Etikettarkiv: universitetspedagogik

Kursplanering och Blooms taxonomi

UniPeda modul3,

För den erfarna universitetsläraren är processen inför skapandet av en helt ny kurs säkert en simplare historia än för någon som aldrig tidigare skapat en helt egen kurs. Trots skillnaden i år på nacken och erfarenhet är processen troligtvis ändå rätt liknande. Samma frågor dyker upp: vad vill jag att studerande ska lära sig och vilka metoder ska jag använda mig av för att nå det målet? Hur mycket eget arbete ska de utföra utöver seminarier/föreläsningar/tentamen, och vilka arbetsformer ska jag använda mig av? En utgångspunkt är ju naturligtvis nivån på kursen: är det en obligatorisk kurs för första årets studerande, eller en fördjupad och valbar kurs för dem som är på magisternivå? Ämnet man undervisar i ställer också vissa krav på metoder och mål.

Som grund för detta arbete, särskilt vad gäller målen för kursen, kan man använda sig av Blooms taxonomi. Det ord som fattas i taxonomin och som är problematiskt på många sätt är ordet förstå. Om jag vill att studerande på min kurs ska förstå till exempel sambandet mellan litteratur, historia och politik så kan man fråga sig vad det egentligen är jag begär av dem. Ordet förstå är något så väldigt vardagligt. Vi kan till exempel fråga våra studerande om de förstår kolonialismens påverkan på de forna koloniernas ekonomi och politik idag. Vi kan fråga dem om de förstår begreppet neokolonialism, till exempel. Det vi egentligen ber av dem är att de ska redogöra för kolonialismens långvariga effekter, eller förklara vad neokolonialism innebär. För att mäta förståelse behövs verktyg.

Ett annat ord som fattas i taxonomin är reflektera. Reflektion (eller reflexion som vissa föredrar att skriva det) är ungefär lika abstrakt som förstå, fast vi alla vet vad som menas med det. Eller vet vi? Vi kan be våra barn som gjort något dumt att fundera en stund på vad de gjort. Alltså förväntar vi oss att de genom reflektion och moget övervägande ska komma fram till vad det var som blev så fel. Eller så kan vi be våra studerande reflektera över sin inlärning under en kurs gång. Scott John Threlfall (2014) skriver om studerandes reflektiva förmåga och konstaterar att kursdagböcker där studerande reflekterar över sina framsteg kan vara till stor hjälp för dem, men att begreppet reflektion i sig är väldigt abstrakt. John Cowan (2006) konstaterar samma sak i sin egen text och berättar om sina egna erfarenheter av kursdagböcker. Han skriver att de blev en fungerande länk mellan studerande och lärare och även en mycket uppskattad sådan. Därmed kan reflektion nå flera mål.

Både studerande och lärare drar nytta av klara förväntningar inför en ny kurs, och Blooms taxonomi kan säkerligen vara till stor hjälp eftersom den försöker använda sig av mera konkreta begrepp. Trots det är begrepp så som förstå och reflektera, i all sin underbara abstraktion, även viktiga. Det finns flera olika verktyg som kan hjälpa en då man planerar nya kurser eller reviderar gamla, så som till exempel Åbo Akademis examensstadga och instruktionerna för kursutvärdering. Blooms taxonomi kan hjälpa en att förtydliga målen med kursen, och det är trots allt målen som är det allra viktigaste.

 

Blooms taxonomi: (http://www.ark.lu.se/uploads/media/Grund_foer_bedoemning_av_examinationer.pdf)

Cowan, John. 2006. On Becoming an Innovative University Teacher. Berkshire: Open University Press.

Threlfall, Scott John. 2014. ”E-journals: towards critical and independent reflective practice for students in higher education”. In Reflective Practice: International and Multidisciplinary Perspectives vol.15 (3), p. 317-332.

http://www.abo.fi/stodenhet/kursutvardering

http://web.abo.fi/fou/stadgor/examensstadga_2015.pdf

Toppenheternas avslutningsfestival – en början till fortsättning

HHÅA, toppenhet för utbildning, IPL, toppenhet för utbildning, Personalutbildning, , , , , , , , , , , , , ,

År 2011 blev handelshögskolan och Institutionen för psykologi och logopedi utsedda till kvalitetsenheter för utbildning inom Åbo Akademi. Kvalitetsenhetsstatusen garanterade enheterna extra finansiering för att ytterligare utveckla och satsa på undervisning och lärande på enheterna. Detta arbete har pågått i tre intensiva år i form av flera olika utvecklingsarbeten och projekt som också regelbundet informerats om på denna blogg. Då den finansierade perioden nu lider mot sitt slut, anordnade enheterna tillsammans en avslutningsfestival under namnet Bättre lärande! Festivalen gick av stapeln onsdagen den 3 december – en dag fullspäckad av program, med workshops, föreläsningar och paneldebatt som samlade totalt 70 deltagare från olika håll på akademin.

Dagen inleddes med två workshopsessioner där tre hjärtefrågor per toppenhet presenterades och diskuterades mer ingående. För handelshögskolans del handlade det om projektbaserat lärande, kursdesign och processen Lärande i Fokus. Hur sänka tröskeln för att våga bygga upp en kurs på projekt? Är det möjligt att integrera projekt i olika typer av kurser? Hur planera en kurs för att stimulera en djupinriktning på lärande? Vad är lärarens roll då fokus ligger på lärandeprocessen och studenternas lärande? Vad är resultatet då lärarlag aktivt börjar fokusera på studenternas lärande? Hur få i gång en process som utvecklar tänket kring ”learning by doing”?

IMG_1023

Handelshögskolans workshop om projektkurser samlade intresserade deltagare.

IPL:s workshoppar spann vidare på tre utvecklingsprojekt som man arbetat med under toppenhetsperioden. Till exempel har enheten utarbetat ett heltäckande system för insamling av kursfeedback av både studerande och lärare och integrering av dessa i undervisningsplaneringen. Under workshoppen inbjöds till en kritisk diskussion om kursutvärderingsmetoder: gör vi på bästa sätt, är detta effektivt, är det ens nödvändigt att utvärdera kurser på så här bred bas, blir faktiskt undervisningens kvalitet bättre av det? På workshoppen om alternativa undervisningsmetoder presenterades och diskuterades olika alternativa redskap och metoder som enhetens lärare prövat på, och i rummet bredvid delades det ut tips om hur man som handledare, ämnesansvarig och administratör kan systematisera processerna kring avhandlingsskrivandet både på kandidat- och magisternivå.

På en av IPL:s workshoppas dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

På en av IPL:s workshoppar dryftades värdet av att ha ett systematiskt kursutvärdringssystem.

Workshopparna väckte en hel del diskussioner och tankar som återkom under dagen i anknytning till de andra programpunkterna. Efter lunch fortsatte programmet i CLL:s aula. Tanken var att komma bort från en stel auditoriemiljö, men utrymmet innebar en smärre utmaning speciellt för Tove och MarSu från Lärcentret som ansvarade för distansuppkopplingen och filmningen.

IMG_1061

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare.” Det var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation (video). Marianne pratade kring kvalitetssäkring med egen erfarenhet av auditerings- och ackrediteringsarbete, både utgående från rollen som granskare och som ansökare. Som exempel lade hon fram svenska högskoleverkets utnämning av utmärkelsen framstående utbildningsmiljö samt den amerikanska AACSB-utmärkelsen, ett internationellt kvalitetssäkringssystem för handelshögskolor.

”How do you know that you do what you say that you do?” För en framstående utbildningsmiljö gäller det att kunna utvärdera sina egen verksamhet och definiera sina framgångsfaktorer. De mest prestigefyllda (däribland AACSB) kräver såväl ett helhetsperspektiv som en kvalitetssäkring nere på individnivå.

"Processer gör livet så hemskt mycket enklare", var ÅA:s styrelseordförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

”Processer gör livet så hemskt mycket enklare”, var ÅA:s styrelseorförande Marianne Stenius paroll under sin presentation.

Därefter var det dags för en paneldiskussion under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?” Deltagarna, professor Pekka Santtila, universitetslärare Anna Sell, studerande Katarina Kiiskinen och pedagogisk konsult Torgny Roxå, under ledning av akademilektor Barbro Schauman, lade i en initierad och entusiastisk debatt fram sina synpunkter. Var brister det i universitetsundervisningen i dag och hur göra för att förbättra situationen?

Panelen talade om hur vi alla inom ett universitet själva utgör vår största resurs; det är kunskapen som värdesätts framom den ekonomiska vinningen. Detta gäller även inom utbildningen, som ännu mer borde rikta in sig på själva lärandet, ur studenternas synvinkel. Didaktiken ska förankras lokalt ochkopplas till den egna forskningen. Som Torgny Roxå sa: allmän pedagogisk forskning finns det mer än tillräckligt av.

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Paneldiskussionen fördes under rubriken ”Vad tycker du att är det mest brinnande problemet i dagens universitetsundervisning?”

Inom universitetet borde vi bli ännu bättre på att leva i samspel med samhället i stort. En av frågorna som diskuterades var om relevant kunskap och arbetsmarknadsrelevant kunskap är samma sakeller inte. Ett ökande samhällsintresse för högre utbildning tillsammans med samhällets krav på universitetet i form av effektiv genomströmning och produktivitet, ställer förstås allt högre krav på den enskilda individen inom organisationen. Det blir ett försök att hitta den personliga jämvikten mellan ytterligheterna att bränna ut sig eller bara satsa på sig själv och sin egen forskning.

Torgny Roxå arbetar vid Genombrottet – Lunds tekniska högskolas motsvarighet till Lärcentret. Genombrottet ansvar för högskolepedagogiska kurser och är grundare av LTH:s pedagogiska akademi, en motsvarighet till forskarvärldens docentur. Lärare får sina pedagogiska meriter evaluerade för utnämningen Excellent Teaching Practioner, vilket också innebär ett lönepåslag.

Under Bättre lärande avslutade Torgny dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning (video). Inom akademia är A och O den akademiska friheten, men även en stark lojalitet mot sitt eget ämnesområde. Men hur agerar ett kollegium inbördes, hur många och hur diskuterar vi egentligen vår undervisning med? Och hur agerar kollegiet på yttre förändringar? Hur kommer det sig att vi ibland tar ansvar för något, men ibland inte? Det behövs eldsjälar, men det finns alltid skeptiker. För att nya idéer ska kunna förankras och systemet utvecklas, måste den breda massan som står mellan eldsjälarna och nej-sägarna engageras. Det fungerar inte att bara tvinga alla till ”best practice”.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Den pedagogiska konsulten Torgny Roxå avslutade dagen med en key-note baserad på sin doktorsavhandling om kulturella mikrokulturer i högre utbildning.

Åbo Akademis rektor Jorma Mattinen, som inledde eftermiddagens program med några välkomstord, poängterade att man egentligen inte borde tala om ”avslutning” då det är frågan om något så grundläggande som kvalitetsarbete. Utbildningskvalitet är något som enheterna och akademin som helhet konstant ska arbeta med, och målet med toppenhetsperioden har också varit att skapa system och strategier för att kunna trygga denna kontinuitet. Även om finansieringen skulle ta slut vid årsskiftet, fortsätter både handelshögskolan och IPL att satsa på kvalitetssäkring på sina respektive enheter. Den pedagogiska ledningsgruppen vid handelshögskolan och IPL:s så kallade ”kvaligrupp” kommer att fortsätta sitt arbete på våren med oförändrad styrka, och således fungera som en garant för att kvalitetsarbetet fortgår även i framtiden. Arbetet har bara börjat!

Mer presentationer och material från Bättre lärande finns tillgängligt på: https://www.abo.fi/personal/toppenhetsseminarier

Skribenter: kvalitetskoordinatorerna Cecilia Lundberg (handelshögskolan) och Yasmin Nyqvist (IPL)

 

Grupparbete i sociologi – ett lyckat pedagogiskt experiment

UniPeda modul3, , , ,

I grundstudierna i sociologi finns en kurs som i olika former har hängt med ända sedan 1970-talet. Den heter ”Grupparbete i sociologi”. Jag har ansvarat för kursen de senaste fem åren, och har därför hunnit tänka en del på dess pedagogik. I samband med mina pedagogikstudier har jag också försökt förbättra kursens utformning. Till min glädje upptäckte jag att professor Knut Pipping, som startade den första versionen av kursen år 1972, också funderade på dess pedagogik. Han skrev år 1973 en essä med titeln Ett lyckat pedagogiskt experiment. Kursen har också behandlats i Aulis Gröndahls (1976) rapport Sociologistudier i smågrupper, som är en mycket grundlig utvärdering av kursen utgående från intervjuer med kursdeltagare. I det här blogginlägget ska jag diskutera kursens idé och pedagogik och jämföra mina tankar med Pippings 70-talspedagogik.

Kursen består egentligen av seminariearbete i miniatyr. I dagsläget går kursen ut på att kursdeltagarna skriver en uppsats utgående från en av de fem kursböckerna, och därefter diskuterar de sina uppsatser i grupper med ca fem medlemmar. Trots att ingen lärare är närvarande vid gruppträffarna ska träffarna ha bestämda former: en studerande är uppsatsskribent, en fungerar som ordförande, en är opponent, en är sekreterare och en är närvarande. Efter ett par introducerande föreläsningar om uppsatsskrivning ska studerandena arbeta självständigt individuellt och i grupp. Läraren finns i bakgrunden som en handledare och en spindel i nätet, som försöker se till att grupperna fungerar. Kursen avslutas med att läraren träffar varje grupp vid en slutdiskussion och ger feedback om uppsatser och protokoll. Vid det tillfället ger också deltagarna feedback om kursen både muntligen och skriftligen.

Professor Pipping (1973) motiverar grupparbetet som arbetsform med att studerandena alltid satt tysta på hans seminarier. Genom att sammanträda i grupper utan lärarens medverkan skulle de aktiveras och ha en meningsfull diskussion om kursinnehållet. Pipping upplevde att en annan fördel i jämförelse med traditionell katederundervisning var att han fick mer personlig kontakt med sina studerande.

Gruppträffarna dokumenterades redan på 1970-talet i diskussionsprotokoll, som gavs åt läraren. Inför varje träff skulle en diskussionsinledare skriva ett inledningsanförande. Jag tolkar det som ett förstadium till uppsatsen i dagens kurs. Pipping nämner också att grupperna efter alla diskussionsträffar samlades med läraren till en ”tentamensdiskussion”. Han kunde vid detta tillfälle diskutera oklara punkter i texterna och komma med kritik. Därefter fortsatte studerandena behandla kurslitteraturen i sina grupper. I kursen ingick tre omgångar av gruppträffar och tentamensdiskussioner.

Pippings tankar om examinationen motsvarar ganska väl dagens pedagogik, som betonar möjligheten till olika examinationsformer. Han konstaterar också att det var betydligt intressantare att läsa varierande uppsatser och protokoll än att läsa 70 tentsvar om samma fråga. En skillnad jämfört med 70-talspedagogiken är att man idag inte behöver använda ordet ”tentamen” för att en examinationsform ska upplevas som legitim. I själva verket blir lärandet ofta bättre genom essäer och diskussion än genom traditionell skriftlig tentamen.

Kursen fick en klar förbättring då jag utvecklade en Moodle-sida, där studerande lämnar in sina uppsatser inom grupperna. På 1970-talet kunde man inte ens drömma om nätstödda kurser. Fördelarna är att all information och alla texter är samlade på ett ställe, och att jag som lärare har möjligheten att följa med när studerande lämnar in texterna inom sina grupper. Interaktionen mellan lärare och studerande förbättras. Men studerandena har fortfarande huvudrollen i kursen. Enligt kursutvärderingarna uppskattar de flesta självständigheten. Här är några exempel ur den senaste kursutvärderingen våren 2014:

”Det var en bra kurs. Jag tyckte om självständigheten och skrivandet. Det kommer att behövas i framtiden.” ”Lärt mig mycket om referenser, har varit väldigt aktiv och engagerad.””Fungerade väldigt bra enligt mig, vill gärna ha fler grupparbeten i framtiden med liknande upplägg.”

Oftast är den här uppsatsen den allra första akademiska uppsatsen man skriver. Tydliga instruktioner i början av kursen är a och o. Det märkte också Pipping efter att han hållit kursen för första gången: Några introducerande föreläsningar behövdes. De frågor jag brukar fokusera på är: Vad kännetecknar akademisk referenshantering? Hur argumenterar man sociologiskt? Hur lägger man upp sin uppsats? Under skrivandets gång kan studerande kontakta läraren för att få feedback om ett utkast av uppsatsen. Man får också lämna in en ny version av uppsatsen till läraren efter att ha diskuterat den med gruppen. Kursen har därför idag en nyans av processkrivning – något som inte kommer fram i Pippings essä. Texter blir alltid bättre genom omarbetning efter feedback. Genom bearbetning av uppsatsen får studerande möjligheten att visa att gruppträffarna har relevans för lärandeprocessen. Idén med seminarier är ju att förståelsen av ämnet fördjupas och skickligheten att skriva uppsatser förbättras genom interaktion.

Jag håller med professor Pipping – introduktionen av grupparbetet var verkligen ett lyckat pedagogiskt experiment. Annars skulle inte kursidén finnas kvar och utvecklas vidare 42 år efter att den introducerades.

Lise Eriksson
Postdoc-forskare i sociologi

Vem vågar vi prata om handledarskap?

Årets lärare/handledare, , , , ,

Jag känner att jag levar i flera världar. Om det är en rikedom eller ett kaos beror väl mest på dagen eller sinnesstämningen: ibland berikande, ibland frustrerande.

I en av mina världar fick jag i en utmärkelse: Utnämnd till årets handledare vid Åbo Akademi 2014. Överraskningen var stor, rent personligen blev jag lika förbryllad som barnsligt smickrad. Jag? Varför? Vem har valt?

När jag insåg att valet gjorts utifrån kommentarer som studeranden vid ÅA gjort i den årliga studentbarometern utan att veta om att deras kommentarer skulle bidra till att någon får en utmärkelse, kändes det, om möjligt, ännu bättre. Någon hade liksom tjuvtittat på den vardagliga verksamheten i min lilla värld där jag bereder tid för att samtala och diskutera med studeranden om deras pågående avhandlingsprojekt.

När den känslomässiga stormen inom mig bedarrat något slogs jag en insikt som inte borde vara märklig, men som jag uppfattar som märklig. Varför talar vi lärare som sällan om erfarenheten och kompetensen att handleda studerande och doktorander? Vi har så småningom lärt oss att använda olika pedagogiska och didaktiska idéer i undervisningen, men oftast handlar det då om kontaktundervisning, inte om handledning, inte om att sitta ensam med en studerande/doktorand och samtala om hens försök att komma tillrätta med den akademiska stilarten.

Alla som kommit till en position där man har privilegiet att handleda någon annan har själva blivit handledda. Lite mästare- gesäll stuk över det hela, alltså – även om själva termen handledning ger en missvisande bild av vem som är aktiv och passiv i kosntellationen. Vi har åtminstone den erfarenheten att falla tillbaka på, och tanken är väl likartad som när man blir förälder: man vet vad det är att bli fostrad och man har sin glasklara bild av hur man både vill vara och inte vill vara i den rollen.

Men tystnaden kring hur vi gör när vi handleder är slående. Jag har i alla fall inte ännu hört om förslag till ”best practices” när det gäller handledarkompetensen. Samtalen kolleger emellan ekar med sin frånvaro. Alla lärare förväntas liksom bara kunna handleda.

När jag för ett antal år sedan gick kursen i universitetspedagogik hade vi ett delmoment där vi fick feed-back på en handledningssituation. Jag har haft både nytta och glädje av den sessionen i mitt handledarskap, även om den kändes svår att just då hantera. Känslan av en intimitetsgräns fanns med redan då, och jag tror inte jag är den enda som känner av den.

Handledarskap handlar om att utveckla ett ledarskap och att introducera en forskningstradition, men minst lika mycket om att ingå i en relation med ömsesidigt förtroende som drivkraft. En relation är inte alltid öppen för vilken exponering som helst. Den lever – som alla relationer – med varierande grad av intensitet, närhet och distans. Lägger man därtill Barbara Czerniawskas handledarerfarenhet som hon själv sammanfattar i orden: handledare är både terapeut och bokredaktör (i Lars Strannegård (red.): Avhandlingen. Om att formas till forskare, Studentlitteratur 2003), blir engagemanget än mer intimt, i betydelsen högst personlig.

Samtidigt är varje handledarskap insatt i en komplex kontext av maktkomponenter med riskpotential och förväntanshorisonter som kan bli mer eller mindre orealistiska – från båda hållen. Riskpotentialen och mindre lyckade erfarenheter talar starkt för ett behov av öppenhet och arenor för samtal om handledarskap. Studeranden och doktorander för sinsemellan sådana samtal och den den akademiska folkloren är full med anekdoter, men det seriösa samtalet handledare emellan tycks svår.

Vi landar i en spänningsfylld situation av exponeringsskräck och exponeringsbehov. En diskussion om handledningskompetensen behöver bevara respekten för denna dubbelhet. Det finns en ”tyst kunskap” (Polanyi) som ingår i traditionsförmedlingen, men tyst kunskap får inte handla om kunskap som tystats ner.

Jag tror frågan är alltför viktig för enbart överlåtas till anekdoternas alltför lockande värld. Vad vill du berätta?

Mikael Lindfelt

Akademilektor i systematisk teologi

Stort kunnande och mångsidiga färdigheter inom undervisningsplanering och handledning

Personalutbildning, UniPeda modul3, ,

Läsåret 2013-2014 har inom universitetspedagogik erbjudits kursen ”Undervisningsplanering och handledning” som modul 3.  Lokalt pedagogiskt utvecklingsarbete i denna form har som syfte att ge konkreta verktyg för lärarens utvecklingsarbete. Tyngdpunkten är lagd på universitetslärares teoretiska och praktiska färdigheter inom planering, undervisning, handledning, examination och utvärdering. Examinationen består av valbara kortkurser, videoföreläsningar och skuggning med minst ett tillfälle inom varje område. Som övningsuppgift gjordes en fullständig kursbeskrivning och till slut sammanfattade deltagarna sina kurser och reflektioner i en kursportfölj.

Jag har haft förmånen att av examinator prof. Michael Uljens vara utsedd tentator och sålunda seminarieledare under slutseminarierna. Inför och under seminarierna har ett tjugotal deltagare reflekterat över det som de lärt sig under kursen. Deltagarna har haft varierande lärarbakgrund, så att en del har undervisat och handlett redan flera år, andra har inte ännu haft någon att handleda eller har inte ännu haft en egen kurs. Doktoranderna har blivit allt ivrigare att få omsätta sina teoretiska färdigheter i praktiken. Lärare som redan undervisat och eller handlett under flera år har reflekterat över hur viktigt det är med att få påminnelser om regler och fortbildning som lärare. Kursen har också varit en källa till inspiration och att få nya idéer för undervisningen. Eftersom de kortkurser som ingick i helheten var valbara, kunde man välja sådana områden som man själv bedömde att man behövde mest stöd för.

Vad lyfte deltagarna fram som det som gett dem mest under kursen?

Ett flertal deltagare konstaterade att de mycket uppskattat att få träffa, diskutera med de andra och att få använda dem som bollplank för egna tankar och idéer. Flera nämnde rent konkreta fenomen de lärt sig om, t.ex. hur man kan använda kurs- och andra utvärderingar eller att man få vetskap om vart man kan vända sig i olika ärenden. Någon konstaterade att man lärt sig hur ett universitet fungerar och någon var överraskad över hur mycket som redan görs från akademins sida för att stöda lärare.

När det gäller att koppla teori med praktik inom undervisningsplanering lyfter de allra flesta fram att de först nu tydligt sett och lärt sig tillämpa konstruktiv länkning, d.v.s. det samband som finns med lärandemål, undervisning och examination. Biggs begrepp ’Constructive alignment’  fick härmed en stor betydelse under denna kurs.  Konstruktiv länkning torde därför vara en naturlig del av deltagarnas kursplanering i fortsättningen.

Vilka kurser uppskattades mest?

Kortkurser ordnades under hela läsåret inom ramen för personalutbildningen. Många finns tillgängliga som nätföreläsningar, vilket medger en stor flexibilitet för deltagarna. De kurser som fick flest röster var sådana som handlade om att genomföra undervisning, t.ex. Kristina Edströms ’Lärartricket’ och Satu Eerolas olika föreläsningar. Inom handledning förde flera fram den föreläsning studiepsykolog Klara Schauman- Ahlberg höll om handledningsgruppen och hur man kan få den att fungera så bra som möjligt.

De två som nämndes oftast var

  • Teaching Teaching and Understanding Understanding from a Student Learning Perspective.Daimi Edutainment presents A University of Aarhus production. Illustrates John Biggs’ model about constructive alignment
  • Part 1: Learning. Student Perspective (8 min.)
  • Part 2: Understanding. Knowledge Perspective (6 min.)
  • Part 3: The Solution. Constructive Alignment (4 min.)

Vilka förbättringar kunde förverkligas under nästa kurs?

Under seminarierna förde deltagarna fram både positiv och negativ respons, vilket också var ett syfte med slutseminarierna. Det är värdefullt att få ta del av hur kursen kan utvecklas. Det kom fram ett flertal konkreta förbättringsförslag t.ex. att kursbeskrivningen och –kraven borde formuleras tydligare, att det kunde finnas en tydligare startpunkt där man ger en helhetsbild och går igenom det som förväntas samt att man saknat regelbundna gruppträffar.  Alla kortkurser erbjöds också på distans, vilket deltagarna uppskattade, men samtidigt också var något kritiska till eftersom delaktigheten i diskussioner på distans upplevdes som mindre tillfredsställande än om man var på plats.

Vilka kurser skulle det finnas behov för?

Deltagarna lyfte fram en del ämnesområden där de skulle önska sig kurser. Ett område gällde studerande av idag, t.ex. hur man kan förstå dagens mediemedvetna studerande, uppmärksamma studerande med specialbehov eller studerandes olika lärstilar. När det gäller handledning skulle man önska sig mera verktyg när det gäller handledning av enskilda studerande eller handledning i sådana situationer där man är chef med ekonomiskt ansvar.

Ta gärna kontakt med synpunkter och förslag för kommande utbildningar!

Monica Nerdrum, FD, utbildningsplanerare, lärcentret