet i samarbete med Wolfgang Schulz och Gunter Otto. Modellen innefattar bekanta begrepp ur didaktiken nämligen innehåll (vad?), syfte (varför?), metod (hur?). Det finns antropogena/mänskliga faktorer som kursdeltagare inte kan påverka exempelvis sin socioekonomiska eller språkliga bakgrund, men också förmågan att förstå innehållet p.g.a. ålder och erfarenhet. Sociokulturella förutsättningar kan handla om sociala och/eller psykologiska faktorer som rör undervisningsgruppens sammansättning men också samhälleliga eller högskolespecifika strukturer som präglar undervisningen. 

Heimann och Comenius insåg mediets – bilder och rörliga bilders – betydelse. Inom didaktiken ska läraren reflektera över intentionen med och temat för undervisningen (vad- och varför-frågorna). När Comenius inkluderade bilder i sitt språkdidaktiska verk hade han en klar intention med hur bilderna och texterna hängde samman så att de stöder elevens språkliga utveckling. Det förutsätter att läraren har kunskap om ämnesinnehållet och även bildens innehåll så att den passar in i undervisningens struktur och är anpassat till elevens ålder och bakgrund.

Filmer, animationer, 3D modeller eller virtuella simuleringar måste också knytas an till innehållet. Digital teknik används ibland p.g.a. Wow-faktorn – om det är nytt och annorlunda kommer studerande säkert att tycka att det är spännande. Didaktiken frågar istället om kursdeltagarna kommer att lära sig innehållet och förstå varför det är relevant genom mediet?

Lärare vill ibland börja i metoden – hur ska undervisningen ske eller vilken digital teknik ska jag använda i min undervisning? Det går inte att svara på frågan utan att relatera den till innehållet och målsättningen med undervisningen.

Lärarens digitala didaktiska kompetens

Läraren behöver också ha vissa grundläggande kunskaper om det digitala mediet i sig. En film eller en lärobok är strukturerad av någon annan. I digitala lärmiljöer kan läraren själv strukturera innehållet och välja vilka medier som används. Hur du organiserar din Moodle-sida och det innehåll du väljer att presentera där erbjuder en viktig struktur för kursdeltagare. Du behöver överväga vilket innehåll du inkluderar och vad som är relevant i relation till kursens målsättningar och examination. Det är nämligen lätt att överhopa kursdeltagare med digital information och lägga till otaliga länkar i en lista, men är det frågan om nice to know eller need to know information? I bildningens namn kan det vara motiverat att ge extra material som utmanar kursdeltagarna utöver kursmålen men det kan i så fall placeras på ett annat ställe än obligatoriskt material.

Inspelade videoföreläsningar blir vanligare inom högre utbildning. Hur du strukturerar och organiserar innehållet i dina inspelade videoklipp har betydelse. Videoformatet kan inte likställas med en film och det är YouTube/Vimeo/TikTok plattformarna som styr logiken. Överväg alltså att dela in innehållet i kortare avsnitt. 

  • Videoklipp med uppgifter som relaterar till innehållet (förhör, reflektionsfrågor, instuderingsfrågor) gör det lättare för kursdeltagare att greppa innehållet. Respons på deras svar gör det möjligt att hantera eventuella missförstånd.
  • Ett manus/en storyboard för videoklippen kan förtydliga syftet.
  • Det är enklare att redigera innehållet om klippen är kortare.
  • Flera videoklipp kan samlas till en spellista istället för att presentera allt innehåll i ett klipp.

 I den här spellistan finns en kort introduktion till didaktik på engelska med tillhörande övningar på Moodle. Densamma principen gäller för övrigt om skriftligt material används (se bilden nedan).

Videoklipp kan gärna användas för att ge instruktioner och presentera kursens struktur muntligen. Det är värt att dubbelkolla att ljudkvaliteten är bra och att bilder/text är tydliga. Ljus och kameravinkel är annat som behöver granskas om du själv eller andra är med i bild. Tillsammans med Sanna Eronen (Vasa universitet) spelade vi in en kort och mer informell introduktionsvideo till en kurs vi höll tillsammans.

Ett exempel

Under hösten undervisade jag kursen Kollaborativa lärandeprocesser i företag och organisationer för kursdeltagare från allmän och vuxenpedagogik och vårdvetenskap. Innehållet gjorde att jag valde Teams som plattform för gruppernas samarbete. Deras examinationsuppgift var att förbereda en workshop för en valfri/valfritt och fiktiv/t organisation/företag. Jag introducerade centrala teorier som vi arbetade med tillsammans inledningsvis. Sedan skulle grupperna arbeta vidare med en teori för att repetera och praktiskt tillämpa den.

Vid våra gemensamma seminarier introducerades Teams och alla grupper skulle logga in på plattformen innan seminarierna var slut. Den digitala didaktiken innebär att beakta kursdeltagares (för)kunskap om digital teknik. Ett sätt kan vara att gemensamt testa nya plattformar/verktyg inledningsvis. Teams blev i vårt fall det ställe där jag och kursdeltagarna laddade upp filer och kommunicerade sinsemellan. Det fungerade också som ett exempel på en sluten (säkrare) plattform som används inom många organisationer och företag.

Innehållet, temat, metoden och mediet relaterade alltså till varandra, samtidigt som jag beaktade den mänskliga faktorn att det krävs tid för reflektion kring innehållet för att kursdeltagare ska erövra en kunskap om det. Gruppen bestod av deltagare med kortare och längre arbetserfarenhet och olika studieinriktningar vilket hade betydelse för examinationsuppgiften. Strukturen inom ämnet innebar att jag hade 20h för kontaktundervisning och kursdeltagarna förutsattes arbeta självständigt med innehållet 115h. Jag gav muntlig respons vid examinationstillfället till hela gruppen och lämnade skriftlig respons på deras muntliga och skriftliga presentationer och workshopen i Teams-rummet.

Vi reflekterade tillsammans med varje grupp efter att de genomfört workshopen eftersom dylika dramaövningar kan vara både krävande och överväldigande emotionellt, men jag tog också in anonyma utvärderingar. Kursdeltagarna var nöjda och uppskattade den praktiska processen att samarbeta kring en teori, öva sig på att strukturera en workshop, genomföra den tillsammans och pröva den på en annan grupp. Teams var ändamålsenligt för kursarbetet. Moodle har inte samma möjligheter till samarbete eller snabb kommunikation mellan deltagare. Den är mer administrativ än didaktisk till sitt upplägg. Det här är ett exempel på en didaktisk digital reflektion och några didaktiska principer att förhålla sig till.

Att lära och beröra

”To teach is to touch lives forever” läste jag någonstans för länge sen. Det är mitt i prick med hur jag också upplever mitt värv som lärare. Givetvis ska en hel del tungt stoff manglas igenom som varenda farmaceutstuderande förväntas känna till då de en dag på stapplande steg ska ut i arbetslivet. Men det gäller att mellan lagen om e-recept och FPA:s direktiv, både skapa en känsla och väcka en gryende farmaceutisk identitet hos alla dem som sitter bänkade i auditoriet. Utmanande eller bara en fåfäng tanke? Kanske det men kör med det konceptet iallafall. För då det är dags för betygen att delas ut, vill jag att varje nyutexaminerad farmaceut från ÅA besitter en stark, välsvarvad yrkeskunskap, toppad med en stolthet och en stark yrkesidentitet som gör dem redo för arbetslivets alla miljoner utmaningar.
Jag känner mig privilegierad som får jobba som lärare. Ett jobb där växelverkan med studerande är den motivationskraft som driver en framåt och som genererar energi för att prestera i sitt eget jobb. Vår rektor Moira sade i sitt sommarprat ”Värdet av ens handlingar visar sig i argumenten och konsekvenserna”. Mitt mål som lärare är att lyckas skapa en känsla av framgång och väcka ett intresse och en ambition hos våra studerande, där vägen skyltad av lärandemål inte bara leder till en examen, utan till ett livslångt engagemang i det egna lärandet och yrkesutvecklingen. Förutom examen hoppas jag våra studerande också får med sig en självsäkerhet med en gnutta livsvisdom då de far ut i arbetslivet. Arbetslivets utmaningar testar jag själv varje sommar på Nagu apotek. För fastän vi har teorierna klara för oss i auditoriet ser oftast verkligheten helt annorlunda ut vid apoteksdisken. Det är inte bara teoriernas omöjliga beskaffenhet i apotekets vardag som förgyller sommarveckorna ute i Nagu. Sommaren i apoteket genererar en hel del anekdoter att ösa ur under läsårets långa vardagslunk. Då jag plötsligt under en föreläsning kommer på något från apoteket och uttrycker ”aj joo – nu måste jag berätta en sak…” händer det något i auditoriet. Mobiltelefonerna och de uppriggade datorerna blir helt ointressanta och allas uppmärksamhet är riktad mot mig, bara mig. Det är just då, i det ögonblicket, jag har alla tiders chans att ge järnet och beröra – för ett helt liv framöver.

Mitt jobb är lediganslaget! Du skall söka!

Mina fem år som Finlands Akademi-forskare tar slut denna vecka! Grattis till världens bästa jobb sade äldre kolleger för fem år sedan. Och så rätt hade de! Jag tycker om att undervisa, men som de flesta i en lärarroll känner till, är problemet med undervisning ofta den förbrukar både all arbetstid och all fritid, vilket är lite opraktiskt. Så nu fick jag ge bort administrativa uppgifter och undervisning för fem år. Fem år total forskningsfrihet, åtminstone nästan…

Nu när denna tidsbundna befattning lider mot sitt slut funderar jag naturligtvis vad den gav mig möjlighet till. Detta fantastiska jobb kom ju faktiskt utan en arbetsbeskrivning. Jo, jag har blivit en forskare med egen forskningsfinansiering och jag har blivit vetenskapligt självständig. Med självständig menar jag naturligtvis inte oberoende, jag behöver kolleger och kollaboratörer både för finansiering och för att genomföra projekt. Men jag kan stå på egna ben. Jag har publicerat artiklar, handlett pro gradu-projekt och doktorander, blivit inbjuden för att hålla föredrag och kunnat tala om min egna forskning då jag hållit föreläsningar. Jag har alltså fått möjligheten att utvecklas till en riktig forskningsledare. Samtidigt har jag blivit en del av Åbo Akademi. Under de senaste två åren har jag varit 30% akademilektor vid sidan av min akademiforskartjänst, och nu fortsätter jag att jobba som akademilektor vid cellbiologen även en tid framöver. Och eftersom jag hör till de forskare som trivs med undervisning ställer jag mig glatt framför ett gäng sommarfräscha ungdomar och undervisar dem om hur signalerna i våra celler påverkar våra kroppar på måndag.

Att fullständigt få koncentrera sig på forskning är nog en lyxtillvaro som verkligen all undervisningspersonal borde sträva till att göra med jämna mellanrum. Inte för att slippa undervisning och administration, men för att helhjärtat få sätta sig ner och verkligen koncentrera sig på sin forskning, inte bara idag och denna vecka utan även om en månad eller tre. Att inte behöva avbryta den fantastiska tanken för att fixa en föreläsning, bedöma en gradu eller knapra in tentamensresultat i en igen förnyad databas. Att hinna läsa och hinna skriva. Att sitta med vita papper och planera. Detta jobb är lediganslaget på Finlands Akademis hemsida och jag hoppas att du som fyller kraven har en ansökan under arbete!

Annika Meinander, Finlands Akademi-forskare