Den viktiga, vanliga skolan

Vi är i sista undervisningsveckan. Även om det mesta inte är sig likt finns en sak som är som vanligt: folk börjar längta efter lov och ledigheter. Och före paus brukar vi summera vad som varit. I år är det svårare än vanligt. Lärare, elever och föräldrar är fortfarande i viss mån i undantagsläge, och arbetar med nya och akuta frågor så gott som varje dag. Att sammanfatta och dra slutsatser är därför lite för tidigt, men några saker tror jag ändå vi kan säga att vi vet redan nu.

En första sådan är att det är uppenbart att distansundervisningen fungerat över förväntan. Lärare, elever och föräldrar är i stor utsträckning nöjda. Jag delar den uppfattningen. Den viktigaste orsaken till att det fungerat är enkel: alla inblandade har varit mycket motiverade, och velat göra det bästa av en situation som ingen rår över. Det som också bidragit positivt är att det under den period som distansundervisningen genomförts inte funnits konkurrerande aktiviteter till skolan. Föreningar av alla slag har haft uppehåll i sina verksamheter och ingen har kunnat träffa vänner. Föräldrars arbetstid har varit mera förutsägbar, med i praktiken helt inställda arbetsresor. Sammantaget har det här lett till att omständigheterna varit maximalt gynnsamma för att med mycket kort varsel lyckas med något till synes omöjligt.

Det har alltså gått bra, men det betyder inte att det inte funnits och finns problem. Det största problemet är riskerna för de resurssvagaste eleverna. Hela idén med offentligt finansierad utbildning är att ge alla barn möjligheter att forma sina liv, i möjligaste mån oberoende av familjeförhållanden och uppväxtvillkor. Skolan lyckas inte till alla delar med det, men har en enorm betydelse för att ge möjligheter för barn att överskrida de begränsningar som kan finnas utanför klassrummet. När man övergår till en undervisningsform som gör barn och unga mer beroende av familjen minskar skolans möjligheter att kompensera för skillnader mellan familjer. Det här märks knappast på den relativt korta tid som vi nu distansundervisat, men på lång sikt är riskerna för ojämlik utbildning stor.

Ökande skillnader gäller på individ- och familjenivå, men också med avseende på olikheter mellan skolor. Finsk skola är bra, och särskilt välfungerande med avseende på att reducera skillnader mellan skolor. Under corona-pandemin har det blivit uppenbart att vissa skolor har haft mer möjligheter än andra att digitalisera sin verksamhet. Det här gäller både praktiska verktyg, som datorer och lärplattor, och personalens kunnande och kompetens. På lite längre sikt finns behov av att säkra allas tillgång till verktyg och kunnande, om det inte skall bli så att rikare kommuners skolor har avsevärt mycket bättre förutsättningar än andra.

Trots att allt gått så bra och trots att många barn och unga verkar ha trivts överraskande bra med sina familjer vill de flesta ändå tillbaka till skolan. Inte mest för att de kunnat lära sig tillräckligt hemma, men för att de saknat att vara tillsammans med andra. Den här längtan till andra visar hur viktig skolan är som mötesplats. Barn och unga vill träffa varandra, helt i verkligheten, och verkar mer än redo att stiga upp tidigare och masa sig iväg till skolor och klassrum för att kunna få göra det. Den här mötesplatsdimensionen av skola och utbildning är svår att mäta, väga och jämföra, men när den inte funnits har det blivit uppenbart hur viktig den är.

Vad vi har lärt oss med avseende på betydelsen av det konkreta mötet mellan människor, och vilken roll och funktion det skall ha i en kommande mer digitaliserad skola, är något jag själv ser fram emot att fundera mera på under det kommande läsåret. Vi vill ha och behöver varandra, men finns det något från corona-krisen som gör att vi kan göra det ännu bättre och mer fungerande än tidigare? Att rakt av gå tillbaka till allt vi gjorde förr är knappast det bästa, men exakt var vi vill hamna, och hur vi skall ta oss dit, är något vi snart behöver föra en bred diskussion om. När vi gör det behöver vi komma ihåg att det i de konkreta mötena mellan människor också händer mycket som inte är önskvärt. I en stor skolhälsoundersökning gjord av THL verkar det som att mobbningen minskat betydligt under corona-krisen, till exempel.

Så här inför sommaren är det ändå bra att påminna sig om att det vi nu varit med om hittills trots allt varit en ganska kort period. Utbildningseffekter av olika slag åstadkoms under lång tid, och även om vi mitt uppe i krisen känner att allt är annorlunda kan det komma att visa sig att de bestående effekterna inte blir så stora som vi just nu tänker oss. Framtiden får utvisa.

Till dess att vi vet bättre om hur det blev är det möjligt och tillåtet att hoppas. Det jag hoppas på är att vi tar med oss det som enligt mig är det viktigaste: minnet av hur vi tillsammans, samfällt och med stor beslutsamhet varit beredda att göra så mycket för att andra, främst äldre, skall kunna vara trygga. Och att vi fortsatt göra det trots att vi fått göra avkall på något som uppenbart upplevs som mycket viktigt och värdefullt: vår helt vanliga vardagliga skola.

Fritjof Sahlström
Dekanus, Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi

Från Newport Beach till Huntington Beach – kikaren i handväskan

Resväskan var packad och handbagaget var med. Jag brukar kalla mitt handbagage ’handväska’, eftersom jag kommer ihåg tre handväskor: muminmammas stora handväska, drottning Elizabeths otaliga handväskor och min mammas handväska (som man inte fick öppna). Även en man får nuförtiden ha en handväska – vi lever ju i jämställdhetens tidevarv. I min handväska fanns det pass, biljetter (förr i tiden var det absolut nödvändigt att ha den tryckta flygbiljetten med sig), tandborste, utprintade artiklar och manuskript som jag skulle läsa under den långa flygresan och: en snygg teaterkikare made in USSR som jag hade köpt på en loppmarknad i Budapest. Kikaren har jag fortfarande på mitt skrivbord. Detta lilla föremål är av bakelit, en härdplast som luktar en aning men optiken är utmärkt. En av mina kollegerna berättade att han kände en rysk biologiprofessor, akademiker som kom på besök till Helsingfors. Professorn hade en likadan kikare för att titta på balettföreställningar i Stora teatern i Moskva – brukar kallas Bolsjojteater i Finland. Kollegerna i Helsingfors bjöd den högt uppskattade akademikern till en performance och han tog fram kikaren för att titta på vad som pågick på scenen: det var en stripteasedans.  Akademikern var chockerad.

Vart var vi på väg? Till världens mest uppskattade konferens i kemisk reaktionsteknik, International Symposium in Chemical Reaction Engineering ISCRE15, som skulle hållas i Newport Beach, Californien. Hit kommer världens crème de la crème i kemisk reaktionsteknik för att presentera sina bästa forskningsresultat och umgås med varandra. Det långa flyget var avklarat och vi anlände till konferenssätet som var ett bunkalowhotell i Newport Beach. Vi hade ett veckoslut framför oss, så någonting borde göras – ett litet äventyr men ingenting riskabelt. Vi beslöt att hyra  en skåpbil och jag blev av kollegerna absolut förbjuden att köra bilen på en amerikansk highway (de känner till min skicklighet i bilkörning…).

Inte så långt borta från Newport Beach finns Huntington Beach som är ett mycket omtyckt badstrand med vit sand och evigt solsken. Dit skulle vi åka med skåpbilen. Vädret var underbart: sol och litet vind, inte för hett för en skandinav.  Ah, jag såg vågorna och hörde vågornas brus. Ska du inte sitta en stund på den vita stranden och ta solbad, frågade kollegerna. Senare, det är ju ett härligt vatten, jag vill omedlebart simma som en fisk på hemorten Pargas – är ni rädda för någonting, kom med, ropade jag och sprang som en vild hund till oceanen. Det var gemytligt tills den första stora vågen kom och en väldig kraft slängde mig någonstans och det tog en tid att komma tillbaka till ytan igen. Dags att ta en paus. På något sätt var det en aning dimmigt trots att det var solsken. Varför? Kollegan gav svaret: Tapio, var är dina glasögon? Tydligen blev de i Stilla havet, replikerade jag kort och bittert. Närsynta fiskar har kanske någon nytta av dem: vänstra ögat har dioptertalet ca -2,5 medan det högra har -4,0. Jag har alltid sett bättre med vänstra ögat.

Det var ett deprimerande ögonblick, men lyckligvis fanns det öl i skåpbilen. Man sätter ölburken in i  en papperspåse; då kan man dricka lagligt på en badstrand i USA. Vi i Europa skulle kalla detta dubbelmoral: So, you think that the police and the Lord are not able to look inside the paper cover, frågade jag en gång en amerikansk kollega. Han svarade ingenting.  – Aftonen kom och solnedgången var oförglömlig. Jag och min unga doktorand J.-P. Mikkola satt fortfarande på stranden. Den nyblivna doktorn i laboratoriet, Juha Lehtonen rasade: om ni inte kommer omedelbart till bilen, så lämnar jag er här, nu startar vi mot Newport Beach.

Följande morgon vaknade vi i Newport Beach och konferensen började. Många presentatörer hade alltför mycket text och alltför liten font i sina powerpointfolier. Vad kan jag göra, glasögonen blev ju förlorade i Stilla havets botten? Jag kom ihåg  min handväska och teaterkikaren made in USSR. Kikaren räddade allt: plötsligt kunde jag se de minsta detaljerna i reaktionstekniska experiment och matematiska modeller som presenterades på scenen. Det var som en balletföreställning i Moskva eller striptease i Helsingfors.

Konferensen i Newport Beach blev oförglömlig, inte bara pga incidenten med borttappade glasögon utan pga det mångsidiga och vetenskapligt högklassigta innehållet och flera nostalgiska träff. Det var sista gången jag kunde prata med professor Octave Levenspiel från Oregon State University. Levenspiel publicerade 1962 läroboken Chemical Reaction Engineering, som blev en klassiker och de facto definierade vad modern kemisk reaktionsteknik är och blir.

Jag är fortfarande tacksam till mina unga och kära resekamrater som alla har avancerat väl i yrkeslivet: Johan Wärnå, professor i kemisk reaktionsteknik vid Åbo Akademi, Juha Lehtonen, forskarprofessor vid Statens Tekniska Forskningscentral (VTT) och J.-P. Mikkola, professor i teknisk kemi, hållbar utveckling vid Umeå Universitet. Professor Octave Levenspiel, den levande klassikern avled 2017 i 90 års ålder i Oregon.

I dag protesterar folk  i Californien med stora demonstrationer mot den demokratiske guvernören Gavin Newsom  för att få det härliga Huntington Beach öppnat igen trots att coronavirus härjar i delstaten.  Förhoppningsvis har de en teaterkikare eller kristallkula i handväskan för att se framtiden…

 

Tapio Salmi

Skribenten är akademiprofessor (Finlands Akademi) och professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi)

Coronavirus och akademisk ledarskap

Jag har arbetat vid Åbo Akademi sedan 1980,  först anställd vid ett industriprojekt som blev mitt diplomarbete (kallas examensarbete i Sverige), därefter i olika akademiska positioner som assistent, överassistent, biträdande professor och professor. Åbo Akademi har alltid varit en vänlig och flexibel arbetsgivare som har givit sina medarbetare en stor frihet, både vad forskning och annan verksamhet beträffar. Under årens lopp har jag haft otaliga forskningsvistelser och studieresor utomlands samt flera tjänstledigheter pga forskarpositioner vid Finlands Akademi, senast 2009-2013 och 2019-2023. Även den fysiska infrastrukturen har under årens lopp utvecklats väl: i mitt ämne, teknisk kemi och reaktionsteknik spelar experimentell forskning en central roll. Ledningen för Åbo Akademi – oberoende av rektorns eller prorektorernas bakgrund – har visat en stor förståelse för den forskning som genomförs i naturvetenskaper och teknik vid vårt universitet.

Nu blåser annorlunda vindar. Under den pågående coronakrisen är Fakulteten för naturvetenskaper och teknik (FNT) den som lider mest. Laboratorierna är hermetiskt stängda och personalen är hänvisad till ’distansarbete’. Den högsta ledningen vid vårt universitet har de facto nedfryst största delen av forskningen i naturvetenskaper och teknik. Några veckor kan man klara sig genom att sitta hemma och göra litteraturstudier och förbättra sina artikelmanuskript, men i det långa loppet blir det ödesdigert för den vetenskapliga produktiviteten. Som de flesta av oss vet – och speciellt den högsta ledningen torde veta  – så baseras finansieringen av universiteten i vårt land i högsta grad på examina och publikationer. Vem bär ansvaret då publikationsmängden sjunker dramatiskt och Åbo Akademis finansiering under de kommande åren sinar pga av ledningens åtgärder?.  Fakulteternas dekaner, förstås – så har det alltid varit. Jag var dekanus för Fakulteten för naturvetenskaper och teknik under åren 2015-2018 och alltid satt dekanerna på de anklagades bänk. Planeringschefen tog fram statistik då rektors ledningsgrupp hade möten: varför har publikationsmängden i ämnet X sjunkit, varför har dessa doktorander inte publicerat en enda artikel under det gångna året? I och för sig är dessa berättigade frågor, men alltid bör orsakerna analyseras grundligt.

FNT har blivit verkligen illa behandlat under de gångna veckorna med denna lockout. Man har vädjat till den högsta ledningen och begärt att vissa centrala forskningsfunktioner i laboratorierna skulle få fortsätta, dock så att de begränsningar som pandemin orsakar, beaktas. Till alla konstruktiva förslag från FNT kommer det ett blankt nej. Jag har ett omfattande nationellt och internationellt nätverk till kollegerna i Finland och Europa. Före påsken diskuterade jag med en professor vid Uleåborgs universitet. Hon berättade att experimentell verksamhet pågår i hennes laboratorium (på process- och miljötekniska området) i begränsad omfattning så att hälsoriskerna minimeras genom att begränsa antalet forskare i samma utrymme och alternera närvaron av personalen. Vi har däremot fått ett portförbud av våra ledare. De bryr sig inte om huruvida den experimentella forskningen framskrider eller inte: efter krisen kan ju dekanerna och professorerna alltid ställas till svars för nedsatt aktivitet!

Då en organisation är i kris eller en naturkatastrof inträffar eller fienden attackerar brutalt fosterlandet, t.ex. 1939, så brukar ledningen stå i spetsen och vara framme och uppmuntra folket. Ledningen tar ansvaret på en institutionell och personlig nivå. Så gör Finlands regering nu. Någonting sådant har vi inte sett vid Åbo Akademi under den pågående krisen. Vi får elektroniska brev (läs: e-post) med hotfull vokabulär och ren byråkrattext, där vi behandlas som undersåtar. Om man själv skickar en e-post, så får man inget svar, om man tar ett samtal, så får man motta hånfullt skratt och ibland telefonluren i örat: ledarskap vid Åbo Akademi år 2020.

Jag slutar optimistiskt: alla kriser slutar någon dag och och inga akademiska ledare väljs för livstid.

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (Åbo Akademi) och akademiprofessor (Finlands Akademi)

The life-changing 6 months

During my Master’s studies, I come to know about the role of telomerase in cancer and aging. The topic had a deep impact on my mind and, thus, I decided to increase my knowledge in telomerase biology. I approached the Savitribai Phule Pune University. The research grant offered by the University was the first step of my research carrier. This seed funding strongly increased my understanding about the guanine quadruplex formation, and how targeting this structure could inhibit the cancer progression. Eventually, the topic become my PhD research work where I used structure-based drug design approach for selecting the inhibitors and spend time synthesizing porphyrin derivatives. I defended my thesis successfully in 2018.

During this project, I learned that the field of telomerase is still unexplored and is more challenging than what I thought before. Hence, I decided to go further with telomerase. But this time I wanted to understand more about the structure and function of telomerase apart from inhibiting this enzyme. You will be amazed to know that the expression of telomerase is highly, highly regulated and that there is a large number of post-translational modifications this unique enzyme undergoes. Maybe that’s why someone called telomerase the Elixir of Life.

I contacted Prof. Outi Salo-Ahen in the Pharmaceutical Sciences Laboratory (PSL) and Structural Bioinformatics Laboratory (SBL) at the Åbo Akademi University and expressed my interest in continuing the research path. I was excited when she picked my interest and gave me the chance to explore the field.

First Scandinavian snow experience

Finland is very respected country in India. Location of the Åbo Akademi University is also unique, the oldest town in the country in the Varsinais-Suomi (Essential Finland) region. I would like to mention that I had a very smooth process in getting the hosting agreement and other documents on time for applying the residential permit. I appreciate the help I received from the personnel at  the Åbo Akademi Research Services and my Professor.

My son with his little ”Olaf”

The newly developed Finnish Immigration Service (Migri) portal for making the residence permit application is also very straightforward and I appreciate the efforts put by the Migri workers.

My little world

Moving with the whole family is always challenging and it was a big task to get proper accommodation. I would like to give credit to the Turku Student Village Foundation (TYS) office workers. They are working hard to find proper accommodation for researchers like us. I got both the housing offer and residence permit well advance to book my flight before my planned date to come here. Moving from known to unknown is always mysterious and challenging but the aspiration to achieve a new horizon was so high that these things hardly bothered me when I landed here.

Me and my family at Chhatrapati Shivaji Maharaj International Airport Mumbai

First day in Turku was amazing and confusing, too…In my home region in India we have constant day times but here in September the sun was still high in the sky at 8.00 pm. At home in India we can easily guess the time of the day just by looking into the sky, but here was different. Then a thought came in my mind, “Is this the reason why clocks are always hanging in big towers all over the Europe???”

First click while on the way to Turku, Finland

I will always cherish the first day at PSL and SBL, Biocity where I interacted with my Professor and got formally introduced to all. The whole day went in excitement and completing all the formal paper work that was fortunately quite simple and straightforward.

My supervisor and our group

From the next day onwards, I started working on the project where my task was to understand human telomerase reverse transcriptase protein (hTERT). Computational facilities as well as the X-ray crystallization lab of SBL are at the state-of-the-art. Thanks to Prof. Mark Johnson and Adjunct Prof. Tiina Salminen for making these facilities available for us. As the focus of my work was to apply bioinformatics methods and carry out homology modeling, I was also given the access to the computational resources at SBL. SBL is part of the Turku node of the Finnish Instruct National Affiliate Centre (TURKU Instruct-NAC) that provides a platform to facilitate protein structure studies and bioinformatics analysis and collaborates with the Finnish IT Centre for Science, CSC. Through CSC I got experience in working with world-class supercomputers such as Taito and Puhti. I also learned to carry out molecular dynamics simulations with all the state-of-the-art molecular dynamics platforms (Amber, Gromacs, Desmond) to strengthen my understanding in the topic. I was able to successfully complete my bioinformatics studies and molecular dynamics simulation of hTERT homology models.

”कर्मभूमी” My workplace

Since my Professor’s group is part of both PSL and SBL, I was also part of both of these research laboratories. Prof. Jessica Rosenholm who leads the nanomedicine group at PSL helped me attend the NORDIC POP (https://nordicpop.ku.dk) workshops at the University of Oslo, Norway and Uppsala University, Sweden. Both visits increased my knowledge and understanding of my research topic and other related topics. I also witnessed the Scandinavian geography and culture for first time in my life.

Frontiers of Science Seminars – BioCity Turku

CompLifeSci seminars

 

 

 

 

 

 

 

I was always amazed by the existing co-operation between the Åbo Akademi University and the University of Turku. Due to this I was able to attend many common seminars and workshops, particularly the CompLifeSci seminars (https://www.biocity.turku.fi/research-programmes/computational-and-molecular-methodologies-for-life-sciences-complifesci/) and Frontiers of Science seminars (https://www.biocity.turku.fi/biocityevents/frontiers-of-science-seminars/) in Biocity, which deeply impacted my understanding of various advanced emerging techniques in the field of my research.

Truly speaking, this six-month mobility gave me lot. It became the platform from where my aspiration to do research got new thrust and boost!

 

Två stater i Europa

Nya stater i Europa

Landskapet Nyland åtskildes fysiskt från övriga Finland under veckoslutet 27-28 mars 2020. Efter denna stora schism existerar två suveräna stater på den finländska halvön: Demokratiska  Republiken Nyland och Storfurstendömet Finland.

Demokratiska Republiken Nyland

Midnatten mellan 27 och 28 mars 2020 stängdes alla gränser till landskapet Nyland som tidigare var en del av Republiken Finland. En ny stat de facto har uppstått i Europa: Nylands republik, som offciellt heter Demokratiska Republiken Nyland (förkortning DRN, få finska: Uudenmaan Demokraattinen Tasavalta, förkortning UDT, i internationell diplomati: République Démocratique de Terre Neuve RDTN). Det blir en autoritär presidentiell stat, som i vardagligt språkbruk heter ’Nylandstan’. Till president för livstid har deklarerats Helsingfors överborgmästare Jan Vapaavuori-Friberg (f.d. Vapaavuori), som ska styra landet med hjälp av Presidentens råd (PR), vars medlemmar utses av den demokratiska republikens president, som även har rätten att upplösa rådet med omedelbar verkan, ifall rådet inte åtnjuter presidentens förtroende. Ett tillfälligt konstitutionellt råd har utsetts av livstidspresidenten Vapaavuori-Friberg. Rådet skall utarbeta en konstitution för den nya republiken. Vissa huvudrag av den nya grundlagen sammanfattas nedan.

Republiken blir officiellt femspråkig; statspråken är finska, svenska, Helsingfors jargong (brukar kallas ’Stadin slangi’), estniska och ryska. Den nya staten blir formellt en flerpartistat, men verksamhetstillståndet till de politiska partierna ges av Republikens president, som omedelbart kan förbjuda ett parti, ifall det anses förbereda eller idka statsfientlig verksamhet. Alla tillåtna politiska rörelser ansluts till en fosterländsk takorganisation Nyländsk Front (NF),  som omfattar den ledande politiska kraften Förenat Nyland (presidentens parti) samt ungdomsorganisationen Fri Nyländsk Ungdom (FNU), Nylands Brigad, det Kristdemokratiska Partiet samt Förbundet för Nyländska Bönder (FNB). Endast personer med en stark anknytning till NF har rätten att bli medlemmar av Presidentens råd.

De stora linjerna för den nya republiken börjar klarna, men en finslipning behövs, konstaterar president Vapaavuori-Friberg. – Det konstitutionella rådet har förstås sin roll, men i själva verket är jag den suveräna experten, konstaterar Republikens president i en specialintervju. Varför anser Eder excellens detta, frågade en journalist i presskonferensen som hölls den 28.3. – Jag har en mångsidig erfarenhet, först som ungdomsbrottsling i Stadi Helsingfors, sedan som utbildad jurist från Helsingfors universitet och dessutom är jag en  erfaren och visionär politiker, en född ledare, konstaterar Vapaavuori-Friberg. Nästa vecka ska jag åka till inofficiella arbetsbesök till både Moskva och Minsk för att konsultera Vladimir Putin och Aljaksandr Lukaschenka om hur en presidentiell demokrati bäst kan förverkligas på nyländsk mark.

President Vapaavuori-Friberg berättar öppet om framtidsplanerna för den nya republiken. Helsingfors ska i längden inte förbli republikens huvudstad, utan det presidentiella rådet ska arbeta i Hangö och regeringssätet ska slå sig ned på ön Bengtskär, där ett fantastiskt fyrhus från kejsartiden står till förfogande. Republikens president ska bosätta sig i högsta våningen i fyren och de övriga utrymmena står till förfogande för presidentens stab. Varje sommar kommer en stor folkfest att hållas på Bengtskär,  lovar den nye presidenten. Statens högsta ledning placerar sig i republikens sydligaste punkt för att demonstra att vi under alla omständigheter är redo att försvara varje kvatratmeter av den nya staten, avslutar president Vapaavuori-Friberg.

Storfurstendömet Finland-Åland

Efter att utbrytarregionen Nyland oåterkalleligt har lämnat Finland upplöstes de republikanska strukturerna i det gamla rikets övriga landskap, som fattade beslutet att ansluta sig till en federal monarki Storfurstendömet Finland-Åland  (Suomen-Ahvenanmaan suuriruhtinaskunta). Denna monarki har förklarat sig till laglig efterträdare av Republiken Finland som de facto har upphört. Detta innebär att Storfurstendömet Finland omedelbart tar kontroll över Finlands ambassader överallt i världen och Finlands medlemskap i Europeiska Unionen, Nordiska rådet, Förenta Nationer och övriga multinationella organisationer.

Storfurstendömet Finland blir en konstitutionell och federal monarki, som består av det ’Gamla Finland’ samt det autonoma öriket Åland. Storfurstendömet kommer att ha f.d. stadsdirektör för Åbo, Finlands äldsta stad, Minna Arve som första regent. I monarkins anda tar hon namnet Minna A. I, där ’I’ betyder ’det första’. – Jag kommer att gå i Karin Månsdotters fotspår, jubilerar den pratglada storfurstinnan (Karin Månsdotter var gift med den svenske kungen Erik XIV; Karin var den enda svenska drottningen med ett finländskt ursprung).

Äntligen blev vi av med Nyland, vars ledande beslutsfattare alltid har agerat emot oss, bromsat våra initiativ  och velat isolera Finlands kustområden från det övriga riket. Nu ser vi, då coronavirus härjar över Europa hur viktiga kustområden är för ländernas existens: utrikeshandeln och passagerartrafiken stoppas och vi sjunker mot fattigdom i rask takt, fortsätter  Minna A.I. Men vi reser oss från detta elände, vi har ett starkt näringsliv, ett intensivt jordbruk och blomstrande universitet och högskolor, fortsätter hon.

Storfurstendömet Finland kommer att följa Republiken Finlands (6.12.1917-27.3.2020) grundlag med vissa smärre modifikationer. Presidentens maktbefogenheter överförs till storfursten/storfurstinnan, men ett speciellt Regentens råd ska inrättas; rådet ska bestå av representanter från varje landskap i det nya riket. Landskapsgränserna från den 27.3 bibehålls tills vidare. Alla specialbestämmelser som gäller för det autonoma öriket Åland kommer att respekteras, inklusive demilitariseng och neutralisering av Åland.

Det administrativa sätet för Storfurstendömet Finland blir Åbo slott, där det federala parlamentet kommer att ha sin plenisal. Minst tre-fyra gånger per år ska parlamentet ha sessioner i landskapshuvudstäder, dvs Tammerfors, Tavastehus, Jyväskylä, Kuopio, Uleåborg, Rovaniemi o.s.v. Finland kommer att ha en dubbel sommarhuvudstad Nådendal-Mariehamn. Gullranda i Nådendal kommer att bibehålla sin status som sommarresidens för regenten och en motsvarande sommaresidens kommer att inrättas i Kastelholms slott på Åland.

I en konstitutionell monarki behövs en ställföreträdare för regenten. I detta fall är valet självklart: det blir Minna A. I:s bror Kalle Arve, som är utbildad teknologie doktor från Kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi (KTF), med teknisk kemi och reaktionsteknik som huvudämne. Temat för hans doktorsavhandling var utveckling av reningssystem för bilavgaser med hjälp av silverbaserade katalysatorer. Doktorsavhandlingen fick ett europeiskt pris p.g.a. av den höga vetenskapliga nivån och praktiska relevansen. Senare studerade Kalle vid Medicinska fakulteten vid Åbo universitet och blev tandläkare – silver hade förvandlats till guld; jag kan alltid installera en krona i patientens mun, guld eller något billigare material, försäkrar Kalle I (I står för det andra namnet ’Ilmari’ men även för ’ett’, ’första’) .  – En bättre ställföreträdare kunde jag inte ha, konstaterar Minna A.I, Kalle/Karl I blir även min främsta vetenskapliga rådgivare; i en monarki gäller regeln: om du har  tillgång till en släkting, utnyttja honom/henne avslutar den förhoppningsfulla regenten intervjun.

Åtgärder för Gamla Finland

Riksdagen för Republiken Finland upplöstes i samråd av president Sauli Niinistö och statsminister Sanna Marin, och regeringen har beviljats avsked av Republikens president. Riksdagen för Gamla Finland har enhälligt beviljat titeln ’Hederspresident för Finland, Sauli I’ till President Sauli Niinistö. Han blev den sista innehavaren av presidentämbetet för Republiken Finland. En folkfest kommer att hållas i Saulis hemstad Salo efter att Nyland och Finland-Åland har återhämtat sig från koronavirusepidemin.

Åbo, den 1 april 2020,

fridfull påsk till alla läsare önskar

amatörjournalisten Tapio Salmi

Professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA),  Akademiprofessor (FA)

 

 

 

 

 

 

The good, the bad and the ugly of distance education

Charlotta HilliÅbo Akademi University decided to move all teaching online until further notice. Most higher education institutions have made the same decision over the past weeks. Several distance education experts have written down their tips to support staff and students. Donald Clark made ten good suggestions if you’re new to online teaching. Tony Bates narrowed his list down to eight suggestions and he also added useful links at the end of his post. Here are some of my thoughts as a distance education researcher and teacher.

Distance education is suddenly the number one teaching method around the world. Research tells us that there is good distance education – better than face-to-face alternatives. There are bad distance courses that people try their best to forget. And there is the ugly side to it, a lack of resources, no support for students or teachers and lacking infrastructure. It takes time to develop distance education, but now time’s up. We are going online, whether we want to or not.

A clear structure is half the workload

Generally when planning distance courses you need to have the course outline ready when it starts. Simply because students need to be able to plan ahead. They need to know the assignments, the workload and the deadlines. Or, the What? When? How? Where? questions of didactics. Remember that the bigger the group of students the more important this is. The workload quickly becomes overwhelming if you have several assignments that need grading throughout the course.

The bad news is it takes time to design a well-structured course, if you are in a rush, my suggestion would be to start by cutting down the content to make the overview of the course and workload manageable for you and for the students. A lot of distance teachers choose to share weekly assignments which also helps students divide the course into smaller parts.

Gilly Salmon has developed e-tivities as a way for teachers to plan their online assignments to make them interesting and informative. It is also a good way to keep the focus and the overall structure of the course in mind.

Diana Laurillard has introduced her ABC model to help teachers identify what kind of learning they are after in their classes, for example, acqusition, discussion, inquiry or production. This is another way to rethink your course(s).

In a situation like this, when students are thrown into online education I would suggest you keep a close eye on your email and try to answer questions promptly and kindly. This is a good way to establish a relationship with those who reach out (although most won’t). If you get a lot of questions you probably have an unclear structure. 😉

Flexible content is king/queen

In most cases, students take distance courses because they are unable to be on campus for different reasons. These reasons differ and they matter. In distance education, flexibility is key and we rarely expect people to be online at the same time. For that reason, content and assignments are accessible around the clock. 

Creating good content yourself takes time. Take a look at the topic you are teaching and ask yourself what the key concepts/theories/practices are and what you want your students to learn from them. This is how I try to narrow the content down. Yes, sometimes I have to kill my darlings to not drag out online sessions. Often we get stuck in interesting background details or additional information that seems relevant to us – but actually it might not be for the students. In online environments, these kind of digressions can be demotivating since there is no relationship between teacher and student to support all those ’fun extras’.

Diana Laurillard (2012) did a study on online video lectures and found interesting differences between two courses. In the first course, 80 % of the students understood the content because the video was clearly focused on the topic, gave examples and provided evidence for it. In the other course, only 46 % of the students understood the content. The video claimed to explain the differences between two theories, but in reality the video provided descriptions of the two theories, while the students were left alone with the difficult task to understand the differences. Pick your focus, stick to it and don’t digress – would be my suggestion.

The platform is your friend

You need to know your online platforms and what they can and cannot provide. The more you know about digital tools and didactics the easier it will be for you to decide what you want your students to do on the platform(s). Examples of bad distance courses include an insane amount of material dumped on a platform without any didactical purpose to it. Take a moment and think about what you want your students to do with the material and why they should do it, when they should do it and where they should do it? The didactical questions are always relevant.

In my view, Moodle works well for structuring individual assignments and it provides a better overview of courses with many different assignments and a set course outline. Teams is better for collaboration and project-based or dynamic courses where the content is negotiated throughout the course and students can add their own content to share with others.

One of my main concerns is that teachers will replace on campus seminars with online seminars and expect everyone to participate as normal. Some students are unable to access online seminars, they may lack the technology or the internet connection. There have been reported issues with, for example, Zoom already – a plan B is good to have for many reasons.

Students need to get comfortable in an online seminar. Make sure you know who is present and get to know the group. Perhaps some personal comments or anecdotes about where you all are spacewise might help. Alastair Creelman asked his participants to show a personal item that is always on their desks as a discussion starter. What a great idea! In my case the Lovi santa is always present. 

In big groups chats work wonders. In Zoom, breakout rooms are excellent ways to create spaces for discussions and joint projects. The whiteboard can be used for brainstorming. Students can share their screens and presentations are generally much easier online. If they cannot take part in seminars perhaps they can share presentations on Moodle or Teams.

One of my students told me that with three children at home it is difficult to focus on an online seminar. My course History of pedagogical ideas is planned around four days (9–16) which is not ideal for an online environment. However, when I looked at my prezi presentation I realized that I had already planned for group assignments, Ted-talks and digital texts that work in Zoom too. I will plan for more breaks during our Zooming and make sure there are reflective individual assignments too that can be done away from the screen. If students cannot make the seminars they can do the assignments at a convenient time for them. Since I use a course journal as main assessment it is easy to follow their reflections there. All in all it was fairly easy to change the course to online mode.

Please be flexible and respectful towards your students and provide alternative ways to completing the course. When you look at your structure there might be several assignments that can be done asynchronously on the platform when the students have time or access. Discussions can be done in Moodle/Teams. Seminars can be recorded. You can do distance education in so many different ways!

Trust your colleagues – you are not alone

The good news is you probably have colleagues that are facing this challenge too. You can learn from and support each other in different ways. Set up a Teams-room or a chat channel (Yammer) where you talk about current issues, successes and share what you are up to. Your digimentors will try their best to answer your questions, perhaps you could meet them as a group? Talking through your courses is always a great way to specify potential pitfalls and unclarities. An online lunch with supportive colleagues is more productive than struggling alone any day.

Photo by Thought Catalog on Unsplash

 

 

I made a couple of videos on teaching in higher education in case you want some more pointers. In the playlist you also find Matilda Ståhl’s input on gamification if you are ready to try something slightly different.

If your class starts in a week you might struggle with some or all of the points above. We all did! Start with the things you know and the first classes, then take on more as you gain a footing. No need to worry, students will no doubt understand the pressure you are under if you explain it to them. Flexibility (and a couple of crazy ideas) is always needed in distance education. As my student wrote in the email: thank you for being flexible – I really appreciate it! Meeting each other halfway is the best we can do in most situations.

Att pröva på en annan arbetsplats

Andreas HägerFrån november till februari jobbade jag 20 % av min arbetstid vid Åbo Underrättelser, inom ramen för ÅA:s personalrörlighetsprogram. Mitt ordinarie arbete är som akademilektor i sociologi vid FSE. Tanken var nu att få vidga vyerna och pröva något annat i lagom proportioner.

Jag citerar hela motiveringen till utbytet som den formulerats i den plan som skrevs under av alla parter:

”Syftet är att få insyn i arbetet på ÅU och lära känna organisationen och verksamheten. Utbytet inkluderar reportage och nyhetsuppdrag, kolumner och recensioner, samt uppgifter relaterade till Hägers specialkunnande, bland annat inom kultursociologi och religionssociologi. Utbytet förväntas ge Häger breddad kompetens i skrivande, i olika typer av texter och för en bredare publik. Erfarenheterna från utbytet kan ge impulser till både undervisning och forskning, till exempel i form av aktuella och konkreta exempel för den del av undervisningen som direkt handlar om medier. Utbytet erbjuder både Häger och ÅA tillfälle att skapa nätverk till en central aktör i det lokala samhället. Eftersom lokaltidningen är en central bevakare av ÅA i media kan utbytet också innebära nya perspektiv på universitetsarbetet för tidningen.”

Till den del det går att bedöma i detta skede uppfylldes syftet rätt väl. Jag skrev några texter med ganska tydlig koppling till mina forskningsintressen och till min roll som akademiker. Sen blev det också en del annat som var mer främmande för mina intressen. Det blev en ganska bra balans mellan att utnyttja mina specialkunskaper och att själv lära mig något nytt om det journalistiska arbetet.

Arbetet organiserades alltså så att jag jobbade deltid, i princip en dag i veckan, under de fyra månader utbytet gällde. Det alternerade mellan måndag och fredag, för att mindre störa min undervisning – men jag fick gå tidigare några måndagar för att komma och agera lärare i ASA-huset – och för att få se eventuella skillnader mellan början och slutet på ÅU:s arbetsvecka. Det blev ganska snabbt klart att arbetsrytmen gjorde det mycket svårare att komma in både i uppgifterna och i arbetsmiljön. Den innebar också en del ”övertid”, med både intervjuer och skrivande på annan tid än mina egentliga ÅU-dagar. En arbetsvecka i sträck  vid tre olika tillfällen hade blivit ungefär lika mycket arbetstid och troligen ett mer givande sätt att lägga upp vistelsen vid ÅU – även om det hade krävt lite mer justering av schemat för det ordinarie arbetet.

Det var många år sedan jag senast var på en ny arbetsplats, och det var en på många sätt givande erfarenhet att få lite omväxling. Det var också tveklöst alldeles rätt val av arbetsplats för min del. Jag är tacksam både till ÅA och ÅU för denna möjlighet och rekommenderar för alla vid ÅA:s personal som har möjligheten till denna form av mobilitet att utnyttja den.

Ett olyckligt visumbeslut

Bästa läsare,

Jag tänkte skriva ett informativt och underhållande blogginlägg om grön kemi och grön teknologi. Det får bli till ett annat tillfälle i framtiden, för någonting mycket mera akut har skett under de senaste dagarna.

Min doktorand, diplomingenjör från Åbo Akademi, Erfan Behravesh, finsk och iransk medborgare, ska disputera för teknologie doktorsgraden vid Åbo Akademi den 6 mars 2020. Temat för avhandlingen är spännande och högaktuellt: användning av mikroreaktorteknologi och guldkatalysatorer för partiell oxidation av etanol (etylalkohol) till värdefulla intermediärer. Bioetanol finns rikligt i världen och det gäller att förädla det vidare, och inte enbart använda det som bränsle. Det är i högsta grad fråga om ny, miljövänlig, grön processteknologi. Erfan har gjort ett fint jobb och vi väntar med spänning på disputationen. Professor Lars Pettersson från KTH, Stockholm kommer som opponent.

Allt fint kunde man tro – vetenskapligt nog, men för några dagar sedan kom en iskall dusch från Finlands ambassad i Teheran, som nekade Abbas Behravesh visum till sin sons disputation vid Åbo Akademi. Flygbiljetterna är köpta, men han får inget inresetillstånd till Finland. Abbas Behravesh bor i familjens hemland Iran. Han har tidigare rest till Åbo för att hälsa på sin son, som avlade diplomingenjörsexamen i kemiteknik vid Åbo Akademi innan doktorsstudierna. Då var det inga problem att få ett visum.

Beslutet är fullkomligt absurt. Det är ett normalt familjebesök, det är väldigt vanligt att föräldrar reser till sina barns disputationer. Jag har medarbetare i laboratoriet för teknisk kemi och reaktionsteknik från ca 15 olika länder för tillfället och hittills har allas visumansökningar löpt relativt problemfritt. Det aktuella visumet nekades på alldeles förkastliga grunder. Enligt det dokument som Behraveshs far fick finns det tre orsaker till att han inte fick visum till Finland. En av orsakerna är att man inte kan lita på orsaken till resan. – Obegripligt: en doktorsdisputation är en offentlig tillställning; det är möjligt att när som helst att kontrollera att en disputation på riktigt äger rum vid Åbo Akademi.

Vid ett negativt visumbesked kan det ta två månader att få det omprövat men nu är det endast två veckor kvar till disputationen. Finlands ambassad i Teheran har ett dåligt rykte och kunderna behandlas på ett inkonsekvent, slumpmässigt och förnedrande sätt. Jag  är övertygad om att det finns en hemlig agenda, där man vill refusera en del av ansökningarna från Iran på grund av det politiska läget och därmed bemöta USA:s kolonialistiska och imperialistiska utrikespolitik. Vi är rädda för USA och president Trump, även president Niinistö, tror jag. Jag har skrivit ett brev till utrikesminister Haavisto och till vissa andra politiker om detta fall, som är ett skam för Finland. Jag kräver att verksamheten vid Finlands ambassad i Teheran utsätts för en grundlig utredning och vi har lämnat in en rättelseyrkan till utrikesministeriet.

Jag avslutar med att citera den svenska wikipedian:

’Kyros cylinder eller Kyroskrönikan är en cylinder av lera, daterad till 500-talet f. Kr., upptäckt 1879 i Babylon, där den persiske akemeniderkungen Kyros II lät inskriva information om sin härstamning, sin seger över Babylonien och de förtryckta folkens befrielse. Proklamationen, som utfärdades 538 f.Kr. berör religionsfrihet och rättstrygghet och har betraktats som den första människorättsliga förklaringen.’

Cylindern finns i British Museum, London och delar av texten finns ingraverad över ingången till FN -högkvarteret i New York och krönikan har inspirerat eftervärlden, bl.a USA:s grundlagsfäder.

 

Tapio Salmi

Skribenten är professor i kemisk reaktionsteknik (ÅA) och akademiprofessor (FA)

From Morocco to Finland – An international research exchange

Since August 2019, I have been here at Åbo Akademi University on the Research mobility programme. My name is Maryam El Hajam and I am a researcher from Sidi Mohamed Ben Abdelah University, Morocco. The research project proposed for this visit falls in scope with the activities of Molecular Process and Material Technology. This profile area focuses on chemical engineering and material aspects in the bio-economy, which is connected to the advanced utilization of nature-based compounds in this internationally recognized area of research. Our work combines biomass and inorganic material chemistry, which is in agreement with the goals of this profile area that aim to shift from technologies and products based on fossil sources to novel alternatives built on renewable resources. Therefore, the use of wood residues to produces novel nanocomposites and nanostructured ceramics is not only local but as well, global interest, and it can also be valuable to the finish forest industry. This visit is well fitted with the approach of Molecular Process and Material Technology, which is mainly applied to molecules originating from biomass.

I perfectly know that this opportunity constitutes an advantage on my resume. This visit presents an unprecedented opportunity for any researcher in the world and, more precisely, the Moroccan ones in the field of molecular process and material technology, in search of a unique experience that will strengthen their theoretical achievements and scientific research. This visit allowed me to work and collaborate with a leadership team in the field of wood materials in Finland. Through this visit, I could further my research in this area using different new methods and sophisticated instruments. The impressive reputation of Åbo Akademi University and the quality of supervision of the staff in the Laboratory of Wood and Paper Chemistry allowed me to learn many things such as research methodology, group work, problems resolution, and stress management, which will enable me to integrate the professional life more easily in the future.

International Mobility and Partnership

International partnerships are exceedingly valuable. The key benefit of the two universities partnership related to my visit is collaborative research, which builds capacity in research team members, research staff, and me as a student working on research projects. Through this visit, joint research has allowed maximizing scarce resources more effectively and facilitate greater generalizability of results.

Research mobility presents an integral part of research at ÅA. It is like a windows trough it the university can broaden new relations and collaboration either in hosting or sending researchers. It allows us to foster cross-disciplinary research within Åbo Akademi and to bring together researchers from different countries to learn about the ongoing research activities and to spark new ideas for new international collaborations in the future.

One in five of the world’s scientific papers is co-authored internationally. Because of the expansion of communication methods and the ease of international travel, academics and researchers are finding it easier than ever to collaborate with their foreign counterparts, making the exchange of academic ideas much simpler to organize.

The ability to scrutinize, debate, and share experience are essential for academic and scientific accomplishment. Constructively challenging accepted opinions and ideas is central to their development, and international collaborations through such mobility help to facilitate this.

Åbo Akademi’s institutional strategy is built on internationalization. The main emphasis is on mobility-related actions. For this reason, Åbo Akademi University encourages students and staff to be internationally mobile and appreciates international experience in recruitment.

Living abroad – a complex experience

For me, to live and work in another country was and still is an excellent and exciting adventure. This is my second experience abroad, and I have appreciated it. I have always heard from friends and some of the family members who have lived in other countries that it was hard for them. Whenever we met, they did not end with complaints about the hardness of living there. Fortunately, their claims did not affect my thoughts. On the other side, it made me yearn to live this experience according to my personality and perspectives. Therefore, to make your visit successful, it is your own choice and challenge. It is not so hard, but it needs self-preparation, enthusiasm, and a great curiosity; you should establish your world in another place based on a foreign culture and new people. According to that, you will be able to take advantage and benefit as much as possible of what is available to you, because this opportunity is not given to everyone.  This kind of experience allowed us to be independent, responsible, and especially it can teach us a lot about personal and professional life, how to deal with people in work and outside. In this case, you can know well who you are and what you want. I want to thank “Åbo Akademi University Research Mobility” for the chance that it gave me, because of this program.

This visit makes me much more self-reflective. It strengthens my ability to confront changing environments, and it helps me get to know myself better. I face challenges I have never encountered before. Therefore, this kind of visit helps us to see who we are through the differences and similarities we observe within other cultures and through several situations. It is a real chance for personal growth; it is a study into who you are and what you want. The good thing is, going on this journey does not just help you see these new aspects of yourself, but it also gives you the power to both face changes, and make changes.

When you go to another country, there is usually no other way to communicate than in a language different from your own. You have to use languages that you may not have fully mastered. However, practice makes perfect and improves proficiency. What is more, I do not just improve the languages I already know, I often start learning a new one!

Going abroad for a semester or two is usually linked to an increase in qualities, which employers are looking for. It means you are open to new experiences, you can be independent, and you have at least some intercultural sensitivity (and that last one is especially valuable to international companies). Therefore, it was a personal experiment without any doubt very enriching.

Advise for other researchers interested in an international experience

I advise every person who wants to apply to this program to focus on a good research project with international interest to increase his/her chance to be accepted. The research project should fall in scope with the activities of the laboratory and the area that you will choose in the application.  You should be aware of the existence of the entire instrument you need for your project in the host laboratory and all the facilities that can offer to you during your visit. The most important thing that I can give as advice is to make sure that the proposed project can be done during the stay period; if not, please make it shorter according to the time that will be offered to you to accomplish your work.

I strongly encourage others to take part in this research mobility program because it is an outstanding experience. I´m confident that they will like it and they will learn a lot through it. This experience will be an advantage for their resumes like a professional purpose and their personal life also. For every person like me, who has been prevented by material conditions from traveling abroad for study, research, or tourism, I say this is an excellent opportunity to achieve your dream. The program will offer you a scholarship that will allow you to live in this country and travel around, and maybe it will be a step for another next collaboration.  So, apply for this program and take part in it, don’t waste your opportunity. For interested incoming researchers do not forget, experiencing a sauna is necessary for any visit to Finland!

Learning & researching on the move

Thanks to the ÅAU Research Mobility Grant, I had the opportunity to be a visiting PhD student in the Department of Sociology at the University of Alberta in Edmonton on Treat 6 Territory, in what is currently known as Canada, between September and December 2019. Being the home of many Indigenous communities, including the Cree, Saulteaux, Nakota Sioux, Blackfoot and the Métis Nation, Edmonton’s traditional name is Amiskwaciy Waskahikan in Nehiyawak (Cree). My main goal there was to work with one of my supervisors, Prof. Shirley Anne Tate, on my research on ‘mixed-race’ identity in Kanaky-New-Caledonia (KNC). As a PhD in the Minority Research profile, the visit allowed me to further explore the ways in which global systems of domination work together to oppress, exclude and disappear Black and Indigenous peoples. As a researcher, I was able to attend a variety of events organized by staff and students at the University of Alberta, such as events organized for the International Year of Indigenous Languages and the Working the Intersections of Gender conference.

After collecting my student card for the semester

The view of the city on my walk to the university

I was fortunate to be able to audit two classes at the university: Studies in Indigenous Theatre, Performance and Politics with Dr Selena Couture, and Colonialism, Postcolonialism and Globalization with Prof Shirley Anne Tate, as well as take a free online class hosted by the Faculty of Native Studies: Indigenous Canada. This allowed me to make links between the issues faced by Indigenous nations in Canada but also the legacy of slavery and ongoing anti-blackness in the Transatlantic region and elsewhere around the globe, with the continuing colonialism and racism predominantly experienced by kanak in Kanaky-New-Caledonia. I also paid attention to the ways in which people resisted settler colonialism within and outside the institution and attempted to make links with settler-Indigenous relations in the Pacific and the struggle for sovereignty in KNC. One such ways is the PÎTOS-MÂMITONEYIHTAMOWIN (REIMAGINE) UALBERTA website which was created “to highlight Indigenous, or perceived Indigenous places, spaces & art located on the University of Alberta North Campus. The website is home to a hub of alternative perspectives around Indigenous or perceived Indigenous statutes, artwork, places & spaces at the University of Alberta”. 

At the ᐄᓃᐤ (ÎNÎW) River Lot 11∞ (click on the link to read a guide written by Mackenzie Brown on Exploring Indigenous Edmonton) Preparing to Cross the Sacred River by Marrianne Nicolson

At the ᐄᓃᐤ (ÎNÎW) River Lot 11∞ Isoktew by Amy Malbeuf

Taking courses was beneficial to my research as auditing a course in the Department of Drama encouraged me to engage with critical work and artistic practices outside of my study area and explore my research topic from a variety of standpoints. In fact, reading Indigenous playwrights and critical pieces on Indigenous theatre and performance on a weekly basis inspired me to write one of the papers for the PhD on the politics of ‘mixed-race’ identity in Jenny Briffa’s “Fin Mal Barrés !”, a local play on independence/referendum politics. It was also beneficial to my teaching practice as it enabled me to observe different pedagogical methods and learn collectively with other postgraduate students and teachers. As a teacher, I appreciated seminars like ”Approaches to the Inclusive Classroom” and the ability to discuss how we can change our practices as teachers in order to facilitate disability justice, anti-racism, anti-colonialism and feminism in the classrooom. As a PhD student, I was happy that ”Writing Bootcamps” were organised by the Faculty of Graduate Studies, which provided us with a booked room, writing tips and food and beverages throughout the day to allow us to focus on writing.

Marie Clements’s play ”The Unnatural and Accidental Women” which we read and saw live as part of the course in Indigenous theatre

The University of Alberta has around 40,000 students and employs more than 14,400 people. Contrastingly, about 5,500 students are registered at Åbo Akademi and the university has about 1,100 employees. This has an impact on the resources allocated to research and the variety of research fields and programmes offered at both universities. Indeed, the University of Alberta library had access to a significant amount material in my fields of interest. Thanks to having access to many journals and books, I was able to read and collect material that I will be using in future articles.

One of the many books I borrowed from the Rutherford library

The view from the Rutherford library once it started snowing

During my stay, I also had the opportunity to present a methods paper in one of the Department of Sociology’s seminars entitled “Accidental (Critical) Ethnography: Doing research on métis-se identity at a time of decolonization in Kanaky-New-Caledonia”. This was a good occasion to share my research process and project, raise awareness on the political stakes in KNC and get feedback on the research.

From a personal perspective, I enjoyed being in a larger city (Edmonton is about 5 times bigger than Turku and 1.5 times bigger than Helsinki!) where events were happening on a weekly basis. I went to public readings, standups, art exhibitions, screenings… I had also missed independent (secondhand) bookshops that sell anglophone or francophone literature and came back with suitcases mostly full of books. If Edmonton happened to be much colder than Turku at the beginning of winter, the beautiful Saskatchewan river divides the city in two, much like the Aura does Turku – although, again, there was quite a size difference! While most of my time was spent in the university library or in cafés reading and writing, I managed to make a bus trip to Calgary where I met a friend who drove us to Banff National Park. There, we saw a frozen Ho-Run-Num-Nay (“Lake of the Little Fishes” in Stoney Natoka) also known as “Lake Louise”. I was thankful for the opportunity to see these beautiful landscapes before flying back to Europe.

Screening of Tasha Hubart’s documentary ”nîpawistamâsowin: We Will Stand Up” on the racism of the Canadian justice system and Colten Boushie’s family’s fight for justice, at Garneau Theatre.

Banff National Park

At Ho-Run-Num-Nay (”Lake of the Little Fishes”)

Research mobility is an important part of my research as the focus of my study is the Pacific and I am based in Finland. Being able to share your approaches, ideas, process with other scholars and students and to learn from their own research and teaching practice is a real advantage in research. Therefore, research mobility should be accessible to all at ÅAU. As a PhD candidate, I am very aware that accessing this grant was only possible because I am one of the few salaried postgraduate students. Many colleagues do not have this opportunity because they are unsalaried.

The Mobility Grant is a wonderful opportunity to meet scholars in other parts of the world and to be able to make transnational connections. My advice for future applicants would be to pick a university and department(s) that are dynamic in their various fields of interest but that are also lively outside of the university. In my case, the city was very rich in cultural and political events. Also, I would encourage everyone to take the opportunity to learn from other scholars in seminars but also courses offered by the university (even if one is no longer a student!).